OchlenseblSger.
423
Blott få anade den blifvande skalden; sjelf hade han länge haft en aning derom. En afton vid H, C. Orsteds doktorsgille (1799) kom samtalet från lärda ämnen in på litteraturen, huruledes den danska skaldekonsten sjunkit sedan Ewalds död, Oehlenschläger, då ännu ej student, satt tyst i en vrå; men med ens stod han midt i den halft främmande kretsen och med ett slag i bordet bröt ban ut: »Ja, den er sunken, men den skal — F. g. m. — reise si? igjen!» Han smög sig förlägen tillbaka, men der var ingen, som drog på smilbandet; bröderna örsted ansågo det för en spådom.
Ännu famlade han mellan Intryck från Goethe och Schiller, Ewald, Samsoe; det nya, som rörde sig inom honom, kunde icke riktigt komma i fart. Del var . under sommaren 1803, i hans 23dje år. Han umgicks med planer till ett sorgespel om Harald Hårfager, efter Snorre, han hade en nordisk berättelse under tryckning och förläggare till ett band dikter. Allt detta växte han plötsligt ifrån och lät det falla som fjäriln sin puppa. E11 dag blef han föreställd för Henrik Sleffens, född i Norge, en entusiastisk förkunnare af den i Tyskland frambrytande naturfilosofien och romantiken; filosofen och skalden voro snart oskiljaktiga vänner. En af de första gånger, de möttes, voro de tillsammans sexton timmar, spatserande och samtalande; nästa förmiddag skref Oehlenschläger sin dikt »Guldhornene», om de nyss förut bortkomna två guldhornen från forntiden mcrl figurer och runoskrifl; huru de funnos och kommo bort, berättas och förklaras i en stares aningsrika språk: en mera
„Ad Sundet en truende Flaade gik, For Kiobenhavn at bekrige. Carl Gustav smilte med stolten Blik; MSnart eier jeg Danmarks Rige!"
Men Fredrik den Tredie rolig sad Slidt i sin elskede Rede; Og hver en Borger i Axelstad Trak Sværdet taus af sin Skede.
„Du arme, stolte, ærgjerrige Mand! Ved Gud, du er at beklage! Dræber du Freden i vort Land, Vor Tak dig neppe vil smage."
Men frem han stevner med vredelig Hu, Og tænkte, vi skulde blegne. Da hvinede Sværdet raed Dodcns Gru — Endnu er vi vore egne!"
en liten dramatisk dikt, den första vi känna af honom; den inledes med en sång til! klaver, beledsagad af kanonernas dunder i fjerran, en romanz om Gari Gustaf:
