framgång och ha fortlevat i avskrifter eller omtryck långt in på 1800-talet. Några ha sjungits som folkvisor fram till våra dagar.
Men dialektdikternas förnämsta intresse för vår tids forskning är självfallet det intresse de ha som språkliga minnesmärken. Det är det, som kan motivera en t. o. m. fullständig och utförligt dokumenterad edition, Dikterna representera dialekter från så gott som samtliga svenska landskap från Skåne till Norrbotten. Några äro de äldsta kända dialektproven från de landskap de tillhöra eller de enda som överhuvud bevarats från äldre tid. Språkformen är väl inte i alla lika autentisk; materialet måste alltid behandlas med kritik. Det finns dikter med god dialekt och andra svagare. Det språkliga värdet står icke alltid i relation till författarnas litterära kunnighet; även ett i litterärt avseende särdeles tafatt alster kan språkligt vara mycket upplysande (t. ex. nr 53, som trol. författats av den 18-årige A. Nordenflycht, en bror till skaldinnan). — Bröllopsdikterna på dialekt ge oss en föreställning om den äldre beskaffenheten av våra skilda landskapsdialekter, som eljest icke skulle stå oss till buds, från en tid med andra kulturella förhållanden och med gynnsammare livsvillkor för folkmålen än de som nu råda. Särskilt viktiga äro en del dikter på mål eller målformer, som numera måste anses väsentligen utdöda, t. ex. från omnejden av Stockholm, i det gamla Gävle, i delar av Roslagen och Åland (jfr t, ex. V. Solstrand, Stud. i nord. fil. 22: 2 s. 14 ff., Hfors 1932). I flera språkhistoriska frågor ha iakttagelser i bröllopsdikterna redan givit anledning till intressanta slutsatser, och nya resultat kunna väntas särskilt för dialektgeografin och ordhistorien.
Den äldsta litteraturen på dialekt i Sverige härrör från
början av 1600-talet och består av några bondescener i skådespel,
bl. a. de märkliga scenerna på förträffigt Älvdalsmål i Prytz
Gustaf I från 1621. Sådana scener, på vers eller prosa, träffas
också längre fram på 1600-talet och efter 1700; de vore
förtjänta att utgivas i en särskild samling. Men huvudparten av
den äldre folkmålslitteraturen utgöres dock av bröllopsdiktningen
på dialekt, vars äldsta kända alster är Samuel P. Elfvings
hexameterdikt på älvdalska vid Jacob Berghults och Margareta de
Valloies bröllop i Upsala den 11 febr. 1668, det första numret
i vår samling. (I parentes sagt är Elfvings dikt, såsom läsaren
snart torde finna, en av de mest svårtolkade i samlingen; den
överträffas i detta hänseende endast av n:r 7). — Båda slagen
av dialektdiktning, bondescenerna och bröllopsdikterna, ha
motsvarigheter eller förebilder i de nordiska grannländernas
litteratur och på kontinenten.
Bröllopsdiktningen på dialekt är en avart av den på 1600- och 1700-talen i så överflödande omfattning florerande tillfällighetsdiktningen. Bland den oerhörda mängden av i biblioteken bevarade »Verser till enskilda», ofta flera hundra för varje år, från senare 1600-talet till slutet av 1700-talet då hela genren plötsligt blev omodern, äro de ojämförligt flesta skrivna på svenskt riksspråk eller på latin. Man träffar också dikter på tyska, franska, engelska, italienska, holländska, lågtyska, grekiska, hebreiska, finska, estniska, lettiska(?), isländska, fornsvenskt lagspråk, runsvenska och Ulphilansk gotiska; slutligen två poem på indianspråk från Nya Sverige. Bröllopsdikterna på svensk dialekt utgöra endast en bråkdel, vanligen en eller ett par om året, vissa år ingen alls; bland gravdikterna, som till antalet snarast äro flera än bröllopsdikterna och som icke avtaga i frekvens i samma grad mot slutet av 1700-talet, känner jag endast en på dialekt, den här avtryckta från Åbo 1735 (n:r 64; jfr nr 61).
Den första kända bröllopsdikten på dialekt är på Älvdalsmål, och dalmålet är förhärskande under den äldsta perioden, till 1690. De flesta dikterna från denna tid äro tryckta i Upsala eller Västerås; versmåttet är hexameter eller lyriska metra: man tycker sig märka inspiration från Stiernhielm och Columbus.[1]
På 1690-talet dominerar Upplandsdialekt eller delvis möjligen
- ↑ I ett brev på latin till Stiernhielm den 9 mars 1668 omtalar Columbus en bröllopsdikt på dalmål med högsvensk översättning, vilken han översände till Stiernhielm. G. Ekholm, som omnämner brevet (Samuel Columbus, Upps. 1924, s. 29), förmodar, kanske på otillräckliga skäl, att C. åsyftar en av honom själv skriven, sedermera förkommen dikt. Det är väl icke otänkbart, att dikten just är den av Elfving till bröllopet i Upsala ungefär en månad tidigare författade. — Brevet visar i alla händelser, att Columbus och Stiernhielm) intresserat sig för diktarten.
