486
Li tteriirhi storisk n 11 pplysningar.
Johan Herman Wessel s. o. S. 376-87.
Aasmund Olafsscn Vinje (S. 126), son af en telemarkstionde, född i Vinje 1818, har varit skolmästare, först i sin hembygd; Han kom till Christiania 1848, blef medarbetare i ett dagblad, student i sitt 32dra är, derefter sakförare. Alltjemt var ban stadd på vandring rundtorn i Norge, höll tal vid kreaturs-utställa ingår eller politiska möten och har också besökt England, i sitt veckoblad »Dolen» 1858ff. har han behandlat dagens frågor och personligheter med skoningslös humor, från menige mans synpunkter och på sitt eget språk, efterhand tillverkad! af telcmarkiska och forn-norska, med »landsmålet» till förebild. »Fcrdaminni fraa Sumaren 1860», 2 b., innehållande händelser, paradoxer och lyriska intryck från en fotvandring till Throndhjem, vidare »Diktsamling», med urval från hans olika språkperioder, vittna om originalitet i uppfattning och framställning och om skaldeåder.
Christian Winther (S. 87-90), en yngre halfbror till Poul Möller, är född på Fensmarks prestgård i södra Seland, 1796. Under sina akademiska år hade han sitt umgänge, än i sällskapslifvet i bildade kretsar, än bland vännerna i den nysliftade studentföreningen. Sånger och lyriska stycken af honom utkommo i kalendrar; men först i sitt 32dra år utgaf ban en samling af »Digte» (1828): erotiska och andra lyriska dikter, romanier och »Traisnit» af bondelifvet (Erik og Ellen; från medeltiden Henrik og Else, o. d.); samlingen har utkommit i flera tillökta upplagor. Hvad han har utgifvit, är lyriska dikter och romanzer (i sex band), några noveller och i sitt 60de år en större romanz »Hjortens Flugt», djerf och frisk som hans ungdomsdikter; för öfrigt hvarken hjeltcdikter, romaner eller dramatiska stycken. Icke destomindre har han sin plats bland skaldekonstens mästare, och nästan hvarje vers af honom är genom täckhet, själfullhet och välljud en borgen för hans rätt dertill. Grundvalen för hans stil är den Oehlenschlägerska lyriken och romanzen, jemte den derigenom upplifvade folkvisan från medeltiden. Men alltifrån den första gång, han med undran »liortc sin Stomme, at den sang» {s. det sista stycket »Til Een»), har han sjungit med sin egen rösL: om Selands milda natur i landskap och i folk, om barnets lek och ungdomens trånad och först och sist om kärlek i alla dess stämningar, från skälmaktigliet och glädje lill smältande trånad och glödande lidelse. Ämnet är ofta en sägen från riddaretiden, en saga, en hvardagshistoria (Ridder Kalv, Ringens Indskrift, Hidderen og hans Datter; Alfons Brud; Annette) eller en målande naturscen; utförandet är så llnt i färgskiftning och färgerna så infödt danska, att hans dikter äro så godt som oöfversättliga.
