Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Den andra Boken af Chrönikorna

←  Chrönike Böckerna << Den första Boken af Chrönikorna

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Den andra Boken af Chrönikorna

Första Esra Bok  →

Den andra Boken af Chrönikorna.

1. Capitel.

Salomos bön, offer, wishet, makt, rikedom.

Och Salomo, Davids son, wardt i sitt rike förstärkt, och HERren hans Gud war med honom, och gjorde honom ju större och större.* *1 Kon. 2: 12, 46. 1 Chrön. 29: 25.

2. Och Salomo talade med hela Israel, med de öfwerstar öfwer tusen och hundrade, med domare och alla förstar i Israel, med de öfwersta fäder:

3. Att de skulle gå, Salomo och hela menigheten med honom, bort till den höjden, som i Gibeon war; ty der war Guds wittnesbörds tabernakel,† som Mose, HERrans tjenare, gjort hade i öknen.** *1 Kon. 3: 4. †1 Chrön. 21: 29. **2 Mos. 36: 1.

4. Ty Guds ark hade David uppfört från KirjathJearim, dit han för honom tillredt hade; förty han hade honom uppslagit ett tabernakel i Jerusalem.* *2 Sam. 6: 17.

5. Men det kopparaltaret,* som Bezaleel, Uri son, Hurs sons, gjort hade, war der för HERrans tabernakel; och Salomo och menigheten plägade söka det. *2 Mos. 38: 1.

6. Och Salomo offrade för HERran på kopparaltaret, som der för dörren af wittnesbördets tabernakel stod, tusende bränneoffer.

7. I samma natten syntes Gud Salomo, och sade till honom: Bed, hwad skall ja gifwa dig?* *1 Kon. 3: 5.

8. Och Salomo sade till Gud: Du hafwer gjort stor barmhertighet med min fader David, och hafwer gjort mig till konung i hans stad.* *1 Chrön. 28: 5.

9. Så låt nu, HERre Gud, dina ord warda sanna till min fader David; ty du hafwer gjort mig till konung öfwer ett folk, det så mycket är, som stoftet på jorden.

10. Så gif mig nu wishet och förstånd, att jag för detta folket må gå ut och in; ty ho förmår döma detta ditt myckna folk?* *4 Mos. 27: 17. 1 Kon. 3: 9.

11. Då sade Gud till Salomo: Efter du hafwer detta i sinnet, och hafwer icke bedit om rikedomar eller egodelar eller om härlighet eller om dina fienders själar eller om långt lif; utan hafwer bedit om wisdom och förstånd, att du må döma mitt folk, der jag dig en konung öfwer gjort hafwer;* *1 Kon. 3: 11.

12. Så ware dig wisdom och förstånd* gifwet; dertill will jag ock gifwa dig rikedomar, egodelar och härlighet, så att din like ibland konungarne för dig icke warit hafwer, ej heller warda skall efter dig.† *1 Kon. 4: 31. †2 Chrön. 9: 22.

Den som beder Herran om wisdom, blifwer alltid bönhörd, Jac. 1: 5. Hwarje bön om nådens gåfwor till Guds rikes befrämjande har Herren lofwat att höra.

13. Alltså kom Salomo ifrån höjden, som i Gibeon war, til Jerusalem, ifrån wittnesbördets tabernakel, och regerade öfwer Israel.

14. Och Salomo församlade sig wagnar och resenärer, så att han åstadkom tusen och fyrahundrade wagnar och tolf tusen resenärer,* och lät dem uti wagnsstäderna och när konungen i Jerusalem. *1 Kon. 4: 26; cap. 10: 26. 2 Chrön. 9: 25.

Dessa hästar höll Salomo troligtwis icke blott för krigshärens skull, utan för handelns skull, så att de begagnades till beständigt bruk i en postinrättring i landets alla delar.

15. Och konungen gjorde, att silfwer och guld war i Jerusalem så mycket som stenar, och cederträ så mycket som mulbärsträd i dalarna.* *1 Kon. 10: 27. 2 Chrön. 9: 27.

Med denna liknelse wisas oss, huru stor rikedomen war i Judalandet i Salomos tid. Ännu är ett blomstrande tillstånd der att förwänta enligt prophetians ord, Es. 60: 6–16.

16. Och man förde Salomo hästar utur Egypten och allahanda waror; och konungens köpmän köpte samma waror;* *1 Kon. 10: 28.

17. Och förde dem utur Egypten, hwar wagn för sexhundrade silfwerpenningar, och hwar häst för hundrade och femtio; alltså förde man dem ock till alla de Hetheer konungar och till de konungar i Syrien genom deras hand.

De Hetheers konungar woro de små hedniska furstar, som ännu woro qwar i landet, men som woro Israel underdånige.

2. Capitel.

Templets arbetare, bruk, wirke, byggmästare. Främlingar.

Och Salomo satte sig före att bygga HERrans namn ett hus, och ett sitt rikes hus;

2. Och afräknade sjuttiotusen män till bördor och åttatiotusen timmermän uppå berget och tretusen och sexhundrade befallningsmän öfwer dem.* *1 Kon. 5: 16.

3. Och Salomo sände till Hyram, konungen i Tyrus, och lät säga honom:* Såsom du min fader David gjorde, och sände honom cederträ, att han skulle bygga sig ett hus, der han uti bo skulle. *1 Kon. 5: 2.

4. Si, jag will bygga HERrans min Guds namn ett hus, att Honom må helgadt warda, till att röka goda rökwerk för Honom, och till att alltid bereda skådobröd och bränneoffer om morgon och afton, på Sabbather och nymånader,* och på HERrans wår Guds högtider; till ewig tid för Israel. *4 Mos. 28: 9, 10, 11.

Till ewig tid, d. ä. för alltid, så länge detta tempel skulle stå.

5. Och det hus, som jag bygga will, skall wara stort; förty wår Gud är större än alla gudar.

6. Men ho är dess mäktig, att han bygger Honom hus? ty himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa Honom.* Ho skulle då jag wara, att jag skulle bygga Honom hus? Utan att man må röka för Honom. *1 Kon. 8: 27. Job 11: 7, 8, 9. Es. 66: 1. Jer. 23: 24. Apg. 7: 49; cap. 17: 24.

Rökwerkets brännade på rökoffer-altaret och skådobrödens framläggande war den offertjenst, som skedde i sjelfwa templet. Salomo och de upplyste Israeliterna wisste wäl, att Herren icke bor i hus, uppbyggda af menniskohänder, men de wille tjena Honom i detta tempel efter Hans föreskrifter.

7. Så sänd mig nu en wis man till att arbeta på guld, silfwer, koppar, jern, skarlakan, rosenrödt, gult silke, och den som kan utgrafwa med de wisa, som när mig äro i Juda och Jerusalem, hwilka min fader David beställt hafwer.

8. Och sänd mig cederträ, furuträ, och hebenträ af Libanon; förty jag wet, att dina tjenare kunna hugga träd på Libanon: och si, mina tjenare skola wara med dina tjenare.

9. Att man tilreder mig mycket trä; ty huset, som jag bygga will, skall wara stort och härligt.

10. Och si, jag will gifwa dina tjenare, timmermännerna, som träd hugga, tjugutusen corer stött hwete och tjugutusen corer bjugg och tjugutusen bath win och tjugutusen bath olja.* *1 Kon. 5: 11.

11. Då sade Hyram, konungen i Tyrus, genom skrifwelse, och sände till Salomo: Derföre att HERren hafwer sitt folk kärt, hafwer Han gjort dig till konung öfwer dem.

12. Och Hyram sade* ytterligare: Lofwad ware HERren Israels Gud, som himmel och jord gjort hafwer,† att han gifwit hafwer konung David en wis, klok och förståndig son, som HERranom ett hus och ett sitt rikes hus bygga må. *1 Kon. 5: 7. †1 Mos. 1: text)1 Mos. cap. 1, 2. 2 Mos. 20: 11. Ps. 33: 6. Ps. 96: 5. Ps. 102: 26. Apg. 4: 24; cap. 14: 15. Uppenb. 10: 6.

13. Så sänder jag nu en wis man, som förstånd hafwer, nemligen Hyram Abiv;

14. En qwinnas son utaf Dans döttrar, och hans fader hade warit en Tyrer;* han kan arbeta på guld, silfwer, koppar, jern, sten, trä, skarlakan, gult silke, linne, rosenrödt; och allahanda utgrafwa, och göra allahanda konsteliga, det man honom föreskrifwer med dina wisa och med min herres konung Davids din faders wisa. *1 Kon. 7: 14.

Denne konstnärens moder war af Naphtali stam, enligt 1 Kon. 7: 14, från staden Dan, och hennes man en Tyrier.

15. Så sände nu min herre hwete, bjugg, olja och win till sina tjenare, såsom han sagt hafwer;

16. Så wilja wi hugga träd på Libanon, så mycket som behöfwes, och wilja låta det lägga i flottar i hafwet in åt Japho: dädan må du låta föra det upp till Jerusalem.

17. Och räknade Salomo alla främlingar i Israels land efter det tal, då David hans fader dem räknade; och wordo funne hundrade och femtiotusen, tretusen och sexhundrade.

18. Och han gjorde af dem sjuttiotusen dragare, och åttiotusen huggare* på berget, och tretusen och sexhundrade befallningsmän, som folket wid arbetet höllo. *1 Kon. 5: 15. 1 Chrön. 22: 2.

3. Capitel.

Templets grund, skapnad, prydnad, delar, Cherubim, förlåt, stoder.

Och Salomo begynte till att bygga HERrans hus i Jerusalem på Moria berg, det David hans fader utwist war, hwilket David tillredt hade för rum på Arnans plats, den Jebuseens.* *2 Sam. 24: 25. 1 Chrön. 21: 24.

Det war på detta berg Abraham war willig att offra sin son: det war der Herren hade uppenbarat sig för honom för honom och för denna lydnads skull bekräftat sina föregående härliga löften. Detta berg war således inwigdt till tempelställe.

2. Och tog till att bygga i den andra månaden den andra dagen i i fjerde året af sitt rike.* *1 Kon. 6: 1.

3. Och alltså lade Salomo grundwalen till att bygga Guds hus; i förstone längden sextio alnar, bredden tjugu alnar.

4. Och förhuset för bredden af huset war tjugu alnar långt, höjden war hundrade och tjugu alnar; och öfwerdrog det innantill med klart guld.

5. Men det stora huset öfwerdrog han med furuträ och öfwerdrog det med bästa guld och gjorde deruppå palmer och kedjewerk.* *1 Kon. 6: 15.

6. Och öfwerdrog huset med ädla stenar till prydelse; och guldet war Parvaims guld.

I det kosteliga guldet woro på somliga ställen ädelstenar infattade troligtwis så, att Chrubims-gestalterna strålade i glansen af ädelstenarne i lampornas sken.

7. Och han öfwerdrog huset, bjelkarna, dörrträden, wäggarna och dörrarna med guld, och lät skära Cherubim på wäggarna.

8. Han gjorde desslikes huset till det allraheligaste; dess längd war tjugu alnar efter husets bredd, och dess bredd war ock tjugu alnar; och öfwerdrog det med bästa guld, wid sexhundrade centner.

9. Gaf han också till naglar femtio siklar guld i wigt; och öfwedrog salarna med guld.

10. Han gjorde ock uti det allraheligastes hus twå Cherubim efter snickarekonst, och öfwerdrog dem med guld.

11. Och längden af Cherubims wingar war tjugu alnar; så att en winge hade fem alnar, och kom intill wäggen af huset; den andra wingen hade ock fem alnar, och kom intill wingen af den andra Cheruben.

12. Alltså hade ock en winge af den andra Cheruben fem alnar och kom intill wäggen af huset; och hans andra winge ock fem alnar, ock kom intill wingen af den andra Cheruben;

13. Så att desse Cherubims wingar woro utsträckte tjugu alnar; och de stodo på sina fötter, och deras ansigten woro wända åt huset.* *2 Mos. 25: 20.

Deras ansigten woro wända åt huset, nemligen åt det heliga, åt förlåten.

14. Han gjorde ock en förlåt* af gulwerk, skarlakan, rosenrödt och linwerk; och gjorde Cherubim deruppå. *Matth. 27: 51. Marc. 15: 38.

Af gulwerk: purpurblått.

15. Och han gjorde framför huset twå stoder, fem och trettio alnar höga, och knappen der ofwan uppå fem alnar.* *1 Kon. 7: 15. Jer. 52: 21.

16. Och gjorde kedjewerk till choren, och satte ofwan uppå stoderna, och gjorde hundrade granatäpplen, och satte dem i det kedjewerket;

Dessa granatäpplen på kedjewerket uti choren woro på de öfwersta delarne af de twå stora pelarne Jachin och Boas, som woro wid templets ingång.

17. Och reste de stoderna upp för templet, den ena på den högra, och den andra på den wenstra sidan; och kallade den högra sidan Jachin, och den på wenstra Boas.* *1 Kon. 7: 21.

Då templets höjd frammantill (v. 4) war 120 alnar (jfr 1 Kon. 7), men sjelfwa templet endast 30 alnar högt, och ingenstädes något torn omtalas, så äro de 120 alnarne sannolikt att förstå om hela höjden ifrån bergets fot upp till tempeltaket, emedan tempelberget så jemnades med uthuggna stenblock, att östra sidan af berget blef en brant wägg. Men emellan denna brant och sjelfwa templet war förgården.

4. Capitel.

Kopparaltare, haf, kittlar, ljusstakar. Presternas gård. Tygens tal.

Han gjorde ock ett kopparaltare, tjugu alnar långt och bredt och tio alnar högt.

Man uppsteg på trappor, för att offra på detta altare. Det war mycket större än tabernaklets altare, men hade samma gestalt.

2. Och han gjorde ett gjutet haf, tio alnar bredt, ifrån den ena brädden till den andra, rundt omkring, och fem alnar högt, och måttet omkring war trettio alnar.* *1 Kon. 7: 23.

3. Och oxabeläten woro der nedan under allt omkring; och woro twå rader krusering omkring hafwet, det tio alnar bredt war, hwilka widgjutne woro.

Den krusering, som nämnes 1 Kon. 7: 24, bestående af runda upphöjningar af koloqwinters (runda gurkors) storlek, hade således på framsidan gestalt af ett oxhufwud.

4. Och det stod så på de tolf oxar, att tre wändes norr ut, tre wester ut, tre söder ut och tre öster ut, och hafwet derofwan uppå; och bakdelen af dem alla war inunder.

Här menas de tolf oxabeläten, på hwilka kopparhafwet hwilade.

5. Tjockheten deraf war en twär hand, och dess bredd war såsom en bägares brädd, och en utsprungen ros; och det höll tretusen bath.* *1 Kon. 7: 26.

Brädden liknade en blomstrande lilja och war således wiken utåt, utgörande en särskild afdelning, så att, då blott nedra delen af kopparhafwet war full, så innehöll det 2,000 bath; men då det fylldes så, att äfwen den öfra randen war full, så höll kopparhafwet 3,000 bath. Troligtwis woro kranarne, hwarigenom wattnet flöt ur kopparhafwet ned i dertill bestämda bäcken, just satta wid undra kanten af denna liljelika rand, så att blott 2,000 bath watten wanligtwis war i kopparhafwet och det kunde icke fyllas högre, med mindre alla kranarne tillskrufwades.

6. Och han gjorde tio kittlar, af dem satte han fem på högra sidan och fem på den wenstra, till att twå derutinnan, hwad som bränneoffer tillhörde, att de skulle kasta det deruti; men hafwet war till att presterna skulle twå sig deruti.

7. Han gjorde ock tio gyldene ljusstakar, såsom de wara skulle, och satte dem i templet, fem på den högra och fem på den wenstra sidan.

8. Ock gjorde han tio bord, och satte dem i templet, fem på högra och fem på wenstra sidan; och han gjorde hundrade gyldene bäcken.

9. Han gjorde ock en gård* för presterna, och en stor gård, och dörrar i gården; och öfwerdrog dörrarna med koppar; *1 Kon. 6: 36.

Utanför presternas gård war en större gård, som kallades Israeliternas förgård, och emellan de båda gårdarne woro koppardörrar. I presternas förgård war bränneofferaltaret och äfwen kopparhafwet, som afbildade den beständigt flödande helsobrunn, hwaruti alla botfärdiga syndare blifwa rentwagne och finna helsa och lif; och när de deruti blifwa renade, så wäxa de och blomstra i Herrans gårdar, Ps. 92: 14, 15. Sach. 13: 1.

10. Och satte hafwet på högra sidan öster ut, sunnan till.

11. Och Hyram gjorde grytor, skoflar och bäcken; alltså lyktade Hyram arbetet, som konung Salomo hade fått honom på Guds hus:

12. Nemligen de twå stoder med bukar och knappar ofwan på båda stoderna, och de båda wridna gjordarna till att betäcka båda bukarna åt knapparna ofwan på stoderna;

13. Och de fyrahundrade granatäpplena på de båda wridna gjordar; twå rader granatäpplen på hwarje gjorden till att betäcka båda knapparnas bukar, som ofwan på stoderna woro.

14. Ock gjorde han stolar,* och kittlar uppå stolarna; *1 Kon. 7: 27, 28.

15. Och ett haf, och tolf oxar derunder;

16. Dertill grytor, skoflar, gafflar och alla deras tyg gjorde Hyram Abiv åt konung Salomo till HERrans hus utaf klar koppar.

17. I den ängden wid Jordan lät konungen gjuta dem i lerjord, emellan Succoth och Zeredatha.

Zeredatha, d. ä. Zarthan, 1 Kon. 7: 46.

18. Och Salomo gjorde alla dessa tygen ganska många, så att wigten af den kopparn icke utfrågas kunde.

19. Och Salomo gjorde alla tyg* till Guds hus, nemligen gyldene altaret, bord till skådobröd; *1 Kon. 7: 48, 49.

20. Ljusstakarna med deras lampor af klart guld, att de skulle brinna för choren, såsom det borde;

21. Och de blommor wid lamporna och de näpor woro af guld; allt war af rent guld.

Näpor: ljussaxar.

22. Dertill knifwar, bäcken, slefwar och släcketyg woro af klart guld; och ingången och hans dörr innantill åt det allraheligaste och dörrarna till tempelhuset woro af guld.* *1 Kon. 6: 31.

5. Capitel.

Fataburen, arken, tabernaklet, sången, härligheten.

Alltså wardt allt arbetet fullkomnadt, som Salomo gjorde på* HERrans hus. Och Salomo lät komma derin allt, det hans fader David helgat hade,† nemligen silfwer och guld och allahanda tyg; och lade det in uti fataburen i Guds hus. *1 Kon. 7: 51. †1 Chrön. 28: 14.

2. Då församlade Salomo alla äldsta i Israel, alla höfdingar i slägterna, förstar för fäderna i Israels barn till Jerusalem, att de skulle låta uppkomma HERrans förbunds ark utur Davids stad, det är Zion.* *1 Kon. 8: 1.

3. Och församlade sig till konungen alla Israels män på högtiden, det är i sjunde månaden.* *1 Kon. 8: 65. 2 Chrön. 7: 9.

4. Och kommo alla äldste i Israel; och de Leviter* togo arken; *4 Mos. 4: 15. 1 Kon. 8: 3. 1 Chrön. 15: 2.

5. Och buro honom upp samt med wittnesbördets tabernakel och alla heliga tyg, som i tabernaklet woro; och presterna, Leviterna, buro det allt med upp.

Tabernaklets tapeter förwarades i tempelkamrarne, och arken insattes i det allraheligaste. Men det omtalas icke, att arken blifwit tagen af Babylonierna, och icke heller att den funnits i det andra templet, som efter den Babyloniska fångenskapen blef uppbygdt. Hade den blifwit förd till Babylon, så hade den också säkert af Cyrus blifwit återlämnad åt Judarne, då de fingo återwända. Icke heller kan den hafwa blifwit förstörd, ty Babylonierna uttogo sorgfälligt allt, som war af guld, innan templet förstördes. Det är således sannolikt, att den af presterna sjelfwa undangömdes i någon fördold kammare i tempelberget, då fienderna nalkades, och att den sedan icke blef återfunnen. Måhända skall den ännu en gång komma i dagen, såsom ett talande wittne om Herrans stora under i Israel.

6. Men konung Salomo och hela Israels menighet med honom, församlad inför arken, offrade får och fä så mycket, att det ingen tälja eller räkna kunde.

7. Alltså buro presterna HERrans förbunds ark uti sitt rum i husets chor, uti det allraheligaste under Cherubims wingar.

8. Så att Cherubim utsträckte sina wingar öfwer arkens rum: och Cherubim öfwertäckte arken och hans stänger ofwantill.

9. Men stängerna woro så långa, att man såg ändarna på dem för choren ifrån arken; men utantill såg man dem icke; och blef han der allt intill denna dag.* *1 Kon. 8: 8.

10. Och i arken war* intet, utan de twå taflor, som Mose hade lagt deruti i Horeb, då HERren ett förbund gjorde med Israels barn, den tid de utur Egypten drogo. *1 Kon. 8: 9. Ebr. 9: 4.

11. Och då presterna gingo utur det heliga; ty alla de prester, som förhanden woro, helgade sig, så att ock skiftena icke hållne wordo,

Leviternas skiften tjenstgjorde nu icke i wanlig ordning, utan gemensamt för de många offrens skull.

12. Och de Leviter med alla dem, som under Assaph, Heman, Jeduthun* och deras barn och bröder woro, klädde med linnekläder, sjöngo med cymbaler, psaltare och harpor, och stodo österut ifrån altaret, och när dem tjugu och hundrade prester, som blåste med trumpeter; *1 Chrön. 25: 1.

13. Och det war, såsom det hade warit allt en, som trumpetade och sjöng, såsom man hörde en röst till att lofwa och tacka HERran;

Och då rösten upphof sig af trumpeterna, cymbaler och andra strängaspel, och af HERrans lof, att Han mild är, och Hans barmhertighet warar till ewig tid;* då wardt HERrans hus uppfyldt med ett moln; *Ps. 136: 1.

Då lofsången uppsteg till himmelen, och den församlade folkmängdens hjertan, åtminstone mångas ibland dem, instämde uti Herrans lof, att Han är mild och att Hans barmhertighet warar till ewig tid, så uppenbarade sig Herrans härlighet, och Herrans hus wardt uppfyldt med ett moln. Då hjertat uppfylles med bön och lofsång, så blifwer det också uppfyldt med Herrans härlighet.

14. Så att presterna icke stå kunde till att tjena för molnets skull; ty HERrans härlighet uppfyllde Guds hus.* *2 Chrön. 7: 2.

6. Capitel.

Salomos tacksägelse och bön med templets wigning.

Då sade Salomo: HERren hafwer sagt, att Han will bo i mörkret.* *1 Kon. 8: 12.

Salomos härliga bön wid templets inwigning är här densamma som 1 Kon. 8, blott med den skilnad, att här bifogas en och annan kort förklaring.

2. Och jag hafwer byggt ett hus dig till boning, och ett säte, der du bo skall till ewig lid.

3. Och konungen wände sitt ansigte, och wälsignade hela Israels menighet; ty hela Israels menighet stod;

4. Och han sade: Lofwad ware HERren Israels Gud, som igenom sin mun till min fader David talat, och med sin hand fullkomnat hafwer, då han sade:

5. Efter den tiden, att jag mitt folk utur Egypti land förde, hafwer jag ingen stad utwalt i alla Israels slägter, der ett hus att bygga, så att mitt namn der wara skulle;* hafwer ej heller någon man utwalt, att han skulle wara en förste öfwer mitt folk Israel. *2 Sam. 7: 6.

6. Men Jerusalem hafwer jag utwalt, att mitt namn der wara skall; och David hafwer jag utwalt, att han skall wara öfwer mitt folk Israel.

7. Och då min fader David i sinnet hade att bygga HERrans Israels Guds namn ett hus;

8. Sade HERren till min fader David: Du hafwer gjort wäl, att du hafwer i sinnet att bygga mitt namn ett hus;

9. Dock skall du icke bygga det huset, utan din son, som utaf dina länder komma skall, han skall bygga mitt namn hus. * *2 Sam. 7: 12. 1 Kon. 8: 17. 1 Chrön. 28: 2.

10. Så hafwer nu HERren stadfäst sitt ord, som Han talat hafwer; ty jag är uppkommen uti min fader Davids stad, och sitter på Israels stol, såsom HERren sagt hafwer; och hafwer byggt ett hus åt HERrans namn, Israels Guds;

11. Och hafwer satt deruti arken, der HERrans förbund uti är, det Han med Israels barn gjort hafwer.

12. Och han gick fram för HERrans altare i hela Israels menighets närwaro och uträckte sina händer;

13. Ty Salomo hade gjort en kopparkittel, och satt honom midt i gården, fem alnar lång och bred, och tre alnar hög; till densamma gick han, och föll neder på sina knän inför hela Israels menighet, och uträckte sina händer upp åt himmelen.

Kopparkittel, grt: en kupa af koppar, en rund katheder eller talarestol.

14. Och sade: HERre Israels Gud;* det är ingen Gud dig lik† antingen i himmelen eller på jorden; du som håller förbund** och barmhertighet åt dina tjenare, som wandra för dig af allt hjerta; *1 Kon. 8: 23. †2 Mos. 15: 11. 5 Mos. 4: 39; **cap. 7: 9. 1 Kon. 2: 4.

15. Du hafwer hållit din tjenare David, min fader, hwad du honom sagt hafwer;* med din mun hafwer du sagt det, och med din hand hafwer du fullkomnat det, såsom det nu i denna dag tillgår. *1 Chrön. 22: 9.

16. Nu, HERre, Israels Gud, håll din tjenare David, min fader, hwad du till honom talat hafwer, och sagt: Dig skall icke fattas en man för mig, som sitta skall på Israels stol;* dock, så framt dina barn förwara sina wägar, att de wandra i min lag, såsom du för mig wandrat hafwer. *2 Sam. 7: 16. Ps. 132: 12.

17. Nu, HERre, Israels Gud, låt dina ord sanna warda, som du din tjenare David sagt hafwer.

18. Ty menar du ock, att Gud bor när menniskorna på jorden? Si, himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa dig;* huru skulle då detta huset göra det, som jag byggt hafwer? *1 Kon. 8: 27. 1 Chrön. 2: 6. Es. 66: 1.

19. Men wänd dig, HERre min Gud, till din tjenares bön och till hans begär, att du wille höra den bön och bedjande, som din tjenare för dig gör;

20. Att dina ögon måga blifwa öppna öfwer detta hus dag och natt; öfwer det rum, som du lofwat hafwer, att ditt namn der wara skall;* att du wille höra den bön, som din tjenare på detta rum görande warder. *2 Mos. 20: 24.

21. Så hör nu din tjenares och ditt folks Israels bön, som de bedjande warda i detta rum; och hör dertill ifrån det rum, der du bor i himmelen; och när du hörer, att du wille ock nådelig wara.

Såsom templet afbildade det lefwande templet, Christus sjelf, så war en bön i detta tempel, då den skedde i tron, en bön i Jesu namn, och kunde derföre icke blifwa utan bönhörelse.

22. Om någon syndar emot sin nästa, och honom warder en ed* pålagd, som han swärja skall, och den eden kommer för ditt altare i detta hus; *2 Mos. 22: 11. 1 Kon. 8: 31.

23. Att du wille då höra af himmelen, och skaffa din tjenare rätt; att du wille wedergälla den ogudaktige, och gifwa honom hans wäg på hans hufwud, och gifwa den rättfärdige rätt; och att du gifwer honom efter hans rättfärdighet.

24. Om ditt folk Israel för sina fiender slaget warder,* efter de emot dig syndat hafwa; och de omwända sig, och bekänna ditt namn, bedja och begära för dig i detta hus; *5 Mos. 28: 25. 1 Kon. 8: 33.

25. Att du wille då höra dertill af himmelen, och wara ditt folks Israels synder nådelig, och låta dem komma uti det land, som du dem och deras fäder gifwit hafwer.

26. Om himmelen tillyckt warder, så att intet regnar, efter de emot dig syndat hafwa; och de bedja i detta rum, och bekänna ditt namn, och omwända sig ifrån sina synder, sedan du dem ödmjukat hafwer;* *1 Kon. 8: 35.

27. Att du då wille höra dem i himmelen, och wara dina tjenares och ditt folks Israels synder nådelig, att du lärer dem en god wäg, der de uti wandra måga; och låter regna på ditt land, som du ditt folk gifwit hafwer till besittning.

28. Om en hunger warder i landet eller pestilentie eller torka, brand, gräshoppor, gräsmaskar; eller om deras fiender i landet belägga deras portar; eller eljest någon plåga eller krankhet;* *1 Kon. 8: 37. 2 Chrön. 20: 9.

29. Den då beder eller begärar ibland allahanda menniskor och ibland allt din folk Israel, då någon sin plåga och wedermöda känner, och uträcker sina händer till detta huset;* *1 Kon. 8: 38.

30. Att du då wille höra dertill af himmelen, af din bonings säte, och wara nådelig, och gifwa hwar och en efter alla hans wägar, efter som du känner hans hjerta; ty du allena känner menniskors barns hjerta;* *1 Sam. 16: 7.

31. På det att de skola frukta dig, och wandra på dina wägar alla dagar, så länge som de lefwa i landet, som du wåra fäder gifwit hafwer.

32. Om ock en främmande, som icke är utaf ditt folk Israel, kommer af fjerran land för ditt stora namns och mäktiga hands och uträckta arms skull, och beder i detta hus;* *1 Kon. 8: 41. Es. 56: 6, 7.

33. Att du wille höra dertill af himmelen, af din bonings säte, och göra allt det, der han dig om åkallar; på det att alla folk på jorden måga känna ditt namn och frukta dig såsom ditt folk Israel, och förnimma, att detta hus, som jag byggt hafwer, efter ditt namn nämndt är.

34. Om ditt folk utdrager i strid emot sina fiender den wägen som du dem sändande warder, och de bedja till dig på den wägen emot denna staden, som du utwalt hafwer, och till det hus, som jag ditt namn byggt hafwer;* *1 Kon. 8: 44.

35. Att du då wille höra deras bön och begär af himmelen, och hjelpa dem till deras rätt.

36. Om de warda syndande emot dig, efter ingen menniska är, som icke syndar;* och du warder wred på dem, och gifwer dem för deras fiender, att de föra dem bort fångna uti något land, fjerran eller när; *1 Kon. 8: 46. Pred. 7: 21. 1 Joh. 1: 8. Jac. 3: 2.

37. Och de omwända sig i sitt hjerta uti det land, der de uti fångne äro, och omwända sig, och bedja dig uti sitt fängelses land och säga: Wi hafwa syndat, illa gjort och warit ogudaktige;* *Ps. 106: 6.

38. Och wända sig så till dig af allt hjerta och af all själ uti sitt fängelses land, der man dem fångna håller, och de bedja på den wäg emot sitt land, som du deras fäder gifwit hafwer, och emot den stad, som du utwalt hafwer, och emot huset, som jag ditt namn byggt hafwer;

39. Att du då wille höra deras bön och begär af himmelen, af din bonings säte, och hjelpa dem till deras rätt, och wara ditt folk nådelig, som emot dig syndat hafwa.

40. Så låt nu, min Gud, dina ögon öppna* wara, och dina öron gifwa akt på bönen i detta rum. *1 Kon. 8: 52.

Så bad redan den jordiske Salomo för sina medsyndare, men den himmelska konungen, som sjelf af ingen synd wet, Han beder ännu mäktigare för sina återlösta.

41. Så statt nu upp, HERre Gud, till din ro, du och din makts arf:* låt dina prester, HERre Gud, warda iklädda med salighet, och dina heliga glädja sig öfwer det goda. *4 Mos. 10: 35. Ps. 132: 8.

Förbundets ark kallas Guds makts ark, emedan Herren derigenom hade uträttat många och stora under. Under de 600 åren, som förflutit från dess förfärdigande i öknen, till dess den nu insattes i templet, hade den blifwit förd omkring från ett ställe till ett annat. Den bars omkring Jericho, Jos. 6; den war wid Ebal och Garizim, Jos. 8: 33: i Silo, Jos. 18; i kriget emot Philisteerna, 1 Sam. 4: i Philisteernas land, 1 Sam. 4; i Bethsemes, 1 Sam. 6; i KirjathJearim, 1 Sam. 7; i ObedEdoms hus, 2 Sam. 6; på Zion, 2 Sam. 6; utom Jerusalem, 2 Sam. 15; och nu i det allraheligaste, i det nya templet, 2 Chrön. 5: 5, der den skulle stått för alltid, intill Messiæ dagar, om icke folkets affall och synder förorsakat templets förstöring.

42. HERre Gud, wänd icke bort din smordas ansigte; tänk uppå den barmhertighet, som din tjenare David lofwad är.* *2 Sam. 7: 13.

7. Capitel.

Eld af himmelen, Salomos offer, högtid. Guds swar, löfte.

Och då Salomo utbedit hade, föll en eld af himmelen och förtärde bränneoffret och annat offer;* och HERrans härlighet uppfyllde huset;† *3 Mos. 9: 24. †1 Kon. 8: 11. 2 Chrön. 5: 14.

2. Så att presterna icke kunde ingå uti HERrans hus, så länge HERrans härlighet uppfyllde HERrans hus.

3. Och sågo alla Israels barn elden falla neder, och HERrans härlighet öfwer huset, och föllo ned med ansigtet till jorden på golfwet, och tillbådo och tackade HERran, att Han är god, och Hans barmhertighet warar till ewig tid.* *2 Chrön. 5: 13. Ps. 136: 1.

4. Men konungen och allt folket offrade för Herran.* *1 Kon. 8: 62.

5. Ty konung Salomo offrade tu och tjugu tusen nöt och hundrade och tjugu tusen får; och wigde så Guds hus både konungen och allt folket.

6. Men presterna stodo i sin wakt; och Leviterna med HERrans strängaspel, som konung David hade låtit göra till att tacka HERran, att Hans barmhertighet warar till ewig tid, med Davids psalmer, genom deras hand; och presterna blåste i trumpeterna emot dem, och hela Israel stod.

7. Och Salomo helgade medelgården,* som för HERrans hus war, ty han hade der offrat bränneoffer, och det feta af tackoffren; förty kopparaltaret, som Salomo hade göra låtit, kunde icke räcka till allt bränneoffret, spisoffret och till det feta. *1 Kon. 8: 64.

8. Och Salomo höll på densamma tiden en högtid i sju dagar, och hela Israel med honom, en ganska stor menighet, allt ifrån Hamath intill Egypti bäck.

9. Och höll på åttonde dagen en församling, ty altarets wigning höllo de i sju dagar; och högtiden sammalunda i sju dagar.* *3 Mos. 23: 36.

Såsom den eld, som nedkom från himmelen, förtärde offren (v. 3), men icke skadade någon af folket, så nedkommer nådens eld från himmelen i Nya Testamentet öfwer dem, som med lydiga hjertan höra Herrans ord och åkalla Hans namn, fastän den icke kommer i synlig måtto, såsom på Pingstdagen. Det är just genom denna heliga eld Herren inwiger wåra hjertan till sin andas tempel. Tempelwigningen skedde så, att den sattes i sammanhang med försonings- och löfhyddohögtiden. Utan försoning kunna wåra hjertan icke inwigas till Herrans tempel, men sedan de dertill blifwit inwigda, skola wi fira beständig löfhyddohögtid, fröjdas i Herranom, tillwäxa i nåden och betrakta oss såsom gäster och främlingar, som här icke hafwa någon waraktig boning, utan bo i hyddor, 2 Cor. 5: 1, och wandra till det himmelska fadershuset.

10. Men på tredje och tjugonde dagen i sjunde månaden lät han gå folket i deras hyddor, glädjande och fröjdande sig öfwer allt det goda, som HERren med David, Salomo och sitt folk Israel gjort hade.* *1 Kon. 8: 66.

11. Alltså lyktade Salomo HERrans hus och konungshuset och allt, det i hans hjerta kommet war till att göra i HERrans hus och i sitt hus i god måtto. * *1 Kon. 9: 1.

12. Och HERren syntes Salomo om natten, och sade till honom: Jag hafwer hört din bön, och utwalt mig detta rummet till ett offerhus.* *2 Mos. 20: 24. 5 Mos. 12: 5.

13. Si, om jag igenlycker himmelen, så att intet regnar, eller jag bjuder gräshoppor uppfräta landet, eller låter en pestilentie komma ibland mitt folk;

14. Att de mitt folk ödmjuka, det efter mitt namn nämndt är; och de bedja och söka mitt ansigte, och omwända sig ifrån sina onda wägar; så will jag af himmelen höra dertill, och förlåta dem deras synder, och bota deras land.

15. Så skola nu mina ögon öppna wara, och mina öron gifwa akt på bönen i detta rum.* *2 Chrön. 6: 40.

16. Och hafwer jag nu utwalt och helgat detta hus, att mitt namn skall wara der till ewig tid, och mina ögon och mitt hjerta skall wara der allestädes.* *1 Kon. 9: 3.

17. Och om du warder wandrande för mig, såsom din fader David wandrat hafwer, så att du gör allt, det jag befaller dig, och håller mina bud och rätter;

18. Så skall jag befästa ditt rikes stol, såsom jag mig förbundit hafwer med din fader David, sägande: Dig skall icke fattas en man, som öfwer Israel en herre wara skall.

19. Men om I afwänden eder, och öfwergifwen mina rätter och bud, som jag eder förelagt hafwer, och gån bort och tjenen andra gudar och tillbedjen dem;* *1 Kon. 9: 6.

20. Så skall jag utrota dem utur mitt land, som jag dem gifwit hafwer; och detta hus, som jag mitt namn helgat hafwer, skall jag bortkasta ifrån mitt ansigte, och skall gifwa det till ett ordspråk och en fabel* ibland alla folk. *5 Mos. 28: 37. Jer. 7: 4.

21. Och för detta hus det allrahögst wordet är, skola sig förskräcka alla de, som der fram om gå, och säga: Hwi hafwer HERren så farit med detta land och med detta hus?* *5 Mos. 29: 24. Jer. 22: 8, 9.

22. Då skall man säga: Derföre att de öfwergåfwo HERran, deras fäders Gud, den dem utur Egypti land fört hade, och togo sig andra gudar, och tillbådo dem, och tjente dem; derföre hafwer Han låtit allt detta onda komma öfwer dem.

8. Capitel.

Salomos städer, trälar, hustru, offer, Leviter, skepp.

Och efter tjugu år, i hwilka Salomo HERrans hus och sitt hus byggde; * *1 Kon. 9: 10.

2. Byggde han ock de städer, som Hyram gaf* Salomo, och lät Israels barn bo deruti. *1 Kon. 9: 13.

3. Och Salomo drog till HamathZoba, och gjorde det fast;

4. Och byggde Thadmor i öknen, och alla kornstäder, som han byggde i Hamath.

5. Han byggde ock öfra och nedra BethHoron, hwilka fasta städer woro med murar, portar och bommar;

6. Desslikes Baalath, och alla kornstäder, som Salomo hade, och alla wagnstäder och resenärers städer, och allt det Salomo lyste att bygga både i Jerusalem och på Libanon och i allt hans wäldes land.

7. Allt det folk, som qwar blifwet war af de Hetheer, Amoreer, Phereseer, Heveer och Jebuseer, som icke woro af Israels barn;* *1 Kon. 9: 20.

8. Och deras barn, som de efter sig left hade i landet, hwilka Israels barn icke förlagt hade, gjorde Salomo skattpligtiga allt intill denna dag.

9. Men af Israels barn gjorde Salomo inga trälar* till sitt arbete; utan de woro krigsmän och öfwer hans riddare och öfwer hans wagnar och resenärer. *1 Kon. 9: 22.

10. Och de öfwerste konung Salomos befallningsmän woro tuhundrade och femtio, som öfwer folket rådde.

11. Och Pharaos dotter lät Salomo hemta af Davids stad uti det hus, som han för henne byggt hade;* ty han sade: Min hustru skall icke bo uti Davids, Israels konungs, hus; förty det är helgadt, efter HERrans ark der inkommen är. *1 Kon. 3: 1; cap. 7: 8; cap. 9: 24.

12. Sedan offrade Salomo HERranom bränneoffer på HERrans altare, som han byggt hade för förhuset;* *1 Kon. 9: 25.

13. Till att offra hwart på sin dag efter Mose bud:* på Sabbather, nymånader och på bestämda tider, tre resor om året; nemligen på osyrade bröds högtiden, på weckohögtiden och på löfhyddohögtiden. *3 Mos. 24: 8. 4 Mos. 10: 10. 5 Mos. 16: 16.

14. Och han satte presterna i deras skiften till deras embete, såsom David hans fader det lagat hade; och Leviterna på deras wakt till att lofwa och tjena för presterna, hwar sin dag, och de dörrwaktare i deras skiften, hwar wid sin dörr; ty så hade David den Guds mannen befallt.

15. Och man wek icke ifrån konungens bud om presterna och Leviterna i någrahanda ärenden och håfwor.

16. Alltså wardt redo hwad Salomo för händer haft hade ifrån den dag, då HERrans hus grundadt wardt, intill dess han fullkomnade det; så att HERrans hus allt redo wardt.

17. Så drog Salomo till EzionGeber och till Eloth wid hafsstranden i Edoms land.* *1 Kon. 9: 26.

18. Och Hyram sände honom skepp med sina tjenare, som sjöfarne woro; och de foro med Salomos tjenare till Ophir, och hemtade dädan fyrahundrade och femtio centner guld, och förde till konung Salomo.

Såsom den Tyriske konungen Hyram så konungsligt bistod Salomo i templets uppbyggande, så skola fremmande ännu bygga Zions murar och bidraga att upprätta Herrans helgedom. Hedningarnes makt skall till dig (Zion) hafd warda, och deras konungar tillförde warda. Es. 60: 11. De tjugu städer, som Salomo gaf åt Hyram, behagade honom icke, utan han återgaf dem, och Salomo besatte dem då med Israeliter och fortsatte deras uppbyggande. Thadmor eller Thamar, som betyder Palmstaden, är den berömda staden Palmyra, och Baalath är det berömda Baalbech mellan Libanons berg. Ännu bo på Libanon blandade folkstammar.

9. Capitel.

Arabiens drottning. Salomos inkomst, härlighet, wishet, makt, död.

Och då drottningen af Rika Arabien* hörde Salomos rykte, kom hon med ganska stor skara till Jerusalem, med kameler, som örter och guld buro wäl mycket, och ädla stenar till att försöka Salomo med gåtor. Och då hon kom till Salomo, talade hon med honom allt, det han sig i sitt hjerta föresatt hade.* *1 Kon. 10: 1. Matth. 12: 42. Luc. 11: 31.

2. Och Salomo sade henne allt, det hon frågade; och för Salomo war ingen ting fördoldt, det han icke sade henne.

3. Och då drottningen af Rika Arabien såg Salomos wishet och husen, som han byggt hade;

4. Maten på hans bord, boningarna för hans tjenare, hans tjenares embete och deras kläder, hans skänkswenner med deras kläder, och hans sal, der man uppgick uti HERrans hus; kunde hon icke längre hålla sig.

Kunde hon icke längre hålla sig, grt.: war icke ande mer i henne, hon blef på det högsta förwånad.

5. Och hon sade till konungen: Det är sannt, hwad jag hört hafwer uti mitt land af ditt wäsende och af din wisdom;

6. Men jag wille icke tro deras ord, till dess jag kommen är, och hafwer det sett med mina ögon; och si, mig är icke hälften sagdt af din stora wisdom: det är mer med dig än ryktet, som jag hört hafwer.

7. Salige äro dina män, salige desse dina tjenare, som alltid stå för dig och höra din wisdom.

8. HERren din Gud ware lofwad som dig kär hafwer, att Han dig till en konung på sin stol satt hafwer HERranom din Gud: det gör, att din Gud hafwer Israel kär, så att Han will dem wid makt hålla till ewig tid; derföre hafwer Han satt dig öfwer dem till en konung, att du skall hålla rätt och redlighet.

På sin stol: Gud sjelf war konung i Israel, och konungathronen war Hans.

9. Och hon gaf konungen hundrade och tjugu centner guld och ganska mycket örter och ädla stenar; inga örter woro sådana som dessa, som drottningen af Rika Arabien konung Salomo gaf.

10. Dertill Hyrams tjenare och Salomos tjenare, som guld förde ifrån Ophir; de förde ock hebenträ och ädla stenar.

11. Och Salomo lät göra trappor utaf hebenträ i HERrans hus och i konungshuset och harpor och psaltare för sångare; inga sådana träd woro tillförene sedda i Juda land.* *1 Kon. 10: 12.

12. Men konung Salomo gaf drottningen af Rika Arabien allt, det hon begärde och beddes, utan det hon hade fört till konungen; och hon wände om, och drog i sitt land igen med sina tjenare.

Utan det hon hade fört till konungen, d. ä. icke skänker af samma slag, som hon hade fört till konungen, utan sådant, som icke fanns i hennes land.

13. Men det guld, som Salomo årligen tillfördt wardt war femhundrade sex och sextio centner;* *1 Kon. 10: 14.

14. Förutan det som krämare och köpmän förde; och alla Arabers konungar, och herrarna i landet förde guld och silfwer till Salomo.

Dessa konungar och de förnämsta herrar i deras länder betalade till Salomo en årlig skatt, men dessa skatter kallades skänker.

15. Och gjorde konung Salomo tuhundrade spetsar af bästa guld; så att femhundrade stycken guld kommo till hwar spets.* *1 Kon. 10: 16.

16. Och trehundrade sköldar af bästa guld, så att trehundrade stycken guld kommo till hwar sköld; och konungen lät dem i huset af Libanons skog.

17. Och konungen gjorde en stor elphenbensstol, och öfwerdrog honom med klart guld.* *1 Kon. 10: 18.

18. Och stolen hade sex trappor, och en gyldene fotapall till stolen, och twå stolpar på båda sidor om sätet; och twå lejon stodo wid stolparna.

19. Och tolf lejon stodo på de sex trappor, på båda sidor. En sådan är icke gjord i alla konungariken.

20. Och alla konung Salomos drickekar woro af guld, och alla kärl i Libanons skogs hus woro af klart guld; förty silfwer wardt intet aktadt i Salomos tid.* *1 Kon. 10: 21.

21. Ty konungens skepp foro till sjös med Hyrams tjenare, och kommo en gång i hwart tredje år, och förde guld, silfwer, elphenben, apor och påfoglar.

22. Alltså wardt konung Salomo större än alla konungar på jorden med rikedomar och wishet.

23. Och alla konungar på jorden begärde Salomos ansigte, att höra hans wisdom, som Gud honom i hjertat gifwit hade.

24. Och de förde honom årligen hwar och en sina skänkningar, silfwerkar och guldkar, kläder, harnesk, örter, hästar och mular.

25. Och Salomo hade fyratusen wagnshästar och tolftusen resenärer,* och man lät dem uti wagnsstäderna och när konungen i Jerusalem. *1 Kon. 4: 26; cap. 10: 26. 2 Chrön. 1: 14.

Denna uppgift motsäger icke 1 Kon. 4: 26, emedan de olika uppgifterna syfta på olika tider i Salomos regering.

26. Och han war en herre öfwer alla konungar allt ifrån elfwen intill de Philisteers land och allt intill Egypti gräns.

27. Och konungen lät silfwer i Jerusalem warda så mycket som stenar, och cederträd så mycket som mulbärsträd i dalarna.* *1 Kon. 10: 27. 2 Chrön. 1: 15.

28. Och man förde honom hästar utur Egypten och utur alla land.

29. Hwad nu mer af Salomo sägandes är, både om hans första och om hans sista, si, det är skrifwet* uti den propheten Nathans Chrönika, och uti Ahias prophetia af Silo och uti de syner Jeddo, den siarens, emot Jerobeam, Nebats son. *1 Kon. 11: 41.

30. Och Salomo regerade i Jerusalem öfwer hela Israel i fyratio år.

31. Och Salomo afsomnade med sina fäder, och man begrof honom uti Davids hans faders stad; och Rehabeam hans son wardt konung i hans stad.

10. Capitel.

Folkets begär. Rehabeams råd, swar. Riket deladt.

Rehabeam drog till Sechem; ty hela Israel war kommen till Sechem att göra honom till konung.* *1 Kon. 12: 1.

2. Och då Jerobeam, Nebats son, som i Egypten war, dit han för konung Salomo flydd war,* det hörde, kom han igen utur Egypten. *1 Kon. 11: 40.

3. Och de sände bort, och läto kalla honom; och Jerobeam kom med hela Israel; och de talade med Rehabeam, och sade:

4. Din fader hafwer gjort wårt ok alltför hårdt, så lätta du nu din faders hårda tjenst och det swåra ok, som han på oss lagt hafwer, så wilja wi wara dig underdånige.

5. Han sade till dem: Efter tre dagar kommer igen till mig. Och folket gick sin wäg.

6. Och konung Rehabeam rådfrågade med de äldsta, som för hans fader Salomo stått hade, medan han lefde, och sade: Hwad råden I, det jag skall swara detta folk?

7. De talade med honom, och sade: Om du ställer dig wänligt till detta folk, och far wäl åt dem, och gifwer dem goda ord, så blifwa de dig underdånige i alla sina dagar.

8. Men han lät blifwa de äldstas råd, som de honom gifwit hade; och rådfrågade med de unga, som med honom uppwäxte woro och för honom stodo;

9. Och sade till dem: Hwad råden I, det wi detta folket swara skola, som med mig talat hafwa, och sagt: Lätta oss det ok, som din fader på oss lagt hafwer?

10. Men de unge, som med honom uppwäxte woro, talade med honom och sade: Så skall du säga till folket, som till dig talat hafwer och säger: Din fader hafwer gjort wårt ok alltför tungt, gör du wårt ok lättare; och säg till dem: Mitt minsta finger skall wara tjockare än min faders länder.

11. Hafwer nu min fader för tungt ok lagt uppå eder, så skall jag ännu göra edert ok tyngre; min fader hafwer tuktat eder med gisslar; men jag med skorpioner.* *1 Kon. 12: 10, 11.

12. Som nu Jerobeam och allt folket kom till Rehabeam på tredje dagen, såsom konungen sagt hade: Kommer igen till mig på tredje dagen;

13. Swarade konungen dem hårdeligen; och konung Rehabeam öfwergaf de äldstas råd,

14. Och talade med dem efter de ungas råd, och sade: Hafwer min fader gjort edert ok för swårt, så skall jag ännu göra det swårare; min fader hafwer tuktat eder med gisslar; men jag med skorpioner.

15. Alltså hörde konungen folket icke; ty det wardt alltså wändt af Gud,* på det HERren skulle göra sitt ord fast, som Han talat hade genom Ahia† af Silo till Jerobeam, Nebats son. *1 Kon. 12: 15. †1 Kon. 11: 29, 30.

16. Då nu hela Israel såg, att konungen icke hörde dem, swarade folket konungen, och sade: Hwad del hafwa wi med David, eller arf med Isai son? Hwar och en af Israel drage till sina hyddor; så se du nu till ditt hus David. Och hela Israel gick i sina hyddor.* *1 Kon. 12: 16.

17. Så att Rehabeam regerade allenast öfwer de Israels barn, som bodde i Juda städer.

18. Då sände konung Rehabeam Hadoram* räntmästaren; men Israels barn stenade honom ihjäl; och konung Rehabeam steg med hast på sin wagn, och flydde till Jerusalem. *1 Kon. 12: 18.

19. Alltså föll Israel af ifrån Davids hus allt intill denna dag.

Efter denna delning blefwo stammarne för alltid söndrade från hwarandra, till dess de i Christo blefwo andeligen med hwarandra återförenade, och denna återförening blifwer framdeles ännu fullkomligare werkställd. Hes. 37: 19.

11. Capitel.

Rehabeams krig, städer, prester, hustrur, barn.

Då Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och Benjamin, hundrade tusen och åttio tusen unga män som stridsamme woro, till att strida emot Israel, att de måtte komma riket åter under Rehabeam.* *1 Kon. 12: 21.

2. Men HERrans ord kom till Semaja, den Guds mannen, och sade:

3. Tala till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till hela Israel, som under Juda och Benjamin är, och säg:

4. Detta säger HERren: I skolen icke draga upp, ej heller strida emot edra bröder; hwar och en gånge åter hem; förty det är skedt af mig.* De lydde HERrans ord, och wände igen att draga emot Jerobeam. *1 Kon. 12: 24.

5. Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och byggde de städer fasta i Juda:

6. Nemligen BethLehem, Etham, Thekoa,

7. Bethzur, Socho, Adullam,

8. Gath, Maresa, Siph,

9. Adoraim, Lachis, Aseka,

10. Zorga, Aijalon och Hebron: hwilka woro de fastaste städer i Juda och BenJamin.

11. Och han gjorde dem fasta, och satte der öfwerstar in, och besörjde dem med spisning, olja och win.

12. Och i alla städer skaffade han sköldar och spjut, och gjorde dem ganska fasta; och Juda och Benjamin woro under honom.

13. Och gåfwo sig till honom presterna och Leviterna utaf hela Israel och alla deras gränser.

14. Och de öfwergåfwo alla deras förstäder och håfwor, och kommo till Juda i Jerusalem; förty Jerobeam och hans söner fördrefwo dem,* att de icke kunde bruka HERranom presterskapet. *2 Chrön. 13: 9.

15. Men han stiktade sig prester till höjderna och till djeflar och kalfwar, som han göra lät.* *1 Kon. 12: 31.

Till djeflar, på grundspråket Seirim, bockar. I Egypten dyrkades på ett gräsligt sätt lefwande bockar såsom afgudar, och derigenom blef detta djur en träffande sinnebild af djefwulen; ty de dyrkande föreställde sig andewäsen under den synliga bilden, och dessa andar kunde icke wara annat än onda andar. Hwad hedningarne offra, det offra de djeflom och icke Gudi, 1 Cor. 10: 20. Denna grufliga afgudadyrkan blef således äfwen införd i Israel, se 3 Mos. 17: 7.

16. Och efter dem kommo utaf alla Israels slägter de, som sitt hjerta gåfwo till att fråga efter HERran, Israels Gud, till Jerusalem, att de måtte offra HERranom sina fäders Gud;

Alla fromma Israeliter, som icke wille deltaga i den afgudatjenst, som infördes i Israels rike, inflyttade i Juda rike, för att få behålla sina fäders tro.

17. Och förstärkte alltså Juda rike, och styrkte Rehabeam, Salomos son, i tre år; ty de wandrade på Davids och Salomos wäg i tre år.

I tre år, till dess Rehabeam öfwergaf Herrans lag, Cap. 12: 1.

18. Och Rehabeam tog Mahalath, Jerimoths dotter, Davids sons, till hustru, och Abihail, Eliabs dotter, Isai sons.

19. Hon födde honom dessa söner: Jehus, Semaria och Saham.

20. Derefter tog han Maacha, Absaloms dotter;* hon födde honom Abia, Attai, Sisa och Selomith. *1 Kon. 15: 2.

21. Men Rehabeam hade Maacha, Absaloms dotter, kärare än alla sina hustrur och frillor; ty han hade aderton hustrur och sextio frillor, och födde åtta och tjugu söner och sextio döttrar.

22. Och Rehabeam satte Abia, Maacha son, till ett hufwud och förste öfwer hans bröder; ty han hade i sinnet göra honom till konung.

23. Och han wäxte till, och yppade sig för alla hans söner i Juda och BenJamins land, i alla fasta städer; och han gaf dem spisning en stor hop, och han tog många hustrur.

Grt.: Och han handlade förståndigt och utspridde af alla sina söner i alla Juda och Benjamins land. På detta sätt sökte Rehabeam att stadfästa sitt rike.

12. Capitel.

Rehabeams affall, fiender, bättring, moder, död.

Då Rehabeams rike wardt stadfäst och förstärkt, öfwergaf han HERrans lag, och hela Israel med honom.* *1 Kon. 14: 22.

2. Men i femte året konung Rehabeams, drog upp Sisak, konungen i Egypten, emot Jerusalem* förty de hade syndat emot HERran; *1 Kon. 14: 25.

3. Med tusen och tuhundrade wagnar, och med sextio tusen resenärer, och det folk war icke till räknandes, som med honom kom utur Egypten, Lybia, Suchim och Ethiopien.

Suchim eller Suchiterna woro alldeles wilda hedningar, som bodde i hålor på westra kusten af det Röda hafwet. Ethiopien, grt.: Cuschim. Cuschiterna, efterkommande af Cusch, bodde söder om Egypten i Nubien och Abessinien och äfwen i Arabien och andra länder i Afrika och Asien.

4. Och han wann de fasta städer, som i Juda woro, och kom in till Jerusalem.

5. Så kom Semaja, den propheten, till Rehabeam, och till de öfwersta i Juda, som sig till Jerusalem församlat hade för Sisak, och sade till dem: Detta säger HERren: I hafwen öfwergifwit mig, derföre hafwer jag öfwergifwit eder i Sisaks hand.

6. Då ödmjukade sig de öfwerste i Israel med konungen, och sade: HERren är rättwis.

7. Då HERren nu såg, att de ödmjukade sig, kom HERrans ord till Semaja, och sade: De hafwa ödmjukat sig, derföre will jag icke förderfwa dem, utan jag will gifwa dem en liten undsättning, så att min wrede icke skall drypa på Jerusalem genom Sisak.

8. Dock skola de warda honom underdånige, att de måga lära, hwad det är att tjena mig, och tjena konungarikena i landen.

Derföre att konungen och folket hade försyndat sig emot Herran, fick den hedniska konungen makt öfwer dem, på det de måtte blifwa förödmjukade och förda till bättring. Då de nu ropade till Herran i nödens stund, så hörde han deras böner, ehuru bristfällig deras bättring war. De blefwo räddade ifrån undergång, men de måste blifwa den främmande konungen skattskyldige och fingo derigenom erfara huru lätt och ljufligt det är att hafwa Herran till konung, och huru swårt det är att tjena Herrans fiender. Det går på samma sätt med hwar och en menniska, som öfwergifwer Herran; hon får snart erfara, att syndens tjenst är en hård träldom, och att denna werldens förste är en hård herre att tjena.

9. Alltså drog Sisak, konungen i Egypten, upp till Jerusalem, och tog ut de håfwor* i HERrans hus och de håfwor* i konungshuset, och förde alltsammans bort; desslikes tog han ock de gyldene sköldar,† som Salomo göra lät; *1 Kon. 14: 26. †1 Kon. 10: 16. 2 Chrön. 9: 15.

10. I hwilkas stad konung Rehabeam lät göra kopparsköldar, och befallde dem de öfwersta för drabanterna, som wakt höllo för porten af konungshuset.

11. Och så ofta som konungen gick uti HERrans hus, kommo drabanterna, och buro dem, och lade dem åter i drabantkammaren.

12. Och efter han ödmjukade sig, wände sig HERrans wrede ifrån honom, så att icke allt förderfwadt wardt; ty det war ännu något godt i Juda.

Så länge något godt war i Juda, blefwo de icke öfwergifna af Herran. Så länge ännu något godt, någon gudsfruktan, är hos en menniska, och således hopp är förhanden, att hon kan blifwa wunnen för himmelriket, så blifwer hon icke af Herran öfwergifwen.

13. Alltså kom konung Rehabeam sig före i Jerusalem, och regerade. Ett och fyrtio år gammal war Rehabeam, då han wardt konung, och regerade i sjutton år i Jerusalem uti den stad, som HERren utwalt hade utur alla Israels slägter, att han der sitt namn sätta skulle;* hans moder hette Naama, en Ammonitiska. *2 Mos. 20: 24. 1 Kon. 14: 21. 2 Chrön. 6: 6.

14. Och han handlade illa och skickade icke sitt hjerta till att söka HERran.

15. Men Rehabeams gerningar, både de första och de sista, äro beskrifne* uti den prophetens Semaja, och i Iddo, den siarens, gerningar, och upptecknade. Och örligade Rehabeam och Jerobeam, så länge de lefde. *1 Kon. 14: 29.

16. Och Rehabeam afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen uti Davids stad; och hans son Abia wardt konung i hans stad.

13. Capitel.

Abia konungs strid, seger, hustrur, barn, död.

Uti adertonde året konung Jerobeams wardt Abia konung i Juda;

2. Och regerade tre år i Jerusalem;* hans moder hette Michaja, Uriels dotter, af Gibea. Och en strid hof sig upp emellan Abia och Jerobeam. *1 Kon. 15: 2.

3. Och Abia gjorde redo till strid med fyrahundrade tusen unga män, starka till strid; men Jerobeam gjorde redo till att strida emot dem med åttahundrade tusen starka unga män.

4. Och Abia steg upp på Zemaraims berg, som ligger på Ephraims berg, och sade: Hörer härtill Jerobeam och hela Israel;

5. Weten I icke, att HERren Israels Gud hafwer gifwit David Israels konungarike till ewig tid; honom och hans söner ett saltförbund?

Saltförbund: ett oföränderligt förbund.

6. Men Jerobeam, Nebats son, Salomos tjenare, Davids sons, kastade sig upp, och satte sig emot sin herre;* *1 Kon. 11: 26.

7. Och till honom hafwa gifwit sig lösaktige män och Belials barn, och hafwa förstärkt sig emot Rehabeam, Salomos son; förty Rehabeam war ung och af blödigt hjerta, så att han icke wärjde sig för honom.

8. Nu menen I wilja sätta eder emot HERrans rike ibland Davids söner; efter I ären en stor hop och hafwen gyldene kalfwar,* som Jerobeam eder för gudar gjort hafwer. *1 Kon. 12: 28.

9. Hafwen I icke fördrifwit HERrans prester, Aarons söner, och Leviterna; och hafwen gjort eder egna prester,* såsom folken i landen? Den som kommer till att fylla sin hand† med en ung stut och sju wädrar, den warder prest till dem, som icke äro gudar. *1 Kon. 12: 31. †2 Mos. 28: 41.

10. Men med oss är HERren wår Gud, den wi icke öfwergifwa; och presterna, som HERran tjena, Aarons barn, och Leviterna i deras sysslor.

11. Och upptända HERranom bränneoffer hwar morgon och hwar afton; dertill det goda rökwerket, och tillreda bröden på det rena bordet,* och den gyldene staken med sina lampor, så att de warda upptända hwar afton; ty wi behålla HERrans wår Guds wakt; men I hafwen öfwergifwit Honom. *3 Mos. 24: 6. 2 Chrön. 2: 4.

12. Si, med oss är Gud i spetsen, och Hans prester, och trumpeterna till att trumpeta;* så att man skall trumpeta emot eder: I Israels barn, striden icke emot HERran edra fäders Gud; ty det warder eder icke wäl bekommandes. *4 Mos. 10: 9.

Ehuru Abia icke wandrade i sann gudsfruktan, 1 Kon. 15: 3, så hade han dock icke helt och hållet öfwergifwit Herran; han trodde ännu på Herrans ord och löften, han trodde, att Herren skulle wara hans rikes beskyddare, emedan deruti war Herrans helgedom och gudstjenst.

13. Men Jerobeam gjorde en bakhär, att han måtte komma bak uppå dem; så att desse woro framman för Juda, och bakhären efter dem.

14. Då nu Juda wände sig om, si, då war strid både före och efter; då ropade de till HERran, och presterna trumpetade med trumpeter;

15. Och hwar man i Juda skriade. Och då hwar man i Juda skriade, plågade Gud Jerobeam och hela Israel för Abia och Juda.

16. Och Israels barn flydde för Juda; och Gud gaf dem i deras händer.

17. Och Abia med sitt folk gjorde en stor slagtning på dem; och föllo af Israel slagne femhundrade tusen unga män.

Utan twifwel äro i detta antal äfwen flyktingarne inbegripna.

18. Alltså wordo Israels barn nedertryckte i den tiden; och Juda barn wordo tröste; förty de förläto sig på HERran deras fäders Gud.

19. Och Abia jagade efter Jerobeam och wann honom städer af, BethEl med dess döttrar, Jesana med dess döttrar, och Ephron med dess döttrar;

20. Så att Jerobeam kom icke mer till makt, så länge Abia lefde; och HERren plågade honom, så att han blef död.

21. Då nu Abia wardt förstärkt, tog han fjorton hustrur, och födde twå och tjugu söner och sexton döttrar.

22. Hwad nu mer af Abia sägandes är, och om hans wägar och hans gerningar, det är skrifwet uti den prophetens Iddo historia.

Propheten Iddos historia och flera böcker, som nämnas i den Heliga Skrift, hwilka icke blifwit upptagna bland Bibiens böcker, innehålla ingenting för Guds rike wäsendtligt, utom det som blifwit under Guds Andas ledning samladt och upptaget i de böcker, hwilka wi nu hafwa i Bibeln. Wi måste härwid ihågkomma, ett de heliga böckernas samling skedde under Guds Andas ledning. Cap. 12: 15.

14. Capitel.

Asa nit, ro, seger.

Och Abia afsomnade med sina fäder, och de begrofwo honom uti Davids stad; och Asa hans son wardt konung i hans stad;* uti den tiden war landet stilla i tio år. *1 Kon. 15: 8.

2. Och Asa gjorde det rätt war, och det HERranom hans Gud wäl behagade;* *1 Kon. 15: 11.

3. Och kastade bort de främmande altaren och höjderna, och slog sönder stoderna, och högg af lundarna;

Lundarna, d. ä. afgudastoderna.

4. Och lät säga Juda, att de skulle söka HERran deras fäders Gud och göra efter lagen och budorden.

5. Och han kastade bort utur alla Juda städer höjderna och afgudarna;* ty riket war stilla för honom. *1 Kon. 15: 13.

6. Och han byggde fasta städer i Juda, medan landet stilla och intet örlig emot honom war uti de åren; ty HERren gaf honom ro.

7. Och han sade till Juda: Låt oss bygga dessa städerna, och låta gå murar deromkring, och torn, portar och bommar, efter wi hafwa rolighet i landet; ty wi hafwa sökt HERran wår Gud, ja wi hafwa sökt Honom, och Han hafwer gifwit oss ro allt omkring; alltså byggde de, och det gick wäl fram.

8. Och Asa hade en här, som spjut och sköld buro; utaf Juda trehundrade tusen, och utaf BenJamin de, som sköld buro och med båge kunde, tuhundrade tusen och åttio tusen; och desse woro alla starke hjeltar.

9. Så drog emot dem Serah, den Ethiopen med en mäktig här, tusende resor tusen, dertill trehundrade wagnar, och kommo till Maresa.

I denna skara här woro Libyer, cap. 16: 8, sannolikt äfwen Philisteer, v. 14, och Araber, v. 15.

10. Och Asa drog ut emot honom; och de redde sig till strid uti den dalen Zephata wid Maresa.

11. Och Asa åkallade HERran sin Gud och sade: HERre, när dig är ingen skilsång hjelpa ibland många eller der ingen makt är;* hjelp oss, HERre wår Gud; ty wi förlåta oss på dig, och i ditt namn äro wi komne emot denna hopen; wår Gud, för dig förmår ingen menniska något. *1 Sam. 14: 6.

Skilsång: åtskillnad, d. ä. det är dig lika lätt.

Asas bön är ett härligt exempel på ödmjuk förtröstan och fast tro på Israels starke Gud. Då man har honom på sin sida, kan man stå trygg emot alla werldens härar.

12. Och HERren plågade de Ethioper för Asa och för Juda, så att de flydde.* *2 Chrön. 16: 8.

13. Och Asa med folket, som med honom war, jagade efter dem allt intill Gerar; och de Ethioper föllo, så att ingen af dem blef lefwande, utan de wordo nederlagde för HERranom och för hans här; och de togo ganska mycket rof deraf.

14. Och han slog alla städer omkring Gerar; ty HERrans fruktan kom öfwer dem; och de skinnade alla städer, ty der war mycket rof inne.

15. Slogo de också boskapens hyddor, och togo får ganska mycket och kameler; och kommo igen till Jerusalem.

15. Capitel.

Asa förmaning, lydnad, förbund. Miplezeth, frid.

Och uppå Asaria, Obeds son, kom Guds Ande.

2. Han gick ut emot Asa, och sade till honom: Hörer härtill, Asa, och hela Juda och BenJamin: HERren är med eder, efter I ären med Honom; och när I söken Honom, låter Han sig af eder finna;* om I ock öfwergifwen Honom, så öfwergifwer Han ock eder.† *5 Mos. 4: 29. 1 Chrön. 28: 9. 2 Chrön. 33: 12, 13. †cap. 24: 20.

Då menniskorna öfwergifwa Herran, så äro de genom synden skilde ifrån Honom, och då öfwergifwer Han dem på det sätt, att Han undandrager dem den nåd, det beskydd och den wälsignelse, som de i Hans gemenskap fingo erfara.

3. Men det skall wara många dagar i Israel, att der skall ingen rätter Gud wara; ingen prest* som lärer; ingen lag. *Os. 3: 4.

4. Och när de omwända sig i sin nöd till HERran Israels Gud och söka Honom, så skall Han låta sig finna.

5. På den tiden warder icke wäl gångandes dem, som ut- och ingå; förty det warder ett stort buller öfwer alla dem, som bo på jorden.

6. Ty det ena folket skall slå det andra, och en stad den andra; förty Gud skall förskräcka dem med allahanda ångest.

7. Men I warer tröste, och drager icke edra händer ifrån; ty edert werk hafwer sin lön.* *1 Cor. 15: 58.

Asarias prophetia om Juda fall och återupprättelse är förste grundtonen till många följande klarare och utförligare prophetior af samma innehåll. Wår Frälsare sjelf, Matth. 24, och Paulus, Rom. 11, hafwa med fullkomlig klarhet omtalat det affall och den återupprättelse, som här åsyftas.

8. Då Asa hörde dessa orden, och Obeds, den prophetens, prophetia, wardt han tröst, och kastade bort de styggelser utur hela Juda land och Benjamin och utur städerna, som han wunnit hade på Ephraims berg, och förnyade HERrans altare, som för HERrans förhus stod;

Obeds, nemligen Obeds sons, v. 1.

9. Och församlade hela Juda och BenJamin och främlingarna när dem utaf Ephraim, Manasse och Simeon; förty till honom föllo många af Israel, som de sågo, att HERren hans Gud med honom war.

10. Och de församlade sig till Jerusalem i tredje månaden i femtonde året Asa rikes;

11. Och offrade på den dagen HERranom utaf rofwet,* som de hemtat hade, sjuhundrade nöt och sjutusen får. *2 Chrön. 14: 13.

12. Och de trädde uti förbundet,* att de skulle söka HERran deras fäders Gud af allt hjerta och af all själ; *Jos. 24: 15. Neh. 10: 29.

13. Och hwilken som icke sökte HERran Israels Gud, han skulle dö,* både liten och stor, både man och qwinna. *5 Mos. 13: 9; cap. 17: 5.

14. Och de swuro HERranom med hög röst, med rop, med trumpeter och basuner.

15. Och hela Juda fröjdade sig öfwer eden; ty de hade swurit af allt hjerta, och de sökte Honom af all wilja, och Han lät sig af dem finna; och HERren gaf dem ro allt omkring.

Den stora prophetian åstadkom således wid detta tillfälle hos många bland folket en allwarlig ånger och bättring.

16. Och satte konung Asa sin moder Maacha af embetet, för det hon stiftat hade uti Miplezeths lund; och Asa utrotade hennes Miplezeth och sönderslog honom, och uppbrände honom wid Kidrons bäck.* *1 Kon. 15: 13.

Miplezeth, d. ä. beläte. Maacha eller Michaia war Asas farmoder, men kallas här hans moder, likasom det också brukades, att farfadren kallades fader. Hon hade inrättat en afgudatjenst, som hon sjelf förestod och som nu blef afskaffad.

17. Men höjderna wordo icke bortlagda utur Israel; dock war Asa hjerta rättsinnigt, så länge han lefde.* *1 Kon. 15: 14.

18. Och han lät komma in uti Guds hus, hwad hans fader helgat hade, och hwad han helgat hade; silfwer, guld och kärl.

19. Och intet örlig war allt intill femte och trettionde året Asa rikes.

Då åren räknas ifrån rikets betning.

16. Capitel.

Baesa krigståg. Asa synd, död.

Uti sjette och trettionde året Asa rikes drog Baesa upp, Israels konung, emot Juda, och byggde Rama, på det han skulle förmena Asa, Juda konung, ut- och infara.* *1 Kon. 15: 17.

Åren räknas här såsom cap. 15: 19.

2. Men Asa tog af håfworna uti HERrans hus och i konungshuset silfwer och guld, och sände till Benhadad, konungen i Syrien, som bodde i Damascus, och lät säga honom:

3. Emellan dig och mig är ett förbund, emellan min och din fader; derföre hafwer jag sändt dig silfwer och guld, att du det förbund med Baesa, konungen i Israel, öfwergifwa skall, att han må draga bort ifrån mig.

4. Benhadad lydde konung Asa, och sände sina härförstar emot Israels städer; de slogo Ijon, Dan och AbelMajim, och alla Naphthali kornstäder.

AbelMajim bet. det wattenrika Abel och kallades så för wattenmängdens skull, men dess egentliga namn war Abel Beth Maacha.

5. Då Baesa det hörde, wände han igen att bygga Rama, och höll upp af sitt werk.

6. Men konung Asa tog till sig hela Juda, och de togo bort sten och trä ifrån Rama, der Baesa med byggde, och han byggde dermed Geba och Mizpa.

7. På den tiden kom Hanani, siaren, till Asa, Juda konung, och sade till honom: Efter du förlät dig på konungen i Syrien, och hafwer icke förlåtit dig på HERran din Gud; derföre är konungens makt af Syrien undsluppen din hand.

8. Woro icke de Ethioper* och Lybier en mäkta stor hop med ganska många wagnar och resenärer? Likwäl gaf HERren dem i din hand, då du förlät dig på Honom. *2 Chrön. 14: 9, 12.

9. Förty HERrans ögon skåda* alla land, att Han skall styrka dem, som af allt hjerta hålla sig intill Honom. Du hafwer gjort dårligen; derföre skall du ock härefter få örlig.† *Job 34: 21. Ords. 15: 3. Jer. 16: 17; cap. 32: 19. †1 Kon. 15: 32.

10. Men Asa wardt wred på siaren, och lade honom i fängelse; ty han knorrade emot honom om detta stycket. Och Asa undertryckte några af folket i den tiden.

Asa kunde icke tåla den wälförtjenta tillrättawisningen. Han wille rättfärdiga sig och straffade dem, som uppriktigt sade honom sanningen. Det war således icke underligt, att han icke kunde hos folket åstadkomma någon grundlig förbättring, då hans egen fromhet war så half och ostadig. Då hjertat är deladt, så är menniskan utan kraft.

11. Men Asa gerningar, både de första och de sista, si, de äro skrifna uti Juda och Israels konungars bok.

12. Och Asa wardt krank i sina fötter uti nionde och trettionde året sitt rikes; och hans krankhet fick öfwermakten; och han sökte icke HERran i sin krankhet, utan läkare.

13. Alltså afsomnade Asa med sina fäder, och blef död i första och fyrtionde året sitt rikes.

14. Och man begrof honom uti hans graf, som han sig hade grafwa låtit uti Davids stad; och de lade honom på sin säng, hwilken man uppfyllt hade med godt rökwerk och allahanda speceri, efter apothekares konst gjordt; och gjorde ett ganska stort brännande.* *1 Sam. 31: 12. Jer. 44: 5.

Wälluktande rökwerk brändes till konungens ära wid begrafningen. Det är icke sannolikt, att hans lik förbrändes, såsom somliga tro, ty det omtalas icke att denna hedniska sed inträngt bland Judarne, ehuru de eljest antogo många hedniska seder.

17. Capitel.

Josaphats gudsfruktan, nitälskan, anseende, krigsmakt.

Och hans son Josaphat war konung* i hans stad;, och wardt mäktig emot Israel. *1 Kon. 15: 24; cap. 22: 41.

2. Och lade krigsfolk uti alla Juda fasta städer, och satte befallningsmän i Juda land, och i Ephraims städer, som hans fader Asa wunnit hade.

3. Och HERren war med Josaphat; ty han wandrade i de förra Davids sin faders wägar, och sökte icke Baalim;

4. Utan sin faders Gud, och wandrade i Hans bud, och icke efter Israels gerningar.

5. Derföre stadfäste HERren honom riket; och hela Juda gaf Josaphat skänker;* och han hade rikedomar och härlighet ganska mycket. *1 Sam. 10: 27.

6. Och då hans hjerta dristigt wardt i HERrans wägar, hof han också bort höjderna och lundarna utur Juda.

7. Uti tredje året sitt rikes sände han sina förstar, Benhail, Obadja, Sacharia, Nethaneel och Michaja, att de skulle lära i Juda städer.

Den offentliga underwisningen behöfde nu bedrifwas kraftigare än förut. Det war brukligt, att lagen högt och offentligt förelästes wid de tre stora högtiderna, och Leviterna, som woro kringspridda ibland folket, gåfwo underwisning deruti. Då den presterliga och Levitiska underwisningen wisade sig mindre werksam, inrättades prophetskolor, i hwilka lärare för folket bildades. Nu fann den fromme konung Josaphat nödwändigt att sända lärare (förstar) omkring i landet, för att underwisa folket. Dessa såkallade förstar eller öfweruppsyningsmän skulle hafwa tillsyn öfwer folkunderwisningen. Efter återkomsten från den Babyloniska fångenskapen byggdes synagogor eller lärosalar på många ställen i landet. Dessa församlingshus motswarade wåra kyrkor, hwad underwisningen beträffar. Der blef lagen läst och förklarad. Detta bruk fortsattes af Apostlarne, och wår Frälsare sjelf läste lagen, och förklarade den i synagogorna, Marc. 1: 21. Ännu är han med sitt ord och sin ande närwarande och lärer i wåra kyrkor, då Hans ord rent förkunnas och förklaras.

8. Och med dem de Leviter, Semaja, Nethania, Sebadja, Asahel, Semiramoth, Jonathan, Adonia, Tobia, och TobAdonia; och med dem presterna Elisama och Joram.

9. Och de lärde i Juda och hade HERrans lagbok med sig, och foro omkring i alla Juda städer, och lärde folket.

Utan twifwel funnos afskrifter af lagen ibland folket, men desse lärare gingo omkring med Guds ord i sin hand, för att underwisa folket, och Herrans lag war undervisningens grundwal.

10. Och HERrans fruktan kom öfwer alla riken i de land, som lågo omkring Juda, så att de icke stridde emot Josaphat.

Så snart Herrans Ande hos menniskor får med sitt ord upptända trons lif, så har Herren om dem en ömmare omwårdnad än förut, och de hafwa en bewakning, som, då det behöfwes, kan uppfylla fienderna med bäfwan, 2 Kon. 6: 17. Och för menniskor, som frukta Gud, hafwa Guds rikes fiender stundom en aktning, som de icke kunna förklara.

11. Och de Philisteer förde Josaphat skänker, en hop silfwer; och de Araber förde honom sjutusen och sjuhundrade wädrar och sjutusen och sjuhundrade bockar.

12. Alltså wäxte Josaphat till, och wardt ju större och större; och han byggde i Juda slott och kornstäder;

13. Och hade mycket till skaffa i Juda städer; och woro stridsamme och wäldige män i Jerusalem.

14. Och detta war ordningen ibland deras fäders hus, som i Juda öfwerstar woro öfwer tusende: Adna den öfwersten, och med honom woro trehundrade tusen wäldige män.

15. Näst honom war Johanan den öfwersten, och med honom woro tuhundrade och åttio tusen.

16. Dernäst Amasia, Sichri son, den HERrans friwillige, och med honom woro tuhundrade tusen wäldige män.

17. Af Benjamins barn war Eljada en wäldig man, och med honom woro tuhundrade tusen, som med bågar och sköld färdige woro.

18. Efter honom war Josabad, och med honom woro hundrade och åttiotusen färdige män till strid.

19. Desse waktade alla på konungen förutan de, som konungen lagt hade uti de fasta städer i hela Juda.

18. Capitel.

Josaphats och Achabs förbund, propheter, krigståg, flykt.

Och Josaphat hade stora rikedomar och härlighet, och befryndade* sig med Achab. *2 Kon. 8: 18. 2 Chrön. 21: 6.

Denna förening med den ogudaktiga familjen blef mycket förderflig för Juda konungahus.

2. Och efter tu år drog han ned till Achab till Samarien;* och Achab lät slagta för honom och för det folk, som när honom war, mycket får och fä; och han kom honom dertill, att han skulle draga med honom upp till Ramoth i Gilead. *1 Kon. 22: 2.

3. Och Achab, Israels konung, sade till Josaphat, Juda konung: Drag med mig till Ramoth i Gilead; han sade till honom: Jag är såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, wi wilja med dig i striden.* *1 Kon. 22: 4.

4. Men Josaphat sade till Israels konung: Käre, fråga i denna dag HERrans ord.

5. Och Israels konung församlade af propheterna fyrahundrade män, och sade till dem: Skola wi draga till Ramoth i Gilead i strid, eller skall jag låta det bestå? De sade: Drag upp, Gud warder det gifwande i konungens hand.

6. Men Josaphat sade: Är här icke ännu någon HERrans prophet, att wi måga fråga af honom?

7. Israels konung sade till Josaphat: Här är ännu en man, att wi måga fråga HERran af honom; men jag är wred på honom; förty han spår intet godt öfwer mig, utan alltid ondt; nemligen Micha, Jimla son. Josaphat sade: Konungen säge icke så.

8. Och Israels konung kallade en sin kamererare, och sade: Hemta med hast hit Micha, Jimla son.* *1 Kon. 22: 9.

9. Och Israels konung och Josaphat, Juda konung, sutto hwardera på sin stol beklädde; och de sutto på platsen för ingången till porten i Samarien, och alla propheterna spådde för dem.

10. Och Zedekia, Chenaana son, gjorde sig jernhorn, och sade: Detta säger HERren: Härmed skall du stöta de Syrer, till dess du gör ända med dem.

11. Och alla propheterna spådde detsamma, och sade: Drag upp till Ramoth i Gilead, och war lyckosam; HERren skall gifwa det i konungens hand.

12. Och budet, som åstad gånget war till att kalla Micha, talade med honom, sade: Si, propheternas tal är endrägteligen godt för konungen; käre, låt ock dina ord wara såsom ens deras, och tala det godt är.

13. Micha sade: Så sannt som HERren lefwer, hwad min Gud sägande warder, det will jag tala.

14. Och då han kom till konungen, sade konungen till honom: Micha, skola wi draga till Ramoth i Gilead till strid, eller skall jag låta det blifwa? Han sade: Drager upp, och eder ske lycka; det skall eder i edra händer gifwet warda.

15. Men konungen sade till honom: Jag beswär dig ännu en gång, att du säger mig icke annat än sanningen, i HERrans namn.

16. Då sade han: Jag såg hela Israel förströdd på bergen såsom får, de ingen herde hafwa; och HERren sade: Hafwa dessa ingen herra? Fare hwar och en hem igen med frid.

17. Då sade Israels konung till Josaphat: Sade icke jag dig, han spår intet godt öfwer mig, utan ondt?* *1 Kon. 22: 18.

18. Men han sade: Derföre hörer HERrans ord: Jag såg HERran sitta på sin stol, och all den himmelska hären stod wid hans högra sida, och wid hans wenstra.

19. Och HERren sade: Ho will tälja Achab, Israels konung i det sinnet, att han drager upp och faller i Ramoth i Gilead? Och då den ene sade så, och den andre så;* *1 Kon. 22: 20.

20. Kom fram en ande,* och stod för HERran och sade: Jag will tälja honom i det sinnet. HERren sade till honom: Hwarmed? *Job 1: 6.

21. Han sade: Jag will fara ut och wara en falsk ande uti alla hans propheters mun. Och han sade: Du skall tälja honom i det sinnet och uträtta det; far åstad och gör alltså.

22. Nu si, HERren hafwer gifwit en falsk* anda uti dessa dina propheters mun, och HERren hafwer talat ondt öfwer dig. *Job 2: 1. Es. 19: 14. Hes. 14: 9.

23. Då trädde fram Zedekia, Chenaana son, och slog* Micha wid kindbenet, och sade: Hwilken wäg är HERrans ande gången ifrån mig till att tala med dig? *Jer. 20: 2. Marc. 14: 65. Apg. 23: 2.

24. Micha sade: Si, du skall få se det, då du kommer uti innersta kammaren till att undstinga dig.

25. Men Israels konung sade: Tager Micha, och låter honom blifwa när Amon, stadsfogden, och när Joas, konungens son;

26. Och säger: Så säger konungen: Lägger denna i fängelse, och spiser honom med bedröfwelsens bröd och watten, till dess jag kommer igen med frid.

27. Micha sade: Om du kommer igen med frid, så hafwer icke HERren talat genom mig. Och han sade: Hörer härtill, allt folk.

28. Alltså drog Israels konung upp, och Josaphat, Juda konung, till Ramoth i Gilead.

29. Och Israels konung sade till Josaphat: Jag will förkläda mig, och komma i striden, men du haf dina kläder uppå. Och Israels konung förklädde sig; och de kommo i striden.

Detta exempel är ett bewis, huru werlden bemöter och förråder sina bästa wänner.

30. Men konungen i Syrien hade budit sina öfwersta resenärer, att de skulle strida emot ingen, antingen liten eller stor, utan emot Israels konung allena.

31. Då nu de öfwerste resenärerna fingo se Josaphat, tänkte de, det är Israels konung; och drogo omkring till att strida uppå honom; men Josaphat ropade, och HERren halp honom, och Gud wände dem ifrån honom.

32. Ty då de öfwerste resenärerna sågo, att det icke war Israels konung, wände de sig bort ifrån honom.

33. Men en man bände sin båge hårdt, och sköt Israels konung emellan magen och lungorna; då sade han till sin forman: Wänd din hand och för mig utut härer, förty jag är sårad.

Hårdt, grt.: i sin enfald, eller: på måfå.

34. Och striden wäxte till i den dagen; och Israels konung stod på sin wagn emot de Syrer allt intill aftonen; och blef död, när solen nedergick.

19. Capitel.

Josaphats straff, domarereglor.

Men Josaphat, Juda konung, kom hem igen med frid till Jerusalem.

2. Och gick ut emot honom Jehu, Hanani son, siaren, och sade till konung Josaphat: Skulle du så hjelpa den ogudaktige, och älska dem, som HERran hata? Och fördenskull är öfwer dig HERrans wrede.* *2 Chrön. 19: 7.

3. Så är dock likwäl något godt funnet i dig, att du hafwet borthäfwit de lundar utur landet, och hafwet skickat ditt hjerta till att söka Gud.* *2 Chrön. 17: 3.

4. Alltså blef Josaphat i Jerusalem; och han drog åter ut ibland folket, allt ifrån BerSeba och in uppå Ephraims berg, och igenkallade dem till HERren oeras fäders Gud.

Såsom en trogen fader för sitt folk reste Josaphat nu omkring i landet, för att underwisa och förmana folket och att återföra dem till Herran.

5. Och han beställde domare i landet, uti alla Juda fasta städer; ju några uti hwar stad.

Redan Mose förordnade underdomare ibland folket och war sjelf öfwerdomare. Denna inrättning fortfor utan twifwel, fastän den icke så noggrannt handhafdes på alla tider. Under domaretiden war denna inrättning, så widt den war gängse, den enda regering folket hade. Nu blef den gamla ordningen af den förträfflige Josaphat återupplifwad, och den fortfor, fastän med ett eller annat afbrott, ända till Christi tid. I landsorterna woro underdomstolar, och i Jerusalem war den högsta domstolen, som kallades Sanhedrin eller det stora rådet. Det war denna domstol, som dömde Christus till döden.

6. Och sade till domarena: Ser till, hwad I gören; förty I hållen icke menniskodom, utan HERrans,* och Han är med eder i domen. *Rom. 13: 1.

7. Derföre låter HERrans fruktan wara när eder; tager eder wara, och görer så; ty när HERran wår Gud är ingen orätt eller anseende till personen, ej heller tager Han gåfwor.* *5 Mos. 1: 17; cap. 10: 17. Job 34: 19. Apg. 10: 34. Rom. 2: 11. Gal. 2: 6. Eph. 6: 9. Col. 3: 25. 1 Pet. 1: 17.

Dessa sköna domarereglor äro oförgängliga, och det wore wäl, om de öfwerallt wore gällande i wåra dagar. Ingen kan wara en rätt domare utan sann gudsfruktan och troget bruk af Guds ord.

8. Ock satte Josaphat i Jerusalem utaf Leviterna och presterna, och utaf de öfwersta fäderna i Israel öfwer HERrans dom och saker,* och lät dem bo i Jerusalem; *5 Mos. 17: 18.

Detta war den högsta domstolen, och i den woro både prester och Leviter och werldsliga medlemmar, 5 Mos. 17: 8, 9. Med Herrans dom förstås i synnerhet andeliga ärender, dock icke uteslutande; ty Herren war domaren i Israel, all dom war Herrans, och inför Honom woro desse domare answarige.

9. Och böd dem, och sade: Görer alltså uti HERrans fruktan med tro och rätt hjerta.

10. Uti alla de saker, som komma till eder ifrån edra bröder, som bo i sina städer, emellan blod och blod, emellan lag och bud, emellan seder och rätter, skolen I underwisa dem, att de icke förbryta sig emot HERran, och en wrede må komma öfwer eder och edra bröder; görer alltså, så warden I icke brottslige.

5 Mos. 17: 8.

Mellan blod och blod, d. ä. mellan dråp af wåda och uppsåtligt mord. Dessa domare skulle icke blott döma, utan också underwisa folket i Herrans lag och rätter.

11. Si, Amaria, prester, är öfwerste öfwer eder i alla HERrans saker; så är Sebadia, Ismaels son, förste i Juda hus, i alla konungssaker; så hafwen I embetsmän, Leviterna, för eder. Warer tröste, och görer så, och HERren warder blifwande med den goda.

Ännu gäller det höga ordet, att Herren är med de goda; Han är med alla, som troget och redligt förwalta sina embeten, derföre kunna de ock frimodigt utöfwa sina embetspligter utan fruktan för följderna och utan anseende till person.

20. Capitel.

Josaphats fiender, fasta, bön, tacksägelse, seger, regemente, skepp.

Derefter kommo Moabs barn, Ammons barn och med dem de af Ammonim, till att strida emot Josaphat.

Ammonim d. ä. Maonim, en arabisk folkstam, i cap. 26: 7 kallad Menniter.

2. Och man kom och bådade det Josaphat, och sade: Emot dig kommer ett mäkta stort tal ifrån hinsidan hafwet, af Syrien, och si, de äro i HazezonThamar, det är EnGedi.

Denna stora folkmängd war en blandning af österländska folkslag tillika med Moabiterna och Ammoniterna, hwilka gjorde gemensam sak, för att om möjligt utrota det Judiska folket och taga judalandet i besittning.

3. Men Josaphat fruktade sig, och ställde sitt ansigte till att söka HERran, och lät utropa en fasta i hela Juda.

4. Och Juda kom tillhopa till att söka HERran; kommo ock utaf alla Juda städer till att söka HERran.

5. Och Josaphat trädde in i menigheten af Juda och Jerusalem uti HERrans hus inför nya gården;

6. Och sade: HERre, wåra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen, och råder öfwer alla hedningarnas riken? Och i din hand är kraft och makt,* och ingen är, som emot dig stå kan. *1 Chrön. 29: 12. Matth. 6: 13.

7. Hafwer du wår Gud icke fördrifwit detta lands inbyggare för ditt folk Israel, och hafwer gifwit det Abrahams din wäns säd till ewig tid?

8. Så att de hafwa bott deruti, och byggt sig derinne till ditt namn en helgedom, och sagt:

9. Om något ondt, swärd, straff, pestilentie, eller hård tid öfwer oss komme, skulle wi stå för detta hus inför dig; förty ditt namn är i detta hus; och ropa till dig i wår nöd, så wille du höra dertill och hjelpa.* *1 Kon. 8: 37, 38. 2 Chrön. 6: 28, [et]c.; cap. 7: 13.

10. Nu si, Ammons barn, Moab och de af Seirs berg, öfwer hwilka du icke lät Israels barn draga, då de foro utur Egypti land, utan de måste wika af ifrån dem, och icke förderfwa dem.* *5 Mos. 2: 4, 5, 9, 19.

11. Och si, de låta oss det umgälla, och komma till att utdrifwa oss utur ditt arf, som du oss gifwit hafwet.

12. Wår Gud, will du icke döma dem? Ty i oss ingen makt emot denna stora hopen, som emot oss kommer; wi weta icke, hwad wi göra skala; utan wåra ögon se till dig.* *Ps. 121: 1.

13. Och hela Juda stod för HERran med sina barn, hustrur och söner.

Då konung och folk på detta sätt förena sig i förödmjukelse och bön inför Herran, så äro de oöfwerwinneliga. Ingen mensklig makt och icke ens hela helwetets makt kan öfwerwinna ett rike, som med sådan anda håller sig till den allsmäktige Beskyddaren. Nej, icke en gång en enda enskild menniska kan öfwerwinnas, som står i en sann tro på Herran. Wäl kan en sådan menniska dödas, om Herren tillåter, men derigenom öfwergår hon till den fulla ewiga segern. Märkom wäl: till den stora segern under Josaphat bidrogo icke blott kraftiga män med sina wapen. utan konung och folk, män, qwinnor och barn kämpade med trogna böner, och detta war det starkaste, det segerrikaste wapnet.

14. Men öfwer Jahasiel, Sacharia, son, Benaja sons, Jehiels sons, Mattania sons, den Leviten utaf Assaphs barn, kom HERrans Ande midt i menigheten;

Till swar på bönen kom först den Helige Ande med en tröstande uppenbarelse. Men icke blott i denna stora församlingen skedde det så, utan äfwen på den swagaste trogna bön hos den enskilda menniskan följer någon utgjutelse af Guds Andas gåfwor och således ett swar från himmelen, äfwen om det icke af den bedjande förnimmes. Icke det swagaste Guds barn beder en enda bön, utan att på något sätt få swar af den Helige Ande.

15. Och sade: Akter härtill, hela Juda, och I Jerusalems inbyggare, och konung Josaphat: Så säger HERren till eder: I skolen icke frukta eder eller gifwa eder för denna stora hopen; ty det striden icke I, utan Gud.

16. I morgon skolen I draga ned till dem; och si, de draga upp till Ziz, och I skolen råka dem wid bäcken för öknen Jeruel.

17. Förty I skolen icke strida i denna saken; allenast träder fram, och står, och ser HERrans salighet,* den med eder är. Juda och Jerusalem, frukter eder icke, och gifwer eder icke; i morgon drager ut emot dem, HERren är med eder. *2 Mos. 14: 13.

18. Då böjde sig Josaphat med sitt ansigte till jorden, och hela Juda och Jerusalems inbyggare föllo neder för HERran. och tillbådo HERran.

19. Och Leviterna utaf de Kehatiters barn och utaf de Korhiters barn stodo upp till att lofwa HERran Israels Gud med hög röst åt himmelen.

20. Och de woro bittida uppe om morgonen, och drogo ut till den öknen Thekoa; och då de utdrogo, stod Josaphat, och sade: Hörer härtill Juda, och I Jerusalems inbyggare: Tror uppå HERran eder Gud, så warden I trygge; och tror Hans propheter, så sker eder lycka.

21. Och han underwiste folket, och satte sångare för HERran, och dem som lofwa skulle i helig skrud och gå för wäpnade hären och säga: Tacker HERranom, ty hans barmhertighet warar ewinnerligen.* *Ps. 136: 1.

Denna uppställning af hären war det tydligaste bewis på en fast tro och förtröstan på Herran, af hwilken man wäntade segren. I tron prisade de Herran för den wälgerning, de wäntade.

22. Och då de begynte till att tacka och lofwa, lät HERren bakhären, som emot Juda kommen war, komma in på Ammons barn, Moab och dem af Seirs berg, och de slogo dem.

En skara af Edomiter, som legat i bakhåll, blef nu förblindad, så att den anföll sina egna bundsförwandter, emedan den höll dem för Israeliter.

23. Då stodo Ammons barn och Moab emot dem af Seirs berg, till att förspilla och nederlägga dem; och då de hade gjort ända på dem af Seirs berg, halp den ene den andre, att de ock förderfwade sig. * *Dom. 7: 22. 1 Sam. 14: 20.

Wid detta anfall uppstod ett ursinnigt handgemäng i den fiendtliga hären, så att de förstörde hwarandra. På samma sätt går det i allmänhet, att mörkrets rike bereder sig sin egen undergång.

24. Men då Juda kom till Mizpe wid öknen, wände de sig emot hopen; och si, då lågo de döda kroppat på jorden, så att ingen undsluppen war.

25. Och Josaphat kom med sitt folk till att byta deras rof, och funno ibland dem många egodelar och kläder, och kosteliga tyg; och skinnade dem, så att de icke mer kunde föra; och utbytte rofwet i tre dagar; ty det war ganska mycket.

26. På fjerde dagen kommo de tillhopa uti Lofsdalen; förty det lofwade de HERran; deraf heter det rummet lofsdal allt intill denna dag.

Lofsdalen är en utsträckning af Josaphats dal öster om Jerusalem. Der lofwade de Herran för den stora segren, sedan Herren hade hållit dom öfwer sitt folks fiender.

Denna sammangaddning af fiendtliga folk emot Juda rike, och Herrans underbara dom öfwer dessa folkskaror, är en stor förebild utaf ännu talrikare fienders församling och undergång i Josaphats dal, se Joel 3.

27. Alltså wände hwar och en af Juda och Jerusalem tillbaka igen, och Josaphat för dem, så att de drogo till Jerusalem med fröjd; ty HERren hade gifwit dem en glädje öfwer deras fiender;

28. Och drogo in uti Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter till HERrans hus.

29. Och Guds fruktan kom öfwer alla riken i landen, då de hörde, att HERren hade stridt emot Israels fiender.

30. Alltså wardt Josaphats rike stilla; och Gud gaf honom ro allt omkring.

31. Och Josaphat regerade öfwer Juda; och war fem och trettio åt gammal, då han konung wardt, och regerade fem och tjugu år i Jerusalem; hans moder hette Asuba, Silhi dotter.* *1 Kon. 22: 42.

32. Och han wandrade uti sin faders Asa wäg, och gick icke derifrån, att han ju gjorde, det HERranom wäl täcktes;

33. Undantaget att de höjder icke borttagne wordo; förty folket hade ännu* icke skickat sitt hjerta till deras fäders Gud. *2 Chrön. 17: 6.

En del af folket hade ännu icke gifwit sitt hjerta åt Herran. Höjderna blefwo icke borttagna, och detta bewisar brist på tro och lydnad.

34. Hwad nu mer af Josaphat sägandes är, både det första och det sista, si, det är skrifwet i Jehu gerningar, Hanani sons,* hwilka han upptecknat hafwer uti Israels konungars bok. *2 Chrön. 19: 2.

35. Derefter förenade sig Josaphat, Juda konung, med Ahasia, Israels konung, hwilken ogudaktig war med sitt wäsende.

36. Och han samfälde sig med honom till att göra skepp, att de skulle fara till sjös; och skeppen gjorde de i EzionGeber.* *1 Kon. 22: 49.

37. Men Elieser, Dodava son af Maresa, spådde emot Josaphat, och sade: Derföre att du hafwer förenat dig med Ahasia, hafwer HERren om intet gjort dina werk. Och skeppen wordo sönderslagne, och kunde icke till sjös fara.

21. Capitel.

Josaphats död. Jorams brödramord, afguderi, straff, elände, död.

Och Josaphat afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen när sina fäder uti Davids stad;* och hans son Joram wardt konung i hans stad.† *1 Kon. 22: 51. †2 Kon. 8: 16.

2. Och han hade bröder, Josaphats söner, Asaria, Jehiel, Sacharia, Asaria, Michael och SephatJa: desse woro alla Josaphats, Juda konungs, barn.

I grundtexten kallas Josaphat här Israels konung, sannolikt emedan de frommaste af alla Israels stammar samlat sig till Juda rike.

3. Och deras fader gaf dem mycket gåfwor i silfwer, guld; och klenodier, med fasta städer i Juda; men riket gaf han Joram; ty han war den förstfödde.* *1 Mos. 49: 3.

4. Då nu Joram uppkom öfwer sin faders rike, och wardt dess mäktig, drap han alla sina bröder med swärd, dertill ock somliga af de öfwerstar i Israel.

5. Tu och trettio år gammal war Joram, då han wardt konung, och regerade åtta år i Jerusalem.* *2 Kon. 8: 17.

6. Och han wandrade uti Israels konungars wäg, såsom Achabs hus gjort hade; förty Achabs dotter war hans hustru; och han gjorde, hwad HERranom illa behagade.

7. Men HERren wille icke förderfwa Davids hus för det förbunds skull, som han med David gjort hade, såsom Han sagt hade, att gifwa honom en lykta* och hans barn i alla dagar. *2 Sam. 7: 12. 1 Kon. 11: 36. 2 Kon. 8: 19. Ps. 132: 11, 17.

8. I hans tid föllo de Edomeer af ifrån Juda, och gjorde öfwer sig en konung;* *2 Kon. 8: 20.

9. Förty Joram war dit öfwer dragen med sina öfwerstar, och alla wagnarna med honom; och hade warit uppe om natten och slagit de Edomeer allt omkring sig och öfwerstarna för wagnarna.

10. Derföre föllo de Edomeer af ifrån Juda allt intill denna dag. På samma tiden föll ock Libna ifrån honom; ty han öfwergaf HERran sina fäders Gud.

11. Gjorde han ock höjder på bergen i Juda, och kom dem i Jerusalem till horeri, och förförde Juda.

12. Men en skrifwelse kom till honom ifrån den propheten Elia, så lydande: Detta säger HERren din faders Davids Gud: Derföre att du icke wandrat hafwer uti din faders Josaphats wägar, icke heller i Asa, Juda konungs wägar;

Elia war wid denna tid redan upptagen till himmelen, 2 Kon. 3: 11. Således hade Gud för denne propheten, medan han ännu war på jorden, uppenbarat Jorams affall, och Elia hade derpå skrifwit detta bref och lemnat det åt någon af de yngre propheterna, för att i rättan tid framlemna det åt Joram. Detta bref borde således hafwa gjort en outsägligt kraftig werkan, ty det war liksom skrifwet från himmelen, likasom hela Guds uppenbarade ord är ett bref från himmelen till jordens barn. Men det nämnes icke, att det haft någon werkan på Joram. Emedlertid blef han warnad och således utan ursäkt, samt Guds hand så mycket tydligare uppenbarad i straffdomarne öfwer honom och hans hus. Detta är det egendomliga företrädet af den Bibliska historien och wisar dess gudomliga ingifwelse, att deri Guds wägar och domar sättas i ett klart ljus och de eljest osynliga orsakerna till det, som sker, uppdagas. Den der af Guds ord wis är, kan nu af de prophetiska historieskrifwarnes utsagor äfwen bedöma nyare tiders tilldragelser.

13. Utan du wandrar uti Israels konungars wäg, och kommer Juda och dem i Jerusalem till horeri efter Achabs hus horeri; och hafwer dertill dräpit dina bröder af din faders hus, som bättre woro än du;

14. Si, HERren skall slå dig med en stor plåga på ditt folk, på dina barn, på dina hustrur och uppå alla dina egodelar.

Icke blott för konungens skull, utan för sin egen skull, blef det syndiga folket straffadt tillika med den ogudaktige konungen.

15. Och du skall få mycken sjukdom uti dina inelfwor, till dess att dina inelfwor skola för sjukdoms skull utgå dag från dag.

Inelfwornas förstörelse war ett förskräckligt tecken till den arme konungens inre förfall och till det inre förderf, som bland folket war rådande.

16. Alltså uppwäckte HERren emot Joram de Philisteers anda och de Arabers, som ligga wid Ethiopien.

17. Och de drogo upp till Juda, och förstörde det, och förde bort alla håfwor, som förhanden woro i konungshuset; dertill hans söner och hans hustrur, så att honom blef ingen son qwar, förutan Joahas, hans yngste son.

Joahas eller Ahasia, cap. 22: 1.

18. Och efter allt detta plågade HERren honom i hans inelfwor med en sådan sjukdom, som icke stod till botandes.

19. Och som det nu warade dag från dag, och då tu års tid förgången war, gingo hans inelfwor ut af honom med hans sjukdom; och han blef död af ond sjukdom; och de gjorde intet brännande öfwer honom, såsom de hans fäder* gjort hade. *2 Chrön. 16: 14.

20. Tu och trettio år gammal war han, då han wardt konung, och regerade i åtta år i Jerusalem, och wandrade så, att det icke mycket dugde; och de begrofwo honom i Davids stad, dock icke ibland konungsgrifterna.

22. Capitel.

Ahasia död. Athalja mord. Joas.

Och de i Jerusalem gjorde till konung Ahasia, hans yngsta son, i hans stad; förty krigsfolket, som utaf de Araber med här kommo, hade de första alla ihjälslagit; derföre wardt Ahasia konung,* Jorams son, Juda konungs. *2 Kon. 8: 24.

2. Tu och fyratio år gammal war Ahasia, då han konung wardt, och regerade ett år i Jerusalem; hans moder hette Athalja, Amri dotter.* *2 Kon. 8: 26.

D. ä. Amri sondotter. Icke alltid räknas i dessa tideböcker åren efter en konungs ålder, utan stundom från tillträdet till regeringen, stundom från konungahusets upphöjelse på thronen.

3. Han wandrade ock uti Achabs hus wägar; ty hans moder höll honom dertill, att han skulle göra det ondt war.

4. Derföre gjorde han det HERranom icke behagade, såsom Achabs hus; ty de woro hans rådgifware efter hans faders död, så att de förderfwade honom.

5. Och han wandrade efter deras råd; och han drog bort med Joram, Achabs son, Israels konung, i strid till Ramoth i Gilead, emot Hasael, konungen i Syrien; men de i Rama slogo Joram.* *2 Kon. 8: 28.

6. Så att han omwände till att låta läka sig i Jisreel; förty han hade sår, som han fått hade i Rama, då han stridde med Hasael, konungen i Syrien. Och Asaria, Jorams son, Juda konungs, for ned till att bese Joram, Achabs son, i Jisreel, som krank låg.* *2 Kon. 9: 15.

7. Ty den ofärden war så af Gud Ahasia tillfogad, att han skulle komma till Joram, och så med Joram utdraga emot Jehu, Nimsi son, hwilken HERren smort hade till att utrota Achabs hus.

Gud wille såsom domare gifwa åt denne konungen den wälförtjenta lönen tillika med Achabs hus, i hwars fotspår han wandrade, och denna lön fick han just då, när han med ett besök hos Joram bewisade sin tillgifwenhet för detta ogudaktiga hus. Den, som förenar sig med de ogudaktiga, måste med de ogudaktiga förgås.

8. Då nu Jehu höll uppå att straffa Achabs hus, fann han några öfwerstar af Juda och Ahasia bröders barn, som Ahasia tjente, och drap dem.* *2 Kon. 10: 14.

9. Och han sökte Ahasia, och fick honom fatt, der han sig undstuckit hade i Samarien;* och han wardt hafder fram för Jehu; han drap honom, och man begrof honom; ty de sade: Han är Josaphats son, hwilken efter HERran sökte af allt hjerta. Och war sedan ingen qwar utaf Ahasia hus, som konung kunde warda. *2 Kon. 9: 27.

10. Då nu Athalja, Ahasia moder, såg, att hennes son död war, stod hon upp och förgjorde all konungslig säd i Juda hus.* *2 Kon. 11: 1.

11. Men Josabeath, konungens dotter, tog Joas, Ahasia son, och stal honom undan ibland konungsbarnen, som dräpne wordo, och lät honom med hans amma uti en sängkammare; alltså fördolde honom för Athalja Josabeath, konung Jorams dotter, prestens Jojada hustru, ty hon war Ahasia syster; att han icke dräpen wardt.* *2 Kon. 11: 2.

12. Och han war med dem i Guds hus fördold i sex år, medan Athalja regerade i landet.

23. Capitel.

Joas smord. Athalja dräpen. Baal nedbrytes. Förbundet förnyas.

Uti sjunde året tog Jojada dristighet* till sig, och tog med sig i förbund de öfwerstar öfwer hundrade, nemligen Asaria, Jerohams son, Ismael, Johanans son, Asaria, Obeds son, Maaseja, Adaja son, och Elisaphat, Sichri son. *2 Kon. 11: 4.

2. De foro omkring Juda, och hade de Leviter tillhopa utur alla Juda städer, och de öfwersta fäderna i Israel, och de kommo till Jerusalem.

3. Och hela menigheten gjorde ett förbund i Guds hus med konungen; och han sade till dem: Si, konungens son skall konung wara, såsom HERren sagt hafwer, öfwer Davids barn.* *2 Sam. 7: 13. 2 Chrön. 21: 7.

4. Så skolen I nu alltså göra: tredje delen af eder, som på Sabbathsdagen uppå gå, skola wara ibland de prester och Leviter, som dörrwaktare äro wid dörrarna;

Som på Sabbathsdagen uppå gå, d. w. s. som på sabbathsdagen inträtt i tjenstgöring.

5. Tredje delen i konungshuset; och tredje delen wid grundwalsdörren; men allt folket skall wara i gården till HERrans hus;

6. Och att ingen går i HERrans hus, utan presterna och Leviterna, som tjena, de skola gå derin, förty de äro helige; och allt folket wakte HERrans wakt.

7. Och Leviterna skola gifwa sig omkring konungen, hwar och en med sin wärja i handen; och hwilken som går in i huset, han dräpes; och de skola wara när konungen, då han går ut och in.

8. Och Leviterna med hela Juda gjorde, såsom presten Jojada budit hade; och hwar och en tog sina män, som på Sabbathen uppå gingo, med dem som på Sabbathen af gingo; ty presten Jojada lät icke komma de twå hoparna ifrån hwarannan.

9. Och presten Jojada fick öfwerstarna öfwer hundrade spetsar och sköldar och konung Davids wapen, som i Guds hus woro;

10. Och ställde allt folket, hwar och en med sin wärja i handen, ifrån det högra hörnet i huset allt intill det wenstra hörnet, till altaret och till huset omkring konungen.

11. Och de hade fram konungens son, och satte krona uppå honom, och wittnesbördet, och gjorde honom till konung; och Jojada med hans söner smorde* honom och sade: Lycka ske konungen. *2 Mos. 30: 25.

”Det war wackert, att både kronan och boken blefwo gifna åt konungen, att han icke allenast skulle blifwa mäktig, utan också wis, eller som man må tala: Weta Guds ord och rätt. Så gör man ock nu konungar med ett swärd och en bok.” L.

12. Då Athalja hörde ropet af folket, som tillopp och lofwade konungen, gick hon till folket i HERrans hus.

13. Och hon fick se, och si, konungen stod i sitt rum i ingången, och öfwerstarna och trumpetarne omkring konungen;* och allt landsfolket war gladt, och blåste med trumpeter, och sångarena† med allahanda strängaspel skickade till att lofwa; då ref hon sina kläder, och sade: Uppror, uppror.** *2 Kon. 23: 3. †1 Chrön. 25: 1. **2 Kon. 11: 14.

14. Men presten Jojada drog sig ut med de öfwersta öfwer hundrade, som öfwer hären woro, och sade till dem: Hafwer henne utur huset i gården; och hwilken henne efterföljer, honom skall man dräpa med swärd. Förty presten hade befallt, att man icke skulle dräpa henne i HERrans hus.

15. Och de togo fatt på henne; och då hon kom till hästportens ingång wid konungshuset, dråpo de henne der.

16. Och Jojada gjorde ett förbund* emellan sig och allt folket och konungen, att de skulle wara HERrans folk. *2 Kon. 11: 17.

Förbundets löfte mellan konungen och folket war, att de skulle tjena Herran. Jos. 24: 24, 25.

17. Då gick allt folket uti Baals hus, och bröto det neder, och slogo sönder hans altaren och beläten, och slogo ihjäl* Mattan, Baals prest, inför altaret. *5 Mos. 13: 9.

18. Och Jojada beställde embetena i HERrans hus under presterna, Leviterna som David förskickat* hade till HERrans hus, till att göra bränneoffer HERranom, såsom skrifwet står i Mose lag,† med fröjd och sånger, som David diktat hade; *1 Chrön. 23, 24, 25, 26 cap. †3 Mos. 1: 3.

Den af David införda ordningen blef nu förnyad, efter att förut hafwa blifwit störd genom Athalja.

19. Och ställde dörrwaktare wid dörrarna åt HERrans hus, att der skulle intet orent inkomma i någon måtto.

20. Och han tog de öfwerstar öfwer hundrade och de mäktiga och herrarna i folket och allt landsfolket, och hade konungen neder ifrån HERrans hus, och de förde honom in genom den höga porten af konungshuset, och läto konungen sätta sig på konungsstolen.

21. Och allt landsfolket war gladt, och staden war stilla; men Athalja wardt dräpen med swärd.

24. Capitel.

Joas nit, affall, tyranni, död.

Joas war sju år gammal, då han konung wardt, och regerade fyratio år i Jerusalem; hans moder hette Zibja af BerSeba.* *2 Kon. 12: 1.

2. Och Joas gjorde det HERranom wäl behagade, så länge presten Jojada lefde.

3. Och Jojada tog honom twå hustrur, och han födde söner och döttrar,

4. Derefter tog Joas till att förnya HERrans hus;

5. Och församlade prester och Leviter, och sade till dem: Farer ut till alla Juda städer, och församler penningar utaf hela Israel till att förbättra eder Guds hus årligen, och skynder eder till att göra så; men Leviterna fördröjde dermed.* *2 Kon. 12: 6.

6. Då kallade konungen Jojada den yppersta, och sade till honom: Hwi hafwer du icke akt på Leviterna, att de låta införa af Juda och Jerusalem den hjelpeskatten, som Mose HERrans tjenare påbjudit hade* att samkas skulle i Israel till wittnesbördets tabernakel? *2 Mos. 35: 5.

7. Förty den ogudaktiga Athalja och hennes söner hafwa förderfwat Guds hus; och allt det, som till HERran hus helgadt war, hafwa de lagt till Baalim.

8. Så befallde konungen, att man skulle göra en kista; och de satte henne utantill wid dörren af HERrans hus.

9. Och lät utropa i Juda och Jerusalem, att man skulle införa HERranom den hjelpeskatten, som Guds tjenare Mose på Israel lagt hade i öknen.* *2 Mos. 30: 12, 13.

10. Då fröjdade sig alla öfwerstar och allt folket, och gjorde tillhopa, och lade i kistan, intill dess hon full wardt.

11. Och då tid war, att kistan skulle hafwas fram af Leviterna efter konungens befallning, då de sågo, att der många penningar uti woro, så kom konungens skrifware och den, som af öfwerste presten befallning hade, och tömde kistan, och buro henne i sitt rum igen. Så gjorde de hwar dag, till dess de samkade en ganska stor hop penningar,

12. Och konungen och Jojada fingo det arbetarena, som skaffare woro på HERrans hus; desamma legde stenhuggare och timmermän till att förnya HERrans hus; desslikes de mästare på jern och koppar, till att bättra HERrans hus.

13. Och arbetsmännerna arbetade, så att förbättringen på werket gick fram genom deras hand, och läto Guds hus komma sig till igen, och gjorde det fast.

14. Och då de hade det lyktat, buro de penningarna, som öfwer woro, in för konungen och Jojada; deraf gjordes kärl till HERrans hus, kärl till tjensten och till bränneoffer, skedar och gyldene och silfwertyg;* och de offrade bränneoffer wid HERrans hus framgent, så länge Jojada lefde. * 2 Kon. 12: 13.

Icke förr än templet hade blifwit fullständigt ståndsatt, blefwo käril gjorda till Herrans hus af de gifna penningarne.

15. Och Jojada wardt gammal och mätt af ålder, och blef död, och war hundrade och trettio år gammal, då han blef död.

16. Och de begrofwo honom uti Davids stad ibland konungarna, derföre att han hade gjort wäl med Israel och med Gud och hans hus.

17. Efter Jojada död kommo de öfwerste i Juda och tillbådo konungen; då hörde konungen dem.

Efter den fromme öfwerstepresten Jojadas död kommo de öfwerste i Juda till den swage konungen, som de smickrade, och bådo om tillåtelse att åter få införa afgudatjensten, och han tillstadde det. Så aktar werlden sin syndatjenst för en kostelig frihet, Rom. 6: 20; 2 Petr. 2: 19. Med denna frihet, som förde ännu djupare in i syndens träldom, beredde konungen sig sin egen undergång, i stället för att winna folkets kärlek. som han sökte.

18. Och de öfwergåfwo HERrans deras fäders Guds hus, och tjente lundar och afgudar; så kom wrede öfwer Juda och Jerusalem för dessa deras brotts skull.

19. Och han sände propheter till dem, att de skulle omwända sig till HERran; och de betygade dem; men de hörde dem icke.

Se Matth. 23: 34.

20. Och Guds Ande utiklädde Sacharia, Jojada prestens son; han steg fram för folket, och sade till dem: Detta säger Gud: Hwi öfwerträden I HERrans bud, det eder icke wäl bekommandes warder? Efter I hafwen öfwergifwit HERran, så warder Han ock öfwergifwande eder.

21. Men de gjorde ett förbund emot honom, och stenade honom efter konungens bud i gården* för HERrans hus. *Matth. 23: 35.

I presternas förgård, emellan templet och bränneofferaltaret, som stod framför templets ingång, blef denne propheten Sacharia mördad för sitt trogna wittnesbörds skull. Hans fader Jojada hade äfwen namnet Barachia, eller war Barachia en af hans förfäder, som Judarne höllo i ännu större wördnad än Jojada. Se Luc. 11: 51.

22. Och konung Joas tänkte icke på den barmhertighet, som Jojada hans fader med honom gjort hade, utan drap hans son; men då han blef död, sade han: HERren warder detta seende och sökande.

Såsom Sacharia anbefallde Herran sin sak, så skola alla sanna trogna, som lida för Herrans skull, hemställa saken till den, som rätt dömer, och bedja såsom Stephanus: Herre, tillräkna dem icke denna synden! Men den högste domaren ser och söker det; det warder utkrafdt, Luc. 11: 51.

23. Och då året war omgånget, drog upp de Syrers här, och kommo i Juda och Jerusalem, och förgjorde alla öfwerstar i folket; och allt deras rof sände de till konungen i Damascus.

24. Ty de Syrers makt kom med föga folk, likwäl gaf HERren i deras hand en ganska stor makt, derföre att de HERran deras fäders Gud öfwergifwit hade; desslikes lade de ock straff på Joas.

25. Och då de drogo ifrån honom, läto de honom qwar i stor krankhet; och hans tjenare gjorde ett förbund emot honom för prestens Jojada söners blods skull och dråpo honom på hans säng, och han blef död; och man begrof honom uti Davids stad; dock icke ibland konungagrifterna.

Det synes såsom hade den affällige konungen äfwen mördat flera af sin wälgörare Jojadas barn, utom Sacharia.

26. De som förbundet gjorde emot honom woro desse: Sabad, Simeaths son, den Ammonitiskans, och Josabad, Simriths son, den Moabitiskans.* *2 Kon. 12: 12.

27. Men hans söner och summan, som under honom församlad war, och Guds hus byggning, si, de äro beskrifne uti historien i Konungaboken. Och hans son Amazia wardt konung i hans stad.

25. Capitel.

Amazia hämnd, krig, seger, affall, högmod, fängelse, död.

Fem och tjugu år gammal war Amazia, då han konung wardt, och regerade nio och tjugu år i Jerusalem; hans moder hette Joaddan af Jerusalem.* *2 Kon. 14: 2.

2. Och han gjorde det HERranom wäl behagade, dock icke af allt hjerta.

3. Då nu hans rike stadfäst war, drap han sina tjenare, som hans fader konungen slagit hade;

4. Men deras barn drap han icke; förty det står så skrifwet i lagen i Mose bok, der HERren bjuder och säger: Fäderna skola icke dö för barnen, och icke barnen för fäderna; utan hwar och en skall för sin synd dö.* *5 Mos. 24: 16. 2 Kon. 14: 6. Hes. 18: 20.

5. Och Amazia församlade Juda, och satte dem efter fädershusen, efter öfwerstarna öfwer tusen och öfwer hundrade i hela Juda och Benjamin; och täljde dem allt ifrån tjugu år och derutöfwer,* och fann dem trehundrade tusen utwalda, som i här draga kunde, som spjut och sköld föra kunde. *4 Mos. 1: 3.

6. Dertill besoldade han utaf Israel hundrade tusen starka krigsmän för hundrade centner silfwer.

7. Men en Guds man kom till honom, och sade: Konung, låt icke Israels här komma med dig; förty HERren är icke med Israel, eller med alla Ephraims barn.

Israels rike kallas Ephraims barn, emedan Ephraim war den talrikaste stammen.

8. Ty om du kommer att bewisa din dristighet i striden, så låter Gud dig falla för dina fiender; förty när Gudi står makten till att hjelpa och till att stjelpa.

9. Amazia sade till Guds mannen: Hwad skall man då göra med de hundrade centner, som jag hafwer gifwit de krigsmän af Israel? Guds mannen sade: HERren hafwer wäl mer än det är, som Han dig gifwa kan.

Ingen uppoffring får aktas för stor, då frågan är om att lyda Herran.

10. Då skilde Amazia de krigsmän ifrån, som till honom af Ephraim komne woro, så att de gingo till deras rum igen. Då förgrymmade deras wrede sig swårligen emot Juda, och drogo hem igen illa till strids.

11. Men Amazia war tröst, och förde sitt folk ut, och drog ut i saltdalen, och slog af Seirs barn tiotusen.* *2 Kon. 14: 7.

12. Och Juda barn fångade af dem tiotusen lefwande; dem förde de uppå en bergsklint, och störtade dem utför bergsklinten, att de alla sönderkrossades.

13. Men de krigsmän, som Amazia hade ifrån sig sändt, så att de icke drogo med hans folk i striden, lade sig neder i Juda städer allt ifrån Samarien intill BethHoron, och slogo af dem tretusen, och togo mycket rof.

14. Och då Amazia igen kom af de Edomeers slagtning, hade han med sig Seirs barns afgudar, och satte dem sig till gudar, och tillbad dem, och rökte för dem.

15. Då förgrymmade sig HERrans wrede öfwer Amazia, och sände en prophet till honom; han sade till honom: Hwi söker du det folks gudar, som sitt folk icke undsätta kunde ifrån din hand?

16. Och då han talade med honom, sade han till honom: Hafwer man gjort dig till konungens råd? Wänd igen; hwi will du warda slagen? Då wände propheten igen, och sade: Jag förmärker wäl, att Gud hafwer i sinnet förderfwa dig, efter du detta gjort hafwer, och hörer icke mitt råd.

Så snart en menniska icke will lyda Herrans ord, så är det ett tydligt tecken, att den menniskan skyndar till sin undergång, och denna undergång kommer så mycket hastigare, ju wigtigare den sak är, i hwilken olydnaden begås.

17. Och Amazia, Juda konung, war till råds, och sände bort till Joas, Joahas son, Jehu sons, Israels konung, och lät säga honom: Kom, låt oss bese hwarannan.* *2 Kon. 14: 8.

18. Men Joas, Israels konung, sände till Amazia, Juda konung, och lät säga honom: Törnebusken i Libanon sände till cederträdet i Libanon, och lät säga honom: Gif din dotter min son till hustru; men wilddjuren i Libanon lupo öfwer törnebusken, och trampade honom neder.

19. Du menar: Si, jag hafwer slagit de Edomeer, der förhäfwer sig ditt hjerta utaf, och berömmer sig; nu, sitt hemma; hwi söker du efter olycka, att du må falla, och Juda med dig?

20. Men Amazia hörde det icke; förty det skedde af Gudi, på det att de skulle warda gifne i fienda hand, derföre att de de Edomeers gudar sökt hade.

Detta war således en straffdom af Herran, som drabbade denne konung, derföre att han föraktade Herrans ord och förtröstade på hedningarnas afgudar.

21. Då drog Joas, Israels konung, upp, och de besågo hwarannan, han och Amazia, Juda Konung, i BethSemes, som i Juda ligger.

22. Men Juda wardt slagen för Israel, och flydde, hwar och en i sina hyddor.

23. Och Joas, Israels konung, grep Amazia, Joas son, Joahas sons, Juda konung, i BethSemes, och förde honom till Jerusalem, och bröt muren neder i Jerusalem allt ifrån Ephraims port intill hörnporten, fyrahundrade alnar långt.

24. Och allt det guld och silfwer och alla kärl, som för handen woro i Guds hus när ObedEdom och i fataburen i konungshuset, och barnen tog han till pant med sig till Samarien.

25. Och Amazia, Joas son, Juda konung, lefde efter Joas, Joahas sons, Israels konungs död, i femton år.

26. Hwad nu mer af Amazia sägandes är, både det första och det sista, si, det är skrifwet uti Juda och Israels konungars bok.* *2 Kon. 14: 1, 18.

27. Och ifrån den tiden att Amazia trädde ifrån HERran. gjorde de ett förbund emot honom i Jerusalem; men han flydde till Lachis: då sände de efter honom till Lachis, och dråpo honom der;

28. Och förde honom med hästar och begrofwo honom när sina fäder uti Juda stad.

Juda stad är Jerusalem, hufwudstaden i Juda rike.

26. Capitel.

Usia regering, strider, makt, rökoffer, spetelska.

Då tog hela Juda folk Usia, som war sexton år gammal, och gjorde honom till konung i hans faders Amazia stad.* *2 Kon. 14: 21.

2. Han byggde Eloth, och lät det igenkomma till Juda, sedan konungen afsomnad war med sina fäder.

3. Sexton år gammal war Usia, då han konung wardt, och regerade tu och femtio år i Jerusalem; hans moder hette Jecholia af Jerusalem.* *2 Kon. 15: 2.

4. Och han gjorde det HERranom wäl behagade, såsom hans fader Amazia gjort hade.

5. Och han sökte Gud, så länge Sacharia lefde, den läraren i Guds syner; och så länge han sökte HERran, lät honom Gud wäl gå.

”Syner äro prophetior, och han will här säga: Sacharia hafwer warit lärd i Mose och propheterna, i Samuels, Davids, Gads och andra sådanas skrifter.” L. Dem, som söka Herran, går allting wäl och länder dem till det bästa, äfwen då motgång synes drabba dem.

6. Ty han drog ut, och stridde emot de Philisteer, och bröt neder murarne i Gath och murarne i Jabne och murarne i Asdod, och byggde städer om Asdod och ibland de Philisteer;

7. Ty Gud halp honom emot de Philisteer, emot de Araber, dem i GurBaal; och emot de Meuniter.

Meuniterna woro också Araber, så wäl som de i Gurbaal.

8. Och de Ammoniter gåfwo Usia skänker, och han wardt namnkunnig allt intill der man kommer in i Egypten; ty han wardt ju starkare och starkare.

9. Och Usia byggde torn i Jerusalem på hörnporten och på dalporten* och på andra hörn; och befäste dem. *Neh. 3: 19.

10. Han byggde ock slott i öknen, och grof många brunnar; ty han hade mycken boskap, både i dalar och slättmark; desslikes åkermän, och wingårdsmän på bergen och på Carmel; förty han hade lust till åkerwerk.

11. Och Usia hade en makt till strid af krigsmän, som i här drogo, i tal räknade under Jegiels skrifwarens hand, och Maaseja befallningsmannens, under Hanania hand, den af konungens öfwerstar war.

12. Och talet på de yppersta fäder af de starka örligsmän war tutusen och sexhundrade.

13. Och under deras hand härsmakten trehundrade tusen och sjutusen och femhundrade, skicklige till strid i härskraft, till att hjelpa konungen emot skanserna.

14. Och Usia fick dem till hela hären sköldar, spjut, hjelmar, pansar, bågar, och slungor till att kasta sten med.

15. Och gjorde i Jerusalem bröstwärn konsteliga, som skulle wara på tornen och hörnen, till att der utskjuta med pil och stora stenar; och hans rykte kom widt ut, derföre att honom besynnerligen hulpet wardt, tilldess han mäktig blef.

Man byggde i forntiden sina fästningsmurar i många hörn och krökningar med torn öfwer de utskjutande hörnen för att derifrån kunna angripa fienderna, då de med murbräckor eller på annat sätt antastade murarne.

16. Och då han war mäktig worden, hof hans hjerta sig upp till hans förderf; ty han förtog sig på HERran sin Gud, och gick in i HERrans tempel till att röka* på rökaltaret. *2 Mos. 30: 7.

17. Men Asaria, presten, gick efter honom, och åttio HERrans prester med honom, starke män;

18. Och stodo emot konung Usia, och sade till honom: Det hörer icke dig till, Usia, att röka för HERran, utan presterna Anrons barn, som till att röka helgade äro; gack här utur helgedomen; ty du förtager dig,* och det kommer dig till ingen ära för HERran Gud. *4 Mos. 18: 7.

Konungen sökte en ära uti att utöfwa det presterliga embetet, men emedan detta war emot lagen, så blef han derföre på ett underbart sätt straffad.

19. Men Usia wardt wred, och hade ett rökelsekar i handen; och som han trätte med presterna, gick spetelska ut i hans änne för presterna i HERrans hus inför rökaltaret.

Änne d. ä. panna.

20. Och Asaria, öfwerstepresten, wände sig till honom, och alla presterna; och si, då war han spetelsk i sitt änne; och de drefwo honom dädan; skyndade han sig ock sjelf ut; ty hans plåga war af HERran.

21. Alltså war konung Usia spetelsk allt intill sin död, och bodde uti ett fritt hus spetelsk; ty han wardt utdrifwen af HERrans hus; men Jotham, hans son, stod konungshuset före, och dömde folket i landet.* *2 Kon. 15: 5.

Usia kunde sedan för sin spetelskas skull aldrig deltaga i gudstjensten mera, emedan han war oren. Så går det och med alla sådana menniskor, som efter egna påfund och eget godtycke wilja tjena Herran. De blifwa till slut utkastade utur de heligas samfund. Till en rätt gudstjenst och till gemenskap med Herran är det nödwändigt, att lyda Hans ord, och genom den himmelske Öfwerstepresten Jesus Christus frambära sina offer och bönens rökelse inför Herran, så att man alltid beder i Jesu namn, men aldrig i eget namn, ej heller stödjer sig på sina egna gerningar.

Nu förlorade Usia äfwen i hufwudsaken den konungsliga makten, emedan han förlorade sin frihet och sitt anseende ibland folket.

22. Hwad nu mer af Usia sägandes är, både det första och det sista, hafwer den propheten Esaia, Amos son, skrifwit.* *Es. 1: 1.

23. Och Usia afsomnade med sina fäder; och de begrofwo honom med sina fäder i åkern när konungagrafwarne; ty de sade: Hon är spetelsk; och Jotham hans son wardt konung i hans stad.

27. Capitel.

Jothams gudsfruktan, regering, död.

Jotham war fem och tjugu år gammal, då han konung wardt, och regerade i sexton år i Jerusalem; hans moder hette Jerusa, Zadoks dotter.* *2 Kon. 15: 33.

2. Och han gjorde det HERranom wäl behagade, såsom hans fader Usia gjort hade; undantaget att han icke gick i HERrans tempel. Och folket bar sig ännu illa åt.* *2 Kon. 15: 35.

Ännu fortfor det afgudiska bruket att offra på höjderna.

3. Han byggde den höga porten* i HERrans hus, och uppå muren Ophel† byggde han mycket. *Jer. 26: 10; cap. 36: 10. †Neh. 3: 26; cap. 11: 21.

Ophel war en kulle på östra sidan af berget Zion, söder om Moria. Derpå byggdes en stark fästningsmur.

4. Och byggde städer på Juda berg, och i skogarne byggde han slott och torn.

5. Och han stridde med Ammons barns konung; och han wardt dem öfwermäktig; så att Ammons barn gåfwo honom i detsamma året hundrade centner silfwer, tiotusen corar hwete och tiotusan corar bjugg; så mycket gåfwo ock Ammons barn honom i det andra och tredje året.

6. Alltså wardt Jotham mäktig; ty han skickade sina wägar för HERran sin Gud.

7. Hwad nu mer af Jotham sägandes är, och alla hans strider och hans wägar, si, det är skrifwet i Israels och Juda konungars bok.* *2 Kon. 15: 32, [et]c.

8. Fem och tjugu år gammal war han, då han konung wardt; och regerade i sexton år i Jerusalem.

9. Och Jotham afsomnade med sina fäder, och de begrofwo honom i Davids stad; och hans son Ahas wardt konung i hans stad.

28. Capitel.

Ahas gudlöshet, straff, död.

Ahas war tjugu år gammal, då han konung wardt, och regerade i sexton år i Jerusalem, och gjorde icke det HERranom wäl behagade, såsom hans fader David;* *2 Kon. 16: 2.

2. Utan han wandrade i Israels konungars wägar; dertill gjorde han gjutna beläten till Baalim;

3. Och rökte i Hinnoms barns dal. och brände sina söner upp med eld* efter hedningarnes styggelse, hwilka HERren för Israels barn fördrifwit hade; *5 Mos. 18: 10. 2 Kon. 16: 3. Jer. 7: 30, 31; cap. 19: 5.

4. Och offrade och rökte på höjder, på backar, och under alla gröna träd.

5. Derföre gaf HERren hans Gud honom i konungens hand af Syrien, så att de slogo honom, och förde bort en stor hop af hans fångna, och läto komma till Damascus; wardt han ock gifwen under Israels konungs hand, så att han gjorde en stor slagtning på honom.* *Es. 7: 1.

Det synes, att konungen af Assyrien och Israels konung, med hwarandra förenade emot Ahas, twänne gånger besegrade honom och ödelade hans land, och att de sedan, då äfwen andra folk uppreste sig emot honom, beslöto att afsätta honom. Då Judarna fingo höra detta, öfwerföll dem en sådan fruktan, att Esaia måste trösta dem med den försäkran, att tiden för rikets undergång ännu icke wore kommen. Se Es. 7.

6. Ty Pekah, Remalia son, slog af Juda hundrade och tjugu tusen på en dag, som alla duglige män woro; derföre att de öfwergåfwo HERran deras fäders Gud.

7. Och Sichri, en wäldig af Ephraim, drap Maaseja, konungens son, och Asrikam, husförsten, och Elkana, den yppersta näst konungen.

8. Och Israels barn förde bort fångna af deras bröder tuhundrade tusen qwinnor, söner och döttrar; och togo dertill stort rof af dem, och förde rofwet till Samarien.

9. Och war sammastädes en HERrans prophet, som hette Obed; han gick ut emot hären, som till Samarien kom, sade till dem: Si, efter HERren edra fäders Gud är wred på Juda, hafwer Han gifwit dem i edra händer; men I hafwen så grufligen slagit dem ihjäl, att det räcker upp till himmelen.* *1 Mos. 18: 20, 21.

10. Nu menen I undertrycka eder Juda barn och Jerusalem till trälar och trälinnor; är det nu icke skuld när eder emot HERran eder Gud?

11. Så hörer mig nu, och förer fångarna dit igen, dem I bortfört hafwen af edra bröder; ty HERrans wrede förgrymmar sig öfwer eder.

12. Då hofwo sig upp någre de myndigaste af Ephraims barn, Asaria, Johanans son, Berechia, Mesillemoths son. Jehiskia, Sallums son, och Amasa, Hablai son, emot dem, som utur hären kommo;

13. Och sade till dem: I skolen icke hafwa dessa fångar hit in; ty I kommen intet annat än skaud på oss för HERranom, på det I skolen desto flera göra wåra synder och skulder; här är skuld nog tillförene, och wrede förgrymmar sig öfwer Israel.

14. Då läto de wäpnade fångarna och rofwet inför öfwerstarna och inför hela menigheten.

15. Då stodo de män upp, som nu wid namn nämnde woro, och togo fångarna, och alla dem, som ibland dem nakne woro, klädde de, af det röfwadt war; och då de hade klädt dem, drogo de skor uppå dem, och gåfwo dem mat och dryck och smorde dem, och förde på åsnor alla dem som swage woro, och läto komma dem till Jericho, palmstaden,* till deras bröder; och kommo igen till Samarien. *5 Mos. 34: 3.

16. På samma tiden sände konung Ahas till konungarna af Assur, att de skulle hjelpa honom.* *2 Kon. 16: 7.

17. Och de Edomeer kommo åter på nytt, och slogo Juda, och förde somliga bort.

18. Och de Philisteer lade sig neder i de städer på heden och sunnan på Juda, och wunno BethSemes, Ajalon, Gederoth och Socho med dess döttrar, Thimna med dess döttrar och Gimso med dess döttrar; och bodde deruti.

19. Ty HERren plågade Juda för Ahas skull, Israels konungs, derföre att han hade blottat Juda, och förtog sig emot HERran.

”Detta blottande war, att folket icke lefde under Gud efter Hans ord, utan fritt efter sitt eget godtycke i gudstjensten.” L. Såsom i 2 Mos. 32: 25. Kan en ogudaktig herrskare eller förförare taga Gud och Hans ord ifrån ett folk, så är det folket fullkomligt blottadt och wärnlöst.

20. Och emot honom kom Thilgath Pilneser, konungen af Assur; han belade honom; men han kunde icke winna honom.

21. Och Ahas tog en del i HERrans hus och i konungshuset och i de öfwerstas, det han gaf konungen i Assur; men det halp honom intet.

22. Yttermera i hans nöd förtog konung Ahas sig ännu mer emot HERran;

23. Och offrade åt gudarne i Damascus,* som honom slagit hade, och sade: Konungens gudar af Syrien hjelpa honom; derföre will jag offra dem,† att de måga ock hjelpa mig; ändock de woro honom och hela Israel till fall. *2 Kon. 16: 10. †Dom. 16: 23.

24. Och Ahas lade tillhopa de tyg i Guds hus, och slog dem sönder, och lyckte igen dörren af HERrans hus, och gjorde sig altaren i hwarje wrå i Jerusalem.

Af denna swaga och inskränkta konung blef till slut Herrans tempel tillstängdt, och den rätta gudstjensten upphörde. Detta gjorde han för att göra folket till wiljes. Han hoppades derigenom kunna winna mera än genom sann gudaktighet och förtröstan på Herran. Man bedrager sig illa och skadar sig sjelf outsägligt för tid och ewighet, då man öfwergifwer Herran och hoppas att winna lycka och framgång på andra wägar. Men förunderligt är, att i den swagaste konungens tid werkade den mäktige propheten Esaia.

25. Och i Juda städer, både här och der, gjorde han höjder till att röka åt andra gudar, och retade HERran sina fäders Gud.

26. Hwad nu mer af honom sägandes är, och alla hans wägar, både första och sista, si, det är skrifwet i Juda och Israels konungars bok.* *2 Kon. 16: 19.

27. Och Ahas afsomnade med sina fäder, och de begrofwo honom i staden Jerusalem; ty de lade honom icke ibland Israels konungars grifter; och hans son Jehiskia wardt konung i hans stad.* *2 Kon. 18: 1.

29. Capitel.

Hiskia nitälskan. Templets rening.

Jehiskia war fem och tjugu år gammal, då han konung wardt,* och regerade nio och tjugu år i Jerusalem; hans moder hette Abija, Sacharia dotter. *2 Kon. 18: 1.

2. Och han gjorde det HERranom wäl behagade, såsom hans fader David.

3. Han lät upp dörrarna på HERrans hus i förstå månaden af första året sitt rikes, och gjorde dem färdiga;

4. Och lät komma derin presterna och Leviterna, och församlade dem på breda gatan östan till;

5. Och sade till dem: Hörer härtill, I Leviter; helger eder nu, på det I mågen helga HERrans edra fäders Guds hus; och hafwer ut orenligheten af helgedomen.

Med orenligheten menas afgudarne och allt hwad som hörde till afgudatjensten.

6. Ty wåra fäder hafwa förtagit sig och gjort det ondt war för HERran wår Gud, och hafwa öfwergifwit Honom; förty de hafwa wändt sitt ansigte ifrån HERrans boning, och wändt ryggen till;

7. Och hafwa igenlyckt dörrarna till förhuset och utsläckt lamporna och intet rökwerk röka låtit och intet bränneoffer gjort åt Israels Gud i helgedomen.

8. Deraf är HERrans wrede kommen öfwer Juda och Jerusalem, och Han hafwer gifwit dem till att förskingras och förödas, så att man hwiss är åt dem, såsom I med edra ögon sen.* *2 Chrön. 30: 7.

9. Ty si, fördenskull äro wåra fäder fallne genom swärd; wåra söner, döttrar och hustrur äro bortförde.* *2 Chrön. 28: 5.

10. Nu hafwer jag i sinnet att göra med HERran Israels Gud ett förbund, att Hans wrede och grymhet må wända sig ifrån oss.

11. Nu, mina söner, warer icke försumlige; ty eder hafwer HERren utkorat, att I skolen stå för Honom, och att I skolen wara Hans tjenare och rökare.* *2 Mos. 28: 1. 4 Mos. 3: 6.

12. Då stodo Leviterna upp, Mahath, Amasai son, och Joel, Asaria son, af de Kehatiters barn; men af Merari barn: Kis, Abdi son, och Asaria, Jehaleleels son; af de Gersoniters barn: Joah, Simma son, och Eden, Joah son;

13. Och af Elizaphans barn: Simri och Jegiel; af Assaphs barn: Sacharia och Mattania;

14. Af Hemans barn: Jehiel och Simei; af Jeduthuns barn: Semaja och Usiel.

15. Och de församlade sina bröder, och helgade sig, och gingo in efter konungens bud af HERrans ord till att rena HERrans hus.

16. Och presterna gingo in uti HERrans hus till att rena det, och lade all den orenhet, som i HERrans tempel funnen wardt, uppå gården åt HERrans hus; och Leviterna togo henne upp, och buro ut i Kidrons bäck.

17. På första dagen af förstå månaden begynte de till att helga sig, och på åttonde dagen i den månaden gingo de uti HERrans förhus, och helgade HERrans hus åtta dagar, och fullkomnade det på sextonde dagen i första månaden.

Sjelfwa templets rening upptog sju dagar, och under de öfriga dagarne renades förgården och hwad dertill hörde.

18. Och de gingo in till konung Hiskia, och sade: Wi hafwa renat hela HERrans hus, bränneoffrets altare, och alla dess tyg; skådebrödens bord och alla dess tyg.

19. Och alla de kärl, som konung Ahas, då han konung war, bortkastat hade, då han syndade, dem hafwa wi tillredt och helgat; si, de äro för HERrans altare.

20. Då war konung Jehiskia bittida uppe, och församlade de öfwersta i staden, och gick upp till HERrans hus;

21. Och hade fram sju stutar, sju wädrar, sju lam och sju getabockar till syndoffer för riket, för helgedomen och för Juda;* och han sade till presterna, Aarons barn, att de skulle offra på HERrans altare. *3 Mos. 4: 14.

22. Då slagtade de stutarna, och presterna togo blodet och stänkte det på altaret; och slagtade wädrarna, och stänkte blodet på altaret; och slagtade lammen, och stänkte blodet på altaret;* *3 Mos. 8: 15, 19, 24. Ebr. 9: 21.

23. Och hade bockarna fram till syndoffer inför konungen och menigheten, och lade sina händer på dem;* *2 Mos. 29: 10. 3 Mos. 4: 15.

24. Och presterna slagtade dem, och stänkte deras blod på altaret till att försona hela Israel; ty konungen hade befallt offra bränneoffer och syndoffer för hela Israel.

25. Och han satte Leviterna i HERrans hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David det befallt hade,* och Gad, konungens siare, och den propheten Nathan; ty det war HERrans bud igenom hans propheter. *1 Chrön. 6: 31; cap. 16: 4; cap. 23: 5; cap. 25: 1, 6.

Denna inrättning i gudstjensten, som blifwit fastställd genom David, berodde således på Herrans uppenbarelse genom propheterna Nathan och Gad.

26. Och Leviterna stodo med Davids strängaspel, och presterna med trumpeter.* *4 Mos. 10: 10.

27. Och Hiskia bad dem göra bränneoffer på altaret; och som man begynte bränneoffret, begyntes ock på HERrans sång och trumpeterna och med mångahanda Davids, Israels konungs, strängaspel.

28. Och hela menigheten tillbad; och sångarenas sång och trumpetarnes trumpetning warade, allt intill dess bränneoffret öfwerfaret war.

29. Då nu bränneoffret gjordt war, bugade sig konungen och alla de, som när honom wid handen woro, och tillbådo.

30. Och konung Jehiskia med öfwerstarna bad Leviterna lofwa HERran med Davids och den siaren Assaphs dikt; och de lofwade honom med glädje; och de böjde sig och tillbådo.

31. Och Jehiskia swarade och sade: Nu hafwen I fyllt edra händer HERranom; går fram, och bärer fram offer och lofoffer till HERrans hus. Och menigheten bar fram offer och lofoffer;* och hwar och en af friwilligt hjerta bränneoffer. *3 Mos. 7: 12.

32. Och talet på bränneoffret, som menigheten fram bar, war sjuttio oxar, hundrade wädrar och tuhundrade lam; och allt detta till bränneoffer HERranom.

33. Och de helgade sexhundrade oxar och tretusen får.

34. Men presterna woro för få, och förmådde icke draga huden af alla bränneoffren; derföre togo de sina bröder Leviterna, tilldess det werk öfwerståndet wardt, och så länge presterna helgade Sig; förty de Leviter stå lätteligare till att helga än presterna.

Grt.: Leviterna woro mera rätthjertade till att helga sig än presterna. De woro willigare och uppriktigare, 1 Cor. 1: 26.

35. War också bränneoffret mycket med det feta af tackoffren och drickoffret till bränneoffret. Alltså wardt embetet i HERrans hus redo.

36. Och Jehiskia fröjdade sig med allt folket, att man war så redo worden med Gudi; ty det skedde med hastighet.

Med Gudi, d. ä. genom Guds nåd och bistånd.

30. Capitel.

Hiskia påbjuder, håller Passah.

Och Jehiskia sände ut till hela Israel och Juda, och skref bref till Ephraim och Manasse, att de skulle komma till HERrans hus i Jerusalem, och hålla Passah, HERranom Israels Gud.

2. Och konungen höll ett råd med sina öfwerstar och med hela menigheten i Jerusalem till att hålla Passah i den andra månaden.* *2 Mos. 12: 6. 4 Mos. 9: 11.

3. Förty de kunde icke hålla det på den samma tiden, derföre att presterna icke nog helgade woro, och folket icke ännu tillhopa kommet war till Jerusalem.

Då Påskahögtiden icke kunde firas på den rätta tiden (2 Mos. 12: 2, 6), så war det tillåtet att fira den en månad sednare. 4 Mos. 9: 10, 11.

4. Och det täcktes konungen wäl och hela menigheten.

5. Och de beställde, att det så utropadt wardt i hela Israel ifrån BerSeba allt intill Dan, att de skulle komma och hålla Passah HERranom Israels Gud i Jerusalem; ty de hade i lång tid icke hållit det, såsom det skrifwet står.

6. Och buden gingo åstad med brefwen ifrån konungens och hans öfwerstars hand igenom hela Israel och Juda efter konungens befallning, och sade: I Israels barn, wänder eder om till HERran, Abrahams, Isaacs och Israels Gud, så warder Han sig wändande till de undsluppna, som ännu återlefde äro ifrån konungens hand i Assur;* *2 Kon. 15: 19.

Dessa undsluppna woro de, som den Assyriske konungen Thiglath Pilneser qwarlemnat i landet, se 2 Kon. 17.

7. Och warer icke såsom edra fäder och bröder, som sig emot HERran deras fäders Gud förtagit hafwa; och Han gaf dem till en förödelse, såsom I sjelfwe sen.* *2 Chrön. 29: 8.

8. Så warer nu icke halsstyfwe, såsom edra fäder; utan räcker HERranom eder hand, och kommer till Hans helgedom, den Han helgat hafwer till ewig tid; och tjener HERranom eder Gud, så wänder sig hans wredes grymhet ifrån eder.

9. Förty om I omwänden eder till HERran, så skola edra bröder och barn så barmhertighet för dem, som dem fångna hålla, så att de skola komma åter i detta land igen; ty HERren eder Gud är nådelig och barmhertig,* och warder icke wändande sitt ansigte ifrån eder, om I omwänden till Honom. *2 Mos. 34: 7.

10. Och buden gingo ifrån den ena staden till den andra i Ephraims och Manasse land och allt intill Sebulon; men de gjorde gabb utaf dem och bespottade dem.

11. Dock någre af Asser och Manasse och Sebulon ödmjukade sig, och kommo till Jerusalem.

12. Kom också Guds hand i Juda, så att Han gaf dem endrägtigt hjerta, till att göra efter konungens och de öfwerstas bud efter HERrans ord.

Guds mäktiga nåd werkade nu i Juda så kraftigt, att folket enhälligt åtlydde konungens bud (v. 6) såsom ett Herrans ord.

13. Och kom samman i Jerusalem en stor hop folk till att hålla osyrade bröds högtiden i den andra månaden, en mäkta stor menighet.

14. Och de stodo upp, och kastade bort de altaren, som i Jerusalem woro, och allt rökwerk hofwo de bort, och kastade de uti den bäcken Kidron;

15. Och slagtade Passah på fjortonde dagen af den andra månaden; och presterna och Leviterna blygdes, och helgade sig, och buro bränneoffer till HERrans hus:

Presterna och Leviterna blygdes öfwer sin likgiltighet, då de sågo folkets ifwer. Ännu i dag måste ofta lärarena af folket uppwäckas utur sin likgiltighet och tröghet.

16. Och stodo i deras ordning, såsom det sig borde, efter Mose den Guds mannens lag; och presterna stänkte blodet af Leviternas hand.

17. Ty der woro många i menigheten, som sig icke helgat hade; derföre slagtade Leviterna Passah för alla dem, som icke rene woro, så att de HERranom helgade wordo.

18. War ock desslikes mycket folk af Ephraim, Manasse, Isaschar och Sebulon, som icke rene woro; utan åto Passahlammet, icke såsom skrifwet står;* ty Jehiskia bad för dem och sade: HERren, som milder är, warder dem allom nådelig, *2 Mos. 12: 3, [et]c. 3 Mos. 7: 21. 4 Mos. 9: 6.

19. Som ställa sitt hjerta till att söka HERran Gud, deras fäders Gud, och icke för den helga renselsens skull.

”Gud ser till hjertat; när bet är rättsinnigt till Gud, så frågar Han icke efter den utwärtes rening, som efter lagen helig är.” L.

20. Och Herren hörde Jehiskia, och helade folket.

Ofullkomligheten i den yttre reningen blef förlåten, konungens bön blef hörd, och Herren gjorde folket andeligen helbregda genom sin Andas kraft och gaf dem sin wälsignelse.

21. Alltså höllo Israels barn, som i Jerusalem funne wordo, osyrade bröds högtiden i sju dagar med stor fröjd; och Leviterna och presterna lofwade HERran hwar dag med HERrans mäktiga strängaspel.

22. Och Jehiskia talade hjertligen med alla Leviterna, som ett godt förstånd hade om HERran; och de åto öfwer hela högtiden i sju dagar, och offrade tackoffer, och tackade HERranom deras fäders Gud.

23. Och hela menigheten war till råds att hålla det ännu i andra sju dagar; och höllo också de sju dagarna med glädje.

24. Ty Hiskia, Juda konung, gaf* till häfoffer för menigheten tusen stutar och sju tusen får; men de öfwerste gåfwo till häfoffer för menigheten tusen stutar och tio tusen får; alltså helgade sig då månge af presterna. *2 Chrön. 35: 7.

25. Och gladdes hela menigheten Juda, presterna och Leviterna, och hela menigheten, som af Israel kommen war, och främlingarna, som af Israels land komne woro, och de som i Juda bodde.

26. Och war en stor glädje i Jerusalem; ty ifrån Salomos, Davids Sons, Israels konungs, tid hade sådant icke warit i Jerusalem.

Så enhälligt som nu hade folket icke warit församladt wid helgedomen på 250 år, som förflutit sedan Davids och Salomos tid. Nöden lärer menniskan att söka Herran, så framt hon icke förhärdar sitt hjerta, och nu i nödens tid förenade sig Juda och Israel, som förut i kärlekslöshet warit skilda ifrån hwarandra. Jemf. cap. 7: 1—10.

27. Och presterna och Leviterna stodo upp och wälsignade folket; och deras röst wardt hörd, och deras bön kom inför Hans helga boning i himmelen.

Då wälsignelsen går från trogna hjertan, så höres den i himmelen och kommer derifrån tillbaka öfwer dem som wälsigna och dem som wälsignas; den förenar himmel och jord.

31. Capitel.

Afguderi afskaffadt. Presternas underhåll. Konungens lycka.

Då detta alltså uträttadt war, drogo ut alla de israeliter, som i Juda städer funne woro, och bröto ned stoderna, och höggo bort lundarna, och bröto ned* höjderna och altarena i hela Juda, BenJamin, Ephraim och Manasse, tilldess de gjorde en ända på dem. Och Israels barn drogo alla till sina egor i sina städer igen. *2 Kon. 18: 4. 2 Chrön. 32: 12.

Israels rike war nu så förswagadt, att konung Hosea och det folk, han hade qwar, icke förmådde göra motstånd, då konungen af Juda lät förstöra afgudahöjderna äfwen i Israels rike.

2. Men Jehiskia ställde presterna och Leviterna uti deras ordning, hwar och en efter sitt embete, både prester och Leviter, till bränneoffer och tackoffer, att de skulle tjena, tacka och lofwa i portarna åt HERrans läger.* *3 Mos. 8: 35. 4 Mos. 4: 3.

Templet kallas Herrans läger, emedan templets tjenare woro indelade, såsom en ordentlig här. 4 Mos. 4: 3.

3. Och konungen gaf sin del af sina håfwor till bränneoffer om morgon och om afton, och till bränneoffer om sabbatherna och nymånaderna och högtiderna, efter som skrifwet står i HERrans lag.* *4 Mos. 28: 3.

Templets skatter woro borta, och derföre måste nu hela gudstjensten underhållas genom friwilliga offer.

4. Och han sade till folket, som i Jerusalem bodde, att de skulle gifwa presterna och Leviterna delar,* att de måtte desto bättre akta på HERrans lag. *4 Mos. 18: 8. Neh. 13: 10, 11.

5. Och då det talet kom ut, gåfwo Israels barn mycken förstling af säd, win, olja, honung och allahanda årswäxt på marken; och allahanda tionde förde de in ganska mycket.

6. Förde också Israels barn och Juda, som i Juda städer bodde, tionde fram af fä och får och tionde af det helgade, som de HERranom sin Gud helgat hade, och lade en hop här och en hop der.

7. Uti tredje månaden begynte de att lägga hoparna, och i sjunde månaden lyktade de det.

Tiondens insamlande började wid den första skörden i tredje månaden och slutade i den sjunde månaden, då hela skörden fulländades och löfhyddohögtiden firades.

8. Och då Jehiskia med de öfwersta ingingo och sågo hoparna, lofwade de HERran och Hans folk Israel.

9. Och Jehiskia frågade presterna och Leviterna om hoparna.

10. Och Asaria, presten, den yppersta i Zadoks hus, sade till honom: Ifrån den tid man begynte införa häfoffret i HERrans hus, hafwa wi ätit och äro mätte wordne, och här är ännu mycket qwar; förty HERren hafwer wälsignat sitt folk; derföre är denna hop öfwerblifwen.

Icke blott den andliga, utan äfwen den lekamliga wälsignelsen kommer ifrån Herran, och ju uppriktigare menniskan tjenar Honom, desto mera förwissad kan hon också wara om det dagliga brödet, och om så mycken timlig wälsignelse, som Gud wet länder till hennes bäste.

11. Då befallde konungen, att de skulle reda till kistor i HERrans hus; och de tillredde dem,

12. Och lade der in häfoffret, tionden och det helgade på sin tro; och öfwer detsamma war skickad Chanania, den Leviten, och Simei, hans broder, den andre;

Det helgade bet. de delar af offren, som helgades Herranom, och som tjente till presternas underhåll. På sin tro, d. ä. troget och redligt. Herren will blott hafwa sådana offer, som frambäras med ett troget och redligt sinne, och sådana offer föra wälsignelse tillbaka till den offrandes hjerta och öfwer hans hus.

13. Och Jehiel, Asasia Nahath, Asahel, Jerimoth, Josabad, Eliel, Jismachia, Mahath och Benaja, förskickade af Chanania och Simei, hans broders hand, efter konungens Jehiskia befallning; men Asaria war öfwerste i Guds hus.

14. Och Kore, Jimna son, den Leviten, den dörrwaktaren östan till, war öfwer de friwilliga Guds gåfwor, som HERranom till häfoffer gifwa wordo, och öfwer det allraheligaste.* *3 Mos. 2: 3.

15. Och under hans hand woro Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amaria och Sechania, uti presternas städer,* på sin tro; att de skulle gifwa sina bröder efter deras ordning, den minsta såsom den största;† *Jos. 21: 9. †5 Mos. 18: 8.

16. Desslikes dem, som för manspersoner räknade wordo, tre år gamla och derutöfwer, ibland alla dem, som uti HERrans hus gingo hwar på sin dag till sitt embete och i sin wakt efter sitt skifte;

17. Sammalunda dem, som för prester räknade wordo i deras fäders hus, och Leviterna ifrån tjugu år och derutöfwer, i deras wakt efter deras skifte;* *1 Chrön. 23: 27.

18. Dertill dem, som räknade wordo ibland deras barn, hustrur, söner och döttrar, i hela menigheten; förty de helgade på sin tro det helgade.

Alla, som hörde till de presterliga familjerna, skulle på detta sätt hafwa sin näring.

19. Woro också män wid namn nämnde ibland Aarons barn, presterna uppå förstädernas mark i alla städer, att de skulle del gifwa alla manspersoner ibland presterna och alla dem, som ibland Leviterna räknade wordo.

20. Alltså gjorde Jehiskia i hela Juda, och gjorde det godt, rätt och sannt war för HERranom sin Gud.

21. Och i all handel, som han tog sig före med Guds hus tjenst efter lagen och buden till att söka sin Gud, Det gjorde han af allt hjerta; derföre gick han det ock wäl igenom.

Med uppriktigt hjerta sökte denne konung att inrätta allt efter Herrans lag och till Hans ära, och derföre hade han framgång i sitt arbete.

32. Capitel.

Sanheribs trots, Hiskia rustning, hjelp, krankhet, egodelar, fall, död.

Efter denna handel och trohet kom Sanherib, konungen i Assur, och drog in i Juda, och lägrade sig för de fasta städer, och hade i sinnet, att han wille taga dem in.* *2 Kon. 18: 13. Es. 36: 1.

2. Då Jehiskia såg, att Sanherib kom, och hans ansigte stod till att strida emot Jerusalem;

3. Wardt han till råds med sina öfwerstar och wäldiga, att de skulle öfwertäcka wattnen af källorna, som utanför staden woro; och de hjulpo honom.

Omkring Jerusalem är ondt om watten, såsom på många ställen i Österlanden. Det är derföre ganska wanligt att öfwer brunnar och källor göra någon betäckning djupt ned, hwaröfwer sedan lägges jord eller sand, som jemnas med marken, så att den, som icke noga känner platsen, omöjligen kan finna någon källa. Då nu brunnar och källor utom staden blefwo på detta sätt betäckta, så kunde den fiendtliga hären af brist på watten icke länge uppehålla sig nära staden, hwilken war omgifwen af starka fästningsmurar.

4. Och sig församlade mycket folk, och öfwertäckte alla källor och bäckar midt i landet och sade, att de konungar af Assur icke skola mycket watten finna, när de komma.

Bäckar och wattenledningar blefwo dels afskurna, dels ledda åt andra håll, och somliga betäcktes, så att de woro underjordiska, såsom wattenledningar nu äro. Här menas troligen, att bäcken Kidron på detta sätt leddes in i staden genom någon underjordisk kanal, som äfwen war huggen genom berget, ty i Jerusalems berg finnas många underjordiska gångar.

5. Och han tog styrka till sig, och byggde igen alla murar, som förfallna woro, och gjorde torn deruppå; och byggde ändå der utanföre en annan mur; och Millo* gjorde han fast i Davids stad,† och lät göra många wärjor och sköldar; *1 Kon. 9: 15. †2 Sam. 5: 9.

6. Och skickade höfwitsmän till strids med folket; och han församlade dem till sig på den breda gatan wid stadsporten och talade hjertligen till dem och sade:

7. Warer tröste och wid godt mod; frukter eder intet, och gifwer eder icke för konungen af Assur, eller för all den hop, som när honom är; ty med oss är en större, än med honom.* *2 Kon. 6: 16. 1 Joh. 4: 4.

8. Med honom är en köttslig arm; men med oss HERren wår Gud, att Han skall hjelpa oss, och föra wår strid.* Och folket förlät sig på Jehiskia, Juda konungs ord. *Jer. 17: 5, 7.

Arm betyder makt, och kött är motsatsen till ande och betyder här det swaga och förgängliga. En köttslig arm betyder derföre en swag, förgänglig mensklig makt, som ingenting förmår emot den allsmäktige Guden; ty med sin muns anda kan Han i ett ögonblick till stoft förwandla den mäktigaste här, Uppb. 19: 15.

9. Derefter sände Sanherib, konungen i Assur, sina tjenare till Jerusalem, ty han låg för Lachis och all hans makt med honom, till Jehiskia, Juda konung, och till hela Juda, som i Jerusalem war, och lät säga honom:

10. Detta säger Sanherib, konungen i Assur: Hwar förtrösten I eder uppå, I som bon uti det belagda Jerusalem?

11. Jehiskia förförer eder, att han må komma eder i döden, hunger och törst, och säger: HERren wår Gud skall undsätta oss utur konungens hand af Assyrien.

12. Är icke han den Jehiskia, som Hans höjder och altaren bortkastat hafwer och sagt till Juda och Jerusalem: För ett altare skolen I tillbedja och deruppå röka.

13. Weten I icke hwad jag och mina fäder gjort hafwa med alla folk i landen? Hafwa ock hedningarnes gudar i landen kunnat hjelpa deras land ifrån min hand?

14. Hwilken är den af alla dessa hedningarnas gudar, som mina fäder nederlagt hafwa, som hafwer kunnat hjelpa sitt folk utur min hand? Att eder Gud skulle förmå hjelpa eder utur min hand.

15. Så låter icke nu Hiskia bedraga eder, och låter icke tälja eder i sådant sinne, och tron honom icke; förty medan ingen alla hedningars och konungarikens Gud hafwer kunnat hjelpa sitt folk ifrån min och mina fäders hand, så warda icke heller edra gudar eder hjelpande ifrån min hand.

16. Dertill talade hans tjenare ännu mer emot HERran Gud och emot Hans tjenare Jehiskia.

17. Skref han ock bref ut, deruti han hädde HERran Israels Gud, och talade om Honom, och sade: Såsom hedningarnes gudar i landen icke hafwa hulpit deras folk ifrån min hand, så warder ock icke Jehiskia Gud hjelpande hans folk ifrån min hand.

18. Och de ropade med hög röst på Judiskt mål till folket i Jerusalem, som på muren woro, till att göra dem rädda och förskräckta, att de så måtte få staden.

19. Och talade de så emot Jerusalems Gud, såsom emot folkens gudar på jorden, hwilka menniskors handawerk woro.

20. Men konung Jehiskia med propheten Esaia, Amos son, bådo deremot, och ropade till himmelen.* *2 Kon. 19: 15.

21. Och HERren sände en engel, som förgjorde alla de wäldiga i hären, och förstarna och öfwerstarna i konungens läger af Assyrien; så att han med skam drog åter till sitt land igen.* Och då han gick uti sin guds hus, dråpo honom der med swärd de, som af hans eget lif komne woro. *2 Kon. 19: 35. Es. 37: 36.

22. Alltså halp HERren Jehiskia och dem i Jerusalem utur Sanheribs hand, konungens i Assyrien. och alla andras; och bewarade dem för alla omkring;

23. Så att många buro skänker HERranom till Jerusalem och klenodier Jehiskia, Juda konung; och han wardt sedan högt räknad för alla hedningar.

24. På den tiden wardt Jehiskia dödssjuk, och han bad HERran; Han hörde honom, och gaf honom ett tecken.* *2 Kon. 20: 1, [et]c. Es. 38: 1, [et]c.

25. Dock wedergällde icke Jehiskia, efter som honom gifwet war; ty hans hjerta upphof sig;* derföre kom wrede† öfwer honom och öfwer Juda och Jerusalem. *2 Kon. 20: 13. Es. 39: 2. †2 Kon. 20: 17, 18.

I motgången sökte Hiskia Herran, men sedan han blifwit hulpen i nöden, blef hans hjerta uppblåst öfwer medgången. Häruti har han många sina likar, och just så är menniskans hjerta beskaffadt, att hon lättare kan skicka sig i motgång än i medgång. Derföre är det nödigt att icke uteslutande bedja om lycka och medgång, utan att med hjertats innersta uppriktighet bedja: Fader, ske din wilje, ty timlig medgång förer ofta till högmod och synd, och till timlig och ewig skada.

26. Men Jehiskia ödmjukade sig, att hans hjerta hade upphäfwit sig, samt med dem i Jerusalem; derföre kom HERrans wrede icke öfwer dem, så länge Jehiskia lefde.

27. Och Jehiskia hade ganska stora rikedomar och härlighet; och han gjorde sig en skatt af silfwer, guld, ädla stenar, örter, sköldar och allahanda kosteliga tyg;

28. Och hus till inkommande årswäxt, win och olja; och stall för allahanda boskap, och hus för får.

29. Och han byggde sig städer, och hade boskap, får och fä till en stor hop; förty Gud gaf honom ganska många egodelar.

30. Han är den Jehiskia, som igentäppte den öfra wattukällan i Gihon. och ledde henne nedåt, wester om Davids stad. Och war Jehiskia lyckosam i alla sina gerningar.

Gihon war en bäck nära Jerusalem, Cap. 33: 14, som delade sig i twå delar, hwaraf den ena flöt i den öfre, den andra i den nedre dammen, Es. 7: 3; cap. 22: 9.

31. Men då de öfwerstars sändningabud af Babel* till honom sände woro att fråga efter det undertecken, som i landet skedt war, öfwergaf Gud honom, så att Han försökte honom; på det att kunnigt skulle warda allt, det i hans hjerta war. *2 Kon. 20: 12.

Sedan en menniska fått erfara någon särdeles nåd af Herran, så drager Herren den kännbara nåden tillbaka ifrån den menniskan, för att sätta henne i tillfälle att bewisa trohet i anwändandet af de pund, hon undfått. Det är då det sker, såsom det står i liknelsen, att Herren öfwerlemnar wissa pund åt sina tjenare och far bort, d. ä. Han låter dem icke förnimma sin närwarelse, Matth. 25: 14–30. Så går Herren tillwäga i alla sina nådewerkningar och äfwen i försynens härligaste skickelser. Häraf kommer, att ju större nådebewisning en menniska får erfara, desto större blifwer den pröfning, som hon sedan måste genomgå. Lycklig den, som består i en sådan pröfning och anwänder punden troget! Den tjenaren undfår sedan ännu mera af Herran. Konung Hiskia blef nu, efter den dubbla underbara räddning, hwarigenom hans lifstid förlängdes femton år, och hans rike frälstes ifrån den mäktiga fienden, försatt uti en sådan pröfning; men ack! han blef icke rätt beståndande. Och blef denne utmärkte man bedragen af sitt syndiga hjerta, huru mycket mera orsak hafwa wi att akta på Jesu ord: Waker och beder, att I icke fallen uti frestelse!

32. Hwad nu mer af Jehiskia sägandes är, och om hans barmhertighet, si, det är skrifwet i den prophetens Esaia, Amos sons, syn, uti Juda och Israels konungars bok.* *2 Kon. 18: 1, [et]c.

33. Och Jehiskia afsomnade med sina fäder, och de begrofwo honom öfwer Davids barns grifter; och hela Juda och de i Jerusalem gjorde honom ära i hans död; och hans son Manasse wardt konung i hans stad.

33. Capitel.

Manasse afguderi, fängelse, bot, död. Amon konung, dräpen.

Manasse war tolf år gammal, då han konung wardt, och regerade fem och femtio år i Jerusalem;* *2 Kon. 21: 1.

2. Och gjorde det ondt war för HERranom efter hedningarnas styggelse, som HERren för Israels barn fördrifwit hade.

3. Och han afwände sig, och uppbyggde de höjder, som hans fader Jehiskia nederslagit hade,* och stiktade altaren till Baalim, och gjorde lundar, och tillbad all himmelens här, och tjente dem. *2 Kon. 18: 4. 2 Chrön. 31: 1.

4. Han byggde ock altaren i HERrans hus, om hwilket HERren sagt hade: I Jerusalem skall mitt namn wara i ewig tid.* *2 Sam. 7: 10. 1 Kon. 8: 29; cap. 9: 3.

5. Och han byggde altaren till all himmelens här i båda gårdarna åt HERrans hus.

6. Och han lät sina söner gå genom eld uti Hinnoms sons dal, och utwalde dagar, och aktade på fåglarop, och brukade trolldom, och stiktade spåmän och tecknatydare, och gjorde mycket, det HERranom illa behagade, till att reta Honom.

7. Han satte desslikes beläte och afgudar, som han i Guds hus göra lät, der Gud om sagt hade till David och hans son Salomo: Uti detta hus i Jerusalem, som jag utwalt hafwer för alla Israels slägter, will jag sätta mitt namn i ewig tid.

*2 Chrön. 7: 16.

8. Och skall icke mer låta Israels fot wika ifrån landet, som jag deras fäder beställt hafwer; så framt de hålla sig, så att de göra allt, det jag dem budit hafwer, i all lag, bud och rätter igenom Mose.

9. Men Manasse förförde Juda och dem i Jerusalem, så att de gjorde wärre än hedningarna, som HERren för Israels barn förgjort hade.

10. Och när HERren lät tala till Manasse och hans folk, aktade de det intet.

11. Derföre lät HERren komma öfwer dem de öfwerstar öfwer konungens här i Assur; de togo Manasse fången* i fjettrar, och bundo honom med kedjor, och förde honom till Babel. *5 Mos. 28: 36.

Det Babyloniska riket war på denna tid underkufwadt af Assyrierna, och Babel war det förenade Assyrisk-Babyloniska rikets andra hufwudstad.

12. Och som han war i ångest, bad han HERran sin Gud, och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud;

13. Och bad Honom innerligen; då hörde Han hans bön, och lät honom komma till Jerusalem igen till sitt rike. Och besinnade då Manasse, att HERren är Gud.

14. Derefter byggde han de yttersta murarna till Davids stad westantill wid Gihon, i bäcken, och der man ingår genom fiskporten. och allt omkring intill Ophel, och gjorde dem ganska höga; och satte höfwitsmän uti Juda fasta städer.

15. Och kastade bort de främmande gudar och afgudar utur HERrans hus och alla altaren, som han byggt hade på HERrans hus berg och i Jerusalem, och kastade dem ut för staden;

16. Och uppfärdade HERrans altare, och offrade deruppå tackoffer och lofoffer, och befallde Juda, att de skulle tjena HERranom Israels Gud.

17. Likwäl offrade folket ännu på höjderna; dock HERranom deras Gud.

18. Hwad nu mera af Manasse sägandes är, och om hans bön till sin Gud, och om de ord, som siarena med honom talade i HERrans Israels Guds namn, si, det är ibland Israels konungars gerningar.

19. Och om hans bön, och huru han bönhörd wardt, och alla hans synder och missgerningar, och rummet, der han höjder uppå byggde, och lundar och afgudar stiktade, förrän han ödmjukad wardt, si, det ät allt skrifwet ibland siarenas gerningar.

20. Och Manasse afsomnade med sina fäder, och de begrofwo honom i hans hus; och hans son Amon wardt konung i hans stad.

21. Tu och tjugu år gammal war Amon, då han konung wardt, och regerade tu år i Jerusalem;* *2 Kon. 21: 19.

22. Och gjorde det ondt war för HERranom, såsom hans fader Manasse gjort hade; och Amon offrade åt alla afgudar, som hans fader Manasse gjort hade, och tjente dem.

23. Men han ödmjukade sig icke för HERranom, såsom hans fader Manasse sig ödmjukat hade; ty denne Amon förökade skulden.

24. Och hans tjenare gjorde ett förbund emot honom, och dråpo honom i hans hus.

25. Då slog folket i landet alla dem, som förbundet emot konung Amon gjort hade; och folket i landet gjorde hans son Josia till konung i hans stad.

34. Capitel.

Josia renar, botar templet.

Åtta år gammal war Josia, då han konung wardt, och regerade ett och trettio år i Jerusalem;* *2 Kon. 22: 1.

2. Och gjorde det godt war för HERranom, och wandrade uti sin faders Davids wägar, och wek hwarken af på den högra eller wenstra sidan.

3. Ty i åttonde året af sitt rike, medan han ännu en dräng war, begynte han att söka sin faders Davids Gud; och i tolfte året begynte han till att rensa Juda och Jerusalem af höjder och lundar och afgudar och gjutna beläten.

4. Och lät afbryta för sig Baalims altaren, och belätena deruppå högg han neder; och de lundar och afgudar och beläten slog han sönder, och gjorde dem till stoft, och strödde dem på deras grifter, som för dem offrat hade; *2 Kon. 23: 6.

5. Och brände upp presternas ben på altarena,* och rensade alltså Juda och Jerusalem. *1 Kon. 13: 2.

6. Sammalunda i Manasse städer, Ephraim, Simeon. och allt intill Naphthali, uti deras öknar allt omkring.

I dessa landskap hade stora sträckor af fienderna blifwit ödelagda och förwandlade till öknar, så att blott få menniskor här och der woro qwar.

7. Och då han hade afbrutit altarena och lundarna, och afgudarna sönderkrossat, och alla belätena sönderslagit i hela Israels land, drog han åter till Jerusalem.

8. Uti adertonde året sitt rikes, då han landet och huset renat hade, sände han Saphan, Azalia son, och Maaseja, stadsfogden, och Joah, Joahas son, kansleren, till att förbättra HERrans sin Guds hus.* *2 Kon. 22: 3.

9. Och de kommo till den öfwersta presten Hilkia, och man fick dem de penningar, som till Guds hus införde woro, hwilka Leviterna, som dörrarna waktade, församlat hade af Manasse, Ephraim, och af alla igenlefda i Israel och af hela Juda och Benjamin och af dem, som i Jerusalem bodde.

10. Och de gåfwo dem uti arbetarenas händer, som beställde woro till HERrans hus; och de gåfwo dem, som arbetade på HERrans hus, der det förfallet war, att det skulle förbättra huset;

11. Desamma gåfwo dem sedan åt timmermän och byggningsmän, till att köpa huggen sten och hyfladt trä till bjelkar på de hus, som Juda konungar förderfwat hade.

12. Och männerna arbetade på werket på sin tro; och öfwer dem woro skickade Jahath och Obadja, Leviter utaf Merari barn; Sacharia och Mesullam, utaf de Kehatiters barn, till att drifwa arbetet; och woro alla Leviter, som på strängaspel kunde.

13. Men öfwer dragare och dem, som drefwo till allahanda arbeten i alla embetena, woro utaf Leviterna skrifware, embetsmän och dörrwaktare.

14. Och då de togo ut penningarna, som i HERrans hus inlagde woro, fann Hilkia presten lagboken,* som HERren genom Mose gifwit hade. *2 Kon. 22: 8.

15. Och Hilkia swarade och sade till Saphan, skrifwaren: Jag hafwer funnit lagboken i HERrans hus. Och Hilkia fick Saphan boken:

16. Och Saphan bar henne till konungen, och gaf konungen swar igen, och sade: Allt det i din tjenares händer befaldt är, det göra de.

17. Och de penningar, som i HERrans hus funne äro, hafwa de lagt ihop och fått dem föreståndarena och arbetarena.

18. Och Saphan, skrifwaren, underwiste konungen, och sade: Hilkia, presten, hafwer fått mig en bok. Och Saphan läste deruti för konungen.

19. Och då konungen hörde lagens ord, ref han sina kläder sönder.

20. Och konungen böd Hilkia och Ahikam, Saphans son, och Abdon, Micha son, och Saphan, skrifwaren, och Asaja konungens tjenare, och sade:* *2 Kon. 22: 12.

21. Går bort och fråger HERren för mig och för dem, som qwar äro i Israel, och för Juda om bokens ord, som funnen är; förty HERrans grymhet är stor, som öfwer oss upptänd är, att wåra fäder icke hållit hafwa HERrans ord, att de måtte gjort, såsom i denna boken skrifwet står.

22. Då gick Hilkia, samt med de andra, som af konungen sände woro, bort till den prophetissan Hulda, Sallums hustru, Thakehaths sons, Hasra sons, klädwaktarens, som i Jerusalem bodde uti den andra delen; och talade detta med henne.

23. Och hon sade till dem: Detta säger HERren Israels Gud: Säger den mannen, som eder till mig sändt hafwer:

24. Detta säger HERren: Si, jag skall låta komma olycka öfwer detta rum och dess inbyggare, nemligen alla de förbannelser,* som i boken skrifna stå, som för Juda konung läsen är; *3 Mos. 26: 14. 5 Mos. 28: 15, [et]c.

25. Derföre att de hafwa öfwergifwit mig och rökt åt andra gudar, så att de hafwa retat mig med allt deras händers werk; och min grymhet skall upptänd warda öfwer detta rum och icke utsläckt warda.

26. Och till Juda konung, som eder utsändt hafwer till att fråga HERran, skolen I så säga: Detta säger HERren Israels Gud om de ord, som du hörde:

27. Derföre att ditt hjerta hafwer bewekt sig, och du hafwer ödmjukat dig för Gudi, då du Hans ord hörde emot detta rum och emot dess inbyggare, och hafwer förödmjukat dig för mig,* och rifwit dina kläder och gråtit för mig; så hafwer jag ock hört dig, säger HERren.

28. Si, jag will samka dig till dina fäder, att du uti din graf med frid samlad warder, att dina ögon icke skola se all denna olyckan, som jag öfwer detta rum och dess inbyggare skall komma låta. Och de sade konungen detta igen.

29. Då sände konungen bort, och lät tillhopakomma alla de äldsta i Juda och Jerusalem.* *2 Kon. 23: 1.

30. Och konungen gick upp i HERrans hus, och hwar man i Juda och inbyggarena i Jerusalem, presterna, Leviterna och allt folket, både små och stora; och wordo för deras öron lästa alla ord i förbundets bok, som i HERrans hus funnen war.

31. Och konungen gick i sitt rum, och gjorde ett förbund* för HERranom, att man skulle wandra efter HERranom till att hålla Hans bud, wittnesbörd och rätter af allt hjerta och af all själ, till att göra efter alla förbundets ord, som skrifna stodo i denna bok. *Jos. 24: 25.

32. Och stodo der alla de, som i Jerusalem och i BenJamin för handen woro. Och Jerusalems inbyggare gjorde efter Guds förbund, deras fäders Guds.

33. Och Josia hof bort alla styggelser utur alla land, som Israels barns woro, och skaffade, att alla de, som i Israel funne wordo, tjente HERran deras Gud. Så länge Josia lefde, weko de icke ifrån HERran, deras fäders Gud.

35. Capitel.

Josia Passah, strid, död, begrafning.

Och Josia höll HERranom Passah i Jerusalem; och slagtade Passah på fjortonde dagen i första månaden.* *2 Mos. 12: 6. 2 Kon. 23: 21.

2. Och han ställde presterna uti deras wakt, och styrkte dem till deras embete i HERrans hus;

3. Och sade till Leviterna, som hela Israel lärde och HERranom helgade woro: Låter den heliga arken uti huset, som Salomo, Davids son, Israels konung, byggt hafwer; I skolen icke bära honom på axlarne; så tjener nu HERran eder Gud och Hans folk Israel;

Förbundets ark hade under krigsoroligheterna warit undangömd, måhända i någon fördold kammare i berget under det allraheligaste. De orden: I skolen icke bära honom på axlarne, böra öfwersättas: Han skall icke wara eder en börda på skuldran. Det war icke förbjudet att bära arken på axlarne, då en flyttning på något afstånd skulle ske. Således gifwa dessa ord tillkänna, att arken icke behöfde widare bäras utan blott lyftas till sitt ställe i det allraheligaste.

4. Och skicker edra fäders hus i edra skiften, såsom de beskrifne äro af David, Israels konung, och hans son Salomo,

5. Och står i helgedomen efter fädernas hus skiften ibland edra bröder af folket; och desslikes fädernas hus skifte ibland Leviterna.

6. Och slagter Passah, och helger eder, och skicker edra bröder, att de göra efter HERrans ord genom Mose.

7. Och Josia gaf till häfoffer* för den menige man lam och kid, alltsammans till Passah för alla dem, som wid handen woro, på talet trettio tusen och tretusen nöt; alltsammans af konungens egodelar. *2 Chrön. 30: 24.

8. Hans förstar gåfwo till häfoffer friwillige för folket och för presterna och Leviterna, nemligen Hilkia, Secharia och Jehiel, förstarna i Guds hus, ibland presterna till Passah, tutusen och sexhundra (lam och kid), dertill trehundra nöt.

9. Men Chanania, Semaja, Nethaneel och hans bröder Hasabia, Jejel och Josabad, öfwerstar för Leviterna, gåfwo Leviterna häfoffer till Passah femtusen (lam och kid), och dertill femhundra nöt.

På det denna Påskahögtid måtte blifwa allmänt firad, blefwo påskalam för de fattiga i folket anskaffade af den fromme konungen och af förmögna personer, som hade nit om Guds ära och älskade sina bröder. De offrade äfwen andra friwilliga offer.

10. Alltså wardt gudstjenst beskickad, och presterna stodo i sitt rumm och Leviterna i sin ordning efter konungens bud.

11. Och de slagtade Passah, och presterna togo af deras händer och stänkte, och Leviterna drogo det huden af;

12. Och gjorde bränneoffer deraf, att skulle dela det ut ibland fädershusen uti deras meniga hop, till att offra det HERranom, såsom skrifwet står i Mose bok; sammaledes gjorde de ock med oxarna.

13. Och de kokade Passah wid eld, såsom det sig borde; men hwad som helgadt war, kokade de i grytor, kittlar och pannor, och de gjorde det med hast för meniga hopen.

Kokade wid eld, bet. stekte, såsom lagen föreskref.

14. Derefter redde de ock för sig, och för presterna; förty presterna, Aarons söner, hade att skaffa med bränneoffret och med det feta allt intill natten; derföre måste Leviterna tillreda för sig och för presterna, Aarons söner.

15. Och sångarena, Assaphs barn, stodo i sitt rum efter Davids bud och Assaphs och Hemans och Jeduthuns, konungens siares; och dörrwaktarena wid alla dörrarna; och de weko icke ifrån sitt embete; ty Leviterna, deras bröder, redde till för dem.

16. Alltså wardt beskickad all HERrans tjenst på den dagen, så att man höll Passah, och bränneoffer gjorde på HERrans altare efter konung Josias bud.

17. Alltså höllo Israels barn, som wid handen woro, Passah i den tiden, och osyrade bröds högtid i sju dagar.

18. Intet Passah war i Israel hållet såsom detta allt ifrån den prophetens Samuels tid; och ingen Israels konung hade sådant Passah hållit, såsom Josia Passah höll,* och presterna, Leviterna, hela Juda och det af Israel för handen war, och Jerusalems inbyggare. *2 Kon. 23: 22.

19. Uti adertonde året af Josia rike wardt detta Passah hållet.

20. Derefter, när Josia huset tillredt hade, drog Necho, konungen i Egypten, upp till att strida emot Carchemis wid Phrath; och Josia drog ut emot honom.* *2 Kon. 23: 29.

21. Men han sände bud till honom, och lät säga honom: Hwad hafwer jag med dig göra, Juda konung? Jag kommer icke nu emot dig, utan jag strider emot ett (annat) hus; och Gud hafwer sagt, att jag skulle skynda mig; håll upp att göra emot Gud, som med mig är, att Han icke förderfwar dig.

Emot ett (annat) hus, grt.: emot mitt stridshus, emot det konungahus, med hwilket jag är i strid. Pharao Necho åberopade sig, att Gud hade sagt, att han skulle skynda i detta krig. Han synes här mena Israels Gud. Det är möjligt, att Herren på något sätt gifwit honom en sådan befallning, likasom han fordom uppenbarat sig för Abimelech, 1 Mos. 20: 3. Egyptierna sökte alltid swar af sina afgudar, innan de började krig eller något wigtigt företag. Wäl kunde wid detta tillfälle den sanne Guden på något sätt hafwa gifwit sin wilja tillkänna, under det dessa hedningar frågade sina afgudar, såsom då konungen i Babel i wägaskälet sköt med pilar om lott och frågade sina afgudar, men Herren styrde så, att lotten wisade honom emot Jerusalem, Hes. 21: 21.

22. Men Josia wände icke sitt ansigte ifrån honom, utan ställde sig till att strida emot honom; och lydde icke Necho ord utaf Guds mun, och kom till att strida med honom på den slätten wid Megiddo.

23. Och skyttarne sköto konung Josia; och konungen sade till sina tjenare: Förer mig hädan, ty jag är illa sårad.

24. Och hans tjenare togo honom af wagnen och lade honom på hans andra wagn, och förde honom till Jerusalem; och han blef död, och wardt begrafwen ibland sina fäders grifter;* och hela Juda och Jerusalem sörjde† för Josias skull. *2 Kon. 23: 30. Zach. 12: 11. †Klagow. 5: 15, 16.

25. Och Jeremia jemrade sig öfwer Josia; och alla sångare och sångerskor höllo deras klagowisor öfwer Josia allt intill denna dag, och gjorde en sedwänja deraf i Israel: si, det är skrifwet uti de klagowisor.* *2 Kon. 22: 1, [et]c.

De klagowisor, som här nämnas, äro icke de klagowisor af Jeremia, som nu stå i Bibeln, utan klagosånger, som årligen sjöngos på sorgefesten till Josia åminnelse i lång tid. Zach. 12: 11.

26. Hwad nu mer af Josia sägandes är, och om hans barmhertighet efter skriften i HERrans lag;

27. Och hans gerningar, både de första och de sista, si, det är skrifwet uti Israels och Juda konungars bok.

36. Capitel.

Joahas. Jojakim. Jojachin. Zedekia. Babels fängelse.

Och folket i landet tog Joahas, Josia son, och gjorde honom till konung i hans faders stad i Jerusalem.* *2 Kon. 23: 30.

2. Tre och tjugu år gammal war Joahas, då han konung wardt, och regerade i tre månader i Jerusalem.

3. Ty konungen i Egypten satte honom af i Jerusalem, och beskattade landet till hundra centner silfwer och en centner guld.* *2 Kon. 23: 33.

4. Och konungen i Egypten gjorde Eliakim, hans broder, till konung öfwer Juda och Jerusalem, och förwände hans namn Jojakim; men Necho tog hans broder, Joahas, och förde honom uti Egypten.

5. Fem och tjugu år gammal war Jojakim, då han konung wardt; och regerade elfwa år i Jerusalem,* och gjorde det ondt war för HERran sin Gud. *2 Kon. 23: 36.

6. Och NebucadNezar, konungen i Babel, drog upp emot honom, och band honom med kedjor, att han skulle föra honom till Babel.

Detta war Nebucadnezars andra fälttåg i Juda land.

7. Och förde NebucadNezar några HERrans hus kärl till Babel, och satte dem uti sitt tempel i Babel.

8. Hwad nu mer af Jojakim sägandes är, och hans styggelser, som han gjorde och med honom funne wordo, si, de äro skrifne uti Israels och Juda konungars bok; och hans son Jojachin wardt konung i hans stad.

9. Åtta år gammal war Jojachin, då han konung wardt; och regerade i tre månader och tio dagar i Jerusalem,* och gjorde det HERranom illa behagade. *2 Kon. 24: 8.

Jojachins fader hade wid denna späda ålder förklarat honom till konung, hwilket war brukligt på den tiden, för att förebygga strid om thronföljden, emedan thronföljden icke berodde på förstfödslorätten. Men då Jojachin började regera ensam, war han 18 år. 2 Kon. 24: 8.

10. Då nu året omgick, sände NebucadNezar och lät hemta honom till Babel, med de kosteliga tygen i HERrans hus; och man gjorde Zedekia, hans broder, till konung öfwer Juda och Jerusalem.

11. Ett och tjugu år gammal war Zedekia, då han konung* wardt; och regerade elfwa år i Jerusalem; *2 Kon. 24: 18. Jer. 37: 1; cap. 52: 1.

12. Och gjorde det ondt war för HERran sin Gud, och ödmjukade sig icke för den propheten Jeremia, som talade utaf HERrans mun.

13. Dertill wardt han affällig ifrån NebucadNezar, konungen i Babel, hwilken af honom en ed* wid Gud tagit hade; och wardt halsstyf och förstockade sitt hjerta, så att han icke omwände sig till HERran Israels Gud. *Hes. 17: 18.

14. Sammalunda alla öfwerstarna ibland presterna samt med folket syndade swårligen, och förtogo sig med allahanda hedninga styggelse och orenade HERrans hus, det han helgat hade i Jerusalem.

15. Och HERren deras fäders Gud sände till dem med sina budskap bittida; ty Han skonade sitt folk och sin boning.

16. Men de begabbade Guds budskap och föraktade Hans ord, och bespottade Hans propheter, intill dess HERrans grymhet wäxte öfwer Hans folk, att dem nu intet mer stod till botandes.

17. Ty Han förde öfwer dem de Chaldeers konung, och lät dräpa deras unga män med swärd uti deras helgedoms hus, och skonade hwarken piltar eller pigor, hwarken åldriga eller utgamla; alla gaf Han dem i hans hand.

18. Och alla tyg i Guds hus, stora och små, håfworna i HERrans hus, och konungens och hans förstars håfwor; det lät han föra till Babel.* *2 Kon. 25: 13, [et]c.

19. Och de brände upp Guds hus och bröto ned murarna i Jerusalem; och alla deras palats brände de upp med eld, så att alla deras kosteliga ting blefwo förfarne.

20. Och de som för swärdet undsluppo, fördes till Babel, och wordo hans och hans söners trälar, till dess riket kom till de Perser:

21. På det att fullkomnas skulle HERrans ord genom Jeremia mun, till dess att landet hade fyllest i sina Sabbather; förty hela tiden af förderfwelsen war Sabbath, intill dess sjuttio år fullkomnade wordo.* *Jer. 25: 12; cap. 29: 10.

I många år hade hwarken sabbathsdagar eller sabbathsår blifwit efter lagen firade; derföre blef nu landet ödelagdt och fick hålla sabbath i 70 år. Tycker en menniska, att hon icke har tid uti att tjena Herran eller helga hwilodagen, så kan Herren snart gifwa henne en långwarig hwilotid på sjuksängen eller i grafwen, eller på dårhuset, eller genom allahanda motgångar försätta henne uti en förskräcklig owerksamhet. Och säkert är det alltid, att sabbathens ohelgande medförer för själ och hjerta en större förödelse än den, som nu öfwergick det Judiska landet. Detta land är äfwen nu en ödemark i dess flesta delar, och så äro alla sabbathsbrytares hjertan en andelig ödemark, der onda begärelsers wilddjur wistas, och oro och bekymmer såsom törne och tistel wäxa.

22. Men i första året Cores, konungens i Persien, på det fullkomnadt skulle warda HERrans ord, taladt genom Jeremia mun, uppwäckte HERren Cores anda, konungens i Persien, att han lät utropa öfwer allt sitt rike, ja ock med bref,* och säga: *Esra 1: 1.

23. Detta säger Cores, konungen i Persien: HERren Gud af himmelen hafwer gifwit mig alla riken i landen, och hafwer befallt mig bygga sig ett hus i Jerusalem i Juda; hwilken som nu ibland eder är af hans folk med honom ware HERren hans Gud, och drage dit upp.

Ände på andra Boken af Chrönikorna.