hushåll, särdeles då deri finnes någon sjuk, fattades, och Isander hade ej lyckats anskaffa penningar till nödiga uppköp.
— Hvar är du, min Ernst? frågade modern med svag stämma, och hennes skumma blickar sökte sonen.
— Här, mamma lilla, svarade Isander och fattade sin mors hand.
— Jag känner mig nu litet bättre. Berätta mig då hur det gått för dig.
— Såsom mamma vet, besökte jag grefve Hägerstjerna, som har jus patronatus i denna församling. Han mottog mig ganska vänligt . . .
— Ack, helt vist börjar lyckan åter le emot oss.
— Kanske, sade Isander med ett bittert leende Grefven var mycket god emot mig: han icke blott lofvade mig sitt inflytande, hvad pastoratet beträffar, utan ville äfven skaffa mig en hustru.
— Hvad vill det säga?
— Han önskar att den blifvande pastorn i L** måtte vara gift.
— Stackars Ernst, och din ännu icke jordade ungdomskärlek . . .
— På den kan jag ej tänka. Grefven erbjuder mig sin hustrus kammarjungfru mamsell Charlotte.
— Men du känner henne ju ej.
— Hvad gör det? Jag lär nog känna henne efter äktenskapet, om det skulle bli af . . . Dessutom är mitt hjerta kallt, jag kommer aldrig mera att älska någon qvinna. Om jag ej blott fruktade något annat . . .
— Hvad då?
— Åh, ingenting just bestämdt. Var glad, min mor, vi skola åter blifva lyckliga.
— Du antager då grefvens förslag?
— Hvad vill jag göra? Kan jag se min mor omkomma af brist.
— O, barn, du får ej för min skull uppoff . . .
