360
C. Skflldestyckcn.
Epistlarne, en samling småafhandlingar i brelTorm, i hvilka han afhandlar »historiska, politiska, metafysiska, moraliska, filosofiska, item skämtsamma materier». Mera än någon af hans öfriga skrifter kasta de också ljus öfver författaren sjelf, särdeles i hans senare år: hvad som sysselsatte hans tid och hans tankar, huru han dömde om vetenskapens och dagens frågor, hurudant hans personliga lif var — om allt detta meddelar han sig i brefven, än allvarsamt, än med sitt torra skämt, men alltid tydligt och oförbehållsamt De något öfver 500 epistlarne utkommo i 5 band, det sista efter författarens död.
Liksom han i tid varit betänkt på att »författa sitt Systema», så tänkte han ock på ordnandet af det materiella arf, han efterlemnade, hans första testamente gick ut på »et taerd Societet, isa;r for det danske Sprog»; efter förnyadt öfvervägande, skänkte han gods och penningar till den nya Sorö-akademien, för alt dermed upphjelpa företrädesvis studiet af statsvetenskap och tillika »moderera den epidemiska ressjuka, som här regerar». Då visst folk ville nedsätta hans donation derföre, att den först skulle träda i kraft efter hans död, skänkte han straxt rentorna till akademien, och nu hette det, att mannen måste gå i barndom; han lät dem resonera öfver detta ämne, till dess det kunde blifva aflöst af et annat. Men de upphörde dock från den tiden alt underrätta sig så noga, som förut, om hans helsotillstånd, och fråga, huru snart han var sinnad at dö. Helsan var som den alltid varit. Hans bröst var icke starkt; han kunde allsicke tåla köld, men led dock mycket af invärtes hetta; ständigt plågades han af hufvudvärk; men af alla sina krämpor räknar han hypokondrien för den olideligaste: »svagheten är visserligen lärd och förnäm, men det är också allt hvad man kan säga till dess berömmelse». Lyckligtvis var hans bästa medel deremot att sälta sig ned och skrifva »lystige Skrifter». En flitigare man, an Holberg, har svårligen funnits till; studier voro, näst musik, hans nöje, men inga studier honom så vigtiga, att han för dem skulle försummat sitt embete. Med al! sin arbetsamhet skulle han dock näppeligen fått så mycket uträttadt, om han ej förstått att hushålla lika vä! med tid, som med penningar. Hans brefvexling bestod blott i svar på någon begäran eller fråga, och alla dokumenter skref han utan de sedvanliga vidlyftighelcrna; då en person en gång klagade öfver ett fästebref, derföre att det endast utgjorde sex rader, lät han honom veta, att om han komme till att skrifva det om, »skulle det blifva ännu en rad kortare".
På sin ålderdom läste han lika mycket som förr, men lärde ej så mycket, alldenstund hans starka minne började alt slå fel; han läste helst sina egna historiska skrifter samt litet grekiska och isländska; för öfrigt mediterade eller skref han. Kände han Sig sjuk, tog han likväl ej gerna
