294
— Jag är således, sade Filip leende, rival med
en turkisk ambassadör. Saken börjar inveckla sig.
— Men hvem vet, återtog fru Stiegler, om ni ej skulle kunna vända denna omständighet er till nytta.
— Huru då?
— Om ni skulle spela den turkiske ambassadörens rôl och söka väcka hos Laura först kärlek, sedan afund och svartsjuka.
— Ah, jag förstår! Och jag tackar er . . . planen är god.
En öfverläggning följde.
4.
Klockan var half 5 på eftermiddagen.
Laura, Julie och Alfhild hade nyss slutat en språklektion och voro nu ensamma, emedan deras kamrater voro sysselsatta på annat håll.
— I eftermiddag, mina flickor, sade fru Stiegler, i det hon inträdde i rummet, i eftermiddag blir det icke någon ordentlig läsning.
Dessa ord, såväl som förestånderskans ovanligt högtidliga toalett, tillkännagåfvo någon betydande nyhet.
— Jag väntar besök af . . . gissa hvem?
— Enkedrottningen? gissade Alfhild.
— Min far? frågade Laura.
— Nej, ingendera. Jag väntar turkiske ambassadören. Ja, han har begärt tillstånd af mig att bese min pension, och jag hoppas att ni ej kommer att ingifva honom någon dålig tanke om den. Utan tvifvel skall man ändtligen civilisera Turkiet och anlägga pensionsanstalter för de så mycket vanvårdade qvinnorna.
— Det är troligt . . . kommer herr ambassadören snart?
— Jag väntar honom hvarje ögonblick.
— Äro vi blott passande klädda att visa oss för honom?
