126
förbundet mellan sin dotter och sin nu värderade son Gaetano.
En afton, då prinsessans sista jordiska önskan ifrigt föresväfvade henne, den nemligen att än en gång få återse sin Guilio, gick detta i fullbordan.
Guilio inträdde sakta, obemärkt, med lutande gång och sänkt öga. Knäböjande vid moderns säng, emottog han hennes välsignelse och gaf henne sin hemlighet, den hon förde med sig i grafven.
Straxt derpå försvann den unge prinsen ånyo; och först efter flera veckor, då Gaetano med sin unga maka lemnat Rom för att under en tid med kärleken, konsten och poesin till följeslagare svärma i andra delar af Italien, återsyntes i det nästan utdöda palatset Montefieri skuggan af dess fordne egare, siste ättlingen af denna gren.
Den gamle trotjenaren Pietro var nu den enda betjeningen; och prinsen, som nästan aldrig gick ut, ej sällskapade med någon och icke emottog en enda menniska, hjelpte sjelf till med det lilla, som var honom behöfligt.
En eremit kunde ej lefva tarfligare och strängare. Det enda, som saknades för att göra illusionen fullkomlig, var heligheten.
Ett missnöjdt knot hördes ofta sakta undfalla den unge mannens bleka läppar, men med hvarje sådant utbrott följde alltid en rysning och en rädd blick åt väggarna. Sedan var han tålig, men de brinnande ögonen talade ett annat språk.
En dag erhöll han ett bref från Gaetano och Annunciada. De förtäljde om sin sällhet, sin frihet och frid. De bjödo honom komma till sig och uppmanade honom att afkasta fjettrarne af det förflutna.
— Nej, sade han bittert, jag vill hafva mitt fängelse i dessa salar. Jag kunde ej upprätta deras glans . . . jag vill multna med dem.
