( 122 )
IV. SÅNGEN.
I.
Jag i Venedig stod på suckars bro,
Ett fängsel och ett slott på hvarje sida. 1
Jag såg dess byggnader, ur vågens famn,
Liksom vid slaget af en trollstaf resta.
Årtusen talade från molnig vidd,
Omkring mig; minnet af förfallen ära
Från fjerran ställde fram mångt kufvadt land,
Som ödmjukt såg åt vingadt lejons stoder,
Der Ven'dig satt i prakt på hundra öars thron.
II:
En Sjöcybele lik, 2 från hafvet nyss,
Uppstigande, med tornbeprydda hjessan,
I fjerran mist, med rörligt majestät,
Som Drottning herrskande på vattnens makter,
Så var hon förr; — dess döttrars hemgift togs
Af folkens rof; och Östern outöslig,
Göt i dess sköte, ädla stenars regn;
I purpur var hon klädd. I hennes högtid
Monarker togo del och ärades deraf.
III.
Der höras Tassos genljud icke mer, 3
Och sånglös gondolier för, tyst sin åra.
Palatser synas lutande mot strand,
Af toners samljud örat. sällan fägnas; —
Flydd, maktens tid — dock skönhet finnes än.
Ty Stat och konst förfalla; ej naturen.
Men svårt förglöms hvad fordom Ven'dig var,
Högtidlighets och glada festers boning,
För jorden, glädjens hem, Italiens maskerad.
