Hoppa till innehållet

Sida:Borta och Hemma.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
127



XII.

POMPEJI.




Jag hade ej varit många dagar i Neapel, innan jag erinrade mig att konungariket »de bägge Sicilierna» var nog lyckligt att ega jernvägar och att en af dessa jernvägar förde till Pompeji.

Det var tidigt på morgonen, en vacker solskensdag, som jag gjorde denna observation, och en halftimma sednare var jag redan vid stationen, hade köpt mig biljett och väntade blott på trängens afgång.

Under denna väntan hade jag tillfälle att iakttaga en underlig företeelse.

Jernvägen, som — enligt hvad allmänt är kändt — icke bär sig, har dock lyckats ruinera fiakrarne och hyrvagnarne. Dessa, som i fordna tider hade uteslutande privilegium på alla Justresande till Herkulanum, Vesuvius och Pompeji, göra förgäfves de mest förtviflade försök att täfla med sin fruktansvärde konkurrent — de resande föredraga den billigare och hastigare färden på la strada ferrata. Också utbjudas vagnar för ett orimligt godt pris, och kuskarne trängas kring den resande, underbjudande hvarandra. En ville köra mig till Pompeji för 8 carliner, men slog genast ned till 6. En annan begärde 4 carliner och en tredje utbjöd sina krakar »per una bottiglia», det vill säga för blotta drickspengarne. Jag förmodar att man skulle ha slutat med att erbjuda mig betalning för att följa med.