( 65 )
LXXIII.
Af åldradt värde, sorglig återstod,
Fast dödt, odödligt, stort ehuru fallet,
Hvem, Grekland! leder dina spridda barn,
Till strid, att länge stadgad träldom bryta?
Ej så de söner, fordna tiden såg,
Som villigt offer af beslut förtvifladt,
Till graf förvandla Termopyläs pass.
O! Hvem så ädelt sinne återlifvar?
Hvem från Eurotas strand ur grafsömn väcker dig?
LXXIV.
O, frihets ande! när på Phyles 31 höjd,
Du satt med Thrasybulus och hans följe,
Du denna hemska tid ej föresåg,
Som gröna slätten af Athen förmörkar.
Ej trettio tyranner fäst dess ok;
Men hvarje oblyg Turk det kan beherrska.
Dess son sig reser blott i fåfängt skämt,
Men darrar vid en skymt af Turkisk gissel.
Till graf från vagga träl, i tal och handling låg.
LXXV.
Allt utom form förbytts. Och hvem som ser
Den eld som gnistrar än i hvarje öga,
Lätt skulle tro att åter hos dem brann
Förlorad frihets aldrig släckta låga;
Och mången drömmer att en stund är när,
Som deras fäders arf dem återskänker.
Men efter utländsk hjelp de sucka blott,
Och ensamt våga ej förtryckarn möta,
Att plåna söladt namn ur träldoms mörka häfd.
