Propheten Haggai.

Emellan år 530 och 518 f. Chr. f.

Inledning.

Propheten Haggai war en af de Israeliter, som ifrån den Babyloniska fångenskapen återwände till Judalandet. Propheterna Haggai och ZacharJa woro twå stora wittnen, som ibland det återwända Judafolket werkade i stor kraft, uppmuntrade till templets återuppbyggande och till gudstjenstens återställande, samt warnade och tröstade folket med wigtiga prophetior om Israels stora bestämmelse, om Messiæ ankomst och Hans rikes upprättande. Messias utlofwas, icke blott såsom Israels, utan såsom alla hedningars tröst; till Honom hänwisas Israel, till Honom kallas hedningarna. Propheten Haggai är således för Christi kyrka i alla tider ett mäktigt wittne, och efter hans prophetior hafwa wi ännu stora ting att wänta. Se Ebr. 12: 25–28.

1. Capitel.

Templets byggning försummas.

Uti andra året konung Darios, uti sjette månaden, på första dagen i månaden, skedde HERrans ord genom den propheten Haggai till Serubbabel, Sealthiels son, Juda förste, och till Jehosua, Jehozadaks son, den öfwerste presten,* och sade: *Esra 5: 1.

Här menas den persiske konungen Darius Hystaspis, i hwilkens andra regeringsår tempelbyggnaden på Haggais och Zacharias framställning åter började, sedan den genom fienderna blifwit afbruten. Se Esra 5: 1, 2; cap. 4: 21–24; cap. 6: 14. Om Jehosua, se Esra 2: 2. (Jesua.) Zach. 3: 1–9.

2. Så säger HERren Zebaoth: Detta folket säger: Tiden är ännu icke kommen, att man HERrans hus bygga skall.

Under fiendernas stämplingar och starka motstånd, som omtalas i Esra 4: 5–24 och cap. 5: 3, sade Judarna: Det är nu icke tid att bygga Herrans tempel. På samma sätt uppskjuta också många menniskor sin omwändelse af klenmodighet och menniskofruktan eller af naturlig tröghet eller af kärlek till en köttslig maklighet. Af samma anledningar uppskjuta de också många goda werk. Denna tröghet till tempelbyggnaden är en bild af den allmänna trögheten wid uppbyggandet af Guds andeliga lefwande tempel. 1 Pet. 2.

3. Och HERrans ord skedde genom den propheten Haggai, sägande:

4. Mån då eder tid wara kommen, att I bo skolen uti hwälfda hus, och detta huset måste öde stå?

Det är ock i wår tid wanligt, att just de menniskor, som icke fråga efter Christi kyrkas uppbyggelse, tänka så mycket på sina timliga ärender och på sina hus, som om de hade ett ewigt hem här på jorden. De wilja bo för sig sjelfwa och önska icke, att den himmelske konungen skall bo ibland dem, Zeph. 3: 15, 17. Jfr Luc. 19: 14, 27. Detta är det argaste och farligaste uppror.

5. Nu, så säger HERren Zebaoth: Ser, huru det går eder.

6. I sån mycket, och fören litet in; I äten, och warden dock icke mätte; I dricken, och warden dock icke otörstige; I kläden eder, och kunnen dock icke wärma eder; och den der penningar förtjenar, han lägger dem uti en hålig pung.* *3 Mos. 26: 26. 5 Mos. 28: 38. Micha 6: 15. Hagg. 2: 17.

Då menniskan öfwergifwer Gud, så blifwer ofta äfwen i timliga ting Guds wälsignelse så förminskad, att ingen omtanka, intet arbete, inga ansträngningar wilja förslå, utan det är såsom om allt, hwad som förwärfwas, förtärdes än af en hemlig brand, än genom allahanda skickelser, som menniskan ej kan förhindra.

7. Så säger HERren Zebaoth: Ser, huru det går eder.

8. Går upp på berget och hemter trä, och bygger huset, det skall wara mig