Holberg.
351
Christianssand, der han snart kom i ropet såsom språklärare, särdeles i franskan. Han hade så när satt sig ut med stadens befolkning genom sina paradoxer, och särskilt genom att ifrigt försvara en nyss utkommen skrift, hvilken med 60 argumenter bevisade, ait fruntimmer ej vore menniskor; dock vände han snart om från detta kätteri och har såsom författare tvärtom ifrat för qvinnans jemnlikhet i samhällsrättigheter. Hans musikaliska talent gjorde sitt till, att med honom försona det täcka könet, och för sina nog lösa språkkunskaper blef han i Christianssand „lika berömd som kung Mithridates, hvilken talade 22 språk". Det varade emellertid ej länge, innan Holberg (på våren 1706) anträdde en ny resa, denna gång till England. Han uppehöll sig två hela år i Oxford. Här studerade han flitigt på bibliotekerna, dels kyrkohistoria, dels folkrätt och nyare historia; han umgicks med studenterna och blef från många sidor förtrogen med det engelska lifvet. I början måste han jemte en landsman, som var hans resekamrat, lefva så indraget, att de under ett fjerdedels år blott hvar fjerde dag smakade kött, ett lefnadssätt, som bekom honom mycket väl, men bragte hans vän till förtviflan, med anledning hvaraf Holberg förehöll honom den vise Bions ord: „det är orimligt att rifva håret af sig af sorg, liksom om sorgen lindrades derigenom, alt man blef skallig". Längre fram förtjenade han sig sitt uppehälle som lärare i främmande språk och i flöjtblåsning; i ett musikaliskt sällskap var han en af de skickligaste medlemmarne, han gick sin stilla gång, en lång tid under namn af „Myn Heer", hvilket man hade hört hos hans barberare, som ansåg honom för en Tysk och ville visa, att han sjelf förstod språkel. Som deri icke var något ondt, brydde han sig icke om att rätta benämningen, och hans rätta namn skulle svårligen hafva blifvit kändt, om han ej händelsevis träffat på en student Holber, med hvilken han stiftade vänskap såsom namne och kanhända slägting genom en af förfäderne, som seglat tiil England med Knut den Store. Bland Studenternc i Oxford var han mycket omtyckt. Då han skulle afresa, kom en af dem såsom ombud från Ilagdalen College till honom i enrum, för alt erbjuda honom en ansenlig summa såsom resepenningar; men han afslog med tacksägelser deras vänliga anbud. Från London, der han såg allt hvad man kunde få se för intet, afgick han med ett svenskt skepp till Helsingör och vandrade derifrån lill fots till Köpenhamn, en sommardag 1708,
han tänkte här uppträda såsom docent och inbjöd till föreläsningar öfver utlandets märkvärdigheter. Åhörare infunno sig i mängd, men når de skulle betala, försvunno de; han fick blott en djup bugning, när han mötte någon af dem på gatan. Det , kom honom derföre väl tillpass, när han erhöll anbud att med en ung person göra en
