Holberg.
359
förutsagt: de första exemplar, som kommo till Köpenhamn, satte heta staden i rörelse; man hörde mänga slags uttydningar, särdeles af dem, som icke läst boken; presterskapet ville hafva den konfiskerad. Men efterhand lade sig stormen. NicolaiKlimii itcr sitblcrraneum blef öfversatt på de ffesta europeiska språk (till och med på ryska och ungerska); den blef kritiserad, upplagd och begagnad som förströelseläsning i nästan hela Europa.
Som Holberg lefde ogift och med största sparsamhet — blott alt hans drägt alltid var fin och prydlig — och som han var en god hushållare, hade han under ärens lopp genom sina skrifter ocSi embelsinkomster samlat en ansenlig förmögenhet, hvilken han tidigt bestämde till offentliga ändamål, så att han kunde anses »snarare som kassör åt allmänheten, än som egare af sin egen förmögenhet». Han köple ett par gods i Sorötraktcn och förbättrade dem alltjemnt. Om somrarne flyttade han dit ut, och roade sig med att tala med sina bönder, att »se jordens gröda uppspira och inhöstas, att se kor och får gå liksom i procession till sina samlingsplatser morgon och afton». Om vintrarne bodde han i sin professorsgård (vid hörnet af Kannikestrajde och Fiolstraide). Det väckte något uppseende, då han i sitt 63dje år af Konung Fredrik den öte upphöjdes till baron, en upphöjelse, hvilken han dock sjelf finner »mindre paradox, än åtskilliga andra litterata tyska personers, eftersom ■ deras baronier ligga i månen, då mitt deremot verkligen existerar på »jordklotet och ligger i provinsen Seland». Emot de många anmärkningar, hans nya värdighet framkallade, invänder han vidare, att »han tillhörde milit&rståndet och var för 50 år sedan upptagen i milorna, så att han efter tur och aneiemieté möjligtvis nu kunde varit general, om han fått behålla sitt hufvud». För öfrigt lefde han som baron ej mindre tarfligt än som professor, och har icke »efter andras exempel betjenat sig af sin friherretitel för att få vara sysslolös». Dä teatren, efter en tjugoårig hvila, åter öppnades, anlitade man ånyo Holberg, hvilken »såsom teatrens stiftare här i landet» var behjelplig med sin erfarenhet, dock utan att taga del i styrelsen, »väl vetande, att det var svårare att hålla i styr en trupp aktörer, än en krigsbär af många olika nationer». Han bragte sina äldre stycken på scenen med utelemnande af åtskilligt, »för att rätta sig efter visst folks pryderi». Han skref ock några nya komedier: • Piutus eller Proces mellem Fattigdom og Rigdom» ni. ff.; i dem är gemenligen grundtanken mera omfattande, än i de äldre, men något abstrakt med allegorier och svagare utförd: cn förändring af samma art, som när gammalt folks ögon blifva på en gång slöare och mera lungsynta, än de varit förut. Det mest betydande af Holbergs arbeten från denna tid, och det som naturligt afslutar raden af hans skrifter, är
