Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

Propheten Haggai

Propheten Haggai.

Emellan år 530 och 518 f. Chr. f.

Inledning.

Propheten Haggai war en af de Israeliter, som ifrån den Babyloniska fångenskapen återwände till Judalandet. Propheterna Haggai och ZacharJa woro twå stora wittnen, som ibland det återwända Judafolket werkade i stor kraft, uppmuntrade till templets återuppbyggande och till gudstjenstens återställande, samt warnade och tröstade folket med wigtiga prophetior om Israels stora bestämmelse, om Messiæ ankomst och Hans rikes upprättande. Messias utlofwas, icke blott såsom Israels, utan såsom alla hedningars tröst; till Honom hänwisas Israel, till Honom kallas hedningarna. Propheten Haggai är således för Christi kyrka i alla tider ett mäktigt wittne, och efter hans prophetior hafwa wi ännu stora ting att wänta. Se Ebr. 12: 25–28.

1. Capitel.

Templets byggning försummas.

Uti andra året konung Darios, uti sjette månaden, på första dagen i månaden, skedde HERrans ord genom den propheten Haggai till Serubbabel, Sealthiels son, Juda förste, och till Jehosua, Jehozadaks son, den öfwerste presten,* och sade: *Esra 5: 1.

Här menas den persiske konungen Darius Hystaspis, i hwilkens andra regeringsår tempelbyggnaden på Haggais och Zacharias framställning åter började, sedan den genom fienderna blifwit afbruten. Se Esra 5: 1, 2; cap. 4: 21–24; cap. 6: 14. Om Jehosua, se Esra 2: 2. (Jesua.) Zach. 3: 1–9.

2. Så säger HERren Zebaoth: Detta folket säger: Tiden är ännu icke kommen, att man HERrans hus bygga skall.

Under fiendernas stämplingar och starka motstånd, som omtalas i Esra 4: 5–24 och cap. 5: 3, sade Judarna: Det är nu icke tid att bygga Herrans tempel. På samma sätt uppskjuta också många menniskor sin omwändelse af klenmodighet och menniskofruktan eller af naturlig tröghet eller af kärlek till en köttslig maklighet. Af samma anledningar uppskjuta de också många goda werk. Denna tröghet till tempelbyggnaden är en bild af den allmänna trögheten wid uppbyggandet af Guds andeliga lefwande tempel. 1 Pet. 2.

3. Och HERrans ord skedde genom den propheten Haggai, sägande:

4. Mån då eder tid wara kommen, att I bo skolen uti hwälfda hus, och detta huset måste öde stå?

Det är ock i wår tid wanligt, att just de menniskor, som icke fråga efter Christi kyrkas uppbyggelse, tänka så mycket på sina timliga ärender och på sina hus, som om de hade ett ewigt hem här på jorden. De wilja bo för sig sjelfwa och önska icke, att den himmelske konungen skall bo ibland dem, Zeph. 3: 15, 17. Jfr Luc. 19: 14, 27. Detta är det argaste och farligaste uppror.

5. Nu, så säger HERren Zebaoth: Ser, huru det går eder.

6. I sån mycket, och fören litet in; I äten, och warden dock icke mätte; I dricken, och warden dock icke otörstige; I kläden eder, och kunnen dock icke wärma eder; och den der penningar förtjenar, han lägger dem uti en hålig pung.* *3 Mos. 26: 26. 5 Mos. 28: 38. Micha 6: 15. Hagg. 2: 17.

Då menniskan öfwergifwer Gud, så blifwer ofta äfwen i timliga ting Guds wälsignelse så förminskad, att ingen omtanka, intet arbete, inga ansträngningar wilja förslå, utan det är såsom om allt, hwad som förwärfwas, förtärdes än af en hemlig brand, än genom allahanda skickelser, som menniskan ej kan förhindra.

7. Så säger HERren Zebaoth: Ser, huru det går eder.

8. Går upp på berget och hemter trä, och bygger huset, det skall wara mig [ band II, 750 ]tacknämligt, och jag skall bewisa min ära,* säger HERren. *Hagg. 2: 8, 10.

9. Ty I wänten wäl efter mycket; och si, det warder litet; och om I än förer det hem, så blåser jag dock det bort. Hwi så? säger HERren Zebaoth. Derföre att mitt hus så öde står; och hwar och en hastar med sitt hus;

10. Derföre hafwer himmelen förhållit daggen öfwer eder, och jorden sin frukt.* *3 Mos. 26: 19, 20. 5 Mos. 28: 23.

Herren wille bewisa sin ära (v. 8) genom att gifwa framgång åt tempelbyggnaden och åt folkets arbete och genom att göra fiendernas anslag om intet.

11. Och jag hafwer kallat torka* både öfwer land och berg; öfwer korn, win, olja, och öfwer allt det utaf jorden kommer; och öfwer folk och fä, och öfwer allt händers arbete. *1 Kon. 17: 1. 2 Kon. 8: 1. Hagg. 2: 18.

Då det i Eliæ tid icke regnade på tre år och sex månader, så war detta ett straff öfwer folket för dess stora synders skull, och då Herren hemsöker med misswäxt, hungersnöd, farsoter eller andra lidanden, så är det wanligtwis en följd af otro och ogudaktighet hos dem, som hemsökas. Straffet skall lära dem att gifwa akt på Herrans ord. Es. 28: 19.

12. Då hörde Serubbabel, Sealthiels son, och Jehosua, Jehozadaks son, den öfwerste presten, och alla öfwerblifna af folket, sådan HERrans deras Guds röst, och prophetens Haggai ord; såsom HERren deras Gud honom sändt hade; och folket fruktade sig för HERran.

Så hade fångenskapen werkat på detta folk. Förut hade de icke welat lyssna till Herrans ord genom propheterna, som så rikligen förkunnades af Jeremia och andra: men nu fruktade det sig för Herran, då Haggai förkunnade Herrans ord.

13. Då sade Haggai, HERrans engel, som HERrans budskap hade till folket: Jag är med eder,* säger HERren. *Hagg. 2: 5.

Propheten kallas engel, som här betyder sändebud, ty han hade ett Herrans budskap, hwarje ordets tjenare måste wara sänd af Herran och utrustad med Hans Ande, eljest är han en falsk prophet. Herrans löfte att wara med sitt återställda, beträngda folk innebär en oöfwerwinnerlig kraft. Gifwen den swagaste, som har Herren med sig, är oöfwerwinnerlig.

14. Och HERren uppwäckte Serubbabels anda, Sealthiels sons, Juda förstes; och Jehosua anda, Jehozadaks sons, den öfwerste prestens; och allt igenlefda folkets anda; så att de kommo och arbetade uppå HERrans Zebaoths, deras Guds hus.

Både wilja och förmåga till allt godt werk kommer af Herran allena. Dessa gåfwor tillbjudas åt menniskan, men om hon undandrager sig och icke tager emot dem, så är det lika stor synd, som om hon hade kraft till det goda, men icke wille anwända den. Guds Anda uppwäcker gåfwan. Paulus säger: Uppwäck den gåfwa, som i dig är, 2 Tim. 1: 6; alltså skall menniskan emottaga Guds Anda till gåfwans uppwäckande. Waker och beder!

2. Capitel.

Andra templets härlighet.

På fjerde och tjugonde dagen, i sjette månaden, uti andra året konung Darios.

Denna vers hörer till det föregående. Alltså börjades tempelbyggandet ånyo, 23 dagar efter det Haggai förkunnat Herrans budskap, cap. 1: 1.

2. På första och tjugonde dagen, i sjunde månaden, skedde HERrans ord genom den propheten Haggai, och sade:

3. Tala till Serubbabel, Sealthiels son, Juda förste; och till Jehosua, Jehozadaks son, den öfwerste presten, och till det igenlefda folket, och säg:

4. Hwilken är ibland eder igenlefd, som detta hus i dess förra härlighet sett hafwer?* Och huru synes eder nu derom? Är det icke så, att det tyckes eder intet wara? *Esra 3: 12.

En månad efter det man börjat åter arbeta på tempelbyggnaden följde denna prophetia (v. 2). Efter som Judarna hade warit i fångenskapen i 70 år, så kunde bland de återkomna icke finnas många, som hade sett det Salomoniska templet, och dessa greto nu både af glädje och af smärta; af glädje, att templet byggdes, men af smärta, emedan det war så ringa emot det förra. Se Esra 3: 12.

5. Och nu, Serubbabel, haf ett godt mod, säger HERren; haf ett godt mod, du Jehosua, Jehozadaks son, öfwerste prest; hafwer ett godt mod, allt folk i landet, säger HERren, och arbeter; ty jag är med eder,* säger HERren Zebaoth. *Hagg. 1: 13.

6. Efter det ordet, då jag ett förbund* med eder gjorde, när I utur Egypten drogen, skall min ande blifwa när eder; frukten eder intet. *2 Mos. 19: 5.

7. Ty så säger HERren Zebaoth: Det är ännu en liten tid, att jag skall röra himmel och jord, hafwet och det torra;* *Ebr. 12: 26.

[ band II, 751 ]Det är ännu, grt.: Ännu en gång och det snart o. s. w. Då Israel fördes ur Egypten, och förbundet stiftades genom lagens utgifwande på Sinai, så skedde stora rörelser och skakningar, så att himmel och jord syntes bäfwa. Då Herren i stort skapar något nytt i nådens rike, så röras äfwen naturens krafter. Så skedde, då Jesus uppgaf sin anda på korset, och då Han uppstod ifrån de döda, och då den Helige Ande blef utgjuten på Pingstdagen. Således stiftades äfwen det nya förbundet under starka rörelser. Men ännu större woro de rörelser i folken, hwarigenom wägen banades för Christi kyrka. Stora omhwälfningar skedde både före och efter Christi ankomst. Och ännu större rörelser förestå, då prophetiorna skola fullbordas och Gud will gifwa en allmän seger åt sin kyrka på jorden. En stor rörelse och förändring måste ske i hvarje menniskas hjerta, själ och sinne, innan Guds förbund med henne blifwer lefwande och kraftigt, så att hon blifwer rättfärdiggjord, pånyttfödd och salig. Men stora rörelser, wäldiga skakningar äro att wänta äfwen i werlden, då folken uppröras såsom ett stormande haf, Uppb. 13: 1, och wredgas emot Herran och Hans smorda. Ps. 2: 1.

8. Ja, alla hedningar skall jag röra; så skall då komma alla hedningars tröst; och jag will göra detta hus fullt med helighet, säger HERren Zebaoth.

Hedningarna rördes, så att stora förändringar skedde i menniskornas timliga förhållanden, innan Christus kom, som här kallas alla hedningars tröst; och då Han kom, blef templet, hwaruti Han inbars såsom barn, Luc. 2: 27, och hwaruti Han sedan så ofta infann sig, delaktigt af en större härlighet än Salomos tempel. Den synliga härligheten eller glansen af Guds närwarelse fanns aldrig i detta sednare templet, såsom den warit i tabernaklet och i Salomos tempel, 2 Mos. 40: 34, 35. 1 Kon. 8: 10, 11, men detta härliga sken war blott ett synligt tecken till Herrans andeliga närwarelse, hwilken blef fullkomligare i Christus, som är härlighets sken och Hans wäsendes rätta beläte. Så är nu Christus, Guds härlighet, närwarande i sin kyrka, och såsom Guds härlighets sken will Han genom Evangelium och genom sin Anda uppenbara sig för alla hedningar, till deras tröst och salighet, som tro. Denna uppenbarelse sker fortfarande genom Evangelii predikan, som har åstadkommit och skall åstadkomma stora rörelser bland jordens folk; rörelser för somliga till salighet och för andra till undergång och förtappelse. Luc. 2: 34. 2 Cor. 2: 16.

9. Ty mitt är både silfwer och guld, säger HERren Zebaoth.

För Herren Zebaoth hade det warit en ringa ting att smycka detta andra templet med guld och silfwer såsom det förra, men för detta war en wida större och härligare prydnad bestämd.

10. Detta sista husets härlighet* skall större warda, än det förstas warit hafwer, säger HERren Zebaoth; och jag skall frid gifwa i detta rummet, säger HERren Zebaoth. *Hagg. 1: 8.

Blott genom Messias, Jesus Christus, kunde denna frid blifwa gifwen. Han är den rätta Salomo, som upprättar fridens rike, Han gaf sina lärjungar sin Anda och sade: frid ware eder; Hans herradöme skall stort warda och på friden ingen ända. Es. 9: 7. Och då Han föddes, sjöng den lofsjungande englaskaran: Ära ware Gud höjden och frid på jorden! — Det ordet tröst (v. 8) betyder egentligen åstundan, nemligen Christus, Frälsaren, efter hwilken folken längta, utan att rätt weta det.

11. På fjerde och tjugonde dagen, i nionde månaden, uti andra året Darios, skedde HERrans ord till den propheten Haggai, och dade:

12. Detta säger HERren Zebaoth: Fråga presterna om lagen,* och säg: *3 Mos. 10: 10, 11.

13. Om någon bure heligt kött uti sitt klädes sköte; och komme sedan med sitt klädesköt wid bröd, mos, win, olja, eller hwad det för spis wara kunde; worde det ock heligt? Och presterna swarade, och sade: Nej.

Det heliga kan icke helga det orena, men det orena gör det heliga orent. Folket trodde, att de kunde godtgöra allt, både sin försummelse i tempelbyggnaden och öfriga synder dermed, att de hade inrättat gudstjensten och offrade sina offer på altaret utan tempel. Den willfarelse råder hos många, att då de gå till kyrkan och till Nattwarden och läsa och gifwa almosor, så godtgör det deras synder. Men här wisar propheten, att det orena äfwen gör allt det öfriga orent, det orena hjertat förorenar till och med sjelfwa gudstjensten och det bästa en menniska gör. Allt det, som icke utgår af tron, det är synd. Rom. 14: 23. Om du icke will gifwa ditt hjerta till tempel åt Herran, och låta Honom rena det, så är all din gudstjenst fåfäng. Sådan som menniskan är i sitt inre, sådana äro hennes gerningar.

14. Haggai sade: Om nu en, som af ett wederkommet as oren är, komme wid något af dessa tingen, worde det ock orent? Presterna swarade, och sade: Det worde orent.* *4 Mos. 19: 11, 16.

15. Då swarade Haggai och sade: Alltså är ock detta folket och dessa menniskor för mig, säger HERren; och allt deras händers werk, och hwad de offra, det är orent.

16. Och nu, ser huru det eder gånget är, ifrån denna dagen och tillförene, förrän en sten på den andra lagd wardt af HERrans tempel;

[ band II, 752 ]17. Att när en kom till kornhopen, som skulle hålla tjugu mått, så woro der som nogast tio; kom han till pressen, och mente uppfylla femtio åm, så woro der som nogast tjugu.* *5 Mos. 28: 38. Micha 6: 15. Hagg. 1: 6.

18. Ty jag plågade eder med torka, brandkorn och hagel, uti allt edert arbete:* likwäl omwänden I eder icke till mig, säger HERren. *Amos 4: 9. Hagg. 1: 11.

Se cap. 1: 11.

19. Så ser nu der uppå, ifrån denna dag, och tillförene, nemligen ifrån fjerde och tjugonde dagen i nionde månaden allt intill den dagen, då HERrans tempel grundadt wardt, ser deruppå.

Ifrån den dag, då efter tempelbyggnadens början de hade upphört att bygga, hade också wälsignelsen upphört.

20. Ty säden ligger ännu i lårarna, och ingenting bär ännu något; hwarken winträd, fikonträd, granatträd eller oljoträd; men ifrån denna dagen will jag gifwa wälsignelse.

Ty säden o. s. w. Grt.: Finnes ännu säden i ladorna? Nej, den är ju slut o. s. w., men wälsignelse utlofwas ifrån den dagen, då de åter började arbeta på Herrans hus. Söker först efter Guds rike och Hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till. Matth. 6: 33.

21. Och HERrans ord skedde andra gången till Haggai, på fjerde och tjugonde dagen i månaden, och sade:

22. Tala till Serubbabel, Juda förste, och säg: Jag skall röra himmel och jord;

Se v. 7.

23. Och skall omstörta rikens säten, och förgöra de mäktiga hedningarnas riken; och skall omstörta både wagn och resenär; så att både häst och man skola nederfalla, hwar och en genom den andras swärd.

Se Hes. 38: 21.

Äfwen de mäktigaste fiender, som satte sig emot Guds rike, skulle nedstörtas, Perser, Greker, Syrer, Egyptier och Romare och sedan all antichristisk makt, allt måste wika för Christi spira.

24. På densamma tiden, säger HERren Zebaoth, skall jag taga dig, Serubbabel, Sealthiels son, min tjenare, säger HERren; och will hålla dig såsom en signetsring;* ty jag hafwer utwalt dig, säger HERren Zebaoth. *Jer. 22: 24. Luc. 3: 27.

Detta löfte till Serubbabel gick i fullbordan både i den wälsignelse, Gud gaf till hans arbete på tempelbyggnaden, och i hans regering och deruti, att han infördes i Christi slägtregister. Luc. 3: 27, 31. Se Högaw. 8: 6. Jer. 22: 24. Signetsring, dyrbarhet, som bewaras wäl. Deri är egarens namn. Genom Serubbabel beseglade Herren det förnyade förbundet, då templet återuppbyggdes. Serubbabel war förste öfwer ett swagt folk och ringa emot den mäktige Darius men icke åt Darius eller någon sådan mäktig konung blef ett sådant härligt löfte gifwet. Äfwen den minste i Christi rike är lindrigare, än den mäktigaste utom detta rike. Werldshistorien är en beständig förändring. Folk och riken uppkomma och sjunka, synder följa på synder och straffdomar på straffdomar; seder och tänkesätt förändra sig, det ena folket uppreser sig emot de andra, throner wackla och falla, men Christi rike står fast. Han skall regera i ewighet, och lycklige äro alla de, som äro rätta undersåter i Hans rike! De bygga sitt hopp på den fasta grundwalen. Allt annat är obeständigt, ja, himmel och jord skola förgås, men den, som förtröstar på Herran, blifwer ewinnerligen.

Ände på Propheten Haggai.