324
6. Skaldcstyckcn.
i Fyens stift. Här hade han ett vidsträckt fält för sin arbetskraft, under tillsyn öfver kyrkor, skolor och fromma stiftelser, äfvensom i sammanstötningar med de verldsliga myndigheterna. Af psalmer utgaf han 2:a delen nf sitt „Aandelige Sjttngcchor'"', liksom den förra närmast till bruk vid busandakten; af begge måste tryckas flere upplagor. Emellanåt skref han lyckönsknings- och sorgeqväden, inskrifter på dopfuntar, kyrkoklockor, grafvårdar: sådana inskrifter skulle olltid vara nf Kingo. Han upphöjdes j adligt stånd, med en pegas i sätt vapen; då hsn i sitt tredje äktenskap blef herre till Fraugdegård, blef hans ställning så mycket ansenligare.
Under Christian den 5te hade envåldsmakten slagit fasta rötter, och man sträfvade att genomföra enhet i alla offentliga förhållanden. Riket fick ny lagbok och kyrkan ny ritual; Biskop Kingo var medlem af ritualkomitéen. Samtidigt vaknade önskan om en psalmbok, som kunde aflösa alla de sinsemellan olika, till en del föråldrade samlingar, som voro i bruk. Det uppdrogs åt Kingo att utgifva en ny kyrkopsalmbok för Danmark och Norge; han hade skaffat sig ett eget boktryckeri; den första hälften, Vinterparten, utkom 1689. Men den mötse motstånd från många sidor: de äldre kyrkosångerna voro snarare omdiktade än skonsamt ändrade, der voro upptagna en del långtrådiga psalmer af samtida, och Kingos egna psalmer befunnos af många för höga för menige man, som dock, efter hvad han anmärker, „tid! haver mere Fattelse, end somme Lasrde tage sig vare for." Slutet blef, att en komité nedsattes, som utarbetade psalmboken, dock med ständigt biträde af Kingo, äfven för nSommerpartcn" För att betäcka hans stora förlust gafs honom förlagsrätt, och sålunda utkom den så kallade sICingos Psalmbok"-, som ännu brukas på flera stållen, i synnerhet i Jutland och i Norge. Att motståndet djupt sårat honom, dolde han icke.
Ehuru han allt från ungdomen hade erfarit, att „Sorrig og Glade de vandro tilhobe", var doek hans verksamma lif jemförelsevis rikt på lycka och utmärkelse. Han dog 1703, i sitt 69de år.
Utom psalmer till kyrkliga förrättningar och till alla de stora högtiderna — Kingo var i synnerhet mästare i påskpsalmen, liksora Brorson i julpsalmen — hafva vi nf Kingo en följd nf historiska psalmer, hufvudsakligen öfver söudngsevangelierna från advent tiil påsk och öfver hvarje särskild afdelning nf Christi pinos historia. Den evangeliska berättelsen återgifves ån med en kort häntydning, än utmålas den för inbillningskraften, men från början till slut är den likasom genomvjrknd med andaktens, förmaningens, ångrens. tröstens och bönens ord; det är icke bibelhistoriska dikter, utan psalmer på historisk grundval, En annan följd ur de andliga sångerna: morgon- och aftonsånger, i hvilka don olika stämningen före och efter nattens hvila är underbart
