Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Den första Samuels Bok

←  Samuels Böcker

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Den första Samuels Bok

Den andra Samuels Bok  →

Den första Samuels Bok.

1. Capitel.

Hannas sorg, bön. Samuel född.

Det war en man af Ramathaim Zophim af Ephraims berg, han hette ElKana,* Jehorams son, Elihu sons, Thohu sons, Zuph sons, hwilken en Ephrateer war. *1 Chrön. 6: 27.

Ramathaim Zophim kallas v. 19 Ramath, men för att bestämdt skilja den ifrån andra städer af samma namn, Jos. 18: 25; cap. 19: 29, erhöll den det tillnamnet Zophim, emedan den låg i landet Zoph eller i den trakt, der de Zophiter bodde. Elkana war en Levit af Kehats slägte.

2. Och han hade twå hustrur, den ena hette Hanna, den andra Peninna: men Peninna hade barn, och Hanna hade inga barn.

3. Den samme mannen gick upp ifrån sin stad i sinom tid,* att han skulle tillbedja och offra HERranom Zebaoth i Silo;† och dersammastädes woro HERrans prester Hophni och Pinehas båda Eli söner. *2 Mos. 23: 17. 5 Mos. 16: 16. †Jos. 18: 1.

I sinom tid, grt.: år efter år, d. ä. årligen, till hwarje högtid. På detta sätt beskrifwes hans fromhet och samwetsgranna iakttagande af lagens föreskrifter.

4. Då nu en dag kom, att ElKana offrade, gaf han sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar stycken:

Stycken, nemligen stycken af offren till att äta, 3 Mos. 7: 15.

5. Men Hanna gaf han ett stycke sörjande; ty han hade Hanna kär; men HERren hade igenlyckt hennes lif.

Af ett tackoffer fick den offrande en del tillbaka, hwilket han wid med de sina förtärde inför helgedomen, till ett tecken af inbördes gemenskap och förening med Herran, emedan de så woro gäster wid Hans bord. Ordet sörjande heter i grt. för twå ansigten, d. w. s. dubbelt, nemligen ett dubbelt stycke, för att dermed uttrycka sin kärlek till Hanna och uppmuntra och trösta henne i hennes bedröfwelse.

6. Och hennes haterska gjorde henne harmt, och kastade henne före hennes ofruktsamhet, att HERren hade igenlyckt* hennes lif. *1 Mos. 20: 18.

7. Så gjorde hon hwart år, när de gingo upp till HERrans hus, och gjorde henne alltså harmt: men hon gret, och åt intet.

Grt.: Så gjorde han (ElKana) hwart år: när hon (Hanna) gick upp till Herrans hus, retade hon (Peninna) henne sålunda, men hon (Hanna) gret och åt intet.

8. Och ElKana hennes man sade till henne: Hanna, hwi gråter du? Och hwi äter du icke? Och för hwad sak är ditt hjerta så illa tillfreds? Är jag dig icke bättre än tio söner?* *Ruth 4: 15.

9. Då stod Hanna upp, sedan hon ätit och druckit hade i Silo: och presten Eli satt på en stol utanför dörren af HERrans tempel:

Detta Herrans tempel war tebernaklet, som då stod i Silo, I v. 24 kallas det HERrans hus.

10. Och hon war full med hjertans bedröfwelse: och hon bad till HERran och gret:

I sin bedröfwelse tog Hanna sin tillflykt till Israels Gud. Den sanna ödmjukhetens och trons bön och tårar besegra all nöd; ty Herren är hardt när dem, som ett förbråkadt hjerta hafwa, och hjelper dem, som ett bedröfwadt mod hafwa, Ps. 34: 19. I sin sorgliga och föraktade belägenhet stod hon likwäl Gud närmare än den arma Peninna, som stolt föraktade henne i den mening, att hon sjelf allena war ett Guds skötebarn, derföre att Han hade gifwit henne fruktsamhetens wälsignesle. Förödmjukelsen och bedröfwelsen woro för Hanna wälsignelserika, ty de drefwo henne närmare och innerligare till Herran. Medgången och wälsignelsen woro för Peninna genom eget förwållande skadliga, ty hon blef derigenom stolt och kärlekslös. Sålunda är ofta den swåra motgången och sorgen för menniskan den största wälsignelsen, och lyckan och medgången äro deremot för tanklösa, sjelfwiska och egenskära menniskor ganska skadliga.

11. Och lofwade et löfte, och sade: HERre Zebaoth, om du wille se till din tjenarinnas jemmer och tänka på mig och icke förgäta din tjenarinna, utan gifwa din tjenarinna en son, så will jag gifwa honom HERranom, så länge han lefwer, och ingen rakknif skall komma på hans hufwud.† *4 Mos. 30: 7. †4 Mos. 6: 5. Dom. 13: 5.

Detta löfte, som Hanna gjorde, utan twifwel med sin mans bifall och uppmuntrad af hans tröstande ord, blef ett förbund med Herran, hwarigenom Samuel blef på ett särskildt sätt öfwerlemnad och inwigd, redan innan han aflades i moderlifwet. Detta löfte innebar, att han skulle blifwa en beständig Nazir, och att han ifrån det späda barndomen skulle tjena wid Herrans helgedom.

12. Och som hon länge bad för HERran, gaf Eli akt på hennes mun.

13. Ty Hanna talade i sitt hjerta, allenast hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke. Då mente Eli, att hon war drucken;

14. Och sade till henne: Huru länge will du wara drucken? Låt winet gå af dig.

15. Men Hanna swarade och sade: Nej, min herre, jag är en bedröfwad qwinna: win och starka drycker hafwer jag icke druckit, utan hafwer utgjutit* mitt hjerta för HERran. *Ps. 42: 5. Ps. 62: 9.

Att utgjuta hjertat inför HErran är att med förtröstan framlägga hjertat innersta angelägenheter inför Honom, då själ och hjerta likasom försmäkta inför Hans ansigte.

16. Räkna dock icke din tjenarinna såsom Belials dotter: ty jag hafwer utaf mitt swåra bekymmer och sorg talat allt härtill.

Belials dotter betyder ogudaktig qwinna (5 Mos. 13: 13). Wi se häraf, att äfwen den öfwerste presten kunde missförstå den allradjupaste andakt. Det war derföre icke underligt, att okunniga och werldsligt sinnade menniskor på Pingstdagen missförstodo yttringarne af den Heliga Andas högsta nådegåfwor, så att, då lärjungarne med hela själen full af himmelska andekrafter förkunnade Guds dråpeliga werk, de andra sade: Desse äro fulla med sött win. Apg. 2: 13. Det är godt att de, som Christo tillhöra, icke behöfwa bero af oandliga menniskors omdöme, hwilka aldrig kunna förstå hjertats innersta tillstånd och andliga ställning hos dem, som utgjuta hjertat inför Herran. Detta är icke underligt; det hårda hjertat kan icke förstå det utgjutna hjertat; de äro hwarandra alltför mycket olika. 1 Cor. 2: 14.

17. Eli swrade och sade: Gack i frid; Israels Gud gifwe dig din bön, den du af honom bedit hafwer.

Ett mjukt swar stillar wrede, Ordsp. 15: 1. Den fromma qwinnans ödmjuka och saktmodiga swar borttog hos Eli den owilja och den misstanke, som han hade fattat; han tröstade henne och tillönskade henne bönhörelse och wälsignelse. Af Hannas ord finna wi, att alla drinkare med rätta på den tiden ansågs som Belials barn, det will säga såsom ogudaktiga och til allt godt odygliga menniskor, som äro barn af ”lögnens fader”. Lögnens fader är en förklaring af ordet Belial.

18. Hon sade: Låt din tjenarinna finna nåd för dina ögon. Så gick qwinnan sin wäg, och åt, och såg icke mer så sorgliga ut.

Namnet Hanna betyder benådad, en qwinna som funnit nåd, och nu gick namnets betydelse i fullbordan. Guds Ande hade gifwit henne försäkran om nåd och bönhörelse. Nu önskade hon äfwen, att Herrans tjenare, den öfwerste presten, icke måtte hysa någon owilja mot henne. Guds barn måste hafwa ett ömt samwete och wara rädda för allt det, som ondt synes, 1 Thess. 5: 22, rädda för att wäcka emot sig minsta misstanke, som kunde gifwa anledning att ohelga Herrans namn. Om en menniska, som will tillhöra Herran och wandra på den smala wägen, wandrar oförsigtigt och gifwer anledning till misstankar mot sig sjelf, så gör hon derigeom dubbel skada, ty hon gifwer de otrogna anledning att misstänka och försmäda alla, som söka Guds rike, och derigenom blifwer Herrans namn wanäradt, och den menniskan skadar sig sjelf och andra, som söka den rätta wägen. I Jesu rike stå en för alla och alla för en och för alla Christus, som är hufwudet för kroppen som är församlingen. All förargelse och synd i församlingen faller alltså på Honom tillbaka, och wanärar Hans namn. Hwarje fel af någon undersåte i detta rike faller hela Guds församling till last. Det är derföre högst nödwändigt att hwar och en, som åkallar Jesu namn, sorgfälligt flyr all orättfärdighet och äfwen är rädd för minsta sken deraf.

Nu war den tröstade qwinnans ansigte icke sorgset såsom förut. Från Herrans ansigte glänste en stråle af tröst, frid och hopp i hennes ansigte. I bönen skiner nådesolen på själens ansigte, och denna sol har ljus och wärme med sig och skapar en fridens båge i tåreregnet. Ingen lemnas tröstlös och hjelplös, som flyr till Herren Zebaoth och beder om hjelp. Guds namn, Herren Zebaoth, v. 11, betyder Härarnes Herre; ty Han är den store härföraren öfwer alla himmelens och jordens härar. Den, som funnit nåd inför Honom, önskar äfwen, att denna nåd måtte för andra menniskor uppenbar warda. Det hörer till nådaståndet, att man både är rädd om Hans ära och önskar medmenniskor delaktighet af Hans nåd. Det hörer också till nådaståndet, att sorgen öfwer synden öfwerwinnes af nåden, och att i Guds barns hjertan antingen lyser någon stråle af den frid och fröjd i Herran, som hörer till barnaskapet och som Skriften så ofta omtalar (Phil. 4: 4. 1 Tess. 5: 16. Rom. 12: 12), eller åtminstone att en längtan derefter glöder i själens ögon.

19. Och om morgonen woro de bittida uppe: och då de tillbedit hade för HERran, wände de om, och gingo hem igen till Ramath. Och ElKana kände sin hustru Hanna; och HERren tänkte på henne.

Med bön lemnades helgedomen, men bön anträddes hemresan, med bön togo de Herran och Hans nåd och wälsignelse med sig hem.

20. Och då några dagar woro framlidne, wardt hon hafwande, och födde en son, och kallade honom Samuel, sägande: Ty jag hafwer bedit honom af HERran.

Samuel betyder af Gud bönhörd, af Gud gifwen såsom bönhörelse. Han war en lefwande bönhörelse, ett för alla tider lefwande och predikande wittne derom, att Herren hörer bön. Sjelfwa namnet Samuel är en predikan om den Guden, som hörer bön, och om hwilken den högste Propheten Jesus sjelf har sagt: Allt det I bedjen Fadren i mitt namn, det skall Han gifwa eder. Joh. 15: 16.

21. Och då mannen ElKana for upp med hela sitt hus, till att offra HERranom offer efter sedwänjan och sitt löfte;

22. For Hanna icke med upp, utan sade till sin man: Jag will icke fara upp, till dess barnet är afwandt; då will jag hafwa honom med, att han må hafwas fram för HERran och blifwa der sedan ewigligen.

Grt.: Så snart barnet är afwandt, will jag föra honom med m. m. Mödrarne plägde på den tiden nära sina barn wid bröstet i twå eller tre år. Lyckligt war detta barn, hwars lif ifrån första början war en bönhörelse, och som fick liksom med modersmjölken insuga helgade lifskrafter, samt hwila wid det brinnande, bedjande hjertat, höra Herrans namn åkallas, så snart öronen kunde fatta de heliga ljuden, och se den himmelska kärleken brinna i de fromma moderliga ögonen! Och lika så lyckligt borde hwarje barn i Christenheten wara. För hwarje moder, som bär det christna namnet, är det en helig pligt att wara en bedjande Hanna, som tager barnen såsom heliga gåfwor utur Herrans hand, för att uppföda dem åt Honom, frambära dem i daglig bön till Honom, underwisa dem i Hans ord, ledsaga dem på Hans wäg och inwiga dem till Hans tjenst.

23. ElKana, hennes man, sade till henne: Gör, såsom dig täckes; blif, till dess du hafwer afwant honom; HERren stadfäste det Han sagt hafwer. Så blef då qwinnan, och dägde sin son, intill dess hon wande honom af.* *1 Mos. 21: 8. Ps. 131: 2.

Det står icke omtaladt, att Herren hade sagt dem något löftesord, utan de togo den öfwerste prestens wälönskan såsom ett Herrans ord, emedan det uttalades af Herrans tjenare i Herrans namn. Eli war en swag man, men de höllo sig till Herran och fästade sig icke wid det swaga redskapet, som talade i Herrans namn.

24. Och så hade hon honom upp,* sedan hon honom afwant hade, med tre stutar, med ett epha mjöl, och med en flaska win;† och hade honom in i HERrans hus i Silo: och pilten war ännu ung. *Luc. 2: 41. †2 Mos. 23: 15.

25. Och de slagtade stuten, och hade pilten fram för Eli.

26. Och hon sade: Ack! min herre, så wisst som din själ lefwer, min herre, jag är den qwinnan, som här när dig stod, och bad HERran;

27. Då jag bad om denna pilten: nu hafwer HERren gifwit mig den bönen, som jag bad af Honom.

28. Derföre gifwer jag honom HERranom igen ewigligen, efter han af HERran beden är. Och de tillbådo der HERran.

Jag hafwer efter min begäran undfått honom af Herran, derföre gifwer jag honom igen ewinnerligen. Hwarje moder, som fruktar Herran, måste gifwa honom igen de gåfwor, som äro dyrbarast af alla; hon måste föra barnen till Jesum, ty de äro Herrans, de äro Jesu dyrköpta egendom (1 Cor. 6: 20). Föras de till honom med underwisning i Guds ord, trogen bön och from uppfostran, så får hon dem ewigt tillbaka.

2. Capitel.

Hannas lofsång. Samuels wäxt. Eli söner, flathet, straff.

Och Hanna bad och sade: Mitt hjerta fröjdar* sig i HERranom; mitt horn är upphöjdt i HERranom; min mun hafwer widt öppnat sig öfwer mina fiender, ty jag fröjdar mig af din salighet. *Luc. 1: 46, 47.

Nu är Hannas bör förwandlad till lofsång. Ur den djupaste förödmjukelse och ringhet, sorg och bedröfwelse ser hon sig upphöjd till en lycklig, säll och lofsjungande menniska. Men hon skådar uti denna lofsång wida utomkring sig sjelf och högt öfwer sig sjelf. Herrans namn förhärligar hon, åt Honom gifwer hon all äran och yfwes icke öfwer sin medgång. Detta måste wara en grundlag för alla Guds barn, att de prisa Gud och förödmjuka sig sjelfwa, ju mera Han upphöjer dem. Horn är en bild af kraft, horn brukades äfwen såsom fälttecken, och dess upphöjande war ett tecken till seger, Ps. 89: 18. Ps. 92: 11. Ps. 132: 17. Ps. 148: 14. Fröjd öfwer Herrans salighet är det djupaste innehållet af denna lofsång, icke sjelfberömmelse eller sjelfupphöjelse emot fienderna. Guds barn hafwa inga andra fiender än Guds rikes fiender, och öfwer dessa fiender få de aldrig sätta sig sjelfwa till doms eller företaga någon sjelfwisk hämnd. Guds barn sätt att hämnas, då de lida smälek, förföljelse och oförrätter, måste bestå uti kärlek, förbön och wälgerningar. Förr eller sednare upphöjer Gud alla, som rätt förödmjuka sig för Honom. Hanna är en bild utaf Christi församling. Den måste genomgå ett förnedringstillstånd, en bedröfwelses tid, en tid af smälek och förakt, under det den synes wara ofruktsam, då Guds rikes wänner äro så få, de heligas samfund så ringa och Guds rikes fiender så talrika. Men bladet wändes om, de trogna blifwa upphöjda från ringhet till härlighet och få deltaga i den himmelska lofsången. Och ändtligen blifwer äfwen Christi kyrka på jorden en lofsjungande brud, ett segrande folk, som med fröjdeljud emottager den ewige Konungen i sin segerskrud, och ropar Hosianna Davids Son, wälsignad ware Han, som kommer i Herrans namn, Matth. 23: 39. Ebr. 9: 27, 28. Sonen Samuel war för den glada modren endast det yttre tecknet till den djupa sällhet i Herran, som denna lofsång uttrycker. Samuel är en bild af Guds rikes kraftigaste redskap och pelare på jorden. Och hwarje sådant redskap är en bönhörelse, ett swar på församlingens böner; Kyrkan är deras moder, och deras kall är att tjena i helgedomen och att förbereda och åstadkomma den himmelske Konungens hyllning i menniskors hjertan såsom Samuel tjenade i helgedomen och slutligen smorde David till konung öfwer Israel.

2. Ingen är helig såsom HERren; utan dig är ingen; och ingen tröst är, såsom wår Gud är.* *5 Mos. 3: 24. Ps. 86: 8. Es. 44: 8.

Tröst, grt.: klippa. Utom Gud är ingen klippa och tillflykt, som är en fast grundwal och står orubblig mot alla stormar.

3. Låter af att berömma eder och tala stora ord: låter det gamla utur eder mun: ty HERren är en Gud, som wet det, och låter icke sådana anslag hafwa framgång.

Grt. Taler icke så mycket: högt! högt! — det hårda må icke utgå af eder mun! ty Herren är Gud, som wet det, och (sådana) gerningar äro icke rätta. — De högmodigas gerningar, som tala hårda ord, äro icke rätta. Äfwen orden äri själens gerningar. Af dina ord skall du warda rättfärdig hållen, och af dina ord skall du warda fördömd, Matth. 12: 37. Allt högmod är inför Herran en styggelse.

4. De starkas båge är sönderbruten, och de swage äro omgjordade med starkhet.* *Luc. 1: 51.

Herren är mäktig i de swaga, 2 Cor. 12: 9. Han omgjordar dem med sin kraft. Gördeln war i gamla tider en hufwudsaklig del af rustningen. Så står nu omgjordade kring om edra länder med sanningen, Eph. 6: 14. Job 38: 3. Ps. 45: 4. Sanningen gifwer åt alla Guds barn en oöfwerwinnerlig kraft, så länge de dermed äro omgjordade. I sig sjelfwe swaga, äro de i Herrans kraft oöfwerwinnerliga.

5. De som mätte woro, de wordo sålde för bröd:* och de som hunger ledo, hungra icke mer:† till dess den ofruktsamma födde sju, och den som många barn hade, wardt förswagad. *Ps. 34: 11. Klagow. 5: 6. †Luc. 1: 53.

Hanna blef moder till 6 barn, v 21. Om Peninna säges ingen ting widare. Så skall slutligen Christi kyrka, som nu synes wara så ofruktsam, föda ett oräkneligt tal af barn för ewigheten och slutligen äfwen på jorden blifwa talrik som himmelens stjernor och sanden på hafsstranden, 1 Mos. 22: 17; då deremot den Hagar, som föder till andelig träldom, Gal. 4: 24, den Peninna, som är stolt öfwer sina talrika barn, den werld, som förgås med sina lustar och störtar sina barn i elände, skall warda förswagad, ju mera ljusets rike utbreder sig, och ändtligen om intet warda. Äfwen i det enskilda lifwet upphöjer Gud ofta de ringa och förnedrar de mäktiga, Han upphöjer de ödmjuka och förödmjukar de stolta, gör de rika fattiga och de fattiga rika. Herrans högra hand kan all ting förwandla, Ps. 77: 11.

6. HERren dödar och gifwer lif; förer till helwete och der ut igen.* *5 Mos. 32: 39. Ps. 71: 20.

Herren förer menniskor till grafwen eller ända ned i grafwen och skänker dem lifwet på nytt, Ps. 30: 4. Os. 6: 2. I sjukdomar, faror och swåra hemsökelser förlänger Han nådens tid och låter, sedan befallning syntes gifwen att hugga trädet omkull, likwäl det ofruktbara trädet ännu längre stå qwar i sin wingård. Och ofta, då någon i swåra motgångar, djupa lidanden, sorg och bedröfwelse känt sig liksom nedsänkt uti det nedersta djup af allt elände, så kommer Herren med sin förlossande barmhertighet och förer den nedsänkta själen upp i medgångens och fröjdens dagsljus. Men isynnerhet syfta dessa ord på den förnedring och upphöjelse, som menniskosjälen i omwändelsen måste genomgå. Menniskan är syndig och såsom syndare ett wredens barn, som är under förbannelsen och wärd att ewigt fördömas. Sin syndfullhet måste menniskan lära känna, anklaga sig sjelf inför Guds domstol, framställa sig i ljuset framför Hans ansigte och öfwer sig sjelf fälla lagens fördömelsedom. Då känner själen sig wara liksom förd till helwetet och omgifwen af den ewiga rättfärdighetens heliga och förtärande eld. Då har hon öfwer sig ett lågande Sinai och under sig en gapande afgrund, då känner hon i sig den andeliga döden och ser framför sig den ewiga döden. Då tillbjuder Herrans Ande åt den nödställda och i detta djup nedsänkta själen sin lifgifwande och frälsande nåd genom Evangelium. Emottager själen denna nåd i Christo Jesu, så får hon andeligt lif; utur nödens djup, utur wredens eld föres själen då upp till det andeliga Zions höjder, fram till Jesu kors, der hon kan sjunga om seger i de rättfärdigas hyddor. Och i de rättfärdigas uppståndelse blifwa alla Herrans trogna äfwen lekamligen förda ifrån böd till lif, från grafwens djup till ewig härlighet. Ps. 30: 4.

7. HERren gör fattig; Han gör ock rik:* Han förnedrar och upphöjer. *Job 36: 5.

8. Han uppreser den torftiga utur stoftet, och upphäfwer den fattiga utur träcken, att Han skall sätta honom ibland förstar, och låta honom ärfwa ärans stol;* ty werldens ändar äro HERrans, och Jordens krets hafwer Han satt deruppå.† *Ps. 75: 8. Ps. 113: 7, 8. Luc. 1: 52. †Ps. 24: 1. Ps. 102: 26. Ps. 104: 5.

Werldens ändar, grt.: Werldens grundfästen eller pelare. Jordens krets, hwarpå menniskorna bo och hafwa sitt uppehälle, hwilar på fasta grundwalar, som hafwa sitt innersta rotfäste i den allsmäktige Gudens wilja och i de naturlagar, som Han föreskrifwit af begynnelsen.

9. Han warder bewarande sina heligas fötter;* men de ogudaktige skola wara tyste i mörkret: ty ingen förmår något af sin egen kraft *Ps. 17: 5. Ps. 91: 11. Ps. 97: 10. Ps. 121: 8. Ps. 145: 20. Ords. 2: 7.

Fötternas bewarande uttrycker, att Herrans trogna skola blifwa bewarade på alla sina wägar, så att de icke råka in på någon willowäg eller stöta sin fot emot stenen. De ogudaktige skola bringas till tystnad genom Herrans domar i olyckans mörker (Es. 47: 5. Zeph. 1: 15), i dödens mörker (Ps. 94: 17), och i fördömelsens mörker (Matth. 8: 12). Då ingen förmår något af sin egen kraft, och de ogudaktige icke hafwa något annat än sin egen kraft, så kunna de icke frälsa sig ifrån allt detta mörker.

10. För HERran skola förskräckas hans fiender; öfwer dem skall Han dundra i himmelen:* HERren skall döma werldens ändar, och skall gifwa sin Konung, makt, och upphöja sin Smordas horn.† *Dom. 5: 20. 1 Sam. 7: 10. †Ps. 89: 25.

Här omtalas Konungen Messias, Herrans Smorda, som Fadren insatt till herre och konung öfwer hela werlden. Hans fiender skola förgås, Hans makt är oemotståndlig och Hans rike, Hans herradöme skall utwidga sig till alla werldens ändar. Upplyst af Herrans Ande öfwerskådade denna fromma qwinna i trons och uppenbarelsens ljus Guds härliga rike på jorden; han såg den utlofwade Konungen i sin makt och härlighet, huru Han skulle upphöja och förhärliga sitt förödmjukande folk och med rättfärdighetens straffdomar hemsöka alla motståndare. I den bönhörelse, som hon sjelf erfarit, såg hon alla trognas bönhörelse. Nåd och makt, barmhertighet och rättfärdighet omwexla i Herrans nåderike och allmaktsrike. Såsom Hanna icke hufwudsakligen beskrifwer den särskilda barmhertighet, hon hade erfarit, utan talar om Guds rike i allmänhet, så lärde oss wår Frälsare att bedja för wåra medmenniskor såsom för oss sjelfwa. I bön, tacksägelse och lofsång böra alla wåra medåterlösta så mycket som ske kan inneslutas.

Såsom Samuel war den, som smorde David till konung, så war Johannes döparen den, som i dopet liksom inwigde Davids son, Herran Jesum, till medlareembetet. Hannas lofsång har mycken likhet med Jungfru Marie lofsång; de woro begge rörda af samma Ande, uppfyllda af samma fröjd i Herranom, de tala begge om samma konung och samma rike.

11. Och ElKana gick hem igen till Ramath uti sitt hus, och pilten war HERrans tjenare inför presten Eli.

Wid templet tjenade Samuel Herran alltifrån barndomen, såwidt hans år och krafter tilläto.

12. Men Eli söner woro Belials barn, och wisste intet af HERran;

13. Ej heller hwad deras prestembete war till folket: då någon wille något offra, så kom prestens dräng, medan köttet kokades, och hade en treuddad gaffel i sin hand,

14. Och stack i grytan eller kittelen eller pannan eller krukan; och hwad han drog ut med gaffeln, det tog presten till sig.* Så gjorde de allom Israel, som dit kommo till Silo. *3 Mos. 7: 34.

15. Sammalunda, förrän de uppbrände det feta,* kom prestens dräng och sade till honom, som offret frambar: Få mig kött, att jag må steka det åt presten; ty han will icke taga kokadt kött af dig, utan rått. *3 Mos. 3: 5; cap. 7: 31.

16. När då någon sade till honom: Låt upptända det feta, såsom det bör sig i dag, och tag sedan, hwad ditt hjerta begär, så sade han till honom: Du skall nu gifwa mig det, eljest skall jag taga det med wåld;

17. Derföre war piltarnas synd ganska stor för HERran; ty folket förhädde HERrans spisoffer.

Belials barn, ogudaktiga män, barn af lögnens fader. Samuel fick wid sjelfwa helgedomen se sorgliga bewis på det grufliga förderf, som hos folket hade inrotat sig. Sjelfwa öfwersteprestens söner woro nedsjunkna i gudlöshet, försyndade sig på offren, bröto Herrans lag, ohelgade Hans namn och gåfwo folket anledning att förakta Israels Gud. För presternas skull hädade folket Herrans spisoffer, och denna synd, som war ganska stor, låg såsom skuld på presterna.

18. Men Samuel war en tjenare för HERran; en dräng i en linne lifkjortel.* *2 Mos. 28: 6.

Detta war icke en sådan lifkjortel, som presterna brukade, utan en särskild tempeldrägt, se 2 Sam. 6: 14.

19. Dertill gjorde hans moder honom en liten kjortel, och förde den upp till honom i sinom tid, då hon uppgick med sin man till att offra offer i sinom tid.

20. Och Eli wälsignade ElKana och hans hustru, och sade: HERren gifwe dig säd utaf denna qwinna för den bön, som du hafwer bedit af HERran; och de gingo hem till sitt igen.

Eli önskade de fromma föräldrarne en ersättning för den son, som de hade egnat åt Herrans tjenst och från hwilken de woro skilda. Ordet bön står i stället för: ”den ombedde”.

21. Och HERren sökte Hanna, att hon blef hafwande, och födde tre söner och twå döttrar; men pilten Samuel wäxte till för HERran.

Äfwen denna önskan af Eli gick i fullbordan; ty föräldrarne togo ordet ifrån hans mun såsom Herrans ord.

22. Men Eli war ganska gammal.* och han förnam hwad hans söner gjorde allom Israel: och att de sofwo när de qwinnor,† som tjente inför dörren af wittnesbördets tabernakel. *1 Sam. 4: 15. †2 Mos. 38: 8. Luc. 2: 37.

Dessa qwinnor hörde till dem, som tjente wid heIgedomen, såsom Jephthahs dotter. Men i stället för att wara helgade till Herrans tjenst, blefwo de nu besmittade med köttsliga styggelser, blefwo skökor i stället för heliga jungfrur och utöfwade djefwulstjenst i stället för gudstjenst.

23. Och han sade till dem: Hwi gören I sådant? Ty jag hörer edert onda wäsende af allt detta folket.

24. Icke så, mina barn; det är icke godt rykte, som jag hörer; I kommen HERrans folk till att synda.

Med dessa lama, kalla ord trodde den swage Eli, att han uppfyllde sin pligt såsom öfwersteprest, domare och fader. I stället för en brinnande nitälskan för den helige Gudens ära, i stället för sorg öfwer helgedomens oskärande och i stället för faderlig wrede och wälförtjent tuktan öfwer de ogudaktiga barnen, talar han blott enskildt till dem dessa kraftlösa ord, som på sådana hjertan ingen werkan kunde göra. Tillrättawisningen kom för sent, ty sönernas ondska war inrotad genom wårdslösad uppfostran; den war för swag, ty grof ogudaktighet kan icke hämmas genom swag tillrättawisning, utan fordrar kraftig tillämpning af ordning och lag. Eli söner äro en träffande bild af wår tids förstörda ungdom, som får uppwäxa utan lefwande kunskap om Gud, utan tro på Hans ord, utan wördnad för Hans lag, utan straff för sina öfwerträdelser. Och Eli är en lärorik och warnande förebild af ganska många föräldrar och lärare i wåra dagar. Föräldrar, som icke fråga efter, att deras barn uppwäxa i okunnighet och synd; lärare, som låta ungdomen i sina församlingar beträda syndens wäg och ingen själawård handhafwa hwarken bland äldre eller yngre; domare och öfwerhetspersoner, som lemna fritt lopp åt ondskan och lasten, utan att deremot anwända lagens hämmande makt, kunna alla spegla sig i den swage Eli. Och emedan Eli icke straffade och motarbetade det onda, så inbröto snart Herrans straffdomar på ett förskräckligt sätt. Då i ett hus det onda får herrska, så bådar det husets undergång; då i en kyrka synden icke straffas, så är den en hednisk sköka i stället för en Christi brud; då i ett samhälle lagen förlorar sin kraft, och rättskänsla, sanningskärlek och ädelsinthet äro så sällsynta, och den allmänna andan så förslappad, att det onda får hafwa sin gång och blott i enskilda fall bestraffas, så är ett sådant samhälle i ett upplösningstillstånd, och förödelsens styggelse är för dörren.

25. Om någon syndar emot en menniska, så kunna domarena förlika det; men om någon syndar emot HERran, ho kan förlika det? Och de hörde icke sin faders röst, ty HERren wille döda dem.

”När Gud förtörnad warder, och Han sjelf icke låter nåden komma emellan, så är ingen öfwer Honom, som kan ingripa deruti och saken förmedla, såsom hos menniskor sker.” L. Då en menniska försyndar sig emot det heligaste och trampar försoningsnådens medel och ordning under fötterna, såsom Eli söner syndade wid helgedomen och försyndade sig på offren, så återstår för en sådan menniska ingen utwäg till försoning och förening med Gud. Ebr. 10: 26. Sönernas hjertan woro redan förhärdade; derföre war straffdomen öfwer dem af Herran beslutad. Hade de nu i yttre måtto lyssnat till Fadrens ord, fastän deras hjertan icke kunde omwändas, så hade straffdomens orsak för menniskors ögon icke warit tillräckligt tydlig, derföre undandrog Herren dem all den kraft i förstånd och wilja, som de hade behöft, för att i yttre måtto kunna lyda fadrens förmaning. Då någon menniska håller på att mogna för Herrans domar, så förswagas både förståndet och all bättre wilja och känsla, emedan Herren låter dessa goda gåfwor förminskas, dels af rättfärdighet, emedan de förtjent att sjelfwa bereda sig sin undergång, och emedan de missbrukat dessa gåfwor; dels af barmhertighet, ty derigenom att deras ljus och insigt förminskas, försynda de sig med mindre answar, och derigenom kan straffet blifwa något mildare, än det eljest skulle blifwa.

26. Men pilten Samuel wäxte till och war både HERranom och menniskor täck.* *Luc. 2: 40, 52.

Samma ord brukas också om wår Frälsare. Luc. 2: 40, 52.

27. Och en Guds man kom till Eli, och sade till honom: Så säger HERren, jag hafwer uppenbarat mig för din faders hus,* då de ännu woro uti Egypten i Pharaos hus; *Apg. 7: 25.

Denne Guds man war en Prophet, som talade i Herrans namn.

28. Och utwalde honom der mig för alla Israels slägter till Presterskap, att han skulle offra på mitt altare och upptända rökwerk och bära lifkjortel för mig; och gaf din faders hus alla Israels barns offer.* *3 Mos. 10: 34.

29. Hwi spjernar* du då emot mitt offer och spisoffer, som jag budit hafwer i tabernaklet, och du ärar dina söner mer än mig, så att I göden eder utaf allt mitt folks Israels spisoffers förstling? *5 Mos. 32: 15. Apg. 9: 5.

30. Derföre säger HERren Israels Gud: Jag hafwer sagt, att ditt hus och din faders hus skulle wandra för mig ewinnerligen. Men nu säger HERren: Det ware långt ifrån mig: utan den mig ärar, honom will jag ock ära; men den mig föraktar, han skall komma på skam.* *1 Kon. 2: 27.

Ordet spjerna, se Apg. 9: 5. Hwarföre syndar du med fräck motsträfwighet mot mina heliga inrättningar? Herren uttalar nu genom denne Prophet den grundlag, efter hwilken Gud i sin rättfärdighet och barmhertighet styrer werlden: den mig ärar, honom will jag ock ära, men den mig föraktar, han skall komma på skam. Eli härstammade från Aarons son Ithamar, som ursprungligen hade undfått ett härligt löfte med det bud, att han och hans efterkommande skulle wandra för Herran ewinnerligen. Men nu säger Herren: Det ware långt ifrån mig! du ärar mig icke, derföre kan detta löfte icke på dig uppfyllas.

31. Si, den tid skall komma, att jag skall bryta din arm sönder och din faders hus arm, så att ingen gammal skall wara i ditt hus.

Armens sönderbrytande betyder, att Gud wille taga ifrån Eli hus makten och anseendet, domareembetet och prestembetet.

32. Och du skall se din motståndare uti tabernaklet i allt Israels goda; och ingen gammal skall wara i din faders hus ewinnerligen.

Du skall se Israels fiender i besittning af Israels goda, af förbundets ark, som war detta folks högsta ära och dyrbarhet. Du skall se i dina efterkommande din medtäflares (Eleazars) ätt insatt i ditt embete, och ditt hus utstött på den tid, då Herren gör godt emot Israel. 1 Kon. 2: 27.

33. Dock will jag icke utrota af dig all man ifrån mitt altare, på det dina ögon skola försmäkta, och din själ gräma sig: och hela hopen i ditt hus skola dö, då de till man komne äro.

Sålunda blef Eli straffad i sina barn. Herren hemsöker fädernas missgerningar inpå barnen allt intill tredje och fjerde led. Då hans efterkommandes ögon och deras själ grämde sig, så war det såsom om Eli egen själ lidit grämelse och hans ögon försmäktat.

34. Och detta skall wara dig ett tecken, som båda dina söner Hophni och Pinehas öfwergå skall: På en dag skola de båda dö:* *1 Sam. 4: 11.

Så wisst som dina båda söner skola dö på en dag, medan du ännu lefwer, så wisst skall det öfriga straffet öfwergå ditt hus efter din död.

35. Och jag skall uppwäcka mig en trogen Prest,* och han skall göra, såsom det i mitt hjerta och i min själ är: honom skall jag bygga ett säkert hus, så att han skall wandra inför min Smorda i alla dagar. *1 Kon. 2: 35.

Med denne trogne presten menas Zadok, 1 Kon. 1: 8, som war af Eleazars stam, till hwilken det öfwerstepresterliga embetet från Eli återgick. Med Herrans Smorda menas konung Salomo och hans efterträdare på thronen, inför hwilka Zadok och hans slägt skulle tjena. Men andeligen skulle de stå inför Messias, den rätte konungen i Israel.

36. Och den qwar blifwer i ditt hus, han skall komma och falla neder för honom om en silfwerpenning och ett stycke bröd, och skall säga: Käre, låt mig komma till en prestadel, att jag må äta en beta bröd.

3. Capitel.

Samuel kallas. Eli straffas.

Och då pilten Samuel tjente HERran under Eli, war HERrans ord sällsynt på den tiden, och war föga prophetia.* *Ps. 74: 9.

Herren uppenbarade på den tiden sällan sin wilja genom någon, som hade beständig prophetisk gåfwa. Från Josua tid omtalas twänne personer, som haft Prophetians gåfwa, Dom. 4: 4; cap. 6: 8. Den Guds man, som kom till Eli, fick en uppenbarelse från Herran, men kallas icke Prophet. Guds ord war då sällsynt i landet. Men Samuel kom och war utrustad med en rik anda och med Prophetians höga gåfwa. Han inrättade också prophetskolor i Israel.

2. Och det begaf sig på samma tid, att Eli låg i sitt rum, och hans ögon begynte mörkna, så att han icke se kunde.* *1 Sam. 4: 15.

3. Och Samuel hade lagt sig uti HERrans tempel, der Guds ark war, förr än Guds lampa* utsläcktes. *2 Mos. 27: 21. 3 Mos. 24: 3.

Om morgonen tidigt, innan lamporna på den heliga ljusstaken släcktes. De släcktes om morgonen och åter upptändes om aftonen; men woro utan twifwel under heliga förrättningar äfwen om dagen upptända i den eljest dunkla helgedomen; ty såsom bild af Guds Andas upplysande nåd i hjertats tempel, måste ljuset från den heliga ljusstaken alltid dag och natt sprida sitt upplysande sken.

4. Och HERren kallade Samuel. Han swarade: Si, här är jag.

5. Och han lopp till Eli och sade: Si, här är jag, du kallade mig. Han sade: Jag hafwer icke kallat dig; gack bort igen, och lägg dig sofwa. Och han gick bort, och lade sig sofwa.

6. Och HERren kallade åter Samuel, och Samuel stod upp och gick till Eli och sade: Si, här är jag, du hafwer kallat mig. Han sade: Jag hafwer icke kallat dig, min son; gack bort igen, och lägg dig sofwa.

7. Men Samuel kände icke ännu HERran, och HERrans ord war honom icke ännu uppenbaradt.

Samuel kände wäl Herran och Herrans ord, men han kände icke denna röst, han kände icke till en sådan uppenbarelse, han hade icke förut erfarit en sådan nåd af Herran. Så är också mången gång Guds Andas röst i Guds barns hjertan, medan de ännu äro oerfarna, någonting så främmande, att de icke weta, om de skola wåga emottaga, såsom ifrån Gud, det wittnesbörd, som Hans Ande gifwer dem derom, att de äro Guds barn, eller något annat wittnesbörd. Stundom frukta de, att ett och annat sådant kunde wara en frestelse ifrån djefwulen, för att föra dem på någon willowäg. Det är då godt för dem, om de hafwa någon tillförlitlig lärare att wända sig till. Den gamle Eli war wäl en swag man, men hade kunskap om Herrans wägar, och efter denna kunskap gaf han slutligen åt Samuel ett godt råd.

8. Och HERren kallade Samuel ännu tredje gången, och han stod upp och gick till Eli och sade: Si, här är jag, du hafwer kallat mig. Så förmärkte Eli, att HERren kallade pilten;

9. Och sade till honom: Gack bort igen, och lägg dig sofwa; och om Han mer kallar dig, så säg: Tala HERre, ty din tjenare hörer till. Samuel gick bort och lade sig i sitt rum.

Såsom Samuel wille stilla lyssna till Herrans tal, så bör hwarje själ, som älskar Herran, och isynnerhet hwarje lärare, som will troget sköta sitt dyra embete, noga gifwa akt på Herrans ord.

10. Så kom HERren och gick fram, och kallade såsom tillförene: Samuel Samuel. Och Samuel sade: Tala, ty din tjenare hörer till.

Det war ännu dunkelt om morgonen, och ännu brunno lamporna, då denna uppenbarelse skedde i tabernaklet, der rösten utgick från det allraheligaste. Tre gånger hördes rösten, och denna trefaldiga kallelse till Samuel war äfwen betydelsefull, ty tre-talet strålar såsom en särskild båge i skyn, såsom ett särskildt förbundstecken på uppenbarelsens himmel redan i det Gamla Testamentet. Men tredje gången, då rösten hördes, syntes äfwen en gestalt (Guds son i menniskogestalt) för Samuel, på det att han måtte blifwa mera förwissad om att det war en Herrans uppenbarelse. Eli hwarken såg eller hörde något. Så sker det äfwen i Bibelordets helgedom. Somliga hjertan få deruti höra Gud tala och få se Herran sjelf. Andra hwarken se eller höra Herran deruti. Samuel war icke blott till åldern ett barn, utan hade ock det rätta himmelska barnasinnet, för hwilket Herren kan ¨ sålunda uppenbara sig. Detta sinne fattades hos Eli. Hwilken som icke undfår Guds rike såsom ett barn, han kommer der aldrig in, Marc. 10: 15.

11. Och HERren sade till Samuel: Si, jag skall göra en ting i Israel, så att den det får höra, honom skall gälla i båda hans öron.* *2 Kon. 21: 12. Jer. 19: 3.

12. På den dagen skall jag uppwäcka öfwer Eli allt, det jag öfwer hans hus sagt hafwer*: Jag skall begynna och fullkomna det; *1 Sam. 2: 31.

13. Ty jag hafwer sagt honom till, att jag will wara domare öfwer hans hus till ewig tid för den missgernings skull, att han wisste, huru hans söner bedrefwo slem ting, och hafwer icke en gång sett illa på dem derföre.

14. Fördenskull hafwer jag swurit Eli hus, att denna Eli hus missgerning skall icke försonad warda* antingen med offer eller spisoffer till ewig tid. *3 Mos. 4: 3.

Att denna missgerning icke skulle försonad warda, betyder, att det timliga straffet skulle fullbordas, hwari Guds rådslut war så bestämdt, att det icke kunde på något sätt afböjas hwarken genom försoningsoffer eller spisoffer. Men wäl kunde Eli och hwilken som helst af hans slägt få syndernas förlåtelse och blifwa salig, om han omwände sig till Herran. I timligt afseende kunna icke alla synder så försonas, att de timliga följderna och det timliga straffet uteblifwer, fastän syndaren blifwer rätteligen omwänd till Herran. Men syndernas förlåtelse och salighet får hwarje menniska, som under uppriktig ånger och bättring med sann tro anammar och tillegnar sig Jesu försoningsnåd. Men äfwen i det timliga ändras mycket, så snart en menniska gör allwarlig bättring och blifwer upptagen i Guds nåds förbund. Då upphöra äfwen många af syndernas timliga följder, och ofta afwändes det timliga straffet, eller, om detta icke sker, så blifwer det för Guds barn en helsosam aga, istället för att wara en straffdom.

15. Och Samuel låg intill morgonen, och lät upp dörren af HERrans hus. Och Samuel tordes icke säga Eli synen.

Det är sannolikt, att nu, då Israel hade ro i sitt land, tabernaklet, som stod i Silo så lång tid, war omgifwet af en fast byggnad till skydd emot owäder och tidens förstörande werkan, så att med dörren här menas icke den yttre förlåten af tabernaklet, utan dörren till detta hus. Och troligtwis lågo Eli och Samuel i detta hus utanför tabernaklets ingång.^[1]

16. Då kallade Eli honom, och sade: Samuel, min son Han swarade: Si, här är jag.

17. Han sade: Hwad är det för ord, som dig sagdt är? Dölj det icke för mig: Gud göre dig det och det, om du något döljer för mig af det, som dig sagdt är.

18. Då sade Samuel honom alltsammans, och dolde intet för honom: men han sade: Han är HERren; Han göre, såsom Honom godt tyckes.

Elis ord: Han är Herren, Han göre som Honom godt tyckes, kunde wisserligen synas wara ett bewis på ödmjuk öfwerlåtenhet i Guds wilja, men de innebära snarare en sådan sinnesförslappning och en sådan likgiltighet, att icke ens denna förskräckliga hotelse kunde föra honom till någon rätt besinning och bättring. På samma sätt går det med många obotfärdiga syndare; hellre än de wilja göra bättring, låta de det komma derpå an, huru det skall gå, och sjelfwa helwetesstraffen kunna de likgiltigt höra omtalas och ändå fortfara i sina synder.

19. Och Samuel wäxte till,* och HERren war med honom, och intet af alla hans ord föll på jorden. *1 Sam. 2: 21, 26.

De ord, som Herren för honom uppenbarat, gingo alla i fullbordan.

20. Och hela Israel allt ifrån Dan intill BerSaba* wisste, att Samuel war en trogen HERrans Prophet. *Dom. 20: 1.

21. Och HERren syntes åter i Silo; ty HERren war Samuel uppenbarad worden i Silo genom HERrans ord.

Nu uppenbarade Herren sig i Silo annorlunda och rikligare än förut under domaretiden. Med Samuel började egentligen den prophetiska tiden bland Israels folk. Här säges oss äfwen, huru uppenbarelsen skedde. Herren uppenbarade sig genom Herrans ord. Det är Guds Son, den andre Gudomspersonen, som här kallas Herrans Ord. Johannes kallar Honom Ordet. Joh. 1: 1. Sonen är Fadrens personliga uppenbarelse.

4. Capitel.

Arken tagen. Hophni, Pinehas slagne. Eli, Pinehas hustru dö.

Och Samuel begynte predika för hela Israel. Och Israel drog ut emot de Philisteer i strid, och lägrade sig wid Hjelpostenen;* men de Philisteer hade lägrat sig i Aphek; *1 Sam. 7: 12.

För hela Israel började nu Samuel predika Herrans ord. Guds heliga lag började åter genom hans försorg blifwa kungjord i Israel, och Prophetians Ande werkade mäktigt, och Herren werkade sjelf med sitt Ord. Och nu war tiden kommen, att Herren wille förlossa sitt folk utur den hedniska träldomen. Med den andliga befrielsen från okunnighet och mörker lät Samuel också utropa ett befrielsekrig, för att rädda Israels folk ifrån Philisteerna. Philisteerna woro Israels närmaste och ihärdigaste fiender, en träffande bild af de swåraste andeliga fiender, som en menniska har att bekämpa, af egenkärlek och andra syndiga lustar, som äro i menniskans hjerta lika som Philisteerna woro i en del af Israels land, utan att kunna utrotas. Under det Herrans Ord war sällsynt i Israel, hade Philisteerna blifwit mäktiga. Så blifwa wåra andeliga fiender mäktiga, då wi försumma Guds ord och bönen. Och nu lägrade sig Philisteerna i Aphek, som war en stad i Juda stam. Efter krigets lyckliga utgång uppreste Samuel såsom ett minnestecken af Herrans hjelp, den sten, som han kallade Eben Ezer eller Hjelpostenen, hwaraf stället sedan så kallades och förde detta namn, då denna bok blef skrifwen, se cap. 7: 12.

2. Och de gjorde redo emot Israel: och hären wardt förskingrad, så att Israel wardt slagen för de Philisteer; och de slogo i spetsen på marken wid fyra tusen män.

Grt.: Och Philisteerna uppställde sig emot Israel, och striden utbredde sig, och Israel wardt slagen för de Philisteer, och desse slogo i slagtordningen på fältet, m. m.

3. Och då folket kom i lägret, sade de äldste i Israel: Hwi hafwer HERren låtit slå oss i dag för de Philisteer? Låt oss taga till oss HERrans förbunds ark ifrån Silo, och låt honom komma ibland oss, att han må frälsa oss ifrån wåra fienders hand.

4. Och folket sände till Silo, och läto hemta dädan HERrans Zebaoths förbunds ark, hwilken der sitter på Cherubim.* Och woro de twå Eli söner med Guds förbunds ark, Hophni och Pinehas. *2 Mos. 25: 10, 18. 2 Sam. 6: 2. Ps. 80: 2. Ps. 99: 1.

5. Och då HERrans förbunds ark kom i lägret, skriade hela Israel med stort skriande, så att det skall i marken.

Folket hade nu ingen lefwande tro på Israels Gud, utan blott ett widskepligt förtroende till arken, och hemtade den att föras framför dem i striden, utan att förut fråga Herran derom. Så hafwa också många, som kallas Christna, ingen sann tro i hjertat, utan blott ett widskepligt förtroende till nådemedlen och nådesinrättningarne; såsom t. ex. många tro, att de få syndernas förlåtelse genom den heliga Nattwarden, fastän de ingen bättring göra eller ens tänka på hwad sann tro är. De föra den heliga Nattwarden, i sina blinda tankar, framför sig på samma sätt, som Israel förde arken framför sig emot Philisteerna. Man arken blef fången och Israeliterna blefwo slagna; så lemnas ordet och nådemedlen hos de obotfärdiga till spillo åt fienderna, och de sjelfwe blifwa öfwerwunna af frestelser och synder genom djefwulen, werlden och köttet.

6. Då de Philisteer hörde det skriandet, sade de: Hwad är det för ett skri och glädje uti de Ebreers läger? Och då de förnummo, att HERrans ark war kommen i lägret;

7. Fruktade de sig, och sade: Gud är kommen i lägret. Och sade ytterligare: We oss, ty det hafwer icke så warit tillförene.

8. We oss, ho kan hjelpa oss ifrån dessa mäktiga gudars hand? Det äro de gudar, som slogo Egypten med allahanda plågor* i öknen. *2 Mos. 7, 8, 9, 10 cap.

Philisteerna tala om Israels Gud, såsom flere gudar, emedan de sjelfwa woro afgudadyrkare och tillbådo många gudar. De hade fruktan för Israels Gud, emedan de hade hört, huru Egyptierna hade blifwit plågade och besegrade.

9. Så warer nu tröste, och warer män, I Philisteer, att I icke skolen tjena de Ebreer, såsom de hafwa tjent eder;* warer män, och strider. *Dom. 13: 1.

10. Då stridde de Philisteer, och Israel wardt slagen, och hwar och en flydde uti sin hydda: och det war en ganska stor slagtning, så att utaf Israel föllo trettio tusen män fotfolk.* *Ps. 78: 61, 62.

11. Och Guds ark wardt tagen, och de twå Eli söner Hophni och Pinehas blefwo döde.

Gud tillät, att arken blef tagen af Philisteerna, dels på det Israeliterna måtte förnimma, att icke det yttre tecknet till Hans närwarelse, nemligen arken, kunde hjelpa dem, utan att sann gudsfruktan och tro woro nödwändiga, dels också för att öfwertyga Philisteerna om Dagons wanmakt. Både Israels folk och Philisteerna behöfde att kraftigt öfwertygas om de olika slags widskepelser, i hwilka både det ena folket och det andra woro fångna.

12. Då lopp en af BenJamin utaf hären, och kom densamma dagen till Silo: och hade rifwit sina kläder, och hade lstrött jord uppå hufwudet.* *1 Mos. 37: 34. Jos. 7: 6. 2 Sam. 1: 2, 11.

Jord på hufwudet war tecken till djup sorg.

13. Och som han kom derin, satt Eli på en stol till att se ut på wägen; ty hans hjerta war bekymradt om Guds ark: och då mannen kom i staden, sade han det: och hela staden gret och ropade.

14. Och som Eli fick höra det ropet, sade han: Hwad är detta för ett rop och buller? Så kom mannen hasteligen och sade det Eli.

15. Och Eli war åtta och nittio år gammal; och hans ögon woro mörka, så att han icke kunde se.* *1 Sam. 3: 2.

16. Och mannen sade till Eli: Jag är kommen, och är flydd i dag utur hären. Men han sade: Huru går det, min son?

17. Då swarade budet och sade: Israel är flydd för de Philisteer, och en stor slagtning är skedd på folket, och dina twå söner Hophni och Pinehas äro döde; dertill är Guds ark borttagen.

18. Och som han rörde om arken, föll han till rygga af stolen wid dörren, och slog sig halsen sönder, och blef död; ty han war gammal och en tung man. Men han hade dömt Israel i fyratio år.

I döden såwäl som i lifstiden wisar sig Eli stora swaghet; ängslig oro i stället för lefwande tro och förtröstan på den mäktige Guden, bekymmer för arken i stället för angelägenhet om sann gudsfruktan bland folket, förtwiflan och död, då han hörde att arken war borta, i stället för sjelfpröfning, ransakning och dom och i stället för att tänka efter, hwad Herren med denna skickelse wille säga honom och sitt folk. Så är också mången Eli i wår tid mycket angelägen om att kyrkan och dess inrättning skall bibehållas i sitt gamla till en del wanställda och bedröfliga skick men är rädd för alla lifsrörelser af Herrans Ande. De synas rädda, att kyrkan skall antastas af fienderna, men de bekymra sig icke om Christi kyrkas andeliga skada och djupa förfall. De låta kyrkans barn, söner och döttrar, föra ett ostördt syndalif och bedrifwa styggelser i församlingen, som skulle wara Herrans helgedom, med de wisa sig wara rädde om arken. Men säkert är, då helgedomen så oskäras, att Philisteerna komma, och arken blifwer tagen, och då förtwiflar Eli och hela hans hus i wår Christenhet.

19. Och hans sonhustru, Pinehas hustru, war hafwande, och skulle snart läggas ned: då hon hörde det ryktet, att Guds ark war tagen, och hennes swär och man woro döda, böjde hon sig och födde; ty hennes nöd kom henne uppå.

20. Och som hon nu dö skulle, sade qwinnorna, som när henne stodo: War icke förfärad, du hafwer födt en son; men hon swarade intet, och lade det heller icke på hjertat.

21. Och hon kallade det barnet Icabod, och sade: Israels härlighet är borta, efter Guds ark tagen war; och hennes swär och hennes man.

22. Och sade åter: Israels härlighet är borta; ty Guds ark är tagen.

Icabod betyder härligheten är borta. Den nyfödde sonens namn uttryckte modrens och Israels djupa sorg öfwer den stora olyckan, som hade händt. Han blef en lefwande minneswård af den swåra hömsökelsen. Då arken war tagen, tyckte folket, att det war liksom tillintetgjordt, och förbundet med Gud upphäfwet.

5. Capitel.

Dagons fall. Asdods sjukdom. Ekrons rop.

Och de Philisteer togo Guds ark, och förde honom ifrån Hjelpostenen in till Asdod;

2. Uti Dagons hus, och satte honom bredwid Dagon.* *Dom. 16: 23.

Philisteerna ställde Herrans ark i deras afgudatempel bredwid afguden Dagon. Afgudabildens öfre del liknade en menniska och den nedre delen hade gestalten af en fisk. Emedan fikskarne fort föröka sig, så blef genom denna figur alstringskraften i naturen förgudad, och tillika war Dagon en minnesbild af Noah, som frälstes i syndafloden och blef menniskoslägtets andre stamfader. Såsom Philisteerna satte Herrans ark i Dagons tempel, så försöka många namnchristna att tjena Christus och Belial, att tjena Gudi och Mammon i samma hjerta. Dagon war der förut, han skulle wara hufwudpersonen. Arken blef insatt till tecken, att Herren war af Dagon öfwerwunnen. Så göres Herren nu äfwen i christenheten till en gäst i Dagons hus. Dagon är husbonden, Mammon är husherren; werlden och köttet hafwa äreställena i hjertats tempel. Men Guds ord och gudstjensten wilja somliga hafwa derjemte, såsom en nyttig bisak, för att wara Christna! — och så synda fritt och ändå kunna mena sig blifwa saliga!

3. Och som de af Asdod den andra morgonen bittida uppstodo, funno de Dagon liggande framstupa på jorden inför HERrans ark; men de togo Dagon och fatte honom upp igen på sitt rum.

Då Herren ofta på ett eller annat sätt nedslår en menniskas afgudar, så söker hon ofta att bringa saken i gammalt skick, sätter afguden på sin förra plats och fortfar i sina gamla synder, fastän hon störes af motgångar, straffdomar eller samwetsförebråelser.

4. Då de den andra morgonen igen uppstodo, funno de Dagon åter liggande framstupa på jorden inför HERrans ark, och hans hufwud och båda hans händer afhuggna wid tröskeln, så att stumpen låg allena för sig.

Att ligga på tröskeln war tecken till skymf och förnedring. Philisteerna skulle deraf se, att deras afgud blott wore wärd att trampas under fötterna. Att han war handlös och hufwudlös skulle wisa dem, att han ingenting kunde tänka eller uträtta. Så wisa sig äfwen wåra afgudar i christenheten wara stoft, och sjelfwa deras tillbedjare äro ofta hufwudlösa och handlösa, när det gäller.

5. Derföre träda icke Dagons Prester, och alla de som i Dagons hus gå, på Dagons tröskel i Asdod, allt intill denna bag.

6. Men HERrans hand wardt swår öfwer dem i Asdod, och förderfwade dem; och slog Asdod och alla dess gränser i deras hemliga rum baktill.* *1 Sam. 6: 5. Ps. 78: 66.

Philisteerna blefwo nu hemsökta med en swår sjukdom, som förorsakade både sweda och blygsel.

7. Då nu det folk i Asdod sågo, att så tillgick, sade de: Låt icke Israels Guds ark blifwa när oss; förty Hans hand är för swår öfwer oss, och öfwer wår gud Dagon.

8. Och de sände bort och församlade alla de Philisteers Förstar till sig, och sade: Hwad skola wi göra af Israels Guds ark? Då swarade de: Låter bära Israels Guds ark omkring till Gath. Och de buro Israels Guds ark omkring.

Philisteerna trodde ännu, att det som skett i Asdod war någon tillfällighet, och att Dagonsbilden i det stora templet i Gath skulle wara mäktigare.

9. Då de nu buro honom omkring, wardt ett stort buller i staden genom HERrans hand: och han slog folket i staden både små och stora, och förderfwade dem i deras hemliga rum.

I Gath blef således sjukdomsplåga, ångest och buller, och de kunde icke heller der behålla arken.

10. Så sände de Guds ark till Ekron. Då nu Guds ark kom till Ekron, ropade de af Ekron och sade: De hafwa omkringdragit Guds ark till mig, på det de skola dräpa mig och mitt folk.

11. Då sände de bort och församlade alla de Philisteers Förstar och sade: Sänder Israels Guds ark åter till sitt rum igen, att han icke dräper mig och mitt folk; förty Guds hand gjorde ett ganska stort rumor med dräpande i hela staden.

Icke blott plåga och lidande, utan pest och död förorsakades nu genom arkens närwaro.

12. Och det folk, som icke blefwo döde, de wordo slagne i deras hemliga rum, så att skriet af staden gick upp i himmelen.

”När menniskorna och förnuftet hafwa öfwerhanden, så far Guds ord och all ära sin kos, då faller det rätta prest-embetet tillbaka och dör, och det allt af Guds wrede. Men de som winna, hafwa sedan ingen ro i samwetet; ty der Guds ord icke hafwer sin rätta gång, gör det samwetet all plåga (som här Guds ark de Philisteer) så länge, till dess de på sistone sin skam bekänna måste, att de Guds ord förwändt hafwa; och med ära åter måste bringa det till rätta.” L.

6. Capitel.

Arken återsänd. BethSemes offer och plåga.

Så war HERrans ark i sju månader uti de Philisteers land.

2. Och de Philisteer kallade sina prester och spåmän, och sade: Hwad skola wi göra med HERrans ark? Säger oss före, hwarmed wi skola sända honom till sitt rum.

3. De sade: Wiljen I sända Israels Guds ark, så sänder honom icke alldeles blott, utan betalar Honom ett skuldoffer; så warden I helbregda, och eder skall warda kunnigt, hwarföre Hans hand icke återwänder af eder.

Dessa afgudaprester måste nu till sin förödmjukelse råda sin afguds dyrkare att sända offer till Israels Gud, såsom ett skuld-offer för det de hade försyndat sig på Hans helgedom. Dessa afgudaprester wisa ock, att de hade någon kunskap om Israels Gud och om hans lag. De erkänna Guds makt, i det de förkunna, att Philisteerna skulle genom arkens återwändande och skuldoffer blifwa helbregda och derigenom så mycket tydligare inse, att det war för arkens skull som Guds hand hade straffat dem.

4. Men de sade: Hwilket är det skuldoffret, det wi Honom gifwa skola? De swarade: Fem gyldene ardsar och fem. gyldene möss efter de fem Philisteers Förstars tal: förty det hafwer warit allt enahanda plåga öfwer eder alla och öfwer edra Förstar.

Afgudapresterna swarade: Grt. fem gyldene bölder och fem gyldene möss. Det war en gammal sed i hedendomen, som ännu är wanlig, att den, som wille befrias eller blifwit befriad från någon plåga eller fara och trodde att en afgud hulpit dem eller skulle hjelpa dem, offrade åt afguden något dyrbart minnestecken af plågan eller faran. I Indien offra hedningarne ännu åt afgudarne, t. ex. om någon har en sjuk fot, en fot af koppar, silfwer eller guld för den sjuka fotens helbregdagörelse. En slaf, som får sin frihet, offrar åt afguden sina kedjor. Philisteerna hade blifwit plågade med bölder och möss. Derföre tillstyrkte deras prester, att de i guld skulle afbilda bölder och möss och skicka såsom offergåfwor med arken. Då Philisteerna blefwo sålunda straffade både på marken och med kroppsplågor och somliga blefwo bortryckte genom en hastig död, så hade Israels Gud derigenom på flera sätt för dem uppenbarat sin allmakt och wisat, att ingen afgud kunde befria dem utur Hans hand. På somliga ställen i Österlanden är åkerråttan stundom en härjande landsplåga, och någon gång händer, att hela sädesfält blifwa förstörda på en enda natt af en otalig mängd.

5. Så mån I nu göra liknelser efter edra ardsar och efter edra möss, som edert land förderfwat hafwa,* så att I hedren Israels Gud; tilläfwentyrs Hans hand warder lättare öfwer eder och öfwer eder gud och öfwer edert land. *1 Sam. 5: 6.

6. Hwi förhärden I edra hjertan, såsom de Egyptier och Pharao förhärdade sina hjertan?* Skedde det icke så, att då Han bewiste sig på dem, läto de fara dem, att de gingo sin wäg?† *2 Mos. 7: 13, 22; cap. 8: 15. †Cap. 12: 31.

7. Så tager nu till, och görer en ny wagn: och tager twå unga däggande kor, på hwilka intet ok kommet är, och spänner dem för wagnen, och låter deras kalfwar blifwa qwar hemma efter dem.

8. Och tager HERrans ark, och sätter honom på wagnen: och de gyldene klenodier, som I honom till skuldoffer gifwen, lägger i ett skrin utmed hans sida, och sänder honom åstad, och låter honom gå.

9. Och ser I till, går han upp den wägen åt sina gränser emot Beth-Semes, så hafwer han gjort oss allt detta stora onda; hwar ock icke, så måga wi weta, att hans hand icke hafwer rört oss, utan det är oss eljest af en olycka påkommet.

Presternas råd, att man skulle låta föra arken till Israels land med unga kor, som woro owana wid oket, och att deras kalfwar skulle lemnas hemma, så att de enligt naturdriften nödwändigt skulle wilja gå tillbaka till kalfwarne, om icke en högre makt twingade dem att gå en annan wäg, hade till afsigt att med wisshet utröna, om Israels Gud kunde drifwa dessa djur med arken från Philisteernas land till Juda land. Kunde Han detta, så kunde Philisteerna äfwen wara förwissade om, att han hade sändt plågorna öfwer dem. BethSemes betyder Solens stad och låg på gränsen af Juda land.

10. Folket gjorde ock så, och togo twå unga däggande kor, och spände dem för en wagn, och behöllo deras kalfwar hemma.

11. Och satte HERrans ark på wagnen, och det skrinet med de gyldene möss, och med deras ardsars liknelser.

12. Och korna gingo rätt fram den wägen, som drog till BethSemes, på en wäg, och gingo och råmade, och weko hwarken på den högra sidan eller på den wenstra: och de Philisteers förstar gingo efter dem allt intill BethSemes gräns.

De twå kreaturen råmade af längtan efter de tillbakablifne kalfwarne, men gingo likwäl åt motsatt håll, nemligen rakt mot Juda land, och fastän ingen menniska styrde dem, togo de båda den rätta wägen och wisade ingen ostyrighet. Detta war ett nytt underwerk, hwari Philisteerna kunde se, att Israels Gud war mäktigare än alla deras afgudar.

13. Men de BethSemiter gingo och skuro i hweteanden i dalen, och de hofwo sina ögon upp, och fingo se arken, och wordo glade, att de fingo se honom.

14. Men wagnen kom uppå Josua den BethSemitens åker, och stadnade der. Och der war en stor sten: och de höggo sönder trädet af wagnen, och offrade de kor HERranom till bränneoffer.

BethSemes war en preststad, Jos. 21: 16; der woro således prester till hands, som kunde emottaga arken.

15. Och Leviterna lyfte HERrans ark neder och det skrinet, som der bredwid låg, der de gyldene klenodier uti woro, och satte på den stora stenen: och det folket i BethSemes offrade på den dagen HERranom bränneoffer och andra offer.

Fastän det icke war lofligt att offra annorstädes än wid Herrans helgedom, så ansåg dock folket i BethSemes, att de nu kunde offra på det stället, der Herrans ark war, emedan den war den yppersta delen af helgedomen. De offrade af glädje och tacksamhet och troligtwis med redligt bättringsuppsåt, då de nu sågo, huru härligt Gud hade bewisat sin makt emot deras fiender.

16. När nu de fem Philisteers förstar hade detta sett, foro de tillbaka igen på samma dagen till Ekron.

17. Och detta äro de gyldene ardsar, som de Philisteer offrade HERranom till skuldoffer: Asdod en, Gasa en, Askelon en, Gath en och Ekron en.

18. Och gyldene möss efter talet af alla de Philisteers städer under de fem förstar, både murade städer och byar: och intill det stora sorgrummet, der de läto HERrans ark uppå intill denna dag, på Josua den BethSemitens åker.

Afgudapresterna hade endast tillstyrkt att skicka fem gyldene bölder och fem gyldene möss, efter de fem förstarnes och hufwudstädernas antal, v. 4. Men emedan mössen öfwerallt gjort skada, så hade wäl sedan det beslut blifwit fattadt att öka antalet af denna plågans afbilder till lika antal med Philisteernas alla städer och byar. Det stora sorgrummet (AbelGedola) blef namnet på detta ställe, till minne af den stora sorg, som här förorsakades, v. 19. AbelGedola betyder: Stor sorg. Det war egentligen den stora stenen (v. 14), som fick detta namn. Arken qwarlemnades icke länge der, utan de sista orden böra öfwersättas: (de förde detta) till det stora sorgrummet (den stora stenen), som är ännu i dag på Josua den BethSemitens åker, och på hwilken de ställde Herrans ark.

19. Och somlige af de BethSemiter wordo slagne, derföre att de hade sett HERrans ark:* och han slog af folket femtio tusen och sjuttio män. Då jemrade sig folket, att HERren hade med så stor plåga slagit folket. *4 Mos. 4: 5, 20.

Folket i BethSemes och utan twifwel många andra, som samlade sig i myckenhet för att i straffbar nyfikenhet bese Herrans ark, twärtemot lagens uttryckliga förbud, blefwo för denna öfwerträdelse straffade; se 4 Mos. 4: 20. 2 Sam. 6: 7. 3 Mos. 16: 2. Först blefwo sjuttio män slagna, och då folket derigenom icke läto warna sig, så blefwo femtiotusen slagna: men ordet innebär icke nödwändigt, att de alla blefwo dödade, utan måhända blefwo somliga, hwilkas synd war mindre, blott slagna med någon plåga.

20. Och det folket i BethSemes sade: Ho kan blifwa ståndande för HERran, en sådan helig Gud? Och till hwem skall Han fara ifrån oss?

21. Och de sände budskap till de borgare af KirjathJearim, och läto säga dem: De Philisteer hafwa fört igen HERrans ark: kommer hit neder, och hemter honom upp till eder.

Så woro nu folket i BethSemes angelägne, att Herrans ark skulle föras ifrån dem, den största Herrans helgedom, som hade kunnat blifwa dem till den allrastörsta wälsignelse. På samma sätt bad folket i den stad, att Jesus sjelf skulle gå bort utur deras landsändar, ty de hade mistat några swinkreatur, men twå olyckliga menniskor hade blifwit helbregda gjorde. Matth. 8: 34. De orena djuren, som woro i lagen förbjudna, woro dem wigtigare än att de arma menniskorna hade blifwit helbregda gjorde, och dyrbarare än den store Propheten, som hade gjort detta under. Mellan båda händelserna war en tid af mer än tusen år, men detta sinnelag hos menniskorna har warit och är detsamma i alla tider och wisar sig nu allmänt i christenheten. I BethSemes kunde nu arken icke qwarblifwa, emedan det låg för nära Philisteernas land, och till Silo skulle den icke återföras, emedan Herren nu genom denna olycka wisat, att han icke wille hafwa sin helgedom der. KirjathJearim, som betyder Skogsstaden och som låg i Juda stam, blef nu den ort, dit arken fördes, och der den förblef öfwer 40 års tid, i Abinadabs hus, på en höjd, som kallades Gibea.

7. Capitel.

Arken i KirjathJearim. Folket i Mizpa. Hjelpostenen. Samuel dömer Israel.

Så kommo det folket af KirjathJearim, och hemtade HERrans ark dit upp, och förde honom i AbiNadabs hus i Gibea:* och hans son Eleazar wigde de, att han skulle taga wara på HERrans ark. *2 Sam. 6: 4.

Detta Gibea war blott en höjd i KirjathJearim och icke staden Gibea, som låg i Benjamins stam. Abinadab war utan twifwel en man af Levi slägte, efter som hans son inwigdes till denna tjenst.

2. Och ifrån den dagen, då HERrans ark kom till KirjathJearim, fördröjde sig tiden, till dess tjugu år woro förlupne: och allt Israels hus greto för HERran.

Dessa 20 år omfatta icke hela den tid, under hwilken arken qwarblef i KirjathJearim, ty den gwarblef der, till dess konung David lät föra den till Zion, 2 Sam. 6: 1, 2, och således öfwer 40 års tid; utan 20 år war nu arken i Abinadabs hus, till dess Saul åter i ett krig mot Philisteerna lät föra den till Israeliternas läger, men den fördes sedan tillbaka till Abinadabs hus. Då folket återfått Herrans ark ifrån Philisteerna fröjdade sig säkert många med uppriktigt hjerta, och de tårar, som nu flöto, woro wäl både bättringstårar och glädjetårar samt äfwen tårar af bedröfwelse öfwer all den nöd, de ledo af Philisteerna.

3. Men Samuel sade till hela Israels hus: Om I omwänden eder med allt hjerta* till HERran, så låter ifrån eder de främmande gudar och Astharoth, och bereder edert hjerta till HERran, och tjener Honom allena,† så warder Han eder frälsande utur de Philisteers hand. *5 Mos. 6: 5. †Matth. 4: 10. Luc. 4: 8.

Samuel wisar nu det arma okunniga folket, att tårar allena icke hjelpa till sann bättring; utan dertill höra tre wigtiga ting, nemligen: att alla afgudar skola bortkastas och öfwergifwas, att hjertat skall beredas för Herran, och att man skall tjena Honom allena. Således hörer nödwändigt till den sanna bättringen, att all synd skall öfwergifwas, att hjertat skall gifwas åt Herran och att man med hela hjertat skall i tron älska, tillbedja och tjena Honom allena.

4. Så bortkastade Israels barn ifrån sig Baalim och Astharoth, och tjente HERran allena.

5. Och Samuel sade: Församler hela Israel till Mizpa, att jag må der bedja HERran för eder.

6. Och de kommo tillhopa i Mizpa, och öste watten, och göto ut för HERran, och fastade den dagen, och sade der: Wi hafwa syndat för HERran. Och så dömde Samuel Israels barn i Mizpa.

Staden Mizpa låg i Benjamins stam, Jos. 13: 26. Dom. 20: 1, 21. Den blef nu ett slags hufwudstad, emedan Samuel såsom domare der skötte regeringen. Wattenösningen skulle betyda, att folket åstundade blifwa rentwagne från sina synder och öfwerträdelser. Twagningen war i lagen befalld såsom ett yttre tecken till själens rening. Denna twagning war således ett slags dop, en förberedelse till döpelsen i det Nya Testamentet. Sedan detta reningswatten hade på bildligt sätt i sig upptagit syndens orenlighet, så blef det utgjutet på jorden till tecken, att folket önskade, att deras synder på samma sätt måtte bortsköljas och förswinna. Så skulle också folkets synder, då det af Johannes döptes, i Jordan med strömmen bortrinna och nedsänkas i hafwets djup, Mich. 7: 19. Såsom wattnet föreställde reningen, så war fastandet det yttre tecknet till själens förödmjukelse och syndaånger, och med fastandet war bön förenad. Måhända wille de äfwen fullkomna fastandet på det sätt, att de utgöto på marken det watten, som de eljest hade ämnat dricka. Folket bekände nu sina synder och fröjdade sig säkert ganska mycket, att de nu hade en Herrans prophet ibland sig, som kunde underwisa, döma och leda dem. Nu hoppades de äfwen frälsning ifrån fienderna. Så snart menniskan uppriktigt bekänner sina synder inför Herran, och tror på Honom, så blifwer hon frälst.

7. Då nu de Philisteer hörde, att Israels barn woro tillhopa komne i Mizpa, drogo de Philisteers förstar upp emot Israel. När Israels barn det hörde, fruktade de sig för de Philisteer;

8. Och sade till Samuel: Wänd icke igen att ropa för oss till HERran wår Gud, att Han hjelper oss utur de Philisteers hand.

9. Samuel tog ett fett lam, och offrade HERranom ett helt bränneoffer, och ropade till HERran för Israel; och HERren bönhörde honom.

Folket kände nu, att de hade ett stöd i Prophetens förbön. Den trogna bönens stora makt war äfwen då känd och erkänd, Jac. 5: 16. 1 Kon. 18: 41. Nu offrade propheten i folkets namn, och Herren hörde bönen och de nödställdas ropande. Bränneoffret skulle wara både ett försoningsoffer och ett tecken, att folket nu wille åter förnya förbundet med Gud.

10. Och som Samuel offrade bränneoffret, kommo de Philisteer fram till att strida emot Israel. Men HERren lät dundra* en stor tordön öfwer de Philisteer på den dagen; och förfärade dem, så att de wordo* slagne för Israel. *Jos. 10: 10. 1 Sam. 2: 10.

Nu uppenbarade sig Herren åter med ett allmaktens under till sitt folks räddning. Så blifwa också wåra andeliga fiender af Herran bortskrämda och slagna, så snart wi strida i Hans kraft.

11. Så drogo Israels män ut ifrån Mizpa, och jagade de Philisteer, och slogo dem allt in under BethCar.

Såsom nu Israel sjelf fullföljde striden och wann seger, så måste alla trogna i Herrans kraft sjelfwe strida mot sina andeliga fiender och icke wänta, att Gud skall genom sin allmakt eller liksom med något trollslag eller dunderslag på en gång omintetgöra de syndiga böjelserna och frestelserna. Herren förskräcker och förswagar dem, men Han will, att Hans folk skall bewisa sin trohet och kärlek och öfwa de förlänta krafterna i en fortsatt strid samt korsfästa köttet samt med lustar och begärelser och åtnjuta segerglädjen i ökad tacksägelse för Herrans barmhertighet.

12. Då tog Samuel en sten och satte honom emellan Mizpa och Sen, och kallade honom Hjelposten,* och sade: Allt härintill hafwer HERren hulpit oss. *1 Sam. 4: 1.

Samuel gaf Gud äran. Denna sten skulle wara en minneswård och wittna inför hela folket, att hjelpen hade kommit ifrån Herran och att Samuel wille, att alla skulle gifwa Honom ära, tack och lof för denna hjelp. Det är en nyttig påminnelse för själen och tjenar till tröst och styrka för tron i pröfningens stunder, om man på samma sätt andeligen uppreser här och der en hjelpsten, en EbenEzer, på lifwets wäg, så att man rätt påminner sig Herrans bistånd och förbarmande.

13. Så wordo då de Philisteer förtryckte, och kommo icke mer i Israels gräns. Och HERrans hand war emot de Philisteer, så länge Samuel lefde.

Att en enda Guds man war i Israel, gjorde hela det fiendtliga Philisteerfolket wanmäktigt mot Israel. Så länge Guds ord rikligen bor bland ett folk och fromhet finnes och bönen icke tystnat, så är fiendernas kraft förlamad.

14. Så wordo ock de städer Israel igengifne, som de Philisteer dem ifrån tagit hade, ifrån Efron intill Gath, med deras gränser, dem friade Israel utur de Philisteers hand: ty Israel hade frid med de Amoreer.

Israel hade nu frid äfwen med Canaaniterna, Jos. 24: 18.

15. Och Samuel dömde Israel, så länge han lefde;

Äfwen under Sauls regering deltog Samuel i de offentliga angelägenheterna.

16. Och for hwart år omkring till BethEl och Gilgal och Mizpa. Och när han hade på alla dessa rummen dömt Israel,

Här menas troligen Mizpa i Gilead på andra sidan Jordan, dit han äfwen kom på sina embetsresor. Fem ställen omtalas under namn af Mizpa.

17. Kom han igen till Ramath; ty der war hans hus: och dömde der Israel, och byggde der HERranom ett altare.

Detta war måhända blott ett tackoffer-altare, men emedan Silo war förstördt och arken icke war i tabernaklet, och således hela gudstjensten war i oordning, så är det möjligt, att här ett bränneoffer-altare blef af Herran tillåtet.

8. Capitel.

Samuels ålder, söners wanart. Konungs rätt.

Då nu Samuel wardt gammal, satte han sina söner till domare öfwer Israel.

Då Samuel blef gammal och icke kunde resa till de aflägsnaste landsändarne, så satte han sina söner till underdomare.

2. Hans förstfödde son hette Joel, och den andre Abia:* och de woro domare i BerSaba. *1 Chrön. 6: 28.

Joel hade äfwen namnet Basni, se 1 Chrön. 6: 28, 33.

3. Men hans söner wandrade icke uti hans wägar;* utan böjde sig efter girighet, och togo gåfwor, och förwände rätten.† *1 Sam. 3: 20. †2 Mos. 18: 21. 5 Mos. 16: 19.

4. Så församlade sig alla äldste i Israel, och kommo till Ramath till Samuel;

5. Och sade till honom: Si, du är worden gammal, och dina söner gå icke uti dina wägar: så sätt nu en konung öfwer oss,* den oss döma må, såsom alla hedningar hafwa. *Os. 13: 10, 11. Apg. 13: 21.

Samuel, som bodde på afstånd, wisste icke af sina söners orättfärdighet.

6. Det behagade Samuel illa,* när de sade: Få oss en konung, den oss döma må. Och Samuel bad inför HERran. *1 Sam. 12: 17.

7. Och HERren sade till Samuel: Hör folkets röst i allt, det de hafwa talat dig till: förty de hafwa icke förkastat dig, utan mig, att jag icke skall wara konung öfwer dem.* *1 Sam. 10: 19. Os. 8: 4.

Herren, som hade förlossat Israel utur Egypten, uppfostrat det till sitt folk och förklarat, att Han wille wara Konung i Israel, blef nu af detta folk liksom nedstörtad från konungathronen, så widt detta stod i folkets makt. Samuel blef häröfwer bedröfwad och wände sig med bön till Herran. Herren befallde, att det affallna folkets syndiga wilja skulle gå i fullbordan; Han wille, att folket derigenom skulle tuktas genom följderna af detta onda företag, och Han wille uppfylla sina gamla löften, 1 Mos. 17: 6. 1 Mos. 49: 10, hwilka löften Han gifwit, wäl wetande, att Israel skulle begära menniskor till konungar. Så olika, så ombytliga äro menniskors sinnen: stundom begära de konungar och stundom arbeta de med all makt för att göra sig frie från konungawäldet, äfwen på bekostnad af konungarnas lif, och fastän den allmänna wälfärden förstöres. Hittills hade Gud sjelf warit Konung i Israel. så att regenterna hade warit hans tjenare och regerat efter Hans wilja och råd. Detta slags regering kattas Theokrati eller Gudawälde. Denna regering, som innebär alla wilkor för ett folks högsta sällhet och det mest blomstrande tillstånd, så framt folkets hjertan tillhörde Gud, kunde icke annat än wara olycklig, då folket icke wille tillhöra Herran.

8. De göra dig, såsom de alltid gjort hafwa ifrån den dag då jag förde dem utur Egypten, allt intill denna dag; och hafwa öfwergifwit mig och tjent andra gudar.

9. Så hör nu deras röst: dock betyga dem, och underwisa dem konungs rätt, den öfwer dem råda skall.

Gud låter nu förkunna folket, huru den konung, som de begärde, skulle regera. Gud säger härmed icke, att detta regeringssätt af konungar wore rättwist, utan i sin allwetenhet förutsäger Han, huru det skulle gå. Han förkunnar dem att konungen skulle göra åtskilliga ting, som i lagen woro uttryckligen förbjudna.

10. Och Samuel sade alla HERrans ord till folket, som af honom konung begärt hade.

11. Detta skall wara konungs rätt,* den öfwer eder råda skall: Edra söner skall han taga till sin wagn, och resenärer, som rida för hans wagn: *5 Mos. 17: 14.

12. Och till höfwitsmän öfwer tusende och öfwer femtio och till åkermän, som hans åker bruka skola, och till uppskärare i hans säd, och de som göra hans harnesk, och det hans wagnar tillhörer:

13. Edra döttrar skall han taga sig till apothekerskor, kokerskor och bakerskor:

14. Edra bästa åkrar och wingårdar och oljogårdar skall han taga och gifwa sina tjenare:

15. Dertill skall han taga af eder säd och wingårdar tionde, och gifwa sina kamererare och tjenare:

16. Och edra tjenare och tjenarinnor och edra dägeligaste ynglingar och edra åsnor skall han taga, och uträtta sina ärenden med.

17. Af edra hjordar skall han taga tionde; och I måsten wara hans trälar.

Detta allt war bland hedniska folk wanligt, och ännu göra hedniska konungar på samma sätt.

18. När I då ropen på den tiden öfwer eder konung, som I eder utwalt hafwen, så skall HERren på den tiden icke höra eder.

19. Men folket wille icke höra Samuels röst, och sade: Ingalunda, utan en konung måste wara öfwer oss;

20. Att wi ock äro såsom alla andra hedningar: att wår konung må döma oss och draga ut för oss, när wi föra wårt örlig.

21. Så hörde Samuel allt detta, som folket sade: och sade det för HERrans öron.

22. Och HERren sade till Samuel: Hör deras röst, och gör dem en konung. Och Samuel sade till Israels män: Går edra färde hwar och en i sin stad.

Då ett folk har föresatt sig att genomdrifwa en wiss sak, när det, som man kallar folkanda, har fått en wiss bestämd rigtning, så låter Gud wanligtwis denna rigtning gå i fullbordan, på det folket måtte få se, hwad frukter den bär, antingen de blifwa goda eller onda, på det den erfarenhet, som sålunda winnes, må föra folket till bättre insigt och blifwa en nyttig lärdom. Det war otro, det war ett hedniskt och werldsligt sinne hos Israels folk, som war orsaken till deras önskan att hafwa en konung. Att Samuels söner icke woro fromma och rättwisa menniskor war blott en förewändning, ty konungawäldet erbjöd ännu mindre säkerhet emot sådant förtryck af orättwisa öfwerhetspersoner. Att folket yrkade en konung war således en stor synd, men det blef ett medel, hwarigenom Gud så mycket mera förhärligade sin makt och genom David banade wäg för den konungen, hwilkens rike hafwer ingen ända, och som skall wara en konung öfwer Jacobs hus ewinnerligen. Samuel framlade hela angelägenheten för Herran, han öfwergaf icke folket med högmodig owilja, fastän folket icke wille hafwa Gud till konung. I bön sökte han Herrans råd och wälbehag angående konungawalet.

9. Capitel.

Sauls ätt, åsnasökan, konungawal.

Och en man af Benjamin, benämnd Kis,* AbiEl son, Zeror sons, Bechorath sons, Aphiah sons, en mans Jemini sons, en ärlig man: *1 Sam. 14: 51.

Abiel kallas Ner 1 Chrön. 8: 33, Jegiel 1 Chrön. 9: 35. En broder af Kis hade äfwen namnet Ner, 1 Sam. 14: 51.

2. Han hade en son benämnd Saul, han war en dägelig ung man, så att ingen dägeligare war ibland Israels barn; hufwudet högre än allt folket.

3. Så hade Sauls fader Kis borttappat sina åsninnor; och han talade till sin son Saul: Tag en af drängarna med dig, och statt upp, gack bort, och sök upp åsninnorna.

4. Och han gick öfwer Ephraims berg, och genom det landet Salisa, och de funno dem icke. De gingo igenom det landet Saalim, och der woro de icke: de gingo genom Jemini land, och funno dem icke.

Jemini: Benjamin.

5. När de kommo uti det landet Zuph, sade Saul till drängen, som med honom war: Kom, låt oss gå hem igen; min fader måtte öfwergifwa åsninnorna och hafwa sorg om oss.

6. Men han sade: Si här är en märkelig Guds man i denna staden; allt det han säger, det sker: låt oss nu gå dit, tilläfwentys säger han oss wår wäg, den wi gå.

Den wäg wi skolo gå. Allt det han säger, det sker. Dessa ord wisa, att Samuel gälde som en sann prophet, men att äfwen falska propheter funnos, på hwilkas ord man icke kunde lita.

7. Saul sade till sin dräng: Om wi än gå dit, hwad bära wi åt mannen? Förty brödet är allaredan upptärdt utur wår matsäck: wi hafwa ingen gåfwa, som wi kunna bära den Gudsmannen: hwad hafwa wi?* *1 Kon. 14: 3. 2 Kon. 4: 42.

8. Drängen swarade igen och sade: Si, jag hafwer fjerdedelen af en sikel silfwer när mig; den wilja wi gifwa den Gudsmannen, att han må säga oss wår wäg.

Samuel war ej en man, som sökte gåfwor och som wille blifwa betald af dem, som anlitade honom, utan dessa ord wisa endaste att folket hade en sådan sed, införd genom egennyttiga lärare, som föregåfwo att de hade prophetians ande, likasom äfwen i christenheten okunnigt och widskepligt folk betalar spåmän och spåqwinnor för deras lögner och gissningar.

9. Fordom tid i Israel, när man gick bort till att fråga Gud, sade man: Kom, låt oss gå till Siaren: ty de, som man nu kallat Propheter, dem kallade man i förtiden Siare.* *4 Mos. 12: 6.

Prophet och Siare war således detsamma. Siare betydde den, som ser djupa och fördolda ting, och Prophet den, som förkunnar sådana ting. I äldre tider war ordet Prophet wanligt. 1 Mos. 20: 7. Derefter kom en tid, då ordet Siare war wanligare. Men nu på Samuels tid war åter ordet Prophet den brukligare benämningen.

10. Saul sade till sin dräng: Du hafwer wäl sagt, kom, lät oss gå: och de gingo åstad till staden, der Gudsmannen war.

11. Och när de komne woro upp till staden, funno de pigor, som utgångna woro till att hemta watten; till dem sade de: Är Siaren här?

12. De swarade dem och sade: Ja, si, här är han; skynda dig, ty i dag är han kommen i staden; efter folket i dag offrar uppå höjden.

13. När I kommen i staden, så finnen I honom, förr än han uppgår på höjden till att äta; förty folket äter icke, förr än han kommer, efter han skall wälsigna offret, sedan äta de som bjudne äro: derföre går dit upp, rätt nu finnen I honom.

Se 2 Mos. 18: 12. Af somliga offer, isynnerhet lof- och tackoffer, fingo de offrande sjelfwa en del tillbaka, för att anwändas till offermåltid.

14. Och då de kommo upp i staden, och woro midt i staben, si, då gick Samuel ut emot dem, och wille gå upp till höjden.

15. Men HERren hade uppenbarat* för Samuels öron en dag, förrän Saul kom, och sagt: *1 Sam. 15: 1.

16. I morgon på denna tiden skall jag sända till dig en man utur BenJamins land, den skall du smörja till en förste öfwer mitt folk Israel,* att han skall frälsa mitt folk ifrån de Philisteers hand: ty jag hafwer sett till mitt folk, och deras rop är kommet till mig. *Apg. 13: 21.

Ropet hos en del af folket war olydnadens och otålighetens klagorop och begäran, att be skulle få en konung, men i dessa rop blandade sig säkert många allwarliga bönerop från de stilla i landet, och det war böneropet, som uppsteg till Herran och werkade bönhörelse, så att Herren såg till folket i barmhertighet. Det är lyckligt, om i ett upproriskt folk åtminstone några bedjande menniskor finnas; ty då är Herrans hand med i stormen.

17. Då nu Samuel fick se Saul, swarade HERren honom och sade: Si, der är mannen, som jag dig af sagt hafwer, att han skall råda öfwer mitt folk.

På Samuels tysta bön i hjertat swarade Herren honom genom sin Andas ingifwelse. Trogna hjertan få tala med Gud, och Han swarar dem.

18. Då gick Saul fram till Samuel i porten, och sade: Säg mig, hwar är här Siarens hus?

19. Samuel swarade Saul och sade: Jag är Siaren, gack för mig upp på höjden, ty I måsten i dag äta med mig; i morgon will jag låta dig gå, och allt det i ditt hjerta är, will jag säga dig.

Allt det i ditt hjerta är, det hwarpå du tänker och som gör dig bekymmer, skall jag upplysa dig om.

20. Och om åsninnorna, som du för tre dagar sedan borttappade, war nu icke bekymrad, ty de äro funna: och hwem hörer allt det goda till i Israel? Blifwer det icke ditt, och hela din faders hus?

21. Saul sade: Är jag icke en son af Jemini och af det ringaste slägtet i Israel, och min ätt ringast ibland alla ätter i BenJamin? Hwi säger du då mig sådant?

22. Men Samuel tog Saul och hans dräng, och hade dem upp i salen, och satte dem öfwerst ibland dem, som bjudne woro, hwilka woro wid trettio män.

Denna sal war uppbyggd nära altaret till offermåltiders hållande och till offentliga församlingar och rådplägningar.

23. Och Samuel sade till kocken: Få hit det stycket, som jag fick dig, och befallde att du skulle behålla det när dig.

24. Då bar kocken en bog upp, och hwad derwid hängde. Och han satte den för Saul, och sade: Si, detta blef öfwer; lägg för dig och ät, förty det är på denna tid till dig förwaradt, då jag bjöd folket. Så åt Saul med Samuel på den dagen.

25. Och då de gingo neder af höjden in i staden, talade han med Saul på taket.

26. Och de stodo bittida upp: och som morgonrodnaden gick upp, kallade Samuel Saul uppå taket,* och sade: Statt upp, att jag må låta dig gå. Och Saul stod upp: och de gingo båda tillsammans ut, han och Samuel. *5 Mos. 22: 8.

27. Och då de kommo neder till ändan på staden, sade Samuel till Saul: Säg drängen, att han går framför oss; och han gick framföre. Men du, stå nu här qwar, att jag må underwisa dig, hwad Gud hafwer sagt.

Samuel hade redan wisat Saul sin djupa prophetiska siareblick, och nu, sedan Saul blifwit både derigenom och genom offret förberedd att höra Herrans wilja, samtalade Samuel med honom om folkets förfall och det förtryck, det led af fienderna, och om nödwändigheten af en bättre andas och en bättre ordnings uppwäckande och införande i folket. Så blef nu Saul underwisad och förberedd att smörjas till konung öfwer Israel.

10. Capitel.

Saul smord, lottad, aktad.

Då tog Samuel ett oljoglas, och göt uppå hans hufwud, och kysste honom, och sade: Ser du, att HERren hafwer smort dig till en förste* öfwer Hans arfwedel?† *Apg. 13: 21. †5 Mos. 9: 26; cap. 32: 9.

Oljoglas, oljokruka, 2 Kon. 9: 1, 3. Prester, propheter och konungar blefwo genom smörjelse till sina embeten inwigda, 2 Mos. 28: 41. 1 Kon. 19: 16. Dom. 9: 8. Oljan afbildade Andans gåfwor. Oljan är liksom flytande ljus, och smörjelsen betydde den utrustning med Guds Andas gåfwor, som till embetet behöfdes, och utgjorde äfwen liksom en Herrans fullmakt till embetet. Smörjelsen war derföre en offentlig förklaring, att Gud sjelf insatt den smorda i embetet. Af denna orsak kallades de ofta Herrans smorda, cap. 16: 6. I högsta mening är wår Frälsare sjelf Herrans Smorda, Ps. 2: 2. Ps. 45: 8. Joh. 1: 41.

2. När du nu går ifrån mig, så finner du twå män wid Rachels graf* i Benjamins gräns i Zelzah; de skola säga till dig: Åsninnorna äro funna, der du efter gången är dem att söka. Och si, din fader hafwer öfwergifwit tänka på åsnorna, och sörjer om eder, och säger: Hwad skall jag göra om min son? *1 Mos. 35: 19.

3. Och när du går dädan fram bättre, så kommer du till den eken Thabor: der skola tre män råka dig, som gå upp till Gud i BethEl, den ene bär tre kid, den andre tre bröd, den tredje en flaska med win.

Eken Thabor war måhända densamma som klagoeken, Deboras ek, 1 Mos. 35: 8, nära Bethel.

4. Och de skola helsa dig wänligen, och gifwa dig tu bröd, det skall du taga af deras händer.

5. Sedan kommer du på Guds hög, der de Philisteers läger är: och när du kommer der in i staden, möta dig en hop propheter, som komne äro af höjden, och före dem en psaltare och trumma och pipa och harpa, och de prophetera.

Guds hög, Guds Gibea, war sannolikt den hög eller kulle i eller nära staden KirjathJearim, der förbundets ark war. På det förstå stället erhöll Saul twå bröd, som skulle wara för honom ett tecken att Gud wille sörja för alla hans lekamliga behof, och dessa bröd woro tillika såsom förstlingsbröd ett prophetiskt tecken, att folket skulle erkänna honom såsom konung och friwilligt gifwa honom skatt. Och på sistnämnda ställe kom honom en hop propheter till mötes, som skulle wara honom till tecken, att han både skutte blifwa utrustad med den högre anda, som han till sitt embete behöfde, och att folket af Herrans Anda skulle ledas till hans hyllning. Wid Rachels graf fick han underrättelse om, att det bekymmer, hwaruti han hade warit, redan war afhulpet. Dessa tre tecken, som Samuel förut förkunnade honom, skulle således göra hans sinne fast och frimodigt, såsom bewis att Gud war med honom, v. 7.

Här nämnes för förstå gången ett prophetsamfund. Samuel hade inrättat läroanstalter, der fromma ynglingar skulle underwisas i Guds ord och beredas till läroembetet. Prophet betyder icke blott en man, som har den gåfwan att han kan förutsäga tillkommande ting, utan detta ord betyder äfwen förkunnare af Guds ord, lärare. Prestståndet war på den tiden i djupt förfall och Leviterna mycket okunniga, emedan lagens läsande och den offentliga undervisningen, såwäl som den enskilda, hade blifwit mycket försummad. De underwisningsanstalter, som Samuel inrättade, blefwo kallade prophetskolor och fortforo i lång tid. Samuel hade ifrån sin barndom blifwit egnad åt Herrans tjenst och tidigt och ofta fått förnimma Herrans röst. Den högre kunskap, som han genom flitigt bruk af Guds ord och genom uppenbarelser erhöll, wille han meddela åt andra och bilda ett antal kunniga och fromma lärare. Dessa skulle genom Guds ords flitiga bruk, stilla betraktelser och gemensam bön och sång, både förwärfwa sig andelig upplysning, bewaras i ett fromt lefwerne och bereda hjertat att emottaga Guds Andas ingifwelser. Men icke alla erhöllo utomordentliga ingifwelser af Guds Anda, utan propheterade på grund af den kunskap i Guds ord, som de innehade. Och de som erhöllo Guds Andas ingifwelser blefwo blott wid wissa tillfällen sålunda uppfyllde af ett högre ljus. Bland hedningarne och de okunniga i Israel kallades det äfwen att prophetera, då en menniska på något sätt war liksom utom sig och syntes tala i öfwernaturlig kraft, utan något klart medwetande. Ett sådant tillstånd framträder stundom äfwen såsom en werkan af den onde anden, 1 Sam. 18: 10, och sådane propheter funnos äfwen bland hedningarne, 1 Kon. 18: 29; och i Israel funnos på alla tider falska propheter, för hwilka Herren genom Mose och sedan ofta kraftigt warnade sitt folk.

6. Och HERrans Ande skall komma öfwer dig, att du propheterar med dem; och då skall du warda en annan man.

Dessa ord betyda icke att Saul genom detta propheterande skulle blifwa född på nytt genom den Heliga Andas nåd, utan att han skulle blifwa utrustad med högre tankar, med den wishet, kraft och mod, som till konungaembetet woro nödwändiga.

7. När nu dessa tecknen komma till dig, så gör allt, det dig för handen kommer; ty Gud är med dig.

8. Men du skall gå neder för mig till Gilgal: si, der will jag komma neder till dig till att offra bränneoffer och tackoffer; i sju dagar skall du bida, till dess jag kommer till dig och underwisar dig, hwad du göra skall.* *1 Sam. 43: 8.

Saul infann sig i Gilgal efter slagtningen med Ammoniterna, cap. 11: 14, 15, och Samuel kallade nu först folket till Mizpa, för att kungöra, att Saul blifwit smord till konung. Således kan med de sju dagar, som här nämnas, icke menas annat än att, då Saul framdeles wille rådfråga Samuel i wigtiga angelägenheter, så skulle han begifwa sig till Gilgal och wänta så länge, att Samuel kunde hafwa tid att komma från hwad ställe som helst i landet, cap. 13: 8.

9. Och som han wände ryggen åt Samuel och gick ifrån honom, gaf honom Gud ett annat hjerta; och alla dessa tecknen kommo på den dagen.

10. Och då de kommo till höger, si, då mötte honom en hop propheter: och Guds Ande kom öfwer honom, så att han propheterade med dem.

Detta bewisar att en menniska kan blifwa delaktig af Guds Andas gåfwor på flera sätt och blifwa utrustad med stor wishet, konungsliga tankar och oförskräckt hjeltemod m. m., utan att i hjertat blifwa med Gud förenad och af Hans Ande född till det nya lifwet i Gudi. Gud leder konungars hjertan såsom wattubäckar, och de måste uti många ting göra Hans wilja, äfwen då, när deras hjertan äro långt ifrån Honom.

11. Då de nu alla sågo honom, som tillförene hade känt honom, att han propheterade med propheterna, sade de till hwarannan: Hwad är Kis son tillkommet? Är ock Saul ibland propheterna?

12. Och en swarade der och sade: Ho är deras fader? Dädan är det ordspråket kommet: Är ock Saul ibland propheterna?* *1 Sam. 19: 24.

Ho är deras fader? Deras fäder woro ju icke mera i stånd att gifwa dem en prophetisk gåfwa i arf, än Sauls fader Kis; så swarade en, då någon förundrade sig deröfwer, att Saul propheterade. Andans gåfwa är fri, den går ej i arf, Herren meddelar den åt hwem Han will och när Han will.

13. Och då han ut propheterat hade, kom han upp till höjden.

14. Men Sauls faderbroder sade till honom och till hans dräng: Hwart woren I gångne? De swarade: Till att uppsöka åsnor; och då wi sågo, att wi funno dem icke, kommo wi till Samuel.

15. Då sade Sauls faderbroder: Säg mig, hwad sade eder Samuel?

16. Saul swarade sin faderbroder: Han sade oss, att åsninnorna funna woro; men om konungariket sade han honom icke, hwad Samuel sagt hade.

17. Samuel kallade folket in till HERran i Mizpa;

18. Och sade till Israels barn: Så säger HERren Israels Gud: Jag förde eder utur Egypten, och frälste eder utur de Egyptiers hand och utur alla konungarikens hand, som eder twingade.

19. Och I hafwen i dag förkastat eder Gud,* som eder utur all eder olycka och bedröfwelse hulpit hafwer, och sägen till honom: Sätt en konung öfwer oss. Nu wäl, så går nu fram för HERran efter edra slägter och hus. *1 Sam. 8: 7, 19; cap. 12: 12.

20. Som nu Samuel framhade alla Israels slägter,* wardt råkadt in på BenJamins slägt. *Jos. 7: 14.

21. Och som han hade BenJamins slägt fram med hennes ätter, wardt råkadt in på Matti ätt; och råkade in på Saul, Kis son. Och de sökte efter honom, men de funno honom icke.

22. Då frågade de åter HERran, om han ännu skulle dit komma. HERren swarade: Si, han hafwer undstungit sig under ett fat.

Detta swar blef troligen gifwet genom Samuel. ”Man skall fly ära och låta blifwa sig dertill.” L. — Under ett fat. grt.: ibland resetygen.

23. Då lupo de dit och hemtade honom. Och då han gick fram ibland folket, war han hufwudet högre än allt folket.* *1 Sam. 9: 2.

24. Och Samuel sade till allt folket: Här sen I, hwem HERren utwalt hafwer; ty hans like är icke ibland allt folket. Då gladdes allt folket, och sade: Lycka ske konungen!

25. Och Samuel sade folket all rikets rätt,* och skref det uti en bok† och lade det inför HERran. Och Samuel lät allt folket gå, hwar och en i sitt hus. *1 Sam. 8: 11. †5 Mos. 17: 18, [et]c.

Samuel skref nu i en bok den konungalag, som han förut hade förkunnat dem, Cap. 8: 11, och troligen äfwen denna berättelse om konungawalet, och huru Herrans hand derwid hade warit werksam.

26. Och Saul gick ock hem till Gibea, och en del af hären gick med honom, hwilkas hjerta Gud rörde.

De som i hjertat woro öfwertygade, att Herren hade walt Saul, gingo med honom.

27. Men somliga Belials barn sade: Hwad skulle denne hjelpa oss? och föraktade honom* och buro honom inga gåfwor;† men han låtsade, som han icke hörde det. *1 Sam. 11: 12. †2 Chrön. 17: 5.

De som föraktade konungen woro Belials barn, ogudaktiga, fräcka menniskor, som icke frågade efter Herran och Hans lag och styrelse. De som förakta öfwerheten och sätta sig deremot, hafwa i Guds ord icke något hedersnamn, de kallas Belials barn, barn af lögnens fader. Saul låtsade som han icke hörde detta fräcka tal. Häruti ådagalade han stor wishet och ett konungsligt sinne. Här är ett wigtig lärdom både för konungar och undersåtare.

11. Capitel.

Jabes belägradt. Ammon slagen. Saul stadfäst.

Så for Nahas, den Ammoniten, upp och belade Jabes i Gilead. Och alle män i Jabes sade till Nahas: Gör ett förbund med oss, så wilja wi tjena dig.

Jabes låg i norra delen af Gilead. Nahas, Ammoniternas konung, war redan mäktig, och Jabes war förswagadt. Dom. 21: 8. Det swaga, okunniga folket wände sig icke i nödens stund till Israels Gud, utan förklarade sig willigt att tjena Nahas, om han wille skona dem.

2. Men Nahas, den Ammoniten, swarade dem: I så måtto will jag göra ett förbund med eder, att jag stinger ut högra ögat på eder alla, och sätter eder till en försmädelse i hela Israel.

3. Då sade till honom alla äldste i Jabes: Gif oss sju dagar, att wi måga sända budskap i alla Israels gränser: är då ingen hjelp, så wilja wi gå ut till dig.

4. Så kommo budskapen till Gibea Sauls och sade detta för folkets öron. Då hof allt folket sin röst upp och gret.

Gibea Sauls war samma stad som Gibea Benjamin, och kallades så, emedan Saul der war född. I österlanden blefwo underkufwade fiender på det hårdaste förödmjukade, stundom genom ögonens utstingande. Det war den största tänkbara skymf. Israels folk märkte nu, att Nahas förehade ett utrotelsekrig, och derföre uppstod i landet jemmer och gråt.

5. Och si, då kom Saul utaf marken, gångande bak efter sitt fä, och sade: Hwad skadar folket, att det gråter? Då förtäljde de honom de mäns ord af Jabes.

Saul hade således, sedan han blifwit smord till konung, återwändt till sina landtliga göromål, för att förbida Herrans widare anwisningar.

6. Då kom Guds Ande öfwer honom, när han dessa orden hörde, och hans wrede förgrymmade sig swårligen.

Guds Ande kom öfwer honom, för att uppwäcka honom till strid emot fienderna och uppfylla honom med eldigt hjeltemod. Detta kan Guds Ande med en menniska göra, när Han behagar, utan att dertill behöfwes, att menniskan gifwer hela sitt hjerta åt Herran, såsom det nödwändigt måste ske, om menniskan skall kunna födas på nytt och blifwa ett Guds barn.

7. Och han tog ett par oxar, och styckade dem, och sände i alla Israels gränser med budskap, och lät säga: Den som icke utdrager efter Saul och Samuel, hans oxar skall man så göra. Så föll HERrans fruktan öfwer folket, att de utdrogo såsom en man.* *Dom. 20: 1.

Oxarnes sönderstyckande och de kringsända styckena skulle wisa budskapets stränghet samt påminna folket, att de utgjorde lemmar af ett helt samhälle och att detta samhälle måste förstöras och utrotas, såsom de sönderdelade oxarne, om folket icke nu wille enhälligt förswara sig emot fienderna.

8. Och man räknade dem i Besek: och Israels barn woro tre resor hundrade tusen män; och Juda barn trettio tusen.

9. Och de sade till budskapen, som komne woro: Säger de män i Jabes i Gilead: I morgon skolen I få hjelp, när solen är som hetast. Då desse budskapen kommo, och förkunnade det de män i Jabes, wordo de glade.

10. Och de män i Jabes sade: I morgon wilja wi gå ut till eder, att I mågen göra oss allt det eder täckes.

Folket i Jabes gaf nu åt Nahas ett twätydigt swar, men i sin säkerhet trodde han, att de wille öfwerlemna sig åt hans wilja.

11. Den andra morgonen skickade Saul folket i tre hopar, och de kommo i lägret i morgonwäkten, och slogo de Ammoniter allt intill dagen wardt som hetast. Och de som öfwerblefwo, wordo så förskingrade, att icke twå blefwo tillhopa.

12. Då sade folket till Samuel: Hwar äro de som sade: Skall Saul råda öfwer oss?* Låt de män komma här fram, att wi måga dräpa dem. *1 Sam. 10: 27.

13. Saul sade: På denna dagen skall ingen dö: ty HERren hafwer i dag gjort salighet i Israel.* *2 Sam. 19: 22.

14. Samuel sade till folket: Kommer, låter oss gå till Gilgal, och der förnya konungariket.

Folket war nu uppfyldt af fröjd och tillgifwenhet för Saul, som de nu hade lärt känna såsom segerhjelte och befriare från mäktiga fienders wåldsamhet. Samuel begagnade sig af tillfället att förnya konungaförbundet och förskaffa Saul den makt och det anseende, han såsom konung behöfde.

15. Så drog allt folket till Gilgal, och gjorde der Saul till konung för HERran i Gilgal, och offrade tackoffer inför HERran. Och Saul med alla Israels män fröjdade sig der ganska storligen.

Sålunda blef nu Saul högtidligen inför Herran af folket erkänd såsom konung.

12. Capitel.

Samuels trohet. Folkets dårskap.

Då sade Samuel till hela Israel: Si, jag hafwer hört eder röst uti allt det I mig sagt hafwer, och hafwer gjort en konung öfwer eder.

2. Och si, det går nu eder konung för eder; men jag är gammal och grå worden, och mina söner äro när eder, och jag hafwer gått för eder ifrån min ungbom allt intill denna dag.

3. Si, här är jag: swarer mig inför HERran och Hans smorda, om jag någons mans oxe eller åsna tagit hafwer? Om jag hafwer någon gjort öfwerwåld och orätt? Om jag någon undertryckt hafwer? Om jag af någon mans hand hafwer tagit gåfwor och hållit det hemligen? Så will jag gifwa eder det igen.* *Apg. 20: 33.

Då nu en konung blifwit tillsatt, afsade sig Samuel högtidligen inför det församlade folket sitt domareembete, och uppmanade hela menigheten att gifwa tillkänna, om någon hade något emot honom, på det han måtte kunna i frid med alla skiljas ifrån werlden. Han nämnde sönerna och wille dermed säga, att om de woro straffbara, så woro de nu i folkets och konungens händer. Samuel war angelägen om att hans rättfärdighet skulle wara allmänt erkänd, på det hwarken då eller framdeles någon skulle kunna säga, att han med en felaktig förwaltning gifwit folket anledning att önska sig en konung. Äfwen till Herrans ära och Saul till exempel och föredöme önskade Samuel, att hans redliga embetsförwaltning skulle blifwa erkänd. Hwar och en som söker Guds rike, är en Herrans tjenare och måste derföre wara rädd om sin ära, icke för sin skull, utan för Herrans skull, att det heliga namnet icke må blifwa wanäradt. — 'Och hållit det hemligen. grt.: och för hans skull skylt mina ögon, det är, förhållit ögonen för den skyldiges brottslighet.

4. De sade: Du hafwer intet öfwerwåld eller orätt gjort oss, ej heller någon undertryckt; ej heller af någon mans hand något tagit.

5. Han sade till dem: HERren och Hans smorde ware wittnen emot eder i dag, att I intet hafwen funnit i min hand. De sade: Ja, ware wittnen.

6. Och Samuel sade till folket: Ja, HERren, som Mose och Aaron gjort hafwer, och förde edra fäder utur Egypti land.

7. Så går nu fram, att jag må döma eder för HERran öfwer all HERrans rättfärdighet, som Han med eder och edra fäder gjort hafwer.

Sedan Samuel sålunda framstod rättfärdigad i hela folkets ögon, så att det war klart, att icke hans förwaltning hade förorsakat missnöjet med theokratien (Gudaregeringen), så wille han nu än kraftigare wisa, att Gud med sin styrelse icke gifwit dem anledning till missnöje, utan bewisat dem otaliga wälgerningar. Derom will nu Samuel öfwertyga folket, att de måtte erkänna den stora synd, som de begått emot Gud, i det de icke wille hafwa Honom till konung.

8. Då Jacob war kommen in uti Egypten,* ropade edra fäder till HERran.† Och HERren sände Mose och Aaron, att de skulle föra edra fäder utur Egypten,** och lät dem bo på detta rum. *1 Mos. 46: 6. †2 Mos. 2: 23. **cap. 3: 10.

9. Men när de förgåto HERran sin Gud, sålde* Han dem under Siseras wåld, höfwitsmannens i Hazor,† och uti de Philisteers wåld,** och uti de Moabiters konungs wåld;†† de stridde emot dem. *Ps. 44: 13. †Dom. 4: 2; **cap. 10: 7; cap. 13: 1; ††cap. 3: 12.

10. Och de ropade till HERran och sade: Wi hafwa syndat, att wi hafwa öfwergifwit HERran och tjent Baalim och Astharoth: men fräls oss nu ifrån wåra fienders hand, så wilja wi tjena dig.

11. Då sände HERren JerubBaal,* Bedan, Jephthah† och Samuel,** och frälste eder utur edra fienders händer allt omkring, och lät eder bo tryggeligen. *Dom. 6: 11, 14, 32; †cap. 11: 1. **1 Sam. 7: 6.

JerubBaal: Gideon. Bedan: Simson.

12. När I då sågen. att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder, saden I till mig: Icke du, utan en konung skall råda öfwer oss;* ändock HERren eder Gud war eder konung. *1 Sam. 8: 5.

13. Nu, här hafwen I eder konung, den I utwalt och begärt hafwen: ty si, HERren hafwer satt en konung öfwer eder.* *1 Sam. 8: 7; cap. 10: 19.

Meningen är icke, att folket hade walt den mannen Saul till konung, utan att de hade i stället för Herran önskat sig en menniska till konung. ”Gud stabfäster konungen och är dock wred, att de hade begärt honom. Det är så mycket sagdt: de gjorde illa, att de satte sin förtröstan ifrån Gud in uppå en menniska och uppå sig sjelfwa, ändock de så länge och så ofta utan konung genom Gud hulpne woro. Dertill, efter dem tillsagdt war, att de skulle få konung, tillät icke Gud, att de skulle wälja honom; men Han walde honom sjelf på det att bestå skulle, att allt det Gud icke begynner och gör, det gäller intet för Gud.” L.

14. Om I nu frukten HERran, och tjenen Honom, och hören Hans röst, och icke ären HERrans mun ohörige, så skolen både I och eder konung, som öfwer eder råder, efterfölja HERran eder Gud.

Ehuru det arma folket icke wille hafwa Herran till konung, utan hellre hafwa en menniska, och sätta kött sig till arm, så förkunnar dock Samuel i den barmhertige Gudens namn, att Han icke wille öfwergifwa dem. Om de wille frukta och tjena Honom och höra Hans röst, så skulle de äfwen under konungawäldet blifwa wälsignade och få röna Herrans bistånd och beskydd i Hans efterföljelse.

15. Om I icke hören HERrans röst, utan ären HERrans mun ohörige, så skall HERrans hand wara emot eder och edra fäder.

Och edra fäder, nemligen äldste, konung och öfwerhetspersoner. Äfwen är det ofta ett straff öfwer fäderna, då det går deras barn och efterkommande illa, 5 Mos. 5: 9.

16. Går också nu fram, och ser det stora ärende, som HERren göra skall för edra ögon.

17. Är icke nu hweteanden? Dock will jag åkalla HERran, att Han skall låta dundra och regna, att I skolen förnimma och se det stora onda, som I för HERrans ögon gjort hafwer, att I hafwen bedts eder konung.

Hweteskörden inträffar i Maj. Åska och regn äro i denna årstid högst owanliga och förekomma nästan aldrig.

18. Och då Samuel åkallade HERran, lät HERren densamma dagen dundra och regna: då fruktade allt folket HERran och Samuel ganska storligen.

19. Och sade alla till Samuel: Bed för dina tjenare HERran din Gud, att wi icke dö; ty öfwer alla wåra synder hafwa wi ock gjort detta onda, att wi beddes oss konung.

Detta dunder och regn till swar på Samuels bön war ett underwerk, hwarigenom Herren uppenbarade sin närwarelse och swarade ja och amen till allt det, som Hans tjenare i Hans namn hade förkunnat. Folket sände sin syndaskuld, bäfwade för Herrans närwarelse, bekände sina synder och begärde Samuels förbön.

20. Och Samuel sade till folket: Frukter eder intet, I hafwen synnerligen gjort allt detta onda: dock träder icke af ifrån HERran, utan tjener HERran af allt hjerta:* *5 Mos. 6: 5.

21. Och wiker icke efter fåfängliga ting; ty det gagnar eder intet, och kan icke hjelpa eder, efter det en fåfänglig ting är.* *Ps. 60: 13. Ps. 146: 3.

22. Förty HERren öfwergifwer icke sitt folk för sitt stora namns skull: ty HERren hafwer begynt till att göra eder sig sjelfwom till ett folk.* *Ps. 100: 3.

Med fåfängliga ting menas afgudar, de ting, som äro intet. Gud uppenbarade nu på ett outsägligt tröstande sätt sin oändliga långmodighet och barmhertighet. Stora woro folkets synder, djupt war deras fall, men Samuel tröstade de botfärdiga, sägande: Frukter eder intet . . . . förty Herren öfwergifwer icke sitt folk för sitt stora namns skull. Efter som Han har begynt att göra eder sig sjelfwom till ett folk, så will Han wara eder Gud. Då Herren efter sin fria nåd en gång utwalt eder till sitt folk, så tjenar nu edert upprätthållande till att förhärliga Hans namn. Guds gåfwor och kallelse äro sådana, att Han kan dem icke ångra. Rom. 11: 29.

23. Ware ock fjerran ifrån mig, att jag så skulle synda emot HERran, att jag skulle aflåta bedja för eder och lära eder den goda och rätta wägen.

Ehuru folket hade så djupt bedröfwat den fromme Samuel, som hela lifstiden igenom arbetat för deras wälfärd, så lofwar han dock att med faderlig kärlek fortfara att bedja för dem och lära dem den goda och rätta wägen. Så måste nödwändigt hwarje christlig öfwerhetsperson och lärare wara sinnad. Wi böra härwid behjerta, att det är en stor synd att försumma bön och förbön; synd emot Gud, oss sjelfwa och wår nästa.

24. Allenast frukter HERran, och tjener Honom troligen af allt hjerta: förty I hafwen sett, huru stora ting han gör med eder.

25. Men om I gören det ondt är, så skolen både I och eder konung förgås.

Att Israels folk ursprungligen fick en sådan statsförfattning och inrättning, att Herren sjelf skutte wara konung i Israel, syftar på den högre fulländning i Guds rike, som härmed afbildades, det fullkomliga tillstånd, då sann och lefwande tro på Herran och Hans ord skall wara rådande i folkens hjertan, och Christus såsom werldens ljus regera i folkens hjertan, så att rättfärdighet och frid herrskar. Då först, men icke förr, äro folken mogna för den fulla jordiska friheten, då kunna de regera sjelfwa, emedan de låta Herrans Ande regera och döma, och Hans ord och wilja wara rådande lag. Men så länge otro, lättsinnighet, sedeförderf, egennytta, wåldsamhet och alla laster söka att hwar på sitt sätt tillkämpa sig herrawäldet öfwer menniskorna, och ganska få hjertan fråga efter Herran och Hans ord, så länge Guds anda uttränges af folkandan, och Guds ord uttränges af menniskoord, och äfwen det heligaste är föremål för hån, förakt och bespottelse, så är det ganska tydligt, att en kraftig öfwerhet wäl behöfwes, som icke bär swärdet förgäfwes, utan är Guds tjenare, en hämnare, honom till straff, som illa gör, Rom. 13: 4. I Israel war konungawäldet en Herrans tillåtelse, och bland hedningarne har det i alla tider warit brukligt hos de flesta folk. De hedningar, som blifwit regerade af konungar, hafwa längst bibehållit sig och blifwit skyddade för upplösning och undergång. De som regerat sig sjelfwa äro antingen förgångne från jorden eller besinna de sig uti ett så förderfwadt och förwildadt tillstånd, att de mer likna djuren på marken än förnuftiga menniskor. Både erfarenheten och Guds ord lära oss således, att konungawäldet i sitt bättre skick är det bästa regeringssätt för hwarje folk, som icke enhälligt i själ och hjerta will tillbedja och tjena Jesum Christum såsom sin Herre och Konung.

13. Capitel.

Sauls tillrustning, fruktan, otidiga offer, straff. Smeders brist.

Saul hade warit konung ett år; och som han tu år hade rådit öfwer Israel,

Ett år war nu förflutet, sedan Saul efter sin seger öfwer Ammoniterna blef högtidligen i Gilgal hyllad såsom konung, men twå är hade förflutit, sedan han först af Samuel blef smord till konung. En del af förstå året tillbragte han i sin faders hus och en del deraf i kriget. Nu war Saul angelägen om, att hans folk och land måtte blifwa befriade från Philisteerna.

2. Utwalde han sig tre tusen män utur Israel: tu tusen woro med Saul i Michmas och uppå berget BethEl, och ett tusen med Jonathan i Gibea BenJamins. Men det andra folket lät han gå hwar och en i sin hydda.

Michmas låg nära Philisteernas gränser i trakten af Rama i Ephraims stam. Der war ett wigtigt bergpass, som Saul besatte.

3. Och Jonathan slog de Philisteer i deras läger,* som i Gibea war; det kom för de Philisteer. Och Saul lät blåsa i basunen öfwer hela landet, och säga: I Ebreer, hörer till. *1 Sam. 10: 5.

4. Och hela Israel hörde sägas: Saul hafwer slagit de Philisteers läger; ty Israel luktade illa* för de Philisteer, och allt folket ropades till Saul i Gilgal. *1 Mos. 34: 30.

Israel luktade illa för de philisteer, d. ä.: Israels folk war i sina fienders ögon föraktligt och förhatligt. Saul begaf sig till Gilgal efter Samuels befallning, cap. 10: 8. Der skulle nu folket möta både sin konung och Herrans prophet, och beredas till befrielsekriget.

5. Då församlade sig de Philisteer till att strida med Israel, trettio tusen wagnar, sex tusen resenärer, och eljest folk så mycket som sanden i hafsstranden; och de drogo upp och lägrade sig i Michmas östan för BethAven.

Med trettiotusen wagnar menas trettiotusen stridsmän på wagnar, tio på hwar wagn. Äfwen samlade sig andra hedningar för att hjelpa Philisteerna, ty de trodde, att Israels konungawälde skulle för dem alla blifwa farligt.

6. Då de män af Israel sågo, att de i nöd woro, ty folket war förskräckt, krupo de uti kulor och klyftor och klippor och i hål och i gropar.

7. Och de Ebreer drogo öfwer Jordan in uti Gads land och Gileads; men Saul war ännu i Gilgal, och allt folket, som följde honom, wardt förtwifladt.

En del af Israels män gömde sig, och andra drogo öfwer Jordan för att undfly faran.

8. Då förbidde han i sju dagar, den tiden som Samuel förelagt hade:* och efter Samuel icke kom till Gilgal, skingrade sig folket ifrån honom. *1 Sam. 10: 8.

Saul wäntade på Samuel till sjunde dagen, men icke till sjunde dagens slut, som han efter Samuels befallning hade warit pligtig att göra. Samuel dröjde med flit inpå sjunde dagen, för att pröfwa Sauls lydnad och folkets förtröstan på Gud; ty lydnad för Herrans ord och förtröstan på Hans hjelp woro segrens nödwändiga wilkor.

9. Då sade Saul: Bärer mig hit bränneoffer och tackoffer: och han offrade bränneoffer.

Med detta egenmäktiga offrande, hwartill Saul icke war berättigad, bewisade han, att tro och lydnad och tålamod och ödmjukhet fattades honom.

10. Och som han hade fullkomnat brännoffret, si, då kom Samuel; då gick Saul ut emot honom till att helsa honom.

11. Men Samuel sade: Hwad hafwer du gjort? Saul swarade: Jag såg att folket förskingrade sig ifrån mig, och du kom icke i rätt tid, och de Philisteer woro församlade i Michmas;

12. Då sade jag: Nu komma de Philisteer hit neder till mig i Gilgal, och jag hafwer icke bedit HERrans ansigte: då wågade jag det, och offrade bränneoffer.

13. Men Samuel sade till Saul: Du hafwer gjort dårligen och icke hållit HERrans din Guds bud, som Hon dig budit hafwer: ty HERren hade stadfäst ditt rike öfwer Israel till ewig tid.

Till ewig tid, d. ä.: mycket lång tid. Nu blef deremot Sauls regeringstid för hans olydnads skull mycket förkortad, och uppfyllelsen af Herrans löfte i 1 Mos. 49: 8, 10; 5 Mos. 33: 7 blef påskyndad.

14. Men nu skall ditt rike icke blifwa skändande: HERren hafwer sökt sig en man* efter sitt hjerta, honom hafwer HERren budit att wara en förste öfwer Hans folk; ty du hafwer icke hållit HERrans bud. *Ps. 89: 20, 21. Apg. 13: 22.

Genom sin olydnad och sitt egenmäktiga företag hade Saul bewisat, att han icke war en man efter Guds hjerta och att han derföre icke heller kunde regera wäl och göra folket lyckligt. Det war detta, som Herren genom den till utseendet hårda pröfningen wille gifwa Saul tillfälle att ådagalägga. Så blifwer hwar och en menniska och i synnerhet hwar och en, som har af Herran fått något wigtigt kall, på ett eller annat sätt satt på prof, så att uppförandet nödwändigt wisar antingen man är i sin kallelse trogen eller icke. Men ännu förkunnar icke Samuel bestämdt, huru snart riket skulle tagas från Saul; ännu lemnades honom tid till besinning och bättring.

15. Och Samuel stod upp och gick ifrån Gilgal upp till Gibea BenJamins. Men Saul täljde det folk, som när honom war, wid sex hundrade män.* *1 Sam. 14: 2.

16. Och Saul med hans son Jonathan och det folk, som när honom war, blefwo uppå BenJamins hög: men de Philisteer hade lägrat sig i Michmas.

Benjamins hög, detsamma som Gibea Benjamins. De följde Samuel dit och blefwo der.

17. Och utur de Philisteers läger drogo tre hopar till att förhärja landet: den ene wände sig in på den wägen till Ophra uti Suals land;

18. Den andre wände sig in på den wägen till BethHoron; den tredje wände sig på den wägen, som drager åt den dalen Zeboim wid öknen.

Ophra låg i nordost och BethHoron nordwest från Michmas. Dalen Zeboim war den dal, genom hwilken bäcken Kidron utflyter i Döda hafwet, och öknen war Juda öken i sydost.

19. Och ingen smed wardt funnen i hela Israels land; förty de Philisteer tänkte: de Ebreer måtte göra swärd och spjut.* *Dom. 5: 8.

Philisteerna hade således gjort allt hwad de kunnat, för att utrota smederna och borttaga wapnen från Israels folk. Men Israels folk hade wapen i striden mot Ammoniterna, och således war en det af folket, isynnerhet öster om Jordan, försedt med wapen.

20. Ty måste hela Israel fara neder till de Philisteer, om någon wille låta hwässa sin plogbill, hacka, yxa eller lia;

21. Och när eggen på liarna, hackorna, gafflarna och yxorna wardt slö, och uddarna wordo stubbige.

Wordo stubbige, grt.: skulle rätas.

22. Då nu stridsdagen kom, wardt intet swärd eller spjut funnet i hela folkets hand, som war med Saul och Jonathan: utan Saul och hans son hade wärjor.

23. Och de Philisteers läger drog fram wid Michmas.

Ehuru wisserligen några af folket uti landet ännu hade wapen, så fogade Gud så, att de 600 män, som nu woro hos Saul, icke hade swärd eller spjut, på det Herrans hjelp måtte blifwa så mycket mer underbar och stärka folkets tro. Måhända hade de bågar och pilar. Sedan medfördes wapen af de Hebreer, som nu woro hos Philisteerna, men genom segren blefwo befriade.

14. Capitel.

Jonathans seger, brott, fara, bröder.

Det begaf sig i den tiden, att Jonathan, Sauls son, sade till sin dräng, som hans wärja bar: Kom, låt oss gå utöfwer till de Philisteers läger, som der uppe är: och han sade sin fader intet till.

2. Men Saul blef ytterst i Gibea under ett granatträd, som i förstaden war: och det folk, som när honom war, war wid sex hundrade män.

Denna förstad kallas i grt. Migron.

3. Och Ahia, Achitobs son, Icabods* broders, Pinehas sons, Eli sons, war HERrans prest i Silo, och drog lifkjorteln uppå. Folket wisste icke heller, att Jonathan war bortgången. *1 Sam. 4: 21.

Tabernaklet war ännu qwar i Silo, ehuru förbundets ark war i KirjathJearim. Drog lifkjorteln uppå will säga, att Ahia war öfwersteprest; ty denna lifkjortel, hwarpå bröstskölden med Urim och Thummim war fästad, kunde endast bäras af den öfwerstepresten.

4. Och i wägen, der Jonathan sökte efter att gå öfwer till de Philisteers läger, woro twå branta klippor, den ena på denna sidan, och den andra på hinsidan; den ena hette Bozez, den andra Sene.

5. Och den ena war norrut ifrån Michmas, och den andra war söderut ifrån Gaba.

6. Och Jonathan sade till sin wapendragare: Kom, låt oss gå utöfwer till dessa oomskurnas läger; tilläfwentyrs warder HERren något uträttande genom oss: förty det är icke HERranom tungt hjelpa genom många eller genom få.* *Dom. 7: 4, 7. 2 Chrön. 14: 11.

Jonathans förtröstan på Gud, som hade utwalt Israel till sitt folk, war den fasta grundwal, hwarpå hans hjeltemod hwilade, och denna förtröstan och denna hjelteanda meddelade sig äfwen åt Israels här, så snart de sågo att Herren war med dem.

7. Då swarade honom hans wapendragare: Gör allt, det i ditt hjerta är; gack åstad, si, jag är med dig, såsom ditt hjerta will.

8. Jonathan sade: Nu wäl, när wi komma dit öfwer till det folket, och de få se oss:

9. Om de då säga: Står qwar till dess wi komma till eder; så wilja wi blifwa ståndande i wårt rum och icke stiga upp till dem.

10. Men om de säga: Kommer hit upp till oss; så wilja wi stiga upp till dem: så hafwer HERren gifwit dem oss i wåra händer, och det skall oss wara för ett tecken.

För att kunna hafwa fullkomlig wisshet om Herrans bistånd i en bestämd sak, måste man wara wiss om, att denna sak öfwerensstämmer med Guds wilja. Det war Herren sjelf, som med sin Ande lifwade Jonathan till detta företag, och Jonathan kände i sitt hjerta att det nu war tillåtet att bedja Herren om ett sådant tecken. Men att bedja om ett sådant tecken utan trons wisshet om tillåtelse af Herrans Ande, wore detsamma som att fresta Herran.

11. Då nu de Philisteers läger fingo se dem båda, sade de Philisteer: Si, de Ebreer äro utkrupne utur hålen, der de sig gömt hafwa.* *1 Sam. 13: 6.

12. Och männerna i lägret swarade Jonathan och hans wapendragare och sade: Kommer hit upp till oss, wi wilja wäl lära eder. Då sade Jonathan till sin wapendragare: Träd efter mig; HERren hafwer gifwit dem i Israels händer.

13. Och Jonathan klef med händer och fötter uppföre, och hans wapendragare efter honom. Då föllo de under för Jonathan; och hans wapendragare slog allt ihjäl, efter;

14. Så att första slagtningen, som Jonathan och hans wapendragare gjorde, war wid tjugu män, på en half åker wid pass som ett par oxars dagsplöjning är.

15. Och en rädsla kom på marken i lägret och på hela folket i lägret; och de som utsände woro till att förhärja, dem kom ock rädsla uppå, och landet skalf derwid: ty det war en förskräckelse af Gudi.* *1 Mos. 35: 5. 2 Mos. 14: 24. Ps. 76: 13.

Antingen war en werklig jordbäfning förenad med den räddhåga, som Herren sände öfwer Philisteerna, eller menas med landets skälfwande, att hela landets folk kom i förskräckelse.

16. Och Sauls wäktare i Gibea BenJamins fingo se, att hopen skingrades, och gingo hit och dit, och wordo slagne.

17. Saul sade till folket, som när honom war: Räkner, och ser till, hwilken af oss är bortgången: och då de räknade, si, då war Jonathan och hans wapendragare icke der.

18. Då sade Saul till Ahia: Bär fram Guds ark; ty Guds ark war på den tiden när Israels barn.

Saul hade nu låtit hemta Herrans ark från KirjathJearim, som låg i närheten. Saul wille på detta sätt göra sig förwissad om seger genom Guds bistånd. Samuel war icke närwarande. Men nu wille Saul genom öfwerstepresten fråga Herran om råd.

19. Och som Saul ännu talade med prester, förökade sig sorlet och löpandet uti de Philisteers läger. Och Saul sade till presten: Tag din hand af.

Då öfwerstepresten nu wille genom Urim och Thummim räddhåga Herran, så uppstod detta sorl och löpande i Philisteernas läger, och då sade Saul: tag din hand af, låt det nu wara med frågandet, wi wilja nu fullfölja striden.

20. Och Saul ropade och allt folket, som med honom war, och kommo i striden och si, då gick hwars och ens swärd emot den andra * och war ett mäkta sorl. *Dom. 7: 22. 2 Chrön. 20: 23.

Philisteerna kommo i sådan förblindelse och förwirring, att de drogo swärd emot hwarannan.

21. Och de Ebreer, som tillförene hade warit när de Philisteer, och hade warit uppdragne med dem i lägret allt omkring, gåfwo sig in till Israel, som woro med Saul och Jonathan.

Israeliterna kallades af Philisteerna Ebreer.

22. Och alla män af Israel, som sig förgömt hade på Ephraims berg, då de hörde, att de Philisteer flydde, följde de efter med de andra till striden.

23. Alltså halp då HERren Israel på den tiden: och slaget stod allt intill BethAven.

24. Och då Israels män försmäktade på den dagen, beswor Saul folket, och sade: Förbannad ware hwar och en som bröd äter intill aftonen, att jag må hämnas på mina fiender. Så smakade ock allt folket intet bröd.

Att Saul så band folket med en ed war både godtyckligt och oförståndigt. Det wisar högmod, hämndlystnad och ett egenmäktigt sinne, som icke frågade efter Guds wilja.

25. Och hela landet kom i skogen, och der låg honung på marken.

26. Då folket kom in i skogen, si, då flöt der honung; men ingen lät honom med handen komma till sin mun: ty folket fruktade sig för eden.

Wild honung är på somliga ställen i österlanden ganska ymnig, se Matth. 3: 4. Ännu war icke all gudsfruktan utslocknad bland folket, ty det fruktade att bryta eden.

27. Men Jonathan hade icke hört, att hans fader hade beswurit folket; och räckte sin staf ut, som han hade i sin hand, och doppade med ändan i honungskakan, och wände sin hand till sin mun; så wordo hans ögon friska.

Så wordo hans ögon friska, d. ä.: i de försmäktande ögonen wisade sig mera lif genom denna wederqwickelse.

28. Då swarade en af folket och sade: Din fader hafwer beswurit folket, och sagt: Förbannad ware hwar och en som något äter i dag. Och folket war förtröttadt.

29. Då sade Jonathan: Min fader hafwer bedröfwat landet; ser, huru mina ögon äro friska wordne deraf, att jag af denna honungen något litet smakat hafwer:

Bedröfwat landet, d. ä.: han har förorsakat skada och bedröfwelse för landet, folket är uttröttadt och wanmäktigt till striden.

30. Hade folket i dag ätit af sina fienders rof, som de funnit hafwa, så hade ock slagtningen wordit större emot de Philisteer.

31. Och de slogo på den dagen de Philisteer ifrån Michmas allt intill Ajalon. Och folket wardt ganska trött.

32. Och folket wände sig till bytet, togo får, fä och kalfwar,och slagtade på jorden, och åto det med blodet.* *1 Mos. 9: 4. 3 Mos. 3: 17; cap. 7: 26; cap. 17: 14; cap. 19: 26. 5 Mos. 12: 16; cap. 15: 23.

33. Så wardt Saul förkunnadt: Si, folket hafwer syndat emot HERran och ätit blod. Han sade: I hafwen illa gjort; wälter hit till mig en stor sten.

34. Och Saul sade ytterligare: Går ut ibland folket, och säger dem, att hwar och en hafwe sin oxe och sitt får till mig, och slagter det här, att I mågen äta; och icke synda emot HERran med det blodätandet. Så drog allt folket fram, hwar och en sin oxe i sin hand, om natten, och slagtade det der.

35. Och Saul byggde HERranom ett altare: det är det första altare, som han byggde HERranom.

Se 3 Mos. 17. Att de åto köttet med blodet betyder icke att de åto det rått, utan stekte eller kokade det i brådskan otillräckligt och innan allt blodet hade runnit af. Både detta och att det slagtade icke först offrades åt Herran, war en förbrytelse mot lagen. Nu lät Saul efter lagen offra genom de prester, som woro närwarande.

36. Och Saul sade: Låt oss draga ned efter de Philisteer i natt, och beröfwa dem, till dess i morgon ljust warder, att wi ingen af dem låta öfwerblifwa. De swarade: Gör allt det dig täckes. Men presten sade: Låt oss gå hit till Gud.

Låt oss gå hit till Gud, nemligen till Herrans ark, för att fråga, om det är Hans wilja.

37. Och Saul frågade Gud: Skall jag draga ned efter de Philisteer; och will du gifwa dem uti Israels händer? Men Han swarade honom på den tiden intet.* *1 Sam. 28: 6.

38. Då sade Saul: Låt gå hit fram alla hörn* af folket; och förfarer och tillser, när hwilken denna synden är på denna tid. *Dom. 20: 2.

39. Ty så wisst som HERren Israels hjelpare lefwer, om det än wore min son Jonathan, så skall han dö. Och ingen swarade honom utaf hela folket.

40. Och han sade till hela Israel: Warer I på den sidan; jag och min son Jonathan wilja wara på denna sidan. Folket sade till Saul: Gör, hwad dig täckes.

41. Och Saul sade till HERran Israels Gud: Gör, det rätt är. Då råkade det på Jonathan och Saul; och folket gick qwitt ut.

Gör, det rätt är: låt lotten träffa rätt. Saul wille nu genom lottning erfara, hwilken hade försyndat sig.

42. Saul sade: Kaster öfwer mig och min son Jonathan. Då råkade det på Jonathan.

Jonathans gerning war icke någon synd i sig sjelf, ty han hade icke wetat af Sauls ed, men Gud lät nu lotten träffa Jonathan för att hos Saul wäcka besinning och ånger öfwer den tanklösa eden.

43. Och Saul sade till Jonathan: Säg mig, hwad hafwer du gjort? Jonathan lät honom förstå det och sade: Jag smakade litet honung med stafwen. som jag i min hand hade; och si, derföre måste jag dö.

44. Då sade Saul: Gud göre mig det och det;* Jonathan du måste döden dö. *Ruth 1: 17.

45. Men folket sade till Saul: Skulle Jonathan dö, den en så stor salighet gjort hafwer i Israel? Bort det: så wisst som HERren lefwer, icke ett hår af hans hufwud skall falla på jorden; förty Gud hafwer i dag gjort det igenom honom. Alltså friade folket Jonathan, att han icke dö måste.

Folket erkände, att Jonathan war oskyldig, och Herren war med honom; således kunde hans lif skonas, utan att Herrans namn ohelgades derigenom att eden blifwit bruten.

46. Så drog Saul upp ifrån de Philisteer: och de Philisteer drogo till sitt rum.

47. Men då Saul hade tagit riket in öfwer Israel, stridde han emot alla sina fiender allt omkring; emot de Moabiter, emot Ammons barn, emot de Edomeer, emot Zoba konungar, emot de Philisteer; och hwart han wände sig, der straffade han.

Då Saul genom denna nya seger blifwit widare stadfästad i konungamakten, så besegrade han äfwen Israels öfriga fiender. Zoba, en stad i Syrien, nära Damascus, Ps. 60: 2. 2 Sam. 10: 6.

48. Och han församlade en här, och slog de Amalekiter: och friade Israel ifrån alla deras hand, som dem förtryckte.

49. Och Saul hade söner,* Jonathan, Iswi, MalchiSua: och hans twå döttrar hette alltså: den förstfödda Merob, och den yngsta Michal. *1 Chrön. 9: 39.

Här omtalas blott de söner, som woro fullwäxta. Isboseth och andra söner (2 Sam. 3: 7) nämnas icke.

50. Och Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaaz dotter; och hans härhöfwitsman hette Abner, Ners son, Sauls faderbroders.

51. Men Kis war Sauls fader, och Ner, Abners fader, war Abiels son.* *1 Sam. 9: 1.

52. Och ett mäktigt örlig war emot de Philisteer, så länge Saul lefde: och hwar Saul såg en duglig och stridsam man, den tog han till sig.

15. Capitel.

Amalek slagen. Agag skonad. Saul förkastad. Agag styckad.

Men Samuel sade till Saul: HERren sände mig, att jag skulle smörja dig till konung öfwer Hans folk Israel; så hör nu rösten af HERrans ord.

2. Så säger HERren Zebaoth: Jag hafwer tänkt uppå hwad Amalek gjorde Israel, och huru han låg i wägen för honom, då han drog utur Egypten.* *2 Mos. 17: 8. 4 Mos. 24: 20. 5 Mos. 25: 17, 18.

På wandringen genom öknen hade Amalekiterna på röfwarewis öfwerfallit Israels folk, fastän de hade tillräcklig kunskap om de stora under, hwarmed Gud hade utfört sitt folk utur Egypten. Således hade Amalekiterna trotsat Israels Gud och stridt emot Honom. Och samma fiendtliga sinne herrskade ännu ibland Amaleks folk. Derföre wille Gud, att de nu skulle hemsökas och deras gamla öfwerträdelse straffas, tillika med deras sednare synder, 5 Mos. 5: 9. Nu war detta folks syndamått fyldt, nu war den ewiga rättfärdighetens hemsökelsestund kommen.

3. Så drag nu åstad, och slå de Amalekiter, och gif dem till spillo med allt det de hafwa: skona dem icke, utan dräp både man och qwinna, barn och dem som dia, fä och får, kamel och åsna.

4. Saul lät detta komma för folket, och täljde dem i Telaim, tuhundra tusen fotfolk och tio tusen män af Juda.

5. Och då Saul kom till de Amalekiters stad, satte han ett bakhåll wid bäcken:

6. Och lät säga de Keniter*: Går edra färde, och gifwer eder ifrån de Amalekiter, att jag icke utrotat eder med dem; förty I gjorden barmhertighet med alla Israels barn, då de drogo utur Egypten,† Alltså gåfwo de Keniter sig ifrån de Amalekiter. *4 Mos. 24: 21. Dom. 1: 16; cap. 4: 11. †4 Mos. 10: 29.

Den på en gång rättfärdige och barmhertige Guden uppenbarade äfwen wid detta tillfälle sin hulda omwårdnad om de menniskor, som ännu icke woro mogna till det utrotande straffet. Han warnade Keniterna och de läto warna sig. På Amalekiterna blef fädernas missgerning in på barnen straffad, tillika med deras efterkommandes egna öfwerträdelser; men Herren gjorde barmhertighet med Keniterna, emedan deras fäder hade gjort barmhertighet mot Israel på wandringen genom öknen, 2 Mos. 18: 9, 10, 19. 4 Mos. 10: 29, 31. Det synes, att en del af Keniterna bodde ibland Amalekiterna. En del af dem bodde ibland Israel. Dom. 1: 16; cap. 4: 11.

7. Då slog Saul de Amalekiter allt ifrån Hevila intill Sur, som ligget för Egypten;

Från Arabiens ena gräns till den andra.

8. Och grep Agag,* de Amalekiters konung, lefwande; och allt folket gaf han till spillo med swärdsegg. *4 Mos. 24: 7.

Alla Amalekiter, som woro med Agag, blefwo utrotade, men en del af detta folk blef qwar intill sednare tider, cap. 30: 1, 2.

9. Men Saul och folket skonade Agag, och hwad goda får och fä war och wäl fett och lam och allt, det godt war, och wille icke låta det till spillo; men det som slemt war och icke dugde, det läto de till spillo.

Genom den egennyttiga öfwerträdelsen af Herrans lag uppenbarade Saul ännu tydligare än förut sin olydnad mot Herran. Hade nu Herren låtit dessa grofwa öfwerträdelser af den förste konungen i Israel blifwa ostraffade, så hade snart hela folket blifwit smittadt af samma fräcka olydnad.

10. Då skedde HERrans ord till Samuel, och sade:

11. Mig ångrar,* att jag hafwer gjort Saul till konung; ty han hafwer wändt sig ifrån mig, och icke fullkomnat mina ord. Deröfwer wardt Samuel wred, och ropade till HERran den hela natten. *1 Mos. 6: 6, 7.

Ordet ånger hos Herran innebär här, att Sauls ätt skulle förkastas från konungathronen. Se 1 Mos. 6: 6. Samuels ropande war syndabekännelse och bön för både konung och folk. Hans wrede war kärlekens heliga nit. Hans hjerta fortfor att brinna af kärlek till den affällige Saul. Men Samuels starka heliga kärlek war icke den ljumma swaga eftergifwenhet, som kan låta Guds tag öfwerträdas och Hans namn ohelgas, utan att sörja deröfwer och utan att kämpa för Hans ära.

12. Och Samuel stod bittida upp, att han skulle om morgonen möta Saul; och honom wardt sagdt, att Saul war kommen till Carmel, och reste sig upp ett segertecken, och war omkring dragen, och kommen neder till Gilgal.

13. Som nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: Wälsignad ware du HERranom: jag hafwet fullkomnat HERrans ord.

14. Samuel swarade: Hwad är då det rop af får i mina öron, och det rop af fä, som jag hörer?

15. Saul sade: Utaf de Amalekiter hafwa de tagit det: förty folket skonade det bästa får och fä för HERrans din Guds offers skull; det andra hafwa wi låtit till spillo.

Här förenar Saul skrymteri med sin grofwa olydnad emot Herrans uttryckliga befallning, v. 3.

16. Men Samuel swarade Saul: Städ till, att jag säger dig, hwad HERren hafwet talat med mig i denna natt. Han sade: Säg.

Städ till, att jag säger dig, d. ä.: war tyst, och jag will förkunna dig.

17. Samuel sade: Är det icke så, då du liten war för dina ögon, wardt du ett hufwud i Israels slägter, och HERren smorde dig till konung öfwer Israel?* *1 Sam. 9: 2, 21; cap. 10: 1.

18. Och HERren sände dig på wägen, och sade: Far bort, och förgör de syndare, de Amalekiter; och strid emot dem, till dess du gör en ända på dem.

19. Hwi hafwer du icke lydt HERrans röst, utan wändt dig till rof, och illa handlat inför HERrans ögon?

Att Saul hade behållit en del af bytet, war ett röfweri emot Herran.

20. Då sade Saul till Samuel: Hafwer jag dock lydt HERrans röst, och hafwer dragit den wägen, som HERren mig sändt hafwer: jag hafwer fört hit Agag, de Amalekiters konung, och förgjort de Amalekiter.

21. Men folket hafwer tagit af rofwet får och fä, det bästa af det spillgifna till att offra det HERranom din Gud i Gilgal.

Nu wisar Saul rätt tydligt sitt hårda och obotfärdiga sinne: han förswarar sig mot Propheten, talar om sin lydnad och kastar olydnadens skuld på folket. Här äro alla obotfärdighetens bestämdaste kännemärken förenade: sjelfbelåtenhet, sjelfrättfärdigande och försök att kasta skulden på andra samt bemödande att gifwa sjelfwa synden ett sken af något godt.

22. Men Samuel sade: Menar du att HERren hafwer lust till offer och bränneoffer såsom dertill, att man lyder HERrans röst? Si, lydnad ar bättre än offer, och höra till är bättre än det feta af wädrar:* *Pred. 4: 17. Os. 6: 6. Matth. 9: 13; cap. 12: 7.

23. Förty olydnad är en trolldoms synd, och gensträfwighet är ett afguderi och afgudadyrkan: Så efter du hafwer förkastat HERrans ord, hafwe Han ock förkastat dig,* att du icke skall wara konung. *Os. 4: 6.

Prophetens ord till Saul wisa oss hela själen i Guds heliga lag, som är tro på Herran, kärlek till Honom och lydnad för Hans ord, Ingen godtycklig fromhet eller till utseendet än så god gerning kan utplåna olydnadssynden. Icke någon gudstjenst, inga offer, inga böner, inga almosor kunna godtgöra olydnad och öfwerträdelser. All wilja på något sådant sätt öfwerskyla olydnad mot Herrans ord förråder, att hjertat är andeligen förblindadt. Är synd begången, så kan den endast afplanas genom försoningsnåden i Christo Jesu, och deraf blifwer menniskan icke delaktig genom någon egen gerning, utan genom tro. Sjelfwa offrandet war hos Saul en lögn och ett skrymteri, ty i offret låg äfwen den betydelsen, att hela hjertat skulle gifwas till offer åt Herran; men då Saul med sin olydnad wisade, att han icke wille gifwa sitt hjerta åt Gud, så war hans hjerta i strid med hans offer och med Gud sjelf. Att lydnad är bättre än offer är ett ord, som ingen sann Christen får glömma. Att olydnad är en trolldomssynd och gensträfwighet är ett afguderi, uppenbarar för oss sjelfwa roten af all synd. Trolldomssynd och afguderi äro de tydligaste yttringarne af syndens gemenskap med Satans makt; och med hwarje uppsåtlig synd, som är olydnad mot Gud, wisar menniskan, att hon älskar något annat högre än hon älskar Gud. De orden: efter du hafwer förkastat Herrans ord, hafwer Han ock förkastat dig, att du icke skall wara konung, innehöllo Sauls afsättningsdom från konungaembetet, som han icke war wärdig. Men icke genast blef denna dom werkställd, Herren wisade ännu sin stora långmodighet mot Saul, och uppenbarade sin rättfärdighet ännu tydligare derigenom, att han lät Saul gå sin egen wäg, handla widare efter sitt wrånga sinne och sjelf werkställa domen öfwer sig. Detta är wanligt i Guds styrelse, att menniskorna så werkställa öfwer sig sjelfwa de straffdomar, Guds rättfärdighet här i tiden fordrar. Gud gjorde icke mera sjelf derwid, än att Han tog sin hand ifrån Saul. Men äfwen detta gjorde Han icke på en gång helt och hållet, utan gaf Saul tid att ännu ytterligare uppenbara sitt innersta.

24. Då sade Saul till Samuel: Jag hafwet syndat, att jag hafwet öfwergått HERrans befallning och dina ord: ty jag fruktade folket, och hörde deras röst.

25. Och nu förlåt mig den synden, och wänd tillbaka med mig, att jag må tillbedja HERran.

26. Samuel sade till Saul: Jag wänder icke om med dig; ty du hafwer förkastat HERrans ord, och HERren hafwer ock förkastat dig, att du icke skall wara konung öfwer Israel.* *1 Sam. 16: 1.

27. Och som Samuel wände sig om till att gå sina färde, fattade han honom i hans kjortels flik, och hon refs sönder.

28. Då sade Samuel till honom: HERren hafwer i denna dag rifwit Israels konungarike ifrån dig, och gifwit din nästa, den bättre är än du.* *1 Sam. 28: 17.

Sauls yttrade ånger war blott räddhåga och rörelse för ögonblicket, men ingen sinnesändring och bättring. Sin konungamakt wille han gerna behålla, och försökte med makt att qwarhålla Samuel och förmå honom att återtaga den fällda domen, men mantelfliken gick sönder och Saul fick deruti ett tecken, som wisade, huru hans dom skulle fullbordas. Ännu wisste icke Samuel, hwilken skulle blifwa konung i Sauls ställe.

29. Ljuger icke heller hjelten i Israel, eller låter sig ångra; ty Han är ingen menniska, att Han sig något ångra låter.* *4 Mos. 23: 19. Ps. 33: 4.

Hjelten i Israel, grt.: Israels ewighet, Israels oföränderlige och trofaste Gud kan icke förändra sina ord, såsom en menniska. ”Derföre skall man intet ändra eller bättra Hans ord; ty det låter intet ändra sig.” L. Herrans ord ar alltid oföränderligt. Men i afseende på tillämpningen af ett förkunnadt straff låter Herren af sin stora barmhertighet för enfödde Sonens skull beweka sig att afwända straffet, då menniskan med botfärdigt hjerta åkallar honom. Ett sådant afwändande af det hotade syndastraffet uttrycker stundom på det sätt, att Herren säges ångra det. Hörer Herrans eder Guds röst, så skall ock Herren låta sig ångra det onda, som Han emot eder talat hafwer, Jer. 26: 13. Jer. 18: 8. Joel 2: 13.

30. Men han sade: Jag hafwer syndat; så gör mig dock nu den äran inför de äldsta af mitt folk och för Israel, och wänd om med mig, att jag må tillbedja HERran din Gud.

Wi böra märka, att Saul icke wågar saga Herran min Gud, utan säger till Samuel: Herran din Gud. Genom sin otro och synd war han skild ifrån Gud, Gud war icke hans Gud, och detta war grunden till hans olycka.

31. Så wände då Samuel om, och följde Saul, så att Saul tillbad HERran.

Samuel lät beweka sig att följa Saul, på de folket måtte förblifwa i stillhet och ordning; han lät icke afskräcka sig härifrån genom den tanken, att han kunde synas inför folket såsom gillade han Sauls syndiga förhållande. Så måste Herrans, tjenare stundom för fridens och ordningens skull göra det, som för deras hjertan är pinsamt.

32. Och Samuel sade: Låt komma fram för mig Agag, de Amalekiters konung. Och Agag gick dristeligen fram till honom. Och Agag sade: Alltså måste man fördrifwa dödens bitterhet.

Agag wisar nu sitt hjertas högmod på det sätt, att han med fräck och glad uppsyn trotsar döden. Men att en hednisk hjelte med stolthet gick döden till mötes war mindre bedröfligt, än att många, som kallas christna, skiljas från werlden med detta stolta hedniska sinne, och qwäfwa samwetets röst, till dess ögat brister.

33. Samuel sade: Såsom ditt swärd hafwer gjort qwinnor barnlösa, så skall ock din moder blifwa barnlös ibland qwinnor. Så högg Samuel Agag i stycken inför HERran i Gilgal.

Mot Agag werkställdes nu högtidligen och såsom i Herrans närwaro en wedergällningsdom för allt det onda, som han och hans folk hade gjort emot Israel.

34. Och Samuel gick bort till Ramath; men Saul drog upp till sitt hus i Gibea Sauls.

35. Och Samuel såg Saul intet mer, intill dess han blef död: dock likwäl sörjde Samuel för Sauls skull, att HERren hade ångrat sig, att Han hade gjort honom till konung öfwer Israel.

Samuels ömhet och kärlek till Saul wisade sig uti denna sorg; och hans tro på Herrans ord och fullkomliga öfwerlåtenhet åt Hans styrelse wisor sig deruti, att han aldrig tog något steg för att förkorta Sauls regeringstid eller minska hans anseende hos folket, äfwen detta är en wigtig lärdom för christna; de måste lemna hwarje sådan sak i Herrans hand.

16. Capitel.

David smord. Saul qwald.

Och HERren sade till Samuel: Huru länge will du sörja för Sauls skull, den jag förkastat hafwer, så att han icke skall wara konung öfwer Israel?* Uppfyll ditt horn med olja, och gack åstad: Jag will sända dig till den Bethlehemiten Isai; förty af hans söner† hafwer jag försett mig en konung. *1 Sam. 15: 26. Apg. 13: 22. †1 Sam. 17: 12.

Herren är den, som sätter konungar af och till. Konungadömet war nu en gång i Israel infördt, och Herren wille, att det skulle fortfara. Saul war förkastad, men Gud wille nu gifwa folket en annan konung.

2. Samuel sade: Huru skulle jag gå dit? Saul får det weta och slår mig ihjäl. HERren sade: Tag en kalf af fäet till dig, och säg: Jag är kommen till att offra HERranom.

Samuel fick icke omtala mera än offrandet, 2 Mos. 3: 18, han fick icke en gång på förhand weta hwad Herren förehade. Detta offer war ett utomordentligt och skedde efter Guds uttryckliga befallning.

3. Och du skall kalla Isai till offret; då will jag wisa dig hwad du göra skall, att du der smörjer den jag dig säger.

4. Samuel gjorde, såsom HERren honom sagt hade, och kom till Betlehem. Då förskräcktes de äldste i staden, och gingo emot honom och sade: Är det frid, medan du kommer?

5. Han sade: Ja, jag är kommen till att offra HERranom; helger* eder, och kommer med mig till offret. Och han helgade Isai och hans söner, och bjöd dem till offret. *2 Mos. 19: 10.

Till offrandet var föregående rening efter lagen nödwändig, se 2 Mos. 19: 10. Då Samuel plägade göra resor såsom domare, så fruktade folket nu, att någon öfwerträdelse blifwit begången, som skulle bestraffas.

6. Då de nu kommo in, såg han på Eliab, och tänkte: Wisst är för HERranom här hans smorde.

7. Men HERren sade till Samuel: Se icke på hans skapnad eller hans stora person;* Jag hafwer förkastat honom: förty det går icke efter som en menniska ser. En menniska ser det för ögonen är, men HERren ser till hjertat.† *5 Mos. 10: 17. 2 Chrön. 19: 7. Apg. 10: 34. †1 Chrön. 29: 9. Ps. 7: 10. Jer. 11: 20; cap. 20: 12.

Förut hade folket fått en konung efter sitt sinne. Saul war hufwudet högre än allt folk; menniskor se efter det, som för ögonen är. Men Gud ser till hjertat, och han wille nu hafwa en konung efter sitt hjerta. gud är hjertats ransakare, och Han allena wet fullkomligt hwad i menniskan är, Joh. 2: 25. Derföre skall en christen wara sträng mot sig sjelf, mild emot sin nästa och ödmjuk inför herran. Hjertats ransakare är de drommas förswarare och skrymtares domare.

8. Då kallde Isai AbiNadab, och lät honom gå fram för Samuel; och han sade: Denne hafwer HERren ock icke utwalt.

9. Då lät Isai gå fram Samma: men han sade: Denna hafwer HERren ock icke utwalt.

Samma kallas Simea 2 Sam. 13: 3. 1 Chrön. 2: 13.

10. Då lät Isai gå sina sju söner fram för Samuel; men Samuel sade till Isai: HERren hafwer ingen af dem utwalt.

Det synes, att Samuel hade talat med Isai om sönerna, men Isai hade wäl icke fått weta, att det war till konungaembetet en af hans söner skullle wäljas, utan trodde, att ett prophetiskt embete menades och att Samuel dertill wille meddela en af dem underwisning.

11. Och Samuel sade till Isai: Äro nu här piltarne alle? Han sade: Det är ännu en den minste igen, och si, han waktar får.* Då sade Samuel till Isai: Sänd bort, låt hemta honom; ty wi skola icke sätta oss förr än han kommer. *1 Sam. 17: 14. 2 Sam. 7: 8. Ps. 78: 70. Ps. 89: 21.

Äro - alle, d. ä. är det nu slut på piltarne?

12. Då sände han åstad, och lät hemta honom: och han war brunaktig med fagra ögon dägelig skapnad. Och HERren sade: Upp, och smörj honom; den är det.

13. Då tog Samuel sitt oljohorn, och smorde honom midt ibland hans bröder: och HERRans ande kom* öfwer David ifrån den dagen och allt sedan; och Samuel stod upp och gick till Ramath. *1 Sam. 11: 6.

Nu war David smord till konung, men hwarken David eller Samuel företogo något emot Saul, utan afbidade tåligt och lugnt Herrans skickelse, och David gaf sig tillbaka i all ödmjukhet till det stilla herdelifwet. Genom smörjelsen hade han undfått Guds Andas gåfwor och blef derigenom utrustad med de egenskaper, som han till konungaembetet behöfde. Fastän David nu wisste, att han skulle blifwa konung i Israel, så war han likväl Sauls trognaste och ödmjukaste undersåte. Den egentliga och stadfästande smörjelsen erhöll han många år senare, 2 Sam. 2: 4; cap. 5: 2.

14. Och HERrans ande wek ifrån Saul,och en ond ande af HERran qwalde honom.

På Sauls hjerta, hade Guds Ande kraftigt arbetat; men Saul hade gjort motstånd, så att någon rätt omwändelse hos honom aldrig blifwit werkad. Då nu Herrans Ande wek ifrån Saul, så kom en ond ande af Herran öfwer honom. Denne ande kallas sedan en ond Guds ande. Men han kallas aldrig Herrans Ande, utan det står uttryckligen, att Herrans Ande wek ifrån Saul. Herans Ande meddelar åt mmeniskorna goda gåfwor, Han uppyser, Han tuktar, Han bestraffar, Han werkar ånger och syndasorg. Han gifwer nåd och kraft till bättring, Han underwisar och warnar, Han gifwer tröst och frid. Men det war ingen sådan oro, det war intet sådant qwal, det war ingen sorg efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet, hwaraf Saul qwaldes. Således menas med en Herrans Ande, utan här menas en ond ande, som med Herrans tillstädelse kom öfwer Saul och plågade honom med swårmodighet, stundom till den grad, att han liknade de besatte, som i icke sig sjelf mäktig, utan wrede, avund, fruktan och förtwiflan intogo hans sinne.

15. å sade Sauls tjenare till honom: Si, en ond ande af Gudi qwäljer dig.

16. Wår Herre säge sina tjenare, som för stå, att de söka en man, som kan på harpa och strängaspel; på det att, när den onde Guds ande kommer öfwer dig, må han spela med sin hand, att må warda bättre med dig.

Det har i all tider warit en bekant sak, att ”tonkosten” har en förundranswärd makt att lugna oroliga sinnen.

17. Då sade Saul till sina tjenare: Ser efter en man, som är god på strängaspel, och hafwer honom hit till mig.

18. Då swarade en af tjenarena, och sade: Si, jag hafwer sett en Isai son den Bethlehemitens; han kan på strängaspel, duglig man och fridsam och förståndig i saker och dägelig, och HERren är med honom.

Måhända wiszte man redan om David det som berättas Cap. 17: 34, 35.

19. Då sände Saul bud till Isai, och lät såga honom: Sänd din son David till mig, som är med fåren.

20. Så tog Isai en åsna med bröd och en lägel win och ett kid af getterna, och sände till Saul med sin son David.

21. Så kom David till Saul, och gick fram för honom: och han wardt honom ganska kär, och blef hans wapendragare.

22. Och Saul sände till Isai, och lät säga honom: Låt David blifwa inför mig: ty han hafwer funnit ynnest för mina ögon.

Likwäl återwände David sedan till sin fader, Cap. 17: 15, och blef hemma till krigets början.

23. När nu den Guds anden kom öfwer Saul, så tod David harpan, och spelade med sin hand: så kom Saul till sig igen, och det wardt bättre med honom, och den onde anden wek ifrån honom.

Herrans Ande war med David, och kraften deraf war både i hans hjerta ock i hans strängaspel uppenbar. Det war den kraft, som gjorde hans spelande mäktigt att fördrifwa den onda anden ifrån Saul. Men ingen ohelig musik har sådan makt. Djefwulen är icke rädd för sina egna barns toner.

17. Capitel.

Goliath trotsar, dräpes af David.

De Philisteer församlade sina härar till strid och kommo tillhopa i Socho i Juda, och lägrade sig emellan Socho och Aseka wid ändan af Dammim.

2. Men Saul och Israels män kommo tillhopa, och lägrade sig i Ekdalen och skickade sig till strid emot de Philisteer.

3. Och de Philisteer stodo på ett berg på hinsidan: och de Israeliter på ett berg på denna sidan, så att en dal war emellan dem.

4. Då kom framträndande utur de Philisteers läger en man, en kämpe, benämnd Goliath af Gath, sex alnar och en twär hand lång:

Alnens längd war på den tiden från armbågen till den längsta fingersptsen hos en wanlig man, således kortare än wår aln, så att Goliath icke war fullt 5 alnar lång. Sådana enskilda exempel på owanlig kroppsstorlek woro icke så sällsynta i gamla tider. Man har för icke längesedan i Himalayabergen funnit ett benrangel efter en man så stor, att Goliath icke kan hafwa warit mer än 2 tum större.

I denna berättelse är Goliath en tydlig förebild af denna werldens furste, som med wäldiga wapen, trots och fiendtlighet anfaller Guds folk, David deremot en förebild af Christus, som i ringhet och förnedring besegrar död, djewul och werld, och frälsar Guds folk ifrån fienden.

5. Och hade en kopparhjelm på sitt hufwud och ett fjällpansar uppå: och wigten på pansaret war femtusen siklar koppar.

5000 siklar koppar utgöra omkring 7 lispund.

6. Och hade kopparbenwapen uppå sina ben, och en kopparsköld uppå sina axlar.

7. Och skaftet på hans spjut war såsom ett wäfträ, och jernet på hans spjut höll sexhundrade siklar jern: och hans wapendragare gick framför honom.

600 siklar jern utgöra omkring 16 skålpund.

8. Och han stod och ropade till Israels slagorden, och sade till dem: Hwi ären I utdragne till att skicka eder till strid? Är icke jag en Philisteer, och I ären Sauls tjenare?. Wäljer en ut af eder, som går hit neder till mig.

Slagorden: den uppställda krigshären.

9. Kan han strida emot mig, och slår mig, så wilja wi wara edra tjenare: warder ock jag hans öfwerman, och slår honom, så skolen I wara wåra tjenare, och skolen tjena oss.

10. Och Philisteen sade: Jag hafwer i denna dag gjort Israels här en skam; låter mig få en, och låter oss strida med hwarannan.

11. Då Saul och hela Israel hörde dessa Philisteens ord, förskräckte de sig, ohk fruktade sig storligen.

12. Men David* war en Ephratisk mans son af Betlehem Juda, som hette Isai, han hade åtta söner: och war en gammal man i Sauls tid, och war ålderstigen ibland män. *1 Sam. 16: 1.

13. Och de tre äldste Isai söner woro dragne med Saul till striden: och war detta deras namn: Eliab den förstfödde, AbiNadab den andre och Samma den tredje.

14. Men David var den yngste.* Då nu de tre äldste woro utdragne med Saul till striden; *1 Sam. 16: 11.

15. Gick David åter hem ifrån Saul till att wakta sin faders får i Bethlehem.

16. Men den Philisteen trädde fram både morgon och afton, och stod der i fyratio dagar.

17. Och Isai sade till sin son David: Tag åt dina bröder detta Epha af torkade ax och dessa tio bröd, och löp bort i hären till dina bröder.

18. Och dessa tio blöta ostar, och gif höfwitsmannen; och besök dina bröder, om dem wäl går, och tag wara uppå, hwad de säga dig.

19. Men Saul och de alla Israels män woro i Ekdalen, och stridde emot de Philisteer.

De lågo i fält och woro färdiga till striden.

20. Då stod David bittida upp om morgonen, och befallde fåren åt herden; lade uppå sig, och gick åstad, såsom Isai honom budit hade; och kom till wagnborgen:* och hären war utdragen, och hade skickat sig, och de skriade i striden, *1 Sam. 26: 5.

Wagnborgen bestod af stridswagnare, som woro ställda inwid hwarandra i ordning såsom en mur till skydd för lägret.

21. Ty Israel, hade skickat sig: så woro ock de Philisteer redo emot deras här.

Skickat sig, uppställt sig i slagtordning.

22. Då lät David det han bar i tygwaktarens händer, och lopp bort i spetsen, och gick bort, och helsade sina bröder.

23. Och wid han nu talade med dem, si, då trädde den kämpen fram, som hette Goliath, den Philisteen af Gath, utur de Philisteers här, och talade såsom tillförene: och David hörde det.

24. Men hwar man i Israel, då han den mannen såg, flydde för honom, och fruktade sig storligen.

25. Och hwar man i Israel sade: Hafwen I icke sett denna mannen, som uppgången är? Ty han är uppgången till att tala försmädelse emot Israel: och den honom slår, honom will konungen göra mycket rik och gifwa honom sin dotter; och will göra hans faders hus fritt i Israel.

Fritt, nemligen från skatt och arbete för konungens räkning.

26. Då sade David till männerna, som när honom stodo: Hwad skall man gifwa honom, som slår denna Philisteen, och wänder denna skammen ifrån Israel? Ty hwad är denne oomskurne Philisteen, som försmädar lefwande Guds här?

27. Då sade folket till honom såsom tillförene: Det skall man gifwa honom, som honom slår.

28. Och Eliab hans äldste broder* hörde, att han talade med männerna; och wardt wred på David, och sade: Hwi är du hit neder kommen? Och hwi hafwer du öfwergifwit de få fåren i öknen? Jag känner wäl din öfwerdådighet och ditt hjertas ondska; ty du är hit ned kommen till att se striden. *1 Sam. 16: 6, 7.

Fruktan och afund emot David synas här hos den äldre brodren wara blandade med hwarandra.

29. David sade: Hwad hafwer jag då nu gjort? Är det mig ick befaldt?

Är det mig icke befaldt, grt: Är det icke ett ord? d.ä: det är ju blott en fråga, och whad orätt ligger deri?

30. Och wände sig om till en annan, och sade, såsom han hade sagt tillförene: då swarade honom folket såsom tillförene.

31. Och de de hörde de ord, som David sade, förkunnade de det Saul: och han lät hemta honom.

32. Och David sade till Saul: Ingen mans hjerta gifwe sig för den sakens skull; din tjenare skall gå bort och strida med den Philisteen.

33. Saul sade till David: Du kan icke gå bort emot denna Philisteen och strida med honom: ty du är en yngling; och han är en stsridsman ifrån hans ungdom.

34. Men David sade till Saul: Din tjenare waktade sin faders får, och då der kom ett lejon och en björn och tog bort ett får af hjorden,

35. Då följde jag efter och slog honom, och tog det utur hans mun; och då han reste sig upp emot mig, tog jag honom i skägget, slog honom, och drap honom.

36. Så hafwer din tjenare slagit både lejon och björn. Så må nu denna oomskure Philisteen wara såsom endera; ty han hafwer försmädat lefwande Guds här.

37. Och David sade:HERren, som mig frälste ifrån lejonet och ifrån björnen, Han frälsar mig och ifrån denna Philisteen. Och Saul sade till David: Gack åstad, HERren ware med dig.

38. Och Saul drog sina kläder uppå David och satte honom en kopparhjelm på hans hufwud, och lade ett pansar uppå honom.

39. Och David band sitt swärd öfwer sina kläder, och begynte till att gå; ty han hade icke försökt det. Då sade David till Saul: Jag kan icke så gå, ty jag är det icke wan. Och han lade det ifrån sig;

40. Och tog sin staf i sin hand, och utwalde fem släta stenar utur bäcken, och lade dem uti herdeskräppan, som han hade, och i säcken, och tog slungan i sin hand, och gick fram emot Phililsteen.

41. Och Philisteen gick och fram åt och nalkades intill David, och hans wapendragare för honom.

42. Då nu Philisteen såg och skådade David, föraktade han honom: ty han war en yngling, brunaktig och dägelig.* *1 Sam. 16: 12.

43. Philisteen sade till David: Är jag då en hund, att du kommer emot mig med käppar? Och bannade David wid sina gudar;

44. Och sade till David: Kom hit till mig, jag skall gifwa ditt kött åt foglar under himmelen och djur på marken.

45. David sade till Philisteen: Du kommer till mig med swärd, spjut och sköld; men jag kommer till dig i HERrans Sebatoths namn,* Israels härs Guds, den du försmädat hafwer. *Ps. 20: 8. Ps. 118: 10, 11.

46. Och HERren skall i denna dag gifwa dig uti min hand, att jag skall slå dig, och taga ditt hufwud af dig, och gifwa de Philisteers härs kropp i denna dag åt foglar under himmelen och djur på marken, att alla land skola förnimma, att Israel hafwer en Gud.

47. Och all denna menigheten skall förnimma, att HERren icke hjelper genom swärd eller spjut: ty striden är HERrans, och Han skall gifwa eder i wåra händer.

Helt annorlunda talar troshjelten i Israel, än den hedniske kämpen. David förtröstar på Herran och finner sitt enda stöd deruti, att striden gäller den helige Gudens ära.

48. Då nu Philisteen reste åstad, gick och nalkades in mot David, skyndade sig David, och lopp ifrån hären emot Philisteen.

49. Och David tog sin hand i skräppan och fattade derur en sten, och slungade, och råkade Philisteen i hans panna, så att stenen gick in i pannan; och han föll på jorden på sitt ansigte.

Måhända föraktade Goliath David till den grad, att han icke förwarade sig med hjelmen. — Skräppan: herdewäskan.

50. Alltså öfwerwann David Philisteen med slungan och stenen, och slog honom och drap honom.

51. Och efter David intet swärd hade i sin hand, lopp han fram till Philisteen, och tog hans swärd, och drog det utur skidan, och drap honom, och högg honom dermed hufwudet af. Då de Philisteer sågo, att deras starkaste war död, flydde de.

Slungstenen fällde Goliath till marken och betog honom med hans sansning, och sedan blef han dödad med sitt eget swärd.

52. Och Israels män och Juda reste upp, ropade och jagade efter de Philisteer intill dess man kommer i dalen och allt intill Ekrons portar: och de Philisteer föllo slagne på wägen till portarna allt intill Bath och intill Ekron.

53. Och Israels barn wände om af det jagandet efter de Philisteer, och skinnade deras läger.

54. Men David tog Philisteens hufwud, och förde det till Jerusalem; men hans wapen* lade han i sin hydda. *1 Sam. 21: 9.

Goliaths hufwud wisades för Saul och för hären, och sedan förde David det med sig såsom ett minne af den seger, Gud gifwit honom, och till en warning för andra fiender. Swärdet blef sedan förwaradt i tabernaklet, cap. 21: 9. Hufwudet blef framdeles förwaradt i Jerusalem.

55. Men då Saul såg David utgå emot Philisteen, sade han till Abner, sin härhöfwitsman: Hwars son är den ynglingen? Abner sade: Så wisst som din själ lefwer, konung, jag wet det icke.

Saul kände David wäl, men nu wille han icke kännas wid honom. David syntes honom för ringa till den stora gunst, som han hade lofwat åt den, hwilken skulle öfwerwinna Goliath.

56. Konungen sade: Så fråga derefter, hwars son den ynglingen är.

57. Då nu David kom igen, sedan Philisteen slagen war, tog Abner honom, och hade honom inför Saul; och han hade den Philisteens hufwud i sin hand.

58. Och Saul sade till honom: Hwars son är du yngling? David sade: Jag är din tjenares, Isai den Bethlehemitens son.

Såsom David besegrade Goliath, den wäldige hedningen, så segrar Davids Son, så segrar Christi kyrka öfwer alla hedningars riken, Dan. 7: 9, 14.

18. Capitel.

Jonathan älskar, folket prisar, Saul hatar, Michal äktar David.

Då han hade, uttalat med Saul, förband sig Jonathans hjerta med Davids hjerta; och Jonathan wardt kär åt honom såsom sitt eget hjerta.* *1 Sam. 20: 17.

Grt: Och Jonathan hade honom kär såsom sitt eget hjerta.

2. Och Saul tog honom i den dagen och lät honom icke mer komma i sin faders hus.* *1 Sam. 17: 15.

3. Och Jonathan och David gjorde ett förbund* tillhopa; ty han hade honom kär såsom sitt eget hjerta. *1 Sam. 20: 16; cap. 23: 18.

4. Och Jonathan drog af sin kjortel, som han hade uppå, och gaf honom David; dertill sin mantel, sitt swärd, sin båge, och sitt bälte.

Det war en plägsed på den tiden att på sådant sätt stadfästa ett wänskapsförbund. Man wille med dessa gåfwor wisa sig willig att gifwa sin wän det käraste man egde - att man wille gifwa sig sjelf.

5. Och David gick ut, dit Saul sände honom, och skickade sig wisligen; och Saul satte honom öfwer krigsfolket, och han war allt folket och desslikes Sauls tjenare täck.

6. Men det begaf sig, då han igenkommen war, sedan han hade slagit Philisteen, att qwinnorna af alla Israels städer gingo emot konung Saul med sång och harpor, med trummor, med glädje och med gigor.* *2 Mos. 15: 20. Dom. 11: 34.

7. Och qwinnorna sjöngo* till hwarandra och spelade och sade: Saul hafwer slagit tusen; men David tio tusen.† *2 Mos. 15: 21. †1 Sam. 21: 11; cap. 29: 5.

Att David hade slagit Goliath war en så stor seger, som om han hade slagit 10,000; ty med Goliaths nederlag war hela Philisteernas här besegrad. Qwinnorna sjöngo till hwarandra, d.ä: de woro 2 chörer, som sjöngo en wexelsång. Se 2 Mos. 15. Att Gud hade gifwit seger åt David och icke åt Saul, war ett tecken til Sauls förkastelse. En så beskaffad segersång af Israels qwinnor kunde icke annat än uppreta den stolte konungen och uffylla honom med wrede och afund mot David.

8. Då förgrymmade sig Saul storligen, och det talet behagade honom ganska illa; och sade: De hafwa gifwit David tio tusen, och mig tusen; hans warder wäl ännu konung?

9. Och Saul såg illa uppå David ifrån den dagen och allt sedan.

10. På den andra dagen föll den onde anden af Gudi öfwer Saul, och han propheterade hemma i huset; men David spelade på strängarne med sin hand, såsom han daligen plägade. Och Saul hade ett spjut i handen;

Så snart någon syndens brand glöder i en menniskas hjerta, så har den onde anden der en fristad och ett hem; der har han då en werkstad, ty han finner medhåll och hjelp af menniskans egen ande, ehuru han för den arma själen tillika är en plågoande: ty all synd, ehuru den för köttet medför någon sötma, är dock för menniskans innersta plågsam: det gifwes mången brand, som på en gång förnöjer och swider, tjusar och smärtar. Slutligen förwandlas äfwen sötman till smärta, och branden blifwer dubbelt pinsam. En sådan brad är beslägtad med afgrundsbranden, och derföre trifwas de onda andar deruti. — Saul prophetrade, men det war icke den Helige Ande, som satte hans själ och tunga i rörelse, utan det war nu mörkrets ande, som med Herrans tillåtelse qwalde honom. Måhända sökte Saul ändå att tala gudligt i detta tillstånd, på samma sätt som en del drinkare pläga tala andligt, då de äro berusade af starka drycker. Ehuru säkert det är, att den onde anden får makt genom den förtärda rusdrycken och förlustar sig i det fångna menniskohjertat, så kan han dock tillåta, att munnen med andeligt tal liksom hwitmenar själens graf. Den onde anden tillåter gerna detta fromma tal, ty äfwen derigenom förskapar han sig till en ljusens engel, han har flerfaldig nytta deraf, han döljer sig derunder såsom en listig fiende, han bedrager den menniskan, som han håller fången, så mycket kraftigare; han bedrager dem som få höra det, han gäckar Gud i himmelen och åtnjuter derwid en djewulsk segerfröjd. Måhända trodde många, som hörde Saul prophetera, att det war en god ande, som var öfwer konungen. Då således äfwen den onde anden kan åstadkomma ett sådant tal hos menniskor, att det synes såsom om de wore rörda af Guds Ande, så att de tala andeligt, såsom om de wore mycket upplyste eller till och med propheterande, så är warningen nödig, att wi skola wakta oss för de falske propheter, och att wi måste pröfwa andarne, om de äro af Gudi. Märkwärdigt är äfwen, att Saul wille hafwa David hos sig i detta tillstånd. Det wisar att fångenskapen war honom plågsam, och att han sökte lindring. Hans själ war söndersliten, han war icke främmande för Guds Andes makt i Davids unga hjeltesjäl eller för hans strängaspels ljufliga toner; han kände sig dragen af denna makt. En gång hade Guds Ande warit öfwer honom och ett genljud af Herrans ord hade icke helt och hållet tystnat i hans inre, men han hade afwikit ifrån Herran, och derföre hade den onde anden fått makt öfwer honom. Spjutet, som Saul hade i handen, synes han hafwa hållit såsom spira eller tecken af sin konungsliga makt.

11. Och sköt det åstad och tänkte: Jag will skjuta David igenom i wäggen; men David gaf sig undan för honom i twå gånger.

12. Och Saul fruktade för David: ty HERren war med honom och war gången ifrån Saul.

13. Så satte Saul honom ifrån sig, och gjorde honom till höfwitsman öfwer tusende män; och han gick ut och in för folket.

Då nu Saul så tydligt såg, att Herren beskyddade David, och då tillika den onde anden allt mera bemäktigade sig hans hjerta, så blef Davids närwaro för honom pinsam och han skilde honom ifrån sig. På samma sätt går det alltid att en from menniska blifwer odräglig för alla dem, som helt och hållet blifwa besegrade af syndens och djefwulens wåld. Att Saul satte David till höfwitsman skedde genom en Herrans skickelse. Han gick ut och in för folket; han anförde dem emot fienderna.

14. Och David hade sig förnumsteligen i alla sina gerningar: och HERren war med honom.

15. Då nu Saul såg, att han war så ganska förnumstig, fruktade han för honom.

16. Men hela Israel och Juda hade David kär, ty han gick ut och in för den.

17. Och Saul sade till David: Si, min äldsta dotter Merob will jag gifwa dig till hustru; war manlig, och för HERrans krig; ty Saul tänkte: min hand skall icke komma wid honom, utan de Philisteers hand.

Såsom den olycklige Saul nu lefde ett slags dubbellif, så att icke war sig sjelf mäktig, så war David för honom på en gång behaglig och odräglig, han älskade och hatade honom tillika, han wille döda honom, men såg att Herren war med honom och derföre fruktade han sig, och wille heldre att David skulle omkomma i ett krig mot Philisteerna. Han uppdrog detta åt David, och kallade det ett Herrans krig. Detta war en list, som tydligt wisar, att Saul icke war hwad man kallar wansinning. Han kunde på detta sätt, såsom han hoppades, blifwa af med den han hatade, utan att inför sitt samwete och i folkens ögon helt och hållet framstå såsom mördare. En menniska som har Christi Ande, kan säga med Apostelen: Jag lefwer, dock icke nu jag, utan Christus lefwer i mig; men hos den arme Saul war det egna lifwet förenadt med ett helt annat lif; han kunde säga: jag lefwer, dock icke nu jag, utan den onde anden lefwer i mig och drifwer mig att göra hwad han will.

18. Men David swarade Saul: Ho är jag? Eller hwad är mitt lefwerne? Och min faders hus slägt i Israel, att jag skulle warda konungens måg?

19. Då nu tiden kom, att Merob, Sauls dotter, skulle warda gifwen David, wardt hon gifwn Adriel den Meholathiten* till hustru. *2 Sam. 21: 8.

Den Meholathiten, d. ä. från staden Abel-Mehola, Dom. 7: 22.

20. Men Michal, Sauls dotter, hade David kär. Då det wardt sagt Saul, sade han: Det är rätt;

21. Jag will gifwa honom henne, att hon må komma honom på fall, och de Philisteers händer må komma öfwer honom. Och han sade till David: Du skall i dag warda min måg med den andra.

22. Och Saul bjöd sina tjenare: Taler med David hemligen, och säger: Si konungen hafwer wilja till dig, och alla hans tjenare älska dig; så blif nu konungens måg.

23. Och Sauls tjenare talade dessa orden för Davids öron; men David sade: Tycker eder det wara en ringa ting att wara konungens måg? Och jag är en fattig och ringa man.

Det war brukligt på den tiden, att till brudens fader morgongåfwa skulle betalas, öfwerensstämmande med fadrens stånd och wärdighet. David war fattig och hade ingen konungslig gåfwa att erbjuda.

24. Och Sauls tjenare gåfwo honom swar igen, och sade: Sådana ord hafwer David sagt.

25. Saul sade: Säg så till David: Konungen begär ingen morgongåfwa,* annan än hundrade förhudar af de Philisteer, att man må hämnas på konungens fiender: Ty Saul for efter att fälla David igenom de Philisteers hand. *1 Mos. 34: 12. 2 Mos. 22: 16, 17.

Äfwen i denna befallning wisade sig Sauls list, som också synes hafwa en dubbel afsigt. Han stälde sig såsom om dessa hedningar woro honom så förhatliga derföre, att de wora oomskurna och icke hörde till Herrans folk. Å andra sidan skulle nödwändigt Philisteerna blifwa på det högsta förbittrade mot David, då det fingo weta afsigten med hans nya anfall mot dem.

26. Då sade hans tjenare David dessa orden. Och David tyckte så godt wara, att han måtte blifwa konungens måg. Och tiden war ännu icke ute.

Och tiden ear ännu icke ute, som konungen bestämt för bröllopet, inom hwilken gåfwan skulle wara lemnad.

27. Och David stod upp, och drog åstad med sina män, och slog af de Philisteer tuhundrade män; och David hade deras förhudar,* och förnöjde konungen med talet; på det han skulle warda konungens måg. Då gaf Saul honom sin dotter Michal till hustru. *2 Sam. 3: 14.

Och förnöjde konungen med talet: antalet af förhudarna.

28. Och Saul såg och märkte att HERren war med honom. Och Michal Sauls dotter, hade honom kär.

29. Då fruktade Saul ännu mer för David, och wardt hans fiende i alla sina lifsdagar.

30. Och då de Philisteers förstar drogo ut, handlade David förnumsteligare än alla Sauls tjenare, när de utdrogo, så att han namn wardt mycket aktadt.

Sauls fiendskap tilltog. All synd wäxer, då den icke qwäfwes och motarbetas med Guds Andas kraft.

19. Capitel.

Saul wred, blidkad, söker döda David, bedrages, propheterar.

Men Saul talade med sin son Jonathan och med alla sina tjenare, att de skulle slå David ihjäl. Men Jonathan, Sauls son, hade stor wilja till David;

2. Och underwiste honom det och sade: Min fader Saul far efter och will dräpa dig; så förwara dig nu till morgons, och blif öfwer en sida, och göm dig.

Blif öfwer en sida: afsides, grt: blif fördold.

3. Men jag will gå ut med min fader, och will stå bredwid min fader på marken, der du är, och tala om dig med min fader, och hwad jag ser, det will jag kungöra dig.

De bestämde således ett ställe, der David skulle gömma sig, och Jonathan hoppades kunna beweka sin fader att följa sig.

4. Och Jonathan talde det bästa om David med sin fader Saul, och sade till honom: Konungen synde icke på sin tjenare David; ty han hafwer intet brutit deg emot, och hans gerningar är dig ganska nyttige.

5. Och han hafwer satt sitt lif i sin hand,* och slog den Philisteen, och HERren gjorde en stor salighet åt hela Israel; det hafwer du sett och gladt dig deraf: hwi will du då synda på ett oskyldigt blod, så att du dräper David utan sak. *Dom. 12: 3. 1 Sam. 17: 32, 49.

6. Då lydde Saul Jonathans röst och swor: Så wisst som HERren lefwer, skall han icke dö.

Denna falska ed är ett ytterligare bewia på Sauls inre djupa förfall. Satt sitt lif i sin hand, d. ä. wågat sitt lif.

7. Då kallade Jonathan David, och sade honom alla dessa orden; och hade honom inför Saul, att han war för honom, såsom tillförene.

8. Så kom åter ett örlig: och David drog ut, och stridde emot de Philisteer, och slog en stor slagtning; så att de flydde för honom.

9. Men den onde HERrans ande* kom öfwer Saul, och han satt i sitt hus, och hade ett spjut i sin hand; så spelade David på strängarne med handen. *1 Sam. 6: 14; †cap. 18: 10.

Den onde Herrans ande, d.ä. den onde anden från Herran. Se cap. 16: 14, anm.

10. Men Saul for efter att skjuta David igenom med spjutet i wäggen; men han wek undan ifrån Saul, och spjutet for in i wäggen. Och David flydde och undslapp i den natten.

11. Och Saul sände bud i Davids hus, att de skulle taga wara uppå honom, och om morgonen slå honom ihjäl; * Men Michal, Davids hustru, underwiste det honom, och sade: Om du i natt icke undsätter din själ, så måste du i morgon dö. *Ps. 59: 1, 3.

12. Så lät Michal honom neder genom ett fönster, och han gick sina färde, flydde och undslapp.

13. Och Michal tog ett beläte, och lade det i sängen; och lade ett getskinn om dess hufwud, och öfwertäckte det med kläder.

Beläte, grt: Theraphim, samma ord som 1 Mos. 31: 19. Dom. 17: 5. Michal hade således ett sådant beläte, som Rachel. Det är möjligt, att ordet Theraphim brukades om hwad slags beläte som helst, och att detta beläte icke war någon afgudabild, ty detta skulle David swårligen i sitt hus kunnat tillåta, om icke Michal höll det hemligt. Ett getskinn om dess hufwud, grt.: en gåthårsfläta om dess huvud. En fin släta, af det längsta slags gethår, liknande filtwäf, brukas i österlanden, dels för att under sömnen afhålla flugor från ansigtet, dels af fruntimmer till skydd mot solen och såsom bihang till slöjan.

14. Då sände Saul bud, att de skulle hemta David; men hon sade: Han är krank.

De första buden, v. 11, kommo tillbaka med oförrättadt ärende, och nu skickade Saul andra.

15. Då sände Saul bud till att bese David och sade: Bärer honom hit upp till mig med sängen, att han må dräpas.

16. Då nu buden kommo, si, då låg belätet i sängen, och getskinn om dess hufwud.

17. Då sade Saul till Michal: Hwi hafer du bedragit mig och släppt min fiende, att han skulle undkomma? Michal sade till Saul: Han sade till mig: Låt mig gå; eller jag slår dig i hjäl.

Michals trohet emot sin man war lofwärd, men ingalunda får man af hennes nödlögn, v. 14, 17, draga den slutsats, att nödlögn är tillåten. Michal hade kunna rädda David, utan att på detta sätt försynda sig. Jonathan talade öppet och sannfärdigt, och för att dölja det som behöfde döljas, fann han en utwäg, som icke war stridande mot sanningen, v. 4, 5; cap. 20: 28, 29.

18. Och David flydde, och undkom, och kom till Samuel i Rama, och sade honom allt, det Saul honom gjort hade. Och han gick bort med Samuel, och de blefwo i Rajoth.

19. Och det wardt underwist Saul, si, David är i Najoth i Rama.

Najoth kallades propheternas boning i Rama.

20. Då sände Saul bud, att de skulle hemta David: och de sågo chorar med propheter* prophetera, och Samuel war deras tillsiare. Då kom Guds ande uppå Sauls bud, så att de ock propheterade. *1 Sam. 10: 5.

Chorar: församlingar, skaror. Tillsiare d.ä. föreståndare.

21. Då det wardt Saul sagdt, sände han andra bud; de propheterade ock. Så sände han tredje buden; de propheterade ock.

22. Så gick han och sjelf till Rama: och då ha kom till den stora brunnen, som är i Sechu, frågade han och sade: Hwar är Samuel och David? Då wardt honom sagdt: Si, i Najoth i Rama.

23. Och han gick dit till Najoth i Rama: och Guds ande kom också öfwer honom: och han gick och propheterade, till dess han kom till Najoth i Rama.

24. Och han drog också sina kläder, af, och propheterade också för Samuel, och föll naken neder den hela dagen och den hela natten. Deraf säger man: är ock Saul ibland propheterna?* *1 Sam. 10: 12.

Då Sauls sändebud kommo till prophetskolan, der den gamle wördade Samuel war lärare, så blefwo öfwn dessa sändebud gripna af Guds Andas kraft och började med hänryckning, att utbrista i andeligt tal. Men det war icke någon Guds Andes ingifwelse, det war icke en Guds Andes werkan i deras själ, det war blott en yttre werkan, hwaraf deras själ blef fattad. Såsom då stenar ligga i en hög af glödande kol, så blifwa äfwen stenarne genomglödgade, men hafwa icke elden i sig på samma sätt som kolen. Detsamma gäller äfwen i afseende på Guds Andes omwändande och rättfärdiggörande nåd. Då kraftiga wäckelser, på något ställe ske och många deraf blifwa fattade, så werkar denna nådeseld hos somliga ett inre troslif, så att de blifwa brinnnande i andanom; men andra blifwa endast uppwärmde, såsom stenar, hwilka kallna, då rörelserna äro förbi. I grundspråket står ett annat ord för Sauls och hans sändebuds propheterade och ett annat ord för propheternas propheterande. Det war således icke samma slags propeterande. Så äro icke heller skrymtares andeliga tal eller nywäcktas upprörda känslor och häftiga hjerteutgjutelser detsamma, som pånyttfödda christnas tal och wittnesbörd om sanningen och om Herrans wägar. Ganska märkwärdigt är, att Saul sjelf, öfwer hwilken den onde anden redan hade så mycken makt, ännu en gång kände en så stark inflytelse af de frommas samfund, att äfwen han ännu en gång började prophetera. Det wisar, huru ljusets och mörkrets makt kämpa om menniskosjälen, och huru omwexlande det tillgår, innan striden är utkämpad. Äfwen sådane menniskor, hwilkas hjertan redan hårdnat i synden och äro otillgängliga för Guds Andes omwändande och pånyttfödande nåd, kunna dock någon gång blifwa gripne af öfwerwäldigande andeliga intryck eller af underbara stickelser eller mäktiga känslor och äfwen yttra fromma ord. Om dem gäller äfwen samma fråga, som blef ett ordspråk i gamla tider: är ock Saul ibland propheterna? — Meningen är icke, att Saul aftog alla sina kläder, utan blott sin konungdrägt, så att han wisade sig i sina enkla underkläder. I de frommas samfund kan ingen behålla någon äremantel.

20. Capitel.

Davids och Jonathans förbund.

Och David flydde ifrån Rajoth i Rama, och kom och talade för Jonathan: Hwad hafwer jag gjort? Hwad hafwer jag misshandlat? Hwad hafwer jag syndat för din fader, att han står efter mitt lif?

2. Han sade till honom: Bort det; du skall icke dö; si, min fader gör intet hwarken stort eller litet, det han icke uppenbarar för mina öron; hwi skulle då min fader dölja detta för mig? Det skall icke gå så till.

3. Då swor David ytterligare och sade; Din fader wet wäl, att jag hafwer funnit nåd för dina ögon; derföre må han tänka, Jonathan skall intet weta häraf, på det han icke skall bedröfwas deraf. Sannerligen, så wisst som HERren lefwer, och så wisst som din själ lefwer, det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.

4. Jonathan sade till David: Jag will göra dig allt, det ditt hjerta begär.

5. David sade till honom: Si, i morgon är nymånad,* att jag skall sitta till bords med konungen: så låt mig bestämma, att jag gömmer mig på marken allt intill aftonen på tredje dagen. *4 Mos. 28: 11. Ps. 81: 4.

Så låt mig bestämma: så låt mig råda, så tillåt mig.

Den första dagen i hwarje månad war en högtidsdag, som firades med fröjd, 4 Mos. 10: 10. Ps. 81: 4.

6. Om din fader frågar efter mig, så säg: David bad mig, att han måtte löpa till sin stad Bethlehem: förty der är ett årligt offer för all slägten.

Hela Isai familj plägade der hafwa ett gemensamt offer. Det är troligt, att David först begaf sig till Bethlehem, men sedan på tredje dagen infann sig på bestämd ort, v 19. Af detta offrande i Bethlehem ser man, att gudstjensten äfwen hos de fromma på den tiden icke war i ordnadt skick, ty det war icke lofligt att offra annorstädes än wid Herrans helgedom.

7. Är det så, att han säger: Det är godt, så står det wäl med din tjenare; warder han ock wred, så warder du wäl märkande, att han hawer ondt i sinnet.

8. Så gör nu barmhertighet med din tjenare; ty du hafwer med mig din tjenare gjort ett förbund i HERranom;* är ock någon missgerning i mig, så dräp du mig, och låt mig icke komma inför din fader. *1 Sam. 18: 3.

9. Jonathan sade: Bort det ifrån dig, att jag skulle märka, att min fader hade i sinnet göra dig ondt, och jag icke skulle det säga dig.

Bort det ifrån dig (att jag skulle dräpa dig) att, om jag för wiso skulle få weta att af min fader ondt wore öfwer dig beslutet, jag icke skulle säga dig det.

10. Davids sade: Ho skall säga mig det, om din fader swarare dig något hårdt?

11. Jonathan sade till David: Kom, låt oss gå ut på marken: och de gingo båda ut på marken.

12. Och Jonathan sade till David: HERre Israels Gud, om jag utifrågar af min fader i morgon och öfwermorgon, att det står wäl till med David, och jag icke sänder till dig och uppenbarar det för dina öron,

13. Så göre HERren det och det med Jonathan; men om min fader täckes det ondt är emot dig, så will jag ock uppenbara det för dina öron och släppa dig, att du går dina färde med frid: och HERren ware med dig, såsom Han med min fader warit hafwer.

Jonathans ord: Herren ware med dig, såsom Han med min fader warit hafwer, wisa tydligt att Jonathan förutsåg, att David skulle blifwa konung efter Saul; men hos den ädle JOnathan kunde icke afund höräfwer uttränga wänskapen, utan broderligen tillönskar han David Guds wälsignelse.

14. Gör jag det icke, så gör du ingen HERrans barmhertighet med mig, så länge jag lefwer, ej heller när jag dör.

Grt: Och icke sannt! om jag ännu lefwer, skall då du icke göra en Herrans barmhertighet med mig, att jag ej måste dö!

15. Och när HERren utrotar Davids fiender, hwar och en utaf landet, så tag icke du din barmhertighet bort ifrån mitt hus till ewig tid.

Med denna bön wille nu Jonathan så fastställa wänskapsförbundet för sig och sina efterkommande, att David aldrig måtte låta någon af dem umgälla det onda, som Saul nu gjorde mot David.

16. Alltså gjorde Jonathan ett börbund med Davids hus och sade: HERren kräfwe det utaf Davids fienders händer.

17. Och Jonathan sade ytterligare, och swor David, så kär hade han honom; ty han hade honom så kär som sin själ.* *1 Sam. 18: 1.

Grt: Och Jonathan fortfor och lät David beswärja sin kärlek till honom; ty för sin del älskade han honom såsom sin egen själ.

18. Och Jonathan sade till honom: I morgon är nymånad,* så warder wäl frågadt efter dig; ty man warder dig saknande, der du plägar sitta. *4 Mos. 10: 10. 2 Chrön. 2: 4. Es. 1: 13.

19. På tredje dagen kom med hast neder, och gack uti något rum, der du kan gömma dig på söknedagen, och sätt dig wid den stenen Asel;* *1 Sam. 19: 2, 3.

Asel betyder skilsmessa. Det war en sten, wid hwilken de kommo öfwerens att der mötas, och der skedde deras skilsmessa, hwaraf troligtwis stenen sedan fick detta namn. Söknedagen: det synes att nymånad war näst före Sabbathen, så att den tredje dagen war den första söknedagen efter denna öfwerenskommelse.

20. Så will jag skjuta tre pilar ut med honom, såsom jag sköte till ett mål.

21. Och si, jag will sända drängen: gack och tag igen pilen; om jag säger till drängen; Si, pilarna ligga hit ut bak dig, tag upp dem, så kom; ty det är frid, och är ingen fara, så visserligen som HERren lefwer.

22. Men om jag säger till drängen: Si, pilarne ligga bort bättre framför dig, så gack dina färde, ty HERren hafwer låtit dig gå:

23. Och hwad du och jag med hwarannan talat hafwa, HERren ware emellan mig och dig i ewig tid.

24. Så gömde David sig i marken: och då nymånaden kom, satte konungen sig till bords till att äta.

25. Då nu konungen hade satt sig i sitt rum, såsom han tillförene war wan, utmed wäggen, stod Jonathan upp, och Abner satte sig wid Sauls sida, och man saknade David i hans rum.

26. Och Saul talade den dagen intet: ty han tänkte, honom är något wederkommet, att han icke är ren.* *3 Mos. 7: 19; cap. 11: 24; cap. 15: 16.

27. Då den andra nymåndsdagen, då man saknade David i hans rum, sade Saul till sin son Jonathan: HWi är icke Isai son kommen till bords, hwarken i går eller idag?

Andra dagen efter nymånaden kunde wäl också wara högtidsdag, emedan nymånadens fest utropades så snart nymånaden syntes på himmelen, och då war högtid till samma timma följande dag. Stod Jonathan upp, grt: och Jonathan kom. Abner såsom: konungens frände och fältherre tog plats wid konungens sida.

28. Jonathan swarade Saul: Han bad mig, att han skulle gå till Bethlehem;

29. Och sade: Låt mig gå, förty wår slägt skall offra i staden, och min broder hafwer sjelf budit mig; hafwer jag nu funnit nåd för dina ögon, så will jag dit, och se mina bröder. Derföre är han¨ icke kommen till konungens borg.

30. Då wardt Saul wred på Jonathan och sade: Du skalk och bof, jag wet wäl, att du hafwer utwalt Isai son, dig och din slemma moder till skam.

Då du hjelper David till att blifwa konung, så är det en skam både för dig och din moder, ty du blifwer derigenom liksom en oäkta son, son icke är wärd att efterträda din fader på thronen.

31. Ty så länge Isai son lefwer på jorden, warder hwarken du eller ditt rike beståndande:* så sänd nu, och låt hemta honom hit till mig; ty han måste dö. *1 Sam. 15: 23, 28.

32. Jonathan swarade sin fader Saul, och sade till honom; Hwi skall han dö? hwad hafwer han gjort?

33. Då skjöt Saul spjutet efter honom, att han måtte skjutit honom igenom. Då märkte Jonathan, att alldeles war beslutet med hans fader, att han wille dräpa David:

34. Och stod upp ifrån bordet ganska wred och åt på den samma andra nymånadsdagen intet bröd; ty han wardt bedröfwad om David, efter hans fader hade så bestämt honom.

35. Om morgonen gick Jonathan ut i marken, såsom han hade öfwerens warit med David; och en liten dräng med honom.

36. Och han sade till drängen: Löp och hemta mig upp pilarne igen, som jag skjuter: då drängen lopp, sköt han en pil öfwer honom.

37. Och då drängen kom på det rummet, dit Jonathan hade skjutit pilarna, ropade Jonathan efter honom och sade: Pilen ligger bättre framför dig.

38. Och ropade än en tid efter honom: Skynda dig full snart, statt icke stilla. Då hemtade drängen Jonathan pilarna upp, och bar dem till sin herre.

39. Och drängen wisste icke hwad på färde war: allenst Jonathan och David wisste det.

40. Då fick Jonathan sin dräng sina wapen, och sade till honom: Gack, och bär in i staden.

41. Då drängen war ingången, stod David upp af rummet på södra sidan, och föll på sitt ansigte till jorden, och tillbad tre resor; och de kysste hwarannan, och greto tillhopa, ju David allramest.

David hade största orsak att gråta, emedan han war i så stor fara och nu måste begifwa sig i landsflykt bort ifrån gudstjensten och bort ifrån sin hustru och sin wän Jonathan. Det blef för honom en nödens och pröfningens tid. Det war i denna nöd och bedröfwelse han lärde att rätt åkalla Herran; det war i denna skola han blef uppfostrad till en man efter Guds hjerta.

42. Och Jonathan sade till David: Gack med frid; hwad wi båda swurit hafwa i HERrans namn och sagt: HERren ware emellan mig och dig, emellan min säd och din säd till ewig tid.

Herren ware ett wittne emellan mig och dig till hwad wi båda swurit hafwa och sagt.

43. Och han stod upp och gick sin wäg; men Jonathan gick i staden igen.

21. Capitel.

Davids hunger, flykt, rasande.

Och David kom till Nobe, till presten Ahimelech, och Ahimelech wardt häpen, wid han gick emot David, och sade till honom: Hwi kommer du så allena, och ingen man med dig?

Nobe war en preststad i Benjamins stam, Neh. 11: 32, fastän icke af de preststäder, som omtalas Jos. 21: 11–19. Måhända war Nobe en förstad till Anathoth. Sannolikt hade Saul låtit dit förflytta tabernaklet. Arken war i Kirjath Jearim.

2. David sade till presten Ahimelech: Konungen hafwer befallt mig ett ärende, och sade till mig: Låt ingen weta, hwarefter jag hafwer sändt dig, och hwad jag hafwer befallt dig, så hafwer jag sagt mina tjenare före der och der.* *Ruth 4: 1.

David war icke blott sjelf uti en farlig belägenhet, utan han kunde äfwen frukta att det skulle, lända Ahimelech och folket i Nobe till förderf, om de upptogo honom och wisste att han hade flytt ifrån Saul; men likwäl är Davis osanna föregifwande ingalunda att anse såsom tillåtet, utan det war en synd, som han sedan fick mycket ångra; och den Heliga Skrift wisar, liksom erfarenheten ännu i dag, att dylika nödlögner fått sin dom af den olycklige utgången. Denna osanning gagnade honom icke, utan den skadade honom och hans sak, och presterna och folket i Nobe blefwo olydiga offer för Sauls swärd. Ehuru David hade sann tro på Gud, så war han dock icke fri från synder. Och dessa synder öfwerskylas icke i den Heliga Skrift, utan framläggas i dagsljuset, och det wisar sig äfwen, hwilka bedöfliga följder och lidanden följa synden i spåren.

3. Om du nu hafwer något under dina händer, till en fem bröd, få mig det i min hand; eller hwad du finner.

Grt. Och nu hwad är under din hand? fem bröd? gif dem i min hand, eller hwad som finnes.

4. Presten swarade David och sade: Jag hafwer inga menliga börd under min han, utan heliga bröd, om eljest tjenarena hafwa hållit sig ifrån qwinnor.* *2 Mos. 19: 15. 3 Mos. 24: 5. Matth. 12: 4.

Med menliga bröd menas wanligt bröd; med heliga bröd menas skådobröden. Man finnner häraf, att gudstjensten till en del widmaktshölls, emedan skådobröden woro framlagda. Presten Ahimelech ansåg det icke för olofligt att i detta nödfall gifwa skådobröden åt David, med willkor att ingen skulle äta deraf utan den i lagen för presterna föreskrifna renheten. 2 Mos. 19: 15.

5. David swarade presten och sade till honom: Qwinnorna hafwa warit oss ifrånstängda i tre dagar då jag for åstad; och tjenarenas tyg woro heliga; men är denna wägen ohelig, så skall han i dag helgad warda genom tygen.

Både tjenarena och deras tyg woro efter lagen i denna sak rena. Men är denna wägen ohelig m.m, grt: Men om också detta ärendet i sig sjelft icke är heligt, så skall det dock i dag helgas genom redskapen (de heliga kärlen).

6. Så gaf presten honom af det helgam* efter der war intet annat bröd utan skådobröden, dem man upptog för HERran, på det man skulle lägga fram andra färska bröd, på den dagen, då han dem borttog. *Matth. 12: 3. Marc. 2: 25. Luc. 6: 3.

7. Men der war den dagen en man inne besluten för HERran utaf Sauls tjenare, benämnd Doeg, en Edomeer, den mäktigaste ibland Sauls herdar.* *Ps. 52: 2.

Doeg, som till börden war en Edomeer, men förmodligen för några jordiska ändamåls skull hade öfwergått till Israels tro, war Sauls öfwerherde, som då war ett embete ungefär lika betydande som nu öfwerstallmästare. Han war wäl nu innesluten såsom misstänkt för spitälska (3 Mos. 14) i en af kamrarne wid förgården till tabernaklet. Han såg, att Ahimelech gaf åt David Goliaths swärd.

8. Och David sade till Ahimelech: Är icke här under din hand ett spjut eller swäard? Jag hafwer icke tagit mitt swärd eller wapen med mig; förty konungens ärende war hastigt.

Det gick wid detta tillfälle såsom wanligt, att en osanning föranleder en annan.

9. Presten sade: Den Phlilisteens swärd,* Goliaths, den du slog i Ekdalen, det är här swept uti en mantel bak lifkjorteln;† will du det, så tag det; ty här är intet annat än det. David sade: Dess like är icke, få mig det hit. *1 Sam. 22: 10. †Cap. 23: 6.

Detta swärd kunde styrka Davids tro och förtröstan på Guds hjelp och bistånd, som han redan förut hade erfarit.

10. Och David stod upp, och flydde för Saul, och kom till Achis, konungen i Gath.* *Ps. 56: 1.

Abimelech war det konungsliga namnet af Achis, Ps. 34: 1.

11. Men Achis tjenare sade till honom: Denne är David, landet konung, om hwilken de sjöngo i dansen och sade: Saul slog tusen, men David tio tusen.* *1 Sam. 18: 7.

Philisteerna hade således hört ryktet om den ära, som wederfores David till följe af segern öfwer Goliath, och de kände honom.

12. Och David lade dessa orden på hjertat, och fruktade sig storligen för Achis, konungen i Gath.

David war nu i sina fienders wåld och var röjd.

13. Och han förwandlade sina åthäfwor* för dem, och föll neder i deras händer, och stötte sig emot dörren i porten, och hans spott slöt honom ut på skägget. *Ps. 34: 1.

David förställde sig på detta sätt, för att rädda sitt lif. Af de twå psalmer, som syfta på hans stora trångmål i Philisteernas land, Ps. 34 och Ps. 56, kan man se, huru han tog sin tillflykt till Gud och förtröstade uppå honom i den stora nöden. Och Herren befriade honom, ehuru denna förställning äfwen war syndig. Men orden på grundspråket kunna äfwen förstås sålunda, att Herren för att rädda David, lät honom falla uti en sådan sinnessjukdom på en kort tid, och de stora ansträngningarne, den beständiga faran och den djupa bedröfwelsen kunna härtill hafwa wäsentligen bidragit.

14. Då sade Achis till sina tjenare: Si, I sen, att mannen är ursinnig; hwi hafwen I haft honom till mig?

15. Hafwer jag icke nog ursinniga att I skullen hafwa denna in till mig, att han skulle rasa för mig? Skulle han komma i mitt hus?

David blef således efter konungens önskan af tjenarena bortförd.

22. Capitel.

Davids slägt. Doegs mord.

David gick dädan, och flydde bort uti den kulan Adullam.* Då hans bröder det hörde, och hela hans faders hus, kommo de dit ned till honom. *Ps. 57: 1. Ps. 142: 1.

2. Och till honom församlade sig allehanda män, som i nöd, i gäld och bedröfwadt hjerta woro, och han wardt deras höfwitsman, så att när honom woro wid fyrahundade män.

Adullam låg i Juda stam nära Bethlehem. I de sydliga bergen i Judalandet finnas många hålor eller grottor. Somliga äro fullkomligt torra och några så stora, att flera tusen män kunna rymmas deruti. Af deras nöd, som hade skulder, finner man, att lagens barmhertiga föreskrifter, 2 Mos. 22: 25. 3 Mos. 25: 36. 5 Mos. 23: 19, icke blefwo iakttagna. David emottog icke dessa personer, som kommo till honom, för att skada sin konung, utan han lät dem göra nytta, cap. 23: 1. Cap. 25: 15. Gud skänkte honom dessa anhängare, såsom sin smorda konung, till tröst och beskärm, och gjorde honom tillika till en förebild af Messias, Davids son, i hans andeliga rike, Ps. 72: 13, 14. (Matth. 11: 5, 28)

3. Och David gick dädan till Mizpa uti de Moabiters land och sade till de Moabiters konung: Låt min fader och min moder gå ut och in med eder, till dex jag får se, hwad Gud will göra med mig.

4. Och han lät dem in för de Moabiters konung, att de woro när honom, så länge som David war på borgen.

David fruktade, att Saul skulle öfwa hämnd på hans anhöriga, derföre sörjde han på detta sätt för deras säkerhet. Från Behtlehem till Moabs land war blott några timmars wäg. Med borg menas fasta ställen, som af naturen äro liksom fästningar, såsom hålor, oåtkomliga bergshöjder m.m.

5. Men den propheten Gad sade till David: Blif icke på borgen, utan gack bort i Juda land. Så gick David åstad, och kom uti den skogen Hareth.* *Ps. 63: 1.

Propheten Gad, som sedan ofta omtalas, hade måhända af proheten Samuel blifwit skickad till David från en prophetskola, för att wara hans tröstare och rådgifware under de swåra pröfningarne. Så skickar Herren alltid till sina tjenare den underwisning och hugswalelse, som de behöfwa i nödens och motgångens dagar. Genom Gad blef David nu i allting hänwisad till Herren.

6. Och det kom för Saul, att David och de män, som när honom woro, woro sedde. Som nu Saul bodde i Gibea i en lund i Rama, hade han sitt spjut i handen, och alla hans tjenare stodo bredwid honom.

Under ett tamariskträd på en höjd wid staden Rama höll således Saul offentliga sammankomster för att skipa lag och rätt.

7. Då sade Saul till sina tjenare, som stodo bredwid honom: Hörer, I Jemini barn; mån ock Isai son skola gifwa eder alla åkrar och wingårdar och göra eder alla till öfwerstar öfwer tusende och öfwer hundrade?

8. Att I alle hafwen förbundit eder emot mig, och ingen är som det för mina öron uppenbarar, efter min son hafwer ock gjort ett förbund med Isai son. Är ingen i bland eder, hwilken det gör ondt för min skull, och uppenbarar det för mina öron? Ty min son hafwer uppwäckt min tjenare emot mig, att han skall gå mig efter, såsom för ögon är.

9. Så swarade Doeg,* den Edomeen, som stod ibland Sauls tjenare, och sade: Jag såg Isai son, att han kom till Nobe till Ahimelech, Ahitobs son: *1 Sam. 21: 7. Ps. 52: 2.

10. Han frågade om honom HERran, och gaf honom spisning och Goliaths den Philisteens swärd.* *1 Sam. 21: 6, 9.

Fastän i cap. 21 icke Herrans rådfrågande står omtaldt, lära wi här att det skedde. Doeg¨ begär här ett gudlöst och nedrigt förräderi, i det han framställde saken, såsom om Ahimelech hade wetat, att David war flykting. Se Ps. 52: 4, 5.

11. Då sände konungen åstad, och lät kalla presten Ahimelech, Ahitobs son, och hela hans faders hus, presterna som woro i Nobe, och de kommo alla till konungen.

12. Och Saul sade: Hör, du Ahitobs Son. Han sade: Här är jag, min herre.

13. Och Saul sade till honom, Hwi hafwn I gjort ett förbund emot mig, du och Isai son, så att du hafwer gifwit honom bröd och swärd, och frågat Gud för honom, på det du skulle uppwäcka honom till att han skulle gå mig efter, såsom för ögon är.

14. Ahimelech swarade konungen och sade: Och ho är ibland alla dina tjenare sådan som David, trogen och konungens måg, och går i din lydnad, och är mycket afhållen i ditt hus?

15. Hafwer jag nu först i dag begynt fråga Gud för honom? Det ware långt ifrån mig: Konungen lägge sin tjenare icke sådant till i allt min faders hus: förty din tjenare hafwer intet wetat af allt detta, wharken litet eller stort.

16. Men konungen sade, Ahimelech, du måste döden dö, du och hela din faders hus,

Detta war Eli hus, se cap 2: 30, 32. Så blifwa Herrans domar till slut ofta inledda genom händelser och skickelser, som kunna wara följder af oskyldiga, till och med goda gerningar hos dem som måste lida. I sådana domar och hemsökelser inpå barnen för fädernas skull ligger ofta någonting hemlighetsfullt och outransakligt. Saul aktade icke på den oskyldige Ahimelechs sannfärdiga framställning. Det synes tydligt att Saul war förbittrad på presterna och på Herrans helgedom och äfwen på Herran sjelf, så widt han wågade. Det är wanligt att ogudaktiga menniskor gerna, om möjligt är, för motgångar och olyckor skjuta skulden på Herrans tjenare, på de fromma och, så widt de kunna, på Guds sjlef. Se 2 Kon. 6: 31, 33. Det djupa presthat, som i alla tider wisat sig i werlden, är icke blott föranledt af en del presters skrymteri och ogudaktiga wäsende, ty då skulle man lika mycket hata andra ogudaktiga menniskor, som icke äro bättre, utan ofta mycket wärre. Detta hat har en mycket djupare orsak än blott mensklig owilja mot menniskor; den djupaste orsaken fastän menniskan icke gerna will tillstå den, ligger i hjertas medfödda fiendskap emot Gud och Hans ord.

17. Och konungen sade till sina drabanter, som när honom stodo: Wänder eder, och dräper HERrans prester: förty derand hand är ock med David: och då de wisste, att han flydde, underwiste de mig det icke. Men konungens tjenare wille icke komma deras händer wid HERrans prester och slå dem.

18. Då sade konungen till Doeg: Wänd du dig, och slå presterna. Doeg den Edomeen wände sig, och slog presterna, så att den dagen blefwo döde fem och åttatio män, som drogo linne lifskjortel.* *2 Mos. 28: 40.

Det är sannolik att af dem, som blefwo slagna, woro somliga Leviter.

19. Och presternas stad Nobe slog han med swärdsegg, både män och qwinnor, barn och dem som diade, fä och åsnor och får.

20. Men en Ahimelchs son, Ahitobs sons, benämnd AbJathar, slapp undan, och flydde bort till David,

21. Och sade honom, att Saul hade dräpt HERrans prester.

22. Men David sade till AbJathar: Jag wisste wäl den dagen, då den Edomeen Doeg der war, att han skulle säga det Saul: Jag är skyldig för alla din faders hus själar.

23. Blif när mig, och frukta dig intet. Den som står efter mitt lif, han skall ock stå efter ditt lif, och du skall med mig blifwa förwarad.

David sörjer nu djupt öfwer den olycka, han mot sin wilja åstadkommit. Hans ord till Abjathar betyda: ditt lif skall wara mig lika så dyrt som mitt eget.

23. Capitel.

David förrådd, förföljd, frälst.

Och David wardt bådadt: Si, de Philisteer stsrida emot Kegila, och röfwa ladorna.

Ladorna, grt: Logarne, sädeshögarne på tröskningsplatserne, som woro jemna ställen på öppna fältet.

2. Då frågade David HERran och sade: Skall jag gå bort och slå dessa Philisteer? Och HERren sade* till David: Gack åstad, du skall slå de Philisteer och undsätta Kegila. *1 Sam. 22: 5.

David frågade Herran genom presten Abjathar, som nu hade den öfwerstepresterliga embetsdrägten och bröstskölden med Urim och Thummin, som öfwerste presten skulle hafwa på sig, då han han frågade Herran, v. 6.

3. Men de män när David sade till honom: Si, wi hafwa fruktan här i Juda, och wilja ännu gå bort till Kegila till de Philisteer här.

4. Då frågade åter David HERran. Och HERren swarade honom och sade: Upp, drag neder till Kegila; ty jag will gifwa de Philisteer i dina händer.

5. Så drog David med sina män till Kegila och stridde emot de Philisteer, och dref dem deras boskap bort, och slog dem en stor slagtning af. Alltså undsatte David dem i Kegila:

6. Ty då Abjathar, Ahimelchs son, flydde till David till Kegila, bar han¨ lifkjorteln* dit ned med sig. *1 Sam. 21: 9; cap. 22: 10.

Ty då, eller: men då.

7. Då wardt Saul sagdt, att David war kommen till Kegila; och han sade: Gud hafwer gifwit honom i mina händer, så att han är innelyckt, och är kommen i en stad, som är förwarad med portar och bommar.

8. Och Saul lät kalla allt folket till strid dit neder till Kegila och skulle belägga David och hans män.

9. Då David förmärkte, att Saul hade ondt i sinne om honom, sade han till presten AbJathar: Tag hit lifkjorteln.

Tag hit lifkjorteln, d. ä. ta den på dig, och kom för att fråga Herran för mig. Derpå frågade David genom Abjathar de frågor, som här följa.

10. Och David sade: HERre Israels Gud, din tjenare hafwer hört, att Saul hafwer i sinnet, att han skall komma till Kegila till att förderfwa staden för min skull.

11. Mån borgarena i Kegila öfwerantwarda mig i hans händer? och mån Saul komma hit neder, såsom din tjenare hört hafwer? Det låt din tjenare få weta, HERre Israels Gud. Och HERren sade: Han kommer hit neder.

12. David sade; Mån borgarena i Kegila öfwerantwarda mig och mina män i Sauls händer? HERren sade: Ja.

Såsom hjertats ransakare wisste Gud, att folket i Kegila skulle hafwa begått detta otacksamma förräderi mot David, om han hade qwarblifwit. Gud wet icke allenast det som har händt, det som händer och det som skall hända, utan också det som möjligen hade kunnat ske eller kan ske. Inför Gud woro de således förrädare mot David, fastän de icke kunde utöfwa sitt onda uuppsåt, emedan David flydde. Detta kan lära Oss ett ödmjukt stillatigande i afseende på Herrans styrelse, då Hans wägar synas oss så underbara, i det Han låter olyckor och straffdomar öfwergå personer eller folk, som wi tycka äro oskyldiga. Men aldrig få wi af någon sådan olycka draga den slutsats, att den som hemsökes och lider, är straffbar framför andra. Se Luc. 13: 1–5. — Af Herrans swar till David finner man, att stunden ännu icke war kommen, som Gud i sin wishet hade bestämt för att låta honom tillträda kounungaembetet i Israel. Ännu wille Herren widare bereda och helga hans hjerta under lidande, och uppfostra honom i nödens skola, och tillika wille Herren ännu längre hafwa tålamod med den affällige Saul. Äfwen folket skulle widare förberdas till Davids hyllning.

13. Då stod David upp med sina män, som woro wid sex hundrade, och drogo ut af Kegila och wandrade, hwart de kunde. Då nu Saul wardt sagdt, att David war utflydd af Kegila, lät han sitt uttåg bestå.

14. Och David blef i öknen på borgen, och blef på berget i den öknen Siph. Men Saul sökte honom, så länge han lefde; men Gud gaf honom icke i hans händer.

15. Och David såg, att Saul utdragen war att söka efter hans lif; men David blef uti den öken Siph i heden.

16. Då stod Jonathan upp, Sauls son, och gick bort till David ut i heden, och styrkte hans hand i Gudi;

Styrkte hans hand i Gudi, d. ä. Jonathan uppmuntrade David att förtrösta på Herran och att se på Hans barmhertiga skickelser och det trogna beskydd, som han hittills fått erfara.

17. Och sade till honom: Frukta dig intet; min fader Sauls hand finner dig icke; och du warder konung öfwer Israel, så will jag wara dig närmast: och detta wet min fader wäl.* *1 Sam. 15: 28.

18. Och de gjorde båda ett förbund tillhopa för HERranom:* och David blef i heden; men Jonathan drog hem igen. *1 Sam. 18: 3; cap. 20: 16.

Förbundet förnyades för tredje gången.

19. Men de Siphiter foro upp till Saul i Gibea, och sade: Är icke David gömd när oss på borgen i heden, på den högen Hachila, som ligger på högra handen wid öknen?* *1 Sam. 26: 1. Ps. 54: 2.

Siphiterna woro inwånarne i staden Siph, Jos. 15: 24, i trakten af öknen Siph.

20. Så kom nu neder, konung, efter allt ditt hjertas begär, så wilja wi öfwerantwarda honom i konungens händer.

21. Då sade Saul: Wälsignade waren I HERranom, att I hafwen börbarmat eder öfwer mig.

22. Så går nu bort, och warder derom ännu wissare, att I mågen få weta och se, på hwad rum hans fötter warit hafwa, och ho honom der sett hafwer: ty mig är sagdt, att han listig.

23. Beser och bespejer alla rum, der han gömmer sig; och kommer igen till mig, när I ären wisse wordne, så will jag fara med eder: är han i landet, så skall jag söka upp honom i alla tusen i Juda.

24. Då stodo de upp och gingo till Siph framför Saul; men David och hans män woro i den öknen Maon på den slättmarken på högra sidan wid öknen.

25. Då nu Saul drog dit med sina män till att söka, wardt David förwarad: och drog ned uti en bergklippa i öknen Maon. Då Saul det hörde, jagade han efter David i den öknen Maon.

Staden och öknen Maon lågo nära Siph.

26. Och Saul med sina män gick på ena sidan om berget, och David med sina män på den andra siden om berget. Då nu David skyndade sig, att undkomma för Saul, då kringwärfde Saul med sina män David och hans män, att de måtte få dem fatt.

27. Men ett budskap kom till Saul och sade: Skynda dig och kom; förty de Philisteer äro infallne i landet.

28. Då wände Saul om af det sökandet efter David, och drog bort emot de Philisteer: deraf kallar man det rummet SelaMahelkoth.

Sela Mahelkoth bet. skiljoklippan. David blef häraf skild och räddad ifrån sin förföljare. Sålunda förwarades minnet af wigtiga händelser genom nya namn, som gåfwos åt städer, stenar, klippor, berg och dalar m. m.

24. Capitel.

David med Saul i kulan.

Och David drog med dädan, och blef på borgen i EnGedi.

2. Då nu Saul igenkom ifrån de Philisteer,* wardt honom sagdt: Si, David är i den öknen EnGedi. *1 Sam. 23: 27.

3. Och Saul tog tre tusen unga män utur hela Israel, och drog åstad till att söka David med hans man på de stengetters klippor.

Borgen Engedi, d. ä.: på de högsta klippor, der stengetter uppehålla sig. Bergen i södra delen af Judalandet äro mycket höga och skrofliga; branter och djup omwexla med hwarandra.

4. Och då han kom till de fårahyddor wid wägen, war der en kula; och Saul gick der in till att betäcka sina fötter:* men David och hans män sutto inne i kulan. *Dom. 3: 24.

Kulan war stor, wid och ljus i sin ingång, men inuti mörk, så att Saul icke kunde se dem, som woro der inne. Huru David war till mods derinne, kunna wi se Ps. 57 och Ps. 142. Betäcka sina fötter: se Dom. 3: 24.

5. Då sade Davids män till honom: Si, detta är den dagen, om hwilken HERren din Gud dig sagt hafwer: Si, jag skall gifwa din fiende i dina händer, att du gör med honom, såsom dig täckes. Och David stod upp, och skar sakta bort en flik af Sauls kjortel.

Man brukade på den tiden mycket långa kläder, och Saul hade wid detta tillfälle spridt flikarne så långt han kunde ifrån sig, och dessutom hörde han bullret af sitt folk utanför kulans ingång.

Herren hade ofta uppenbarat för David, att han skulle rädda sin tjenare från alla fiender och gifwa dem i hans händer. David förstod wäl, att han icke fick taga denna hämnd på sina fiender i sina egna händer, utan att Herren wille utföra den sjelf; men Davids tjenare wille nu, att David skulle hjelpa sig sjelf och icke förbida Herran. Efter naturens wanliga tänkesätt hade David icke bort låta detta tillfälle att befria sig ifrån sin förföljare gå sig ur händerna. Men så tänkte icke David, ehuru detta war för honom en stor frestelse. Han tackade Gud för detta tillfälle att bewisa sin kärlek till Saul och sitt redliga sinne.

6. Men sedan slog honom hans hjerta, att han hade skurit den Sauls flik bort.

Hans samwete gjorde honom förebråelser äfwen för mantelflikens afskärande, emedan det dock innebar en skymf för konungen, men det war ingalunda Davids mening att skymfa Herrans smorda, utan att bewisa sin oskuld. Davids ömma samwete kunde icke tydligare bewisa sin kraft.

7. Och sade till sina män: Det låte HERren wara långt ifrån mig, att jag det göra skulle, och komma min hand wid min herre, HERrans smorda: ty han är HERrans smorde.* *Ps. 7: 5.

8. Och David stillade sina män med ord, och lät dem icke öfwerfalla Saul. Och Saul kom upp utur kulan, och gick ut på wägen.

9. Stod ock David sedan upp, och gick utur kulan, och ropade efter Saul, och sade: Min herre konung. Saul såg tillbaka efter sig; och David böjde sitt ansigte ned till jorden, och tillbad;

Tillbad betyder här icke bön till Gud, utan ett djup förödmjukelse och hyllning inför konungen.

10. Och sade till Saul: Hwi hörer du de menniskors ord, som säga: David söker efter ditt argesta?

11. Si, i dag se dina ögon, att Herren hafwer i denna dag gifwit dig i min hand i kulan; och det wardt sagdt, att jag skulle dräpt dig; men dig wardt skonadt, ty jag sade: Jag will icke komma min hand wid min herre, ty han är HERrans smorde.

12. Min fader, se dock fliken af din kjortel i min hand, att jag icke wille dräpa dig, då jag bortskar en flik af din kjortel: Känn och se, att intet ondt är i min hand eller någon öfwerträdelse; jag hafwer ock intet syndat emot dig, och du går efter min själ, att du må taga henne bort.

Intet ondt är i min hand, d. ä.: jag har ingen ond afsigt.

13. HERren skall wara domare emellan mig och dig, och HERren skall hämna mig på dig; men min hand skall icke wara öfwer dig.

14. Såsom man säger af ett gammalt ordspråk: Af ogudaktiga kommer odygd; men min hand skall icke wara öfwer dig.

Af ogudaktiga kommer odygd, grt.: af ogudaktiga utgår ogudaktighet, d. ä.: wore jag ogudaktig, såsom du tror, så skulle jag nu hafwa begagnat tillfället, som war mig i händerna, att göra dig ondt. Af frukten bör du kunna känna trädet.

15. Hwem förföljer du, Israels konung? Hwem jagar du efter? En död hund, en loppa.* *1 Sam. 26: 20.

Du anwänder illa din konungsliga makt, i det du så förföljer en swag och obetydlig undersåte.

16. HERren ware domare, och döme emellan mig och dig, och se dertill, och rätte min sak ut, och frie mig ifrån din hand.

Dessa Davids ord, med ljus och eld af sanning och kärlek, samlade glödande kol på Sauls hufwud. Så hämnas en menniska som fruktar Gud.

17. Som nu David hade dessa orden uttalat, sade Saul: Är det icke din röst, min son David? Och Saul upphof sin röst och gret;

18. Och sade till David: Du är rättfärdigare än jag: du hafwer bewist mig godt; men jag hafwer bewist dig ondt.

19. Och du hafwer i denna dag gifwit mig tillkänna, huru du hafwer gjort wäl emot mig; att HERren hade beslutit mig i dina händer, och du hafwer dock icke dräpt mig.* *1 Sam. 26: 21.

20. Huru skulle någon finna sin fiende, och låta honom sedan gå en god wäg? HERren wedergälle dig det goda, Som du i denna dag med mig gjort hafwer.

21. Nu si, jag wet, att du warder konung, och Israels konungarike står i din hand.

Saul blef djupt rörd och mäktigt gripen af Davids kärlek och ädelmod. Nu kunde Saul tydligt förstå, att konungariket war David tillämnadt.

22. Så swär mig nu wid Herran, att du icke utrotar min säd efter mig, och icke utskrapar mitt namn utur min faders hus.

23. Och David swor Saul: och så drog Saul hem; men David och hans män drogo upp på borgen.

David lofwade nu Saul med en ed att aldrig öfwa någon hämnd på Sauls efterkommande. Det som berättas 2 Sam. 21: 6, 8, 9, war David nödsakad att göra för Herrans skull.

25. Capitel.

Samuel dör. Nabal, Abigail. Ahinoam. Phalti.

Och Samuel blef död: och hela Israel församlade sig, begreto honom, och begrofwo honom i hans hus i Rama.* Men David stod upp, och drog ned i den öknen Paran. *1 Sam. 28: 3.

Samuel afsomnade stilla och saligt, ty ehuru Saul mördade Herrans prester, så wågade han dock icke angripa den gamle wördade Samuel. Israel begret honom och kände wäl, att de hade förlorat en mäktig pelare i församlingen.

2. Och en man war i Maon, och hans wäsende war i Carmel,* och den mannen war ganska mäktig, och hade tre tusen får och tusen getter. Och det begaf sig, att han klippte sina får i Carmel. *Jos. 15: 55.

Hans wäsende, d. ä.: hans egendom och boskap. Carmel, bergig betesmark nära Maon, sydost från Hebron. (Icke Carmel nära Medelhafwet 1 Kon. 18: 13).

3. Och han hette Nabal; och hans hustru hette Abigail, och war en förnuftig qwinna och dägelig under ansigtet. Men mannen war hård och arg i sina gerningar, och war en af Caleb.

Nabal betyder dåre. Mannen war rik, men han war en dåre, ty hans hjerta war fästadt wid egodelarne, och han sökte ingen högre skatt. Abigail betyder dägelig. Ofta uttryckte modren sitt hjertas önskan i namnets betydelse, då hon gaf namn åt sitt barn. Namnet kunde också med beständig påminnelse medwerka till att denna önskan blef uppfylld. Abigail war en ”förnuftig qwinna.” Själens adel och skönhet är den största dägelighet, en skönhet, som icke föråldras, som aldrig blifwer alldaglig, och som icke fortäres i grafwen.

4. Då nu David fick höra i öknen, att Nabal klippte sina får;

5. Sände han ut tio unga män, och sade till dem: Går upp till Carmel, och då I kommen till Nabal, så helser honom på mina wägnar wänligen;

6. Och önsker honom lycka, och säger: Frid ware med dig och med ditt hus och med allt, det du hafwer,

7. Jag hafwer hört, att du hafwer fåraklippare. Si, dina herdar, som du hafwer, hafwa warit när oss; wi hafwa aldrig talat dem illa till; och dem hafwer intet fattats på talet, så länge de hafwa warit i Carmel.

Fattats på talet: saknats i antalet af deras boskap.

8. Fråga dina drängar derom, de skola säga dig det. Så låt nu dessa unga män finna nåd för dina ögon; ty wi äro komne på en god dag: gif dina tjenare och din son David, hwad din hand finner.

9. Då de Davids unga män kommo dit, och hade på Davids wägnar talat alla dessa orden med Nabal, höllo de upp.

Ehuru David icke egentligen hade någon rättighet att begära undsättning, så fordrade dock billig erkänsla å Nabals sida att understödja David och hans folk; ty de woro landets beskyddare mot öknens röfware, v. 16.

10. Men Nabal swarade Davids tjenare och sade: Ho är den David? Och ho är den Isai son? Det äro nu många de tjenare, som gifwa sig ifrån sina herrar.

11. Skulle jag taga mitt bröd, watten och kött, som jag för mina klippare slagtat hafwer, och gifwa det folk, som jag icke wet, hwadan de äro?

12. Då wände de Davids unga män om igen på deras wäg; och när de kommo till David, sade de honom allt detta.

13. Då sade David till sina män: Hwar och en binde sitt swärd wid sig. Och hwar och en af dem band sitt swärd wid sig; och David band ock desslikes sitt swärd wid sig: och drogo med honom ned wid fyrahundrade män; men tuhundrade blefwo qwar när deras tyg.

14. Men en af drängarna gaf Abigail, Nabals hustru, tillkänna, och sade: Si, David hafwer sändt bud utur öknen till att helsa wår herre; och han snuddade dem.

15. Och de män hafwa dock warit oss ganska nyttigt, och icke talat oss illa till, och oss hafwer intet fattats på talet, så länge wi hafwa wistats när dem, medan wi i marken woro:

16. Utan de hafwa warit wåra murar dag och natt, så länge wi waktade fåren när dem.

17. Så märk nu och se, hwad du göra will; ty förwisso är ett ondt för handen öfwer wår herre och öfwer hela hans hus: och han är en Belials man, hwilkom ingen något säga djerfwes.

18. Då hastade sig Abigail, och tog tuhundrade bröd och twå läglar win och fem kokade får och fem skeppor mjöl och hundrade stycken russin och tuhundrade stycken fikon och lade på åsnor.

Mjöl: torkadt eller stekt korn, cap. 17: 17.

19. Och sade till sina drängar: Går för mig, jag will komma efter: och hon sade sin man Nabal här intet af.

20. Och som hon red på åsnan och kom neder i bergsskygden, si, då kom David och hans män neder dragande emot henne, så att hon mötte dem.

21. Och David hade sagt: Jag hafwer förgäfwes förwarat allt, det denne hade i öknen, så att der hafwer intet fattats af allt, det han hade; och han betalar mig godt med ondt.

22. Gud göre detta och än mer Davids fiender, om jag låter åt honom blifwa qwar, intill i morgon ljust warder, en, som wäggen orenar, utaf allt det han hafwer.

Utaf allt det han hafwer, d. ä.: af alla som äro med honom skall icke en man blifwa wid lif. Mannens wrede gör icke det rätt är för Gudi, Jac. 1: 20. Äfwen de, som frukta Herran, äro utsatta för frestelser till wrede och till alla de synder, som af wreden åstadkommas. Det är derföre nödwändigt att aldrig taga något steg med ord eller gerning förr än wreden är stillad, ty så länge wreden warar, är förståndet förmörkadt, och hwad man i wrede gör måste man sedan alltid ångra. David hade stor orsak till wrede i Nabals hårdhet, otacksamhet v. 16, 21, och de skymford, v. 10, 11, som Nabal talat till hans folk; men allt detta kan icke rättfärdiga wreden och hans ed att hämnas. David erkänner sjelf att det war en stor nåd af Herran, att han blef hindrad ifrån att utföra sin syndiga föresats.

23. Då nu Abigail såg David, steg hon hastigt af åsnan, och föll för David på sitt ansigte, och tillbad honom på jorden;

24. Och föll till hans fötter, och sade: Ack! min herre: min ware denna missgerning, och låt din tjenarinna tala för dina öron; och hör din tjenarinnas ord.

25. Min herre sätte icke sitt hjerta emot denna Nabal, den Belials mannen; ty han är en galen man, såsom hans namn är, och galenskap är med honom: men jag din tjenarinna hafwer icke sett min herres unga män, som du utsände.

Att Abigail i sin nödställda belägenhet icke sökte minska och öfwerskyla sin mans ondska, utan öppet bekände den och tillstod hans dårskap, war den enda utwäg att hos David utwerka skonsamhet och räddning för sin man och sitt hus.

26. Men nu, min herre, så wisst som HERren lefwer, och så wisst som din själ lefwer, HERren hafwer förtagit dig, att du icke kom i blod, och hafwer friat dig din hand: men nu ware dina fiender såsom Nabal,* och de som wilja min herre ondt. *Ps. 49: 11.

Herren har i tid låtit mig weta Nabals swar, för att kunna förhindra dig ifrån att samka en blodsskuld på sitt samwete.

27. Här är wälsignelsen,* som din tjenarinna minom herra fört hafwer: gif henne de unga män, som med min herre wandra. *1 Mos. 33: 11.

Henne, nemligen wälsignelsen. d. ä.: gåfwan.

28. Förlåt din tjenarinna den öfwerträdelsen: ty HERren skall göra minom herra ett tryggt hus; ty du förer HERrans krig, och intet ondt skall när dig funnet warda i alla dina lifsdagar.

Emedan en sådan hög kallelse är dig af Herren gifwen, så måste ingen ond gerning af dig begås i alla dina lifsdagar.

29. Och om någon menniska häfwer sig upp till att förfölja dig, och står efter din själ; så skall min herres själ wara inbunden uti de lefwandes knippe när HERran din Gud:* men dina fienders själ skall warda bortslungad med slunga.† *Ps. 31: 21. Ps. 97: 10. †Ps. 6: 11. Ps. 73: 19.

De lefwandes knippe är en skön bild, hwarmed Abigail framställer, huru trygg David alltid kunde wara, emedan Herren hade öfwer honom en så sorgfällig wård, som man brukar hafwa om det man sammanbinder till att förwaras. Att hans fienders själ skulle bortslungas med slunga, betyder, att de af Herrans mäktiga hand skola förskingras och förgås.

30. När nu HERren minom herra allt detta goda görande warder, som Han dig sagt hafwer, och budit dig, att du skall wara en höfwitsman öfwer Israel;

31. Så warder detta icke görande min herres hjerta någon ångest eller nyck, att du hafwer blod utgjutit utan orsak och hämnat dig sjelf: så skall HERren göra minom herra godt, och du warder tänkande på din tjenarinna.

Ditt samwete skall icke göra dig förebråelser, att du utgjutit blod utan fullgiltig orsak. Abigails tal till David är kort, men fullt af eld och wishet. Hwarje ord är wigtigt och wäl afpassadt, fullt af sanning och tillika beräknadt på att öfwerwinna den djupt förolämpade och förtörnade hjelten. Huru lycklig hade Nabal kunnat wara, om han hade rätt förstått att wärdera en sådan maka, och gifwit sitt hjerta åt den Gud, som allena kan gifwa wishet, fromhet och sann fröjd!

32. Då sade David till Abigail: Lofwad ware HERren Israels Gud, som dig i dag hafwer emot mig sändt;

33. Och lofwade ware dina åthäfwor, och lofwad ware du, som i dag hafwer förtagit mig, att jag icke är kommen i blod, och hamnat mig med egen hand.

34. Sannerligen, så wisst som HERren Israels Gud lefwer, den mig förtagit hafwer, att jag icke gjorde dig ondt, hade du icke snarligen kommit emot mig, så hade åt Nabal, intill morgonen ljust warder, icke qwar blifwit en, som wäggen orenar.

35. Alltså tog då David af hennes hand det hon honom fört hade, och sade till henne: Far med frid upp till ditt hus: si, jag hafwer hört din röst, och täckeligen tagit din person.* *1 Mos. 19: 21; cap. 32: 20. Ordspr. 15: 1.

36. Då Abigail kom till Nabal, si, då hade han tillredt en måltid i sitt hus, såsom en konungs måltid, och hans hjerta war gladt i honom; ty han war mycket drucken: men hon sade honom intet, hwarken litet eller stort, intill morgonen ljust wardt.

Här är en ytterligare afmålning af Nabals sjelfwiska sinnelag, som icke frågade efter fattiga medmenniskor, utan blott gjorde sig sjelf goda dagar.

37. Då dager wardt, när winet war gånget af Nabal, sade hans hustru honom detta: då wardt hans hjerta dödt i honom, så att han wardt såsom en sten.

Icke af förskräckelse, utan af förargelse blef hos Nabal en så häftig sinnesrörelse, att han fick ett slaganfall.

38. Och efter tio dagar slog HERren honom, så att han blef död.

Så tog Herren hämnden i sin hand, och huru glad måste David för alltid hafwa warit, att icke hafwa någon blodskuld på sitt hjerta i detta fall! Hämnden är min, jag skall wedergälla det, säger Herren, Rom. 12: 19.

39. Då David hörde att Nabal war död, sade han: Lofwad ware HERren, som hafwer hämnat min försmädelse på Nabal; och hafwer förwarat sin tjenare för det ondt war: och HERren hafwer Nabals ondska wedergällt inpå hans hufwud. Och David sände bort, och lät tala med Abigail, att han måtte taga henne till hustru.

David fröjdar sig icke öfwer sin fiendes död, utan deröfwer, att Gud sjelf hade dömt i denna sak.

40. Och då Davids tjenare kommo till Abigail i Carmel, talade de till henne och sade: David hafwer sändt oss till dig, på det han må få dig till hustru.

41. Hon stod upp och tillbad på sitt ansigte till jorden, och sade: Si, här är din tjenarinna, att hon må tjena min herres tjenare, och twå deras fötter.

42. Och Abigail hastade sig, och gjorde och red på en åsna, och fem tjenstepigor, som under henne woro; och följde Davids budskap, och wardt hans hustru.

43. Desslikes tog David Ahinoam af Jisreel; och woro båda hans hustrur.

44. Men Saul gaf sin dotter Michal, Davids hustru, åt Phalti, Lais* son af Gallim. *2 Sam. 3: 15.

Grt.: Saul hade gifwit Michal m. m. Detta anföres här för att tillkännagifwa Sauls orättwisa mot David, och äfwen detta bidrog att förleda David att taga en annan hustru. David följde sedan den sed, som på den tiden icke war owanlig, att hafwa flera hustrur, hwilket dock aldrig af Herran blifwit lagligen tillåtet.

26. Capitel.

Sauls bägare, spjut. Ånger.

Och de af Siph kommo till Saul i Gibea och sade: Är icke David fördold på berget Hachila inför öknen?* *1 Sam. 23: 19. Ps. 54: 2.

Det synes att David för Abigails skull nu begifwit sig till trakten af Siph. Men Siphiterna förrådde honom, såsom de redan förut hade gjort, för att sätta sig i gunst hos Saul.

2. Då stod Saul upp och drog ned till den öknen Siph; och med honom tre tusen unga män af Israel: på det han skulle uppsöka David i öknen Siph.

3. Och lägrade sig på det berget Hachila, som ligger inför öknen wid wägen; men David blef i öknen. Och då han såg, att Saul kom efter honom i öknen,

4. Sände han spejare ut, och förfor, att Saul wisserligen kommen war.

5. Och David stod upp, och kom till det rummet, der Saul höll sitt läger: och han såg rummet, der Saul låg med sin härhöfwitsman Abner, Ners son; ty Saul låg i wagnborgen, och härfolket omkring honom.

6. Då swarade David, och sade till Ahimelech, den Hetheen.* och till Abisai, ZeruJa son, Joabs broder:† Ho will med mig neder till Saul i lägret? Abisai sade: Jag will ned med dig. *1 Mos. 10: 15. †1 Chrön. 2: 16.

Zeruja war Davids syster; Abisai och Joab woro hennes söner, 1 Chr. 2: 16.

7. Så kom David och Abisai till folket om natten, och si, Saul låg och sof i wagnborgen, och hans spjut stött i jorden wid hans hufwud; men Abner och folket låg omkring honom.

8. Då sade Abisai till David: Gud hafwer i denna dag beslutit din fiende i din hand; så will jag nu en gång med spjutet stinga honom igenom i jorden, så att han skall icke mer behöfwa.

9. Men David sade till Abisai: Förderfwa honom icke; ty ho will komma sin hand wid HERrans smorda, och blifwa oskyldig?* *Ps. 7: 5.

10. Ytterligare sade David: Så wisst som HERren lefwer; om HERren icke slår honom, eller hans tid kommer att han dör, eller han drager i en strid, och så blifwer borta;

11. Så låte HERren det wara långt ifrån mig, att jag skall komma min hand wid HERrans smorda! Så tag nu spjutet wid hans hufwud och wattubägaren, och låt oss gå.

12. Så tog David spjutet och wattubägaren wid Sauls hufwud, och de gingo sina färde: och ingen war som det såg eller märkte eller waknade; utan de sofwo alla, ty en tung sömn war fallen på dem af HERran.

Sömnen hos Saul och hans män war en träffande bild af det inre säkra syndatillståndet i deras hjertan. Såsom David hade öfwerlemnat Nabal i Herrans hand, så wille han nu på samma sätt, att Herren sjelf skulle döma mellan honom och Saul. David wördade Saul för Herrans skull; ty han war Herrans smorda. Om de, som Herren insatt uti något wisst embete, än hafwa stora fel, så måste man dock wörda dem för embetets skull; ty Gud känner dem wäl, och så länge Han fördrager dem, måste wi äfwen fördraga dem. Men detta skall icke hindra oss ifrån att på rätt tid i kärlek och ödmjukhet söka rätta deras fel, om wi kunna.

13. Då nu David war kommen öfwer på hinsidan, gick han upp på bergskullen långt ifrån, så att der war stort rum emellan dem;

14. Och ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: Hörer du icke, Abner? Och Abner swarade och sade: Ho är du, att du så ropar till konungen?

15. Och David sade till Abner: Är du icke en man? Och ho är din like i Israel? Hwi hafwer du då icke bewarat din herre konungen? Ty en af folket är der ingången till att slå din herre konungen ihjäl.

16. Det är icke redligt, som du gjort hafwer; så wisst som HERren lefwer, I aren dödens barn, att I eder herre, HERrans smorda, icke bewarat hafwen: nu se, här är konungens spjut och wattubägaren, som stodo wid hans hufwud.

Så snart David uppstigit på en säker klippa, der fienden blott på en lång omwäg hade kunnat komma till honom, så wäckte han om morgonen de sofwande och föreställde dem, att de woro straffbara och hade förtjent döden såsom sofwande wäktare. Sauls spjut war hans herrskaretecken, och att detta kom i Davids händer, hade således en wigtig betydelse.

17. Då kände Saul Davids röst, och sade: Är det icke din röst, min son David? David sade: Det är min röst, min herre konung.

18. Och sade ytterligare: Hwi förföljer min herre så sin tjenare? Hwad hafwer jag gjort? Och hwad ondt är i min hand?

19. Så höre dock nu min herre konungen sin tjenares ord: om HERren uppretar dig emot mig, så låte man ett spisoffer lukta; men om menniskors barn göra det, så ware de förbannade för HERranom, att de på denna dag hafwa fördrifwit mig, att jag icke må blifwa i HERrans arfwedel, och säga: Gack bort, och tjena andra gudar.

David will härmed säga: om jag försyndat mig emot Gud, så att Han derföre tillåter, att du blifwer retad till att förfölja mig, så låtom oss bringa Honom ett wälluktande spisoffer, som bättrings- och försoningstecken. Att David blef twungen till landsflykt, kunde för honom blifwa en swår frestelse till afguderi, och således gjorde hans fiender sig skyldiga till denna stora synd, och förtjente dermed förbannelsen.

20. Så förfalle nu icke mitt blod på jorden för HERrans ansigte; ty Israels konung är utdragen till att söka en loppa, såsom man jagar ett rapphöns på bergen.* *1 Sam. 24: 15.

David beder i tron om Herrans beskydd och förtröstar på Honom.

21. Och Saul sade: Jag hafwer syndat; kom igen, min son David, jag will intet ondt mer göra dig, derföre att min själ hafwer i denna dag dyr warit för dina ögon. Si, jag hafwer gjort dårligen och ganska owisligen.* *1 Sam. 24: 18.

Saul blef nu träffad af en blixt af lagens upplysande ljungeld, och hans naturliga känsla blef upprörd genom detta förnyade bewis på Davids kärlek och ädelmod. Men Saul lärer icke känna sitt eget hjerta. Han lofwar nu på nytt hwad han redan så ofta lofwat, men icke hållit, och inser icke, att han war så fängslad i syndens band, att det icke stod i hans förmåga att hålla ord. Den enda utwäg för honom hade warit att bedja Gud om nåd och frälsning från sina syndaband. Saul, som war Davids personliga fiende, erkänner Davids ädelmodiga kärlek. Men än i dag har David många fiender, som alla leta efter hans fel, men de tänka icke på hans ånger och bättring inför Herran, de gifwa icke akt på allt det ädla i hans wäsende. Men äfwen mot dessa fiender skall David en gång behålla rätt. Herren dömer sjelf mellan dem och honom. Matth. 25: 31.

22. David swarade och sade: Si här är konungens spjut: en af de unga män gånge hit upp och tage det.

23. HERren warder wäl hwar och en wedergällande efter hans rättfärdighet och tro; ty HERren hade i dag gifwit dig i min hand; men jag wille icke komma min hand wid HERrans smorda.

Grundlagen i Guds riksstyrelse öfwer menniskorna war således icke blott för David känd, utan inskrifwen i hans hjerta. Herren wedergäller hwar och en efter hans rättfärdighet och tro. Rättfärdigheten är af tron; tron är i hjertat, och till hjertat ser den rättfärdige domaren.

24. Och såsom din själ hafwer i denna dagen för mina ögon mycket aktad warit, så warde ock min själ mycket aktad för HERrans ögon och hjelpe mig utur all bedröfwelse.

David wänder sig nu med förnyad förtröstan och bön till Gud. Denna säkra tillflykt swek honom aldrig.

25. Saul sade till David: Wälsignad ware du, min son David; du skall göra det och gå det igenom. Så gick David sin wäg; och Saul wände om hem igen.

27. Capitel.

David i Ziklag. Gessur sköfladt.

Så tänkte David i sitt hjerta: Jag faller dock en dag Saul i händer; det är mig bättre, att jag rymmer undan in uti de Philisteers land; på det Saul må wända igen att ytterligare söka efter mig i alla Israels gränser; så må jag då komma ifrån hans händer.

2. Och stod upp, och gick åstad med de sex hundrade män, som med honom woro, till Achis, Maochs son, konungen i Gath.

3. Så blef David när Achis i Gath med sina män, hwar med sitt hus; David desslikes med sina twå hustrur, Ahinoam, den Jisreelitiskan, och Abigail, Nabals hustru, den Carmelitiskan.

4. Då Saul wardt sagdt, att David war flydd till Gath, sökte han icke mera efter honom.

5. Och David sade till Achis: Hafwer jag funnit nåd för dina ögon, så låt gifwa mig ett rum uti en af städerna på landet, att jag må bo derinne; hwi skulle din tjenare bo uti konungsstaden när dig?

6. Då gaf honom Achis på den dagen Ziklag: deraf är Ziklag Juda konungars allt intill denna dag.

David fick troligtwis snart anledning att af Saul frukta ny förföljelse. Men dock war detta beslut hos David, att åter begifwa sig in uti fiendernas land, ett bewis på klentro och bewisar, huru hos Herrans tjenare tro och misströstan, kraft och swaghet omwexla med hwarandra. Davids förra erfarenhet i Philisteernas land kunde hafwa lärt honom att icke på nytt kasta sig i fiendernas händer. Ziklag låg i Juda stam, Jos. 15: 31, men hade af Philisteerna blifwit intaget. En tid tillhörde det Simeons stam. Jos. 19: 1, 5.

7. Tiden, som David bodde uti de Philisters land, war ett år och fyra månader.* *1 Sam. 29: 3.

8. Och David med sina män drog upp, och föll in uti de Gessuriters och de Girsiters och de Amalekiters land; ty dessa bodde i landet af ålder, der man kommer till Zur allt intill Egypti land.* *1 Sam. 15: 7.

Gessuriterna woro en af Canaans folkstammar i södra delen af landet (Jos. 12: 5), hwilken förut bott öster om Jordan. Amalekiterna hade icke alla af Saul blifwit utrotade, utan blott en del af dem.

9. Och då han slog landet, lät han hwarken man eller qwinna lefwa;* och tog får, fä, åsnor, kameler och kläder, och wände om och kom till Achis. *2 Mos. 17: 14. 5 Mos. 25: 19.

10. När nu Achis sade: Hafwen I ock i dag någorstädes infallit? Då sade David: Söderut i Juda; och söderut till de Jerahmeeliter; och söderut till de Keniter.* *Dom. 1: 16.

Jerahmeeliterna och Keniterna woro hedningar, som ännu uppehöllo sig i Juda stam. David anföll dem icke, men han gaf Achis ett sådant twätydigt swar, att det kunde synas såsom om han hade krigat emot dem (v. 12). Bokstafligen lyder hans swar sålunda: på Juda söder och på de Jerahmeeliters söder och åt de Keniters söder, och detta kan betyda antingen söder i eller söder om dessa folk. Achis trodde, att David angripit dem, ehuru Davids uttryck kunde hafwa den mening (som war den fullt sanna), att han gjort sina krigståg söder om dessa folk. För Achis wille han således synas såsom om han förde krig mot sitt eget land, och derigenom blef han hos Achis mera afhållen och mera trygg. Men denna twätydighet war syndig, och den berättas här till warning för Guds folk, att de må taga sig till wara för hwarje steg, som kunde föranleda frestelse till osannfärdighet. Hade icke David begifwit sig till Philisteerna, så hade han icke behöft att söka sin säkerhet i twätydighet. Den som allwarligt beflitar sig om att alltid göra Herrans wilja och att aldrig gå sin egen wäg, behöfwer aldrig taga sin tillflykt till nödlögn. Men det war hos David icke falskhet, utan räddhåga, som förorsakade denna synd.

11. Men David lät hwarken man eller qwinna lefwande komma till Gath, och tänkte: De måga säga på oss, och sqwallra. Så gjorde David, och det war hans sedwänja, så länge han bodde uti de Philisteers land.

12. Derföre trodde Achis David och tänkte: Han hafwer gjort sig illa luktande för sitt folk Israel; ty blifwer han wäl min tjenare till ewig tid.

Gud hade befallt, att Canaaniterna skulle utrotas, men det hade icke skett, och nu öfwergick denna dom en del af dem genom Davids swärd. De woro afgudiske röfwarefolk, som längesedan hade förtjent detta straff. Men huruwida denna dom utfördes, utan att David dermed försyndade sig, är en annan fråga, som endast den rätte domaren kan afgöra.

Illa luktande: förhatlig.

28. Capitel.

David följer Achis. Endors spöke.

Och det begaf sig på den tiden, att de Philisteer församlade sin här till att draga ut i strid emot Israel. Och Achis sade till David: Du skall weta, att du och dina män skolen draga ut med mig i hären.

2. David sade till Achis: Nu wäl, du skall se, hwad din tjenare göra skall. Achis sade till David: Derföre skall jag sätta dig till mitt hufwuds waktare i mina lifsdagar.

Mitt hufwuds waktare, d, ä., till öfwerste för min lifwakt.

3. Så war nu Samuel död, och hela Israel hade begråtit honom och begrafwit honom i hans stad Rama.* Så hade Saul bortdrifwit utur landet spåmän och tecknatydare.† *1 Sam. 25: 1. †2 Mos. 22: 18. 3 Mos. 20: 27.

4. Som nu de Philisteer församlade sig, och kommo och lägrade sig i Sunem, församlade ock Saul hela Israel, och lägrade sig i Gilboa.

5. Då Saul såg de Philisteers här, fruktade han sig, och hans hjerta war mycket försoffadt.

6. Och han frågade HERran, och HERren swarade honom icke, hwarken i drömmar eller genom ljus eller genom propheter.* *2 Mos. 28: 30. 4 Mos. 12: 6; cap. 27: 21.

Saul fick icke nu något swar af Herran, ty han hade till fullo ådagalagt, att han icke wille göra Herrans wilja. Han frågade icke med uppriktigt hjerta, derföre war hans fråga ingen rött fråga, utan det war att fresta Gud. Genom ljus, d. ä.: genom Urim och Thummim, ljus och fullkomlighet, som woro Herrans medel att gifwa swar genom öfwerstepresten.

7. Då sade Saul till sina tjenare: Söker mig en qwinna, som en spådomsanda hafwer, att jag må gå till henne och fråga henne. Hans tjenare sade till honom: Si, i EnDor är en qwinna, som hafwer en spådomsanda.

8. Och Saul omskifte sina kläder, och tog andra uppå, och gick dit, och twå män med honom, och kommo om natten till qwinnan; och sade: Kära, spå mig genom spådomsanda, och res mig upp den jag säger dig.

9. Qwinnan sade till honom: Si, du wet wäl hwad Saul gjort hafwer, huru han hafwer förödt de spåmän och tecknatydare utur landet: hwi will du då komma min själ i nätet, att jag skulle blifwa dödad?

10. Då swor Saul henne wid HERran. och sade: Så wisst som HERren lefwer, skall detta icke wara dig räknadt till missgerning.

Då nu Saul icke kunde få något swar på lofligt sätt, så wände han sig till mörka hedniska konster. Denna qwinna hade en spådomsanda, grt.: som besitter en Obh, d. ä.: som mäktar beswärja döda. Huruwida denna qwinna blott war en sådan bedragerska, som föregaf, att hon kunde uppkalla aflidnas andar, eller om hon med tillhjelp af mörka konster och satans makt war i stånd att göra det, säger icke Skriften; men det förra är sannolikast, emedan hon sjelf förundrade sig och förskräcktes, då hon fick se Samuel. Hos Saul wisar sig nu en förskräcklig blandning af gudlöshet och widskepelse. Han will icke omwända sig till Herran, han är nu icke rädd för att göra det som i lagen war så strängt förbjudet, 3 Mos. 20: 27, men han will dock hafwa ett samtal med Herrans tjenare Samuel, som war afsomnad.

11. Då sade qwinnan: Hwem skall jag uppresa dig? Han sade: Res mig Samuel upp.

12. Då nu qwinnan såg Samuel, ropade hon högt, och sade till Saul: Hwi hafwer du bedragit mig? Du är Saul.

Det war icke qwinnan, som uppkallade Samuel, hon hade ingen makt dertill, utan Samuel wisade sig efter Herrans tillåtelse, så snart Saul hade uttalat sin önskan. Nu blef qwinnan förskräckt både för den syn som hon fick se, till straff för sina ogudaktiga konster, och äfwen för Saul, som hon nu till följe af synen kunde weta wara den som talat med henne, och som förut så strängeligen förfarit emot alla beswärjare.

13. Och konungen sade till henne: Frukta dig icke; hwad ser du? Qwinnan sade till Saul: Jag ser gudar stiga upp af jorden.

Gudar är samma ord som står 1 Mos. 1: 1, och brukas om någonting gudomligt, äfwen om öfwerhetspersoner, 2 Mos. 21: 6.

14. Han sade: Huru är hans skapnad? Hon sade: En gammal man kommer upp, och är klädd uti en silkeskjortel. Så förnam Saul, att det war Samuel, och böjde sitt ansigte ned på jorden, och tillbad.

Saul kunde således icke se Samuels ande, men han fick höra honom tala.

15. Och Samuel sade till Saul: Hwi hafwer du gjort mig omak, att du hafwer låtit mig uppresas?* Saul sade: Jag är i stor nöd; de Philisteer strida emot mig, och Gud är wiken ifrån mig, och swarar mig intet, hwarken genom propheter eller genom drömmar; derföre hafwer jag låtit kalla dig, att du skall underwisa mig hwad jag göra skall. *5 Mos. 18: 11.

16. Samuel sade: Hwad will du fråga mig, efter HERren är ifrån dig wiken* och är din owän worden? *1 Sam. 16: 14.

17. HERren warder dig görande, såsom Han genom mig talat hafwer; och HERren skall rifwa riket utur din hand och gifwa det David, din nästa: * *1 Sam. 15: 26, 28.

18. Derföre att du HERrans röst icke lydt hafwer; icke heller fullföljt Hans wredes grymhet emot Amalek; derföre hafwer nu HERren detta gjort dig.

19. Dertill skall HERren ock gifwa Israel med dig uti de Philisteers händer: i morgon skall du och dina söner wara när mig; och HERren skall gifwa Israels här uti de Philisteers händer.* *Syr. 46: 23.

Den Heliga Skrift gifwer icke minsta anledning att tro, att detta skulle hafwa warit en tillställning af Satan, och icke heller att det war ett gyckelspel af qwinnan, utan ordens enkla tydliga lydelse gifwer wid handen, att det war den aflidne Samuel, som talade med Saul, både för att straffa och warna honom. Samuel, som war full af brinnande kärlek till Saul och sörjde för honom, så länge han lefde, tog denna kärlek och denna sorg med sig i grafwen och fortfor således äfwen efter döden att tänka på den olycklige konungen och på sitt arma folk. Och att han nu genom Herrans tillstädjelse på Sauls högeliga åstundan kom att tala med honom, är ingen större omöjlighet och ingenting underbarare, än att Englar uppenbarade sig för menniskor. Såsom detta tal lyder, v. 16—18, kunde Satan icke tala. När mig, v. 19, betyder i de dödas rike; der Lazarus och den rike mannen kunde se hwarandra, ehuru ett stort swalg war dem emellan.

20. Då föll Saul hasteligen till jorden, ty han kunde icke stå, och wardt swårligen förfärad för Samuels ord, så att ingen makt war mer i honom; ty han hade intet bröd ätit i den hela dagen och den hela natten.

Saul, som förut hade fallit på knä och böjt sin ansigte ned på jorden, v. 14, sjönk nu ned af förskräckelse helt och hållet.

21. Och qwinnan gick in till Saul, och såg, att han war mycket förfärad, och sade till honom: Si, din tjenarinna hafwer lydt din röst: och jag hafwer satt min själ i min hand, så att jag lydde dina ord, som du talade till mig.

22. Så hör ock nu du din tjenarinnas röst: Jag will sätta för dig en beta bröd, att du äter, och kommer till makt igen, och går dina färde.

23. Han nekade och sade: Jag will intet äta. Då nödgade honom hans tjenare och qwinnan, så att han lydde deras röst. Och han stod upp af jorden, och satte sig på sängen.

24. Och qwinnan hade en gödd kalf i huset; då hastade hon sig, och slagtade honom, och tog mjöl och blandade, och bakade det osyradt:

25. Och bar fram för Saul, och för hans tjenare; och då de hade ätit, stodo de upp, och gingo all den natten.

Qwinnan hade således förut warit på något afstånd ifrån Saul: hon kom nu till honom och påminte honom att det war på hans befallning, som hon wågat öfwerträda hons eget påbud. Att det, som nu hade händt, öfwerstigit hennes wäntan, uppenbarar hon icke. Sauls mod och kraft äro nu borta, han har öfwergifwit Herran och han har ingen tro, ingen förtröstan, intet hopp mera, utan nedsjunker i dyster förtwiflan; icke en gång till smärta och jemmer har han någon känsla qwar, inga tårar gifwa luft åt den dödssjuka själens hemska qwal. Den man, som Herren hade utwalt till konung i Israel, den man, som af den utmärkte propheten erhållit konungasmörjelsen, som blifwit omfattad med faderlig kärlek och sjelf warit så mäktigt fattad af Herrans ande, — denne man går nu sin timliga undergång och en mörk ewighet till mötes med ett hjerta tillslutet för Guds nåd och för hwarje stråle af Herrans ljus. Ebr. 10: 31.

Antingen beswärjandet och uppkallandet af aflidnas andar war en werklighet eller blott war bedrägeri, så bewisar det dock tydligt, att man på den tiden allmänt trodde, att själen fortfor att lefwa efter kroppens död. Att en salig ande, såsom Samuels, icke kunde framkallas af en spåqwinnas konst, är tydligt, och af orden synes, att hon icke ens fick tid att företaga några konster för detta ändamål. Men att Samuel friwilligt efter Herrans tillstädjelse kunde äfwen efter döden göra ett försök att warna och tillrättaföra den olycklige konungen, som han alltid burit på sitt hjerta, innebär ingen omöjlighet. Mose och Elias wisade sig för lärjungarne på berget, då Christus förklarades, Matth. 17. Och för många uppenbarades efter Christi uppståndelse de heliga, som sofwit hade, och som nu, delaktige af Christi uppståndelses kraft och seger, liksom wille uppmana de lefwande att fröjda sig öfwer Hans seger, som är uppståndelsen och lifwet. Matth. 27: 52, 53. Men det war i sistnämnda fall icke blott deras andar, utan ock deras lekamen, och detta underwerk war så mycket större.

29. Capitel.

David misstänkes, berömmes.

Men de Philisteer samlade alla sina härar i Aphek; och Israel lägrade sig i Ajin i Jisreel.

Aphek och Sunem, cap. 28: 4, lågo nära hwarandra, och härarne räckte från det ena stället till det andra. Jisreel är en stor slätt och war tillika en stad, Jos. 17: 16, som sedan för en lång tid blef hufwudstad i Israels rike.

2. Och de Philisteers förstar gingo med hundrade och med tusende; men David gick efterst med sina män när Achis.

3. Då sade de Philisteers förstar: Hwad skola dessa Ebreer. Achis sade till dem: Är icke det David, Sauls tjenare, Israels konungs, den nu när mig warit hafwer år och dag;* och jag hafwer intet funnit med honom ifrån den tiden han föll intill mig? *1 Sam. 27: 7.

4. Men de Philisteers förstar wordo wrede på honom, och sade till honom: Låt den mannen wända om och blifwa i sitt rum, der du hafwer satt honom, att han icke drager neder med oss i striden, och warder wår fiende i striden; ty i hwad kunde han bättre blidka sin herre, än med dessa männernas hufwud?* *1 Chrön. 12: 19.

5. Är icke han den David, om hwilken de sjöngo i dansen: Saul slog tusen, men David slog tio tusen?* *1 Sam. 18: 7; cap. 21: 11.

6. Då kallade Achis David och sade till honom: Så wisst som HERren lefwer, jag håller dig för en redlig man; och din utgång och ingång med mig i hären behagar mig wäl, och hafwer intet argt sport af dig ifrån den tiden du kom till mig intill nu; men du behagat icke förstarna.

7. Sa wänd nu om, och gack med frid, på det du icke skall förtörna de Philisteers förstar.

Så styrde nu Herren, att David blef frälst från det stora trångmål, hwaruti han war, så att han icke behöfde, för att rädda sitt lif, föra wapen mot sitt eget folk.

8. David sade: Hwad hafwer jag gjort? Och hwad hafwer du sport af din tjenare, ifrån den tid jag hafwer warit när dig, intill nu, att jag icke skall komma och strida emot min herre konungens fiender?

Äfwen af dessa ord finna wi, att Davids hjerta icke war i ett godt tillstånd under wistelsen bland Philisteerna. Hans swåra belägenhet och den hedniska omgifningen werkade ganska skadligt på hans själs tillstånd.

9. Achis swarade och sade till David: Jag wet wäl, att du är täck för mina ögon såsom en Guds Engel; men de Philisteers förstar hafwa sagt: Låt honom icke draga upp med oss i striden.

Achis synes genom umgänget med David hafwa fått någon kunskap om den sanne Guden.

10. Så war nu i morgon bittida uppe och din herres tjenare, som med dig komne äro: och när I äten i morgon bittida uppståndne, och ljust är, så går eder wäg.

11. Så war då David och hans män bittida uppe, att de skulle om morgonen färdas, och kommo uti de Philisteers land igen: men de Philisteer drogo upp till Jisreel.

30. Capitel.

Ziklag sköfladt, frälst. Rofwet deladt.

Då nu David på tredje dagen kom till Ziklag med sina män, woro de Amalekiter det infallne söderut och till Ziklag; och hade slagit Ziklag och uppbränt med eld;

2. Och hade bortfört qwinnorna dädan, både små och stora; men de hade ingen slagit ihjäl, utan drifwit dem bort, och woro sin wäg.

Amalekiterna ämnade sannolikt att sälja fångarne såsom slafwar.

3. Då nu David med sina män kom till staden och såg, att han war uppbränd med eld, och deras hustrur, söner och döttrar fångne:

4. Hof David och folket, som med honom war, deras röst upp och greto, till dess de icke mer gråta kunde.

5. Ty Davids twå hustrur woro ock fångna, Ahinoam den Jisreelitiskan, och Abigail, Nabals hustru, den Carmelitens.

6. Och David war storligen bedröfwad: ty folket wille stena honom; ty hela folkets själ war bedröfwad, hwar och en öfwer sina söner och döttrar. Men David stärkte sig i HERran sin Gud;

I sin stora nöd tog David åter sin tillflykt till Herran sin Gud.

7. Och sade till presten AbJathar, Ahimelechs son: Bär mig fram lifkjorteln.* Och då AbJathar hade burit fram lifkjorteln. *1 Sam. 23: 9.

8. Frågade David HERran. och sade: Skall jag jaga efter krigsfolket? Och skall jag få dem fatt? Hon sade: Jaga efter dem; du skall få dem fatt, och undsätta rofwet.

David wille icke företaga något emot Herrans wilja, och Herrans swar gaf honom kraft och frimodighet till striden.

9. Så drog David åstad och de sex hundrade män, som när honom woro. Och då de kommo till den bäcken Besor, blefwo några ståndande:

10. Men David och fyrahundrade män jagade efter: och de tuhundrade män, som ståndande blefwo, hade försummat sig fara öfwer bäcken Besor.

11. Och de funno en Egyptisk man på marken, den förde de till David, och gåfwo honom bröd, att han åt, och gåfwo honom watten dricka:

12. Och gåfwo honom ett stycke fikon och tu stycken russin. Och då han ätit hade, kom hans ande åter till honom; ty han hade i tre dagar och tre nätter intet bröd ätit, och intet watten druckit.

Ett stycke fikon och tu stycken russin betyder stycken af fikondeg och russindeg. Russin erhållas af drufwor. Dessa frukter, liksom äfwen dadlar och annan frukt, brukar man i österlanden att sammanknåda, torka och förwara på samma sätt som ost.

13. David sade till honom: Hwem hörer du till? och hwadan är du? Han sade: Jag är en Egyptisk dräng, en Amakiters tjenare, och min herre hafwer öfwergifwit mig; ty jag wardt krank för tre dagar sedan.

14. Wi woro här infallne söder på Crethi och uppå Juda och söder på Caleb,* och hafwa bränt upp Ziklag med eld. *Jos. 14: 13; cap. 15: 13.

Söder på Crethi, grt.: i Crethernas land söderut. Cretherna woro en af Philisteernas stammar; de härstammade från Kaphthor, nemligen ön Cretha.

15. David sade till honom: Will du röra mig ned till det krigsfolket? Han sade: Swär mig wid Gud, att du icke slår mig ihjäl eller antwarder mig i min herres hand, så will jag föra dig ned till det krigsfolket.

16. Och han förde dem ned: och si, de hade förstrött sig öfwer hela jorden, åto och drucko, och fröjdade sig, för det stora bytets skull, som de tagit hade utur de Philisteers land och utur Juda land.

17. Och David slog dem ifrån morgonen allt intill aftonen emot den andra dagen, så att ingen af dem undslapp; förutan fyrahundrade ynglingar, de satte sig uppå kameler och flydde.

Ifrån morgonen allt intill aftonen emot den andra dagen, d. ä.: från gryningen ända till aftonen, då den andra dagen, efter Judarnas räkning, begynte med solens nedgång.

18. Så undsatte då David allt, det de Amalekiter tagit hade, och sina twå hustrur:

19. Och fattades ingen, hwarken liten eller stor, hwarken söner eller döttrar, eller af rofwet, eller hwad som helst de tagit hade: David hemtade det allt igen.

20. Och David tog får och fä, och dref boskapen för sig, och de sade: Detta är Davids rof.

21. Och då David kom till de tuhundrade män, som sig försummat hade efterfölja David, och woro blefne wid bäcken Besor; gingo de ut emot David, och folket, som med honom war: och David gick till folket, och helsade dem wänligen.

22. Då swarade de, som onde och Belials män woro ibland dem, som med David dragne woro, och sade: Efter de icke foro med oss, skall man intet gifwa dem af rofwet, som wi undsatt hafwa; utan hwar och en tage sin hustru och sina barn, och gånge sin wäg.

23. Då sade David: I skolen icke så göra, mina bröder, med det, som HERren oss gifwit hafwer, och hafwer förwarat oss, och gifwit det krigsfolket i wåra händer, som emot oss komne woro.

24. Ho skulle höra eder derutinnan? Sådan som deras del är, som woro ned dragne i striden, sådan skall ock deras del wara, som när tygen blifwit hafwa, och skall lika bytt warda.* *4 Mos. 31: 26, 27. Jos. 22: 8.

25. Detta är också ifrån den tiden och allt sedan wordet för en sed och rätt i Israel intill denna dag.

En sådan billig delning gjorde David till stadga och sed i Israel.

26. Och då David kom till Ziklag, sände han af rofwet till de äldsta i Juda sina nästa, och sade: Si, der hafwen I wälsignelsen af HERrans fienders rof;

27. Nemligen dem i BethEl, dem i Ramoth söderut, dem i Jathir:

28. Dem i Aroer, dem i Siphmoth, dem i Esthemoa:

29. Dem i Rachal, dem i de Jerahmeeliters städer, dem i de Keniters städer:

30. Dem i Horma, dem i ChorAsan, dem i Atach:

31. Dem i Hebron. och allestädes der David wandrat hade med sina män.

David bewisade sin tacksamhet mot dem, som bewisat honom wänskap och trohet. Så war nu Herren med sin nödställda tjenare och förlossade honom och hans hus utur fiendernas händer.

31. Capitel.

Saul fallen, hängd, begrafwen.

Så stridde nu de Philisteer emot Israel: och Israels män flydde för de Philisteer, och föllo slagne på det berget Gilboa.* *1 Chrön. 19: 1.

Från Jisreel, der striden började, flydde Israels här upp på Gilboa berg, men blefwo af Philisteerna förföljda, och en stor mängd dödade.

2. Och de Philisteer föllo hardt in på Saul och hans söner, och slogo Jonathan och Abinadab och Malchisua, Sauls söner.

3. Och striden wardt hård emot Saul, och skyttarne drabbade på honom med bågarna; och han wardt illa sårad af skyttarna.

Grt.: Han bäfwade storligen för bågskyttarne: han såg ingen räddning för sig.

4. Då sade Saul till sin wapendragare: Drag ditt swärd ut, och sting mig igenom dermed, att desse oomskurne icke komma och stinga mig igenom, och drifwa gabberi med mig. Men hans wapendragare wille icke; ty han fruktade sig storligen. Så tog Saul swärdet, och föll deruppå.

Sauls enda omsorg war nu, huru han skulle kunna undwika skammen att blifwa dödad af Philisteerna. På Gud tänkte han icke, på sin själ tänkte han icke, någon tanke på bättring och salighet fann ingen ingång i hans arma mörka hjerta.

5. Då nu hans wapendragare såg, att Saul war död, föll han ock på sitt swärd, och blef död med honom.

Några mena, att denne wapendragare war Doeg (cap. 22: 18, 19), den förrädaren, hwilken nu i sådant fall fick lönen för sin illgerning. Så blef Saul för sitt förräderi emot Herran nu en sjelfmördare, såsom sedan Judas. Till alla sina andra synder lade han nu denna blodsskuld, som är en bland de onaturligaste och förskräckligaste af alla synder, emedan derigenom allt tillfälle till bättring och frälsning afskäres.

6. Så blef Saul död och tre hans söner och hans wapendragare och alla hans män tillhopa på den dagen.* *1 Chrön. 10: 6.

Alla hans män, d. ä.: de som woro qwar hos honom.

7. Då nu Israels män, som woro på hinsidan wid dalen och på hinsidan Jordan, sågo, att Israels män woro flydde, och att Saul och hans söner woro döde, öfwergåfwo de städerna och flydde sammaledes: så kommo de Philisteer och bodde deruti.

På hinsidan wid dalen och på hinsidan Jordan, grt.: på sidan om Jordan, 5 Mos. 3: 20, 25, således icke på andra sedan Jordan, dit Philisteerna aldrig sträckt sitt wälde.

8. Den andra dagen kommo de Philisteer till att afkläda de slagna; och funno Saul och hans tre söner liggande på berget Gilboa:

9. Och höggo honom hans hufwud af, och drogo af honom hans wapen, och sände i de Philisteers land allt omkring till att förkunna det i deras gudars hus och ibland folket.* *1 Chrön. 10: 9.

Af 1 Chrön. 10: 10, synes, att de upphängde Sauls wapen och hufwud i Dagons tempel, för att sålunda ära afguden för den seger de wunnit.

10. Och lade hans harnesk i Astaroths* hus; men hans kropp hängde de uppå muren i Bethsan. *Dom. 2: 13.

Kroppen utan hufwud hängde de på muren. Så war Saul olycklig medan han lefde, fick en ömklig död och blef efter döden skymfad, emedan han öfwergifwit den trofaste Guden, som kan frälsa ur all nöd och från alla fiender.

11. Då de i Jabes och Gilead hörde, hwad de Philisteer hade gjort Saul;* *1 Chrön. 10: 11.

12. Reste sig upp alla de, som striddogse män woro, och gingo den hela natten, och togo Sauls och hans söners kroppar ned af muren i Bethsan, och förde dem till Jabes, och brände dem der upp:* *2 Sam. 2: 4; cap. 21: 12. 2 Chrön. 16: 14. Jer. 34: 5.

Att förbränna lik war aldrig i allmänt bruk i Israel, utan detta war ett undantag.

13. Och togo deras ben, och begrofwo dem under ett träd i Jabes; och fastade i sju dagar.* *1 Chrön. 10: 12.

Någon allmän sorg, såsom efter Samuel, nämnes icke. Hwad de i Jabes gjorde war en gärd af tacksamhet mot Saul, som i början af sin regering räddat dem ifrån Ammoniterna, cap. 11.

Ände på den första Samuels Bok.

1. Sjelfwa tabernaklet hade icke dörrar.