Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 19

←  Anne som räddande ängel

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen En konsert, en katastrof och en bekännelse

Fantasien på avvägar  →

XIX.
EN KONSERT, EN KATASTROF OCH EN BEKÄNNELSE.

— Marilla, kan jag få springa bort till Diana ett litet grand? frågade Anne och kom nedskyndande från sitt gavelrum en februariafton.

— Jag inser inte, vad du har ute att göra så här dags i mörkret, sade Marilla snävt. — Du och Diana gingo ju hem från skolan tillsamman och stodo se’n i snön i ytterligare en halvtimme och bara pratade. Det kan väl inte vara någonting så värst angeläget du har att språka med henne om.

— Jo då, det är hon, som vill råka mig, sade Anne i bönfallande ton. — Hon har någonting mycket viktigt att säga mig.

— Hur vet du det?

— Hon signalerade nyss till mig från sitt fönster. Vi ha kommit överens om ett sätt att signalera med våra ljus och så en stor bit papp. Vi sätta ljuset i fönsterkarmen och göra blinkar — alldeles som en fyr! — genom att föra pappskivan av och an framför det. Blinkarna betyda olika saker, alltefter hur många de äro. Det var min idé, Marilla.

Det kan jag livligt föreställa mig, sade Marilla. — Och en vacker dag signalera ni med brinnande fönstergardiner.

— O-o! Visst inte, vi äro så försiktiga, Marilla. Och det är så intressant. Två blinkar betyda: »är du där?» Tre betyda »ja», och fyra »nej.» Fem blinkar betyda »kom hit så fort som möjligt, för jag har någonting viktigt att säga dig.» Diana har alldeles nyss signalerat fem, och jag plågas så av längtan att få veta, vad det är.

— Då ska du väl slippa plågas längre, sade Marilla och såg försmädlig ut. — Du får gå, men du ska vara här tillbaka om tio minuter, kom ihåg det.

Anne kom ihåg och var tillbaka inom den utsatta tiden, ehuru förmodligen ingen dödlig någonsin kommer att få veta, vad det kostade henne att tränga ihop det angelägna samtalet i samband med Dianas viktiga meddelande inom den korta tidrymden av tio minuter. De unga damerna gjorde åtminstone ett intensivt bruk utav dem.

— O, Marilla, kan ni tänka er! Ni vet, att i morgon är det Dianas födelsedag. Och nu har hennes mamma sagt henne, att hon skulle få be mig hem med sig direkte från skolan, och så skulle jag få ligga över natten där! Och hennes kusiner komma från Newbridge i en stor skrinda, som de ha satt medar under, för att gå på diskussionsklubben och konserten i goodtemplarsalen i morgon kväll. Och de skulle ta Diana och mig med på konserten — om jag får gå för Marilla, förstås. Och det får jag väl! O, jag är i en sådan förfärlig spänning!

— Lugna dig då, för du får inte gå. Du mår mycket bättre hemma i din egen säng, och vad den där konserten angår, så är det bara skräp, och små flickor ha ingenting alls att göra på sådana tillställningar, som dra ut långt in på nätterna.

— O, det här är ju ett sådant särskilt fall, bad Anne, redan gråtfärdig. — Diana har bara en enda födelsedag på året. Födelsedagar är ju verkligen rakt ingenting vanligt, Marilla. Prissy Andrews ska deklamera »Aftonklockans toner flöda» — det är ett sådant vackert och moraliskt stycke, Marilla, jag är säker på, att det skulle göra mig mycket gott att få höra det … Och kören ska sjunga fyra så genomvackra och högtidliga sånger, som nästan kunna vara så goda som psalmer. Och pastorn ska medverka — joho, det ska han visst, det, han ska hälsa oss alla välkomna … Det blir ju nästan en predikan. Söta, lilla rara Marilla, visst får jag gå?

— Har du inte hört, vad jag sa’, Anne? Tag av dig dina skodon och gå och lägg dig! Klockan är över åtta.

— Det var bara en liten sak till, Marilla, sade Anne med minen hos den, som nu nödgas anlita sin sista resurs. — Dianas mamma har sagt, att vi få ligga i sängen i gästrummet. Tänk en så’n heder för er lilla Anne att få sova i sängen i gästrummet!

— Den hedern får du allt försaka. Gå nu och lägg dig, Anne, och låt mig slippa höra något ytterligare käx.

När Anne, med tårarna rullande utför sina kinder, sorgsen försvunnit uppåt trappan, öppnade Matthew, som skenbart suttit och tagit sig en lur i soffan under hela samtalet, ögonen och sade i bestämd ton:

— Marilla, jag tycker du borde låta henne få gå.

— Men det gör inte jag, genmälde Marilla. — Vem är det, som fostrar upp barnet, Matthew, du eller jag?

— Det är du, medgav Matthew.

— Nå, varför lägger du dig i saken då?

— Jag lägger mig inte i — jag kan väl ändå få ha min egen mening. Och min mening är den, att du borde låta Anne få gå.

— Ja, du tycker nog, att jag borde låta Anne få fara till månen, om det fölle henne in, så svag som du är för henne, svarade hans syster. — Vore det bara frågan om att ligga över natten hos Diana, kunde jag väl ge med mig. Men det är den här aftonunderhållningen, som inte faller mig i smaken. Hon blir säkert förkyld, om hon går dit, och så får hon huvudet fullt med en massa strunt, så hon kommer ur jämnvikten i en hel vecka. Jag vet bäst hur hon är funtad och hur mycket hon tål, Matthew.

— Jag tycker, att du borde låta Anne gå, upprepade Matthew i samma bestämda ton.

Att ge skäl för en åsikt var icke hans starka sida, men väl att envist hålla fast vid den. Marilla suckade med hopplös min och försjönk i tystnad.

Morgonen därpå, när Anne höll på att diska frukosttallrikarna, stannade Matthew på sin väg ut till ladan för att åter säga till sin syster:

— Jag tycker, att du borde låta Anne få gå, Marilla.

Hans systers ansikte sade i ett par sekunder saker, som kanske ej böra klädas i ord. Hon föll därefter till föga för det oundvikliga och yttrade i vass ton:

— Hon ska väl det då, eftersom du inte tycks ge dig till tåls annars.

Anne kom utrusande ur det lilla diskrummet med den drypande disktrasan i handen.

— O, Marilla, Marilla, säg det en gång till!

— Åhnej, vet du vad, en gång är mer än tillräckligt. Det här är Matthews verk, och jag tvår mina händer. Om du får lunginflammation för att du sover i en främmande säng och kommer ut ur den där heta salen mitt i natten, så skyll inte på mig, skyll på Matthew! Men är du alldeles från vettet, Anne, som står här och låter diskvattnet drypa i långa floder på golvet! Aldrig har jag sett en sådan slarva!

— Ack, jag vet nog, att jag ofta bär mig rysligt illa åt, sade Anne ångerfullt. — Jag fumlar och drumlar och gör allt vad galet är … Jag ska ta in litet sand och skura av fläckarna, innan jag går i skolan. O, Marilla, jag hade så fäst mitt hjärta vid den konserten … Jag har aldrig varit på någon konsert i hela mitt liv, och när de andra flickorna tala om så’nt i skolan, känner jag mig så bortkommen. Ni kunde inte veta, hur det kändes för mig, Marilla, men Matthew, han gjorde det … Matthew förstår mig, och det är så roligt att bli förstådd, Marilla.

Anne var alltför ivrig och upphetsad vid tanken på allt det intressanta, som väntade henne, för att riktigt vara sig själv i skolan. Hon lät Gilbert Blythe taga flera klassfrågor, och i räkning var hon virrigare än vanligt. Dessa motgångar skulle emellertid ha gått Anne betydligt mera till sinnes, såvida hon ej haft konserten och sängen i gästrummet att trösta sig med. Hon och Diana pladdrade härom oupphörligt hela dagen, så att om läraren varit mera nogräknad av sig än herr Phillips, hade det med all säkerhet icke gått dem väl.

Anne kände, att hon ej skulle ha härdat ut, om ej även hon fått gå med på konserten, ty det talades helt enkelt ej om någonting annat i skolan.

Avonleas diskussionsklubb, som sammanträdde varannan vecka under hela vintern, hade anordnat flera smärre gratisunderhållningar, men det här skulle bli någonting långt mera storartat; entrén kostade tio cents, och dessa pengar skulle tillfalla biblioteket. Avonleas ungdomar hade övat sig i flera veckor, och särskilt intresserade voro skolbarnen, som alla hade äldre bröder eller systrar, som skulle medverka. Varenda lärjunge i skolan, som fyllt nio år, hoppades få gå, utom Carrie Sloane, vars hårdhjärtade fader delade Marilla Cuthberts fördom gentemot konserter och vad han kallade »nattsöl.» Carrie grät i sin bibliska historia hela eftermiddagen och fann livet en börda.

För Anne tog nöjet sin början så fort skoltimmarna nått sitt slut, och det stegrades därefter alltjämt, tills det nådde en aldrig anad höjdpunkt under själva konserten. De små flickorna blevo bjudna på te hemma hos Diana — »alldeles som stort folk» — och sedan följde det angenäma värvet att göra toalett uppe i Dianas lilla rum i övre våningen. Diana burrade upp Annes framhår så att man skulle kunna tro, att där låg en valk under, och Anne knöt Dianas öronrosetter med den elegans, som ensamt hennes fingrar förfogade över. Sedan försökte de väl ett halvt dussin olika sätt att ordna bakhåret, så att det skulle se som mest »piffigt» ut. Äntligen voro de färdiga, med högröda kinder och ögon, som lyste av glad förväntansfullhet.

Medgivas måste, att Anne kände ett litet styng i sitt hjärta, när hon jämförde sin släta svarta klänning av bomullssatin och betydligt »lunsiga» grå kofta med Dianas nätta pälsmössa och snobbiga lilla kappa. Men hon erinrade sig i tid, att hon hade en fantasi och förstod att begagna sig av den.

Sedan anlände Dianas kusiner, flickorna Murray från Newbridge, och de packade alla ihop sig i den stora skrindan, som gick på medar, djupt nere bland mjuka fällar och halm. Anne njöt av åkningen till goodtemplarhuset; släden gled så lätt över de hårda, släta vägarna, och snön knarrade under hästhovarna. Det blev en praktfull solnedgång, och de snötäckta kullarna och det blåsvarta vattnet i S:t Lorenzobukten tindrade i glansen likt en väldig pokal av pärlemo och safirer, bräddad med vin och eld. Bjällerklang och avlägsna skratt, som man tyckte nästan kunde komma från skogens älvor, ljödo från alla håll.

— O, Diana, viskade Anne, i det hon tryckte Dianas av en halvvante beklädda hand under slädfällen, är det inte alltsamman som en härlig dröm? Ser jag verkligen ut likadan som vanligt? Jag känner mig så annorlunda, att jag tycker det borde ovillkorligen synas utanpå mig.

— Du ser utmärkt söt ut, sade Diana, som nyss fått en komplimang av en av sina kusiner och tyckte, att hon borde låta den gå vidare. — Du har den alla vackraste färg.

Aftonens program utgjorde en enda följd av de skönaste »rysningar» — åtminstone för en av åhörarna i salongen, som försjönk i den ena saligheten efter den andra. När Prissy Andrews, klädd i en skär sidenblus med ett pärlband kring sin runda vita hals och levande nejlikor i håret — ryktet förmälde, att läraren låtit skicka efter dem hela vägen från staden för hennes räkning — steg upp på estraden och deklamerade om vad som hände i natten, »dit ingen stjärnas stråle mäktar tränga», darrade Anne av spänning och sympati; när kören sjöng »Högt över ängens tusenskönor», tittade Anne upp i taket, som om det varit fullmålat med änglahuvuden, och när sedan Tom Sloane med ord och handling förevisade »Dumme Toms marknadsbesök», skrattade Anne så, att hon narrade alla omkring sig att skratta, mera därför att man hade så hjärtligt roligt åt henne än därför att den något utslitna humorn i marknadsbesöket uppskattades.

Och när herr Phillips bjöd på Marcus Antonius’ monolog inför Cesars lik, och gav sin röst de mest hjärtgripande tonfall — vid slutet av varje mening tittande på Prissy Andrews — kände Anne, att hon skulle kunna resa sig och göra myteri på fläcken, om blott en enda romersk medborgare föreginge med exempel …

Blott ett enda nummer av programmet förmådde ej avlocka henne något intresse. När Gilbert Blythe läste upp »Borgen vid Rhen», tog Anne fram Rhoda Murrays lånbiblioteksbok och läste i den, tills han hade slutat, och hon satt stel och orörlig, medan Diana klappade i händerna, tills de hettade och värkte.

Klockan var elva, när de kommo hem, mätta av njutning, men med det sälla medvetandet, att de ännu hade kvar nöjet att få prata med varandra om allt vad de hört och sett. Alla tycktes sova, och huset låg mörkt och tyst. Anne och Diana tassade på tå in i förmaket, ett långt och smalt rum, varifrån en dörr ledde in till gästrummet. I förmaket rådde en behaglig värme, och rummet var ännu skumt upplyst av skenet från en nästan utbrunnen brasa.

— Låt oss klä av oss här, sade Diana. — Här är så varmt och skönt.

— Har det inte varit gräsligt roligt? suckade Anne förtjust. — Tänk så stiligt att få gå dit upp på estraden och deklamera! Tror du, att vi nånsin bli ombedda att göra det, Diana?

— Ja, naturligtvis, längre fram. De vilja alltid ha de stora gossarna och flickorna att deklamera. Gilbert Blythe gör det ofta, och han är bara två år äldre än vi. O, Anne, hur kunde du sitta där och låtsa, som om du inte hörde på honom? När han kom till raden

»En annan flicka finns, som ej jag nämner syster …»

så tittade han rakt ned på dig.

— Diana, sade Anne med värdighet, du är visserligen min bästa vän, men jag kan inte tillåta ens dig att tala med mig om den där … personen. Har du nattlinnet på dig? Låt oss då springa i kapp och se, vem som kommer först i säng!

Förslaget tilltalade i hög grad Diana. De båda små vitklädda figurerna flögo utför det långa rummet och genom gästrumsdörren, som de sakta öpnat på förhand, och togo nästan samtidigt ett väldigt skutt upp i den breda sängen. Och då — rörde sig någonting rätt stort och tjockt under dem, det pustade och jämrade, och någon skrek till med halvkvävd, vresig röst:

— Vad i alla dar ska detta betyda?

Anne och Diana fingo aldrig rätt klart för sig, hur de kommo ner från sängen och ut ur rummet. De visste bara, att efter en ny, förfärad språngmarsch befunno de sig skälvande och tassande på tå uppe i övre våningen.

— O, vem var det — vad var det? viskade Anne, med tänderna skallrande av köld och förskräckelse.

— Det var tant Josephine, flämtade Diana, färdig att kvävas av skratt. — O, Anne, det var tant Josephine — hur hon nu än må ha kommit dit. Jag vet, att hon blir ursinnig. Det är rysligt — det är verkligen rysligt — men har du någonsin varit med om någonting så lustigt, Anne?

— Vad är tant Josephine för en?

— Hon är pappas faster och bor i Charlottetown. Hon är förskräckligt gammal — visst över sjuttio år — och jag tror inte, att hon någonsin varit en liten flicka. Vi väntade henne hit på besök, fast inte så snart. Hon är rysligt noga och prudentlig och kommer att göra ett fasligt väsen av det här, det vet jag. Ja, nu få vi lägga oss i sängen hos Minnie May, och det kan ingen tro, så hon sparkas …

Fröken Josephine Barry kom ej ned till morgonkaffet dagen därpå. Fru Barry smålog vänligt mot de båda små flickorna.

— Nå, hade ni roligt i går afton? Jag försökte hålla mig vaken, tills ni kommo hem, för jag ville berätta för er, att tant Josephine hade kommit och att ni hade era bäddar en trappa upp. Jag hoppas ni inte störde vår snälla gamla tant, Diana?

Diana bibehöll en grannlaga tystnad, men hon och Anne utbytte förstulna och skuldmedvetna leenden tvärs över bordet. Anne skyndade sig hem efter frukosten och förblev sålunda i lycklig okunnighet om det husliga oväder, som snart urladdade sig över familjen Barrys huvuden. Men fram på eftermiddagen skickades hon av Marilla ett ärende ned till fru Lynde.

— Jaså, du och Diana så gott som skrämde livet ur stackars gamla fröken Barry i går afton? sade fru Lynde med sträng röst, men med en skalkaktig glimt i ögat. — Fru Barry tittade in hit nyss på vägen till Carmody. Hon var så ledsen och förtretad. Gamla fröken Barry var vid ett förskräckligt humör, när hon steg upp i morse, och då är hon sannerligen inte att leka med, så mycket vet jag. Och Diana ville hon inte ens tala med.

— Det var inte Dianas fel, sade Anne ångerfullt. — Det var mitt. Det var jag, som hittade på, att vi skulle springa i kapp genom hela förmaket för att se, vem som kunde komma först i sängen.

— Det visste jag! sade fru Lynde med den belåtna minen hos en sannspådd profet. — Jag visste, att den idén var framkläckt ur din hjärna. Ja ja — små orsaker, stora verkningar! Gamla fröken Barry kom för att stanna en månad, och nu säger hon, att hon stannar inte en dag längre, utan far tillbaka till stan i morgon, fastän det är söndag och allting … Hon skulle ha farit i dag, om de haft skjutsen ledig. Jo-o, du! Och hon hade lovat att betala för ett kvartals pianolektioner åt Diana, men nu lär allt det krypa i skrinet … Inte vill hon göra någonting för en sådan där vildkatta! … Det har nog gått ganska hett till i dag uppe hos Barrys, gissar jag. Den gamla fastern är rik, och de vilja för vad pris som helst hålla sig väl med henne. Det där sa’ naturligtvis inte fru Barry till mig, men jag förstår mig rätt bra på den mänskliga naturen, ska jag säga.

— Jag har då också en gemen otur, klagade Anne. — Alltid råkar jag ställa till tråkigheter för mig själv och för mina bästa vänner — dem, som jag annars skulle vilja gjuta mitt hjärteblod för … Kan ni säga mig, vad jag ska ta mig till, fru Lynde?

— Det är därför att du är så huvudlös och inte tänker längre än näsan räcker, barn … Får du ett infall, så tvärt ska det gå av stapeln, hur tokigt det än är.

— Ja, men det är ju just däri det stora nöjet ligger, invände Anne. — Någonting dyker upp i ens hjärna — så piggt och så roligt — man är tvungen att genast göra som det kommer för en … Om man ger sig tid att tänka, så är det förbi med alltihop. Har ni aldrig själv märkt det, fru Lynde?

Nej, det hade inte fru Lynde. Och hon skakade på sitt visa huvud.

— Du måste lära att tänka dig för en smula, Anne, det är saken. Du kan minsann utan att du vet av det hoppa i större farligheter i livet än en snyggt bäddad gästrumsäng.

Fru Lynde skrattade godmodigt åt sitt lilla nätta skämt, men Anne satt tankfull. Hon såg ingenting att skratta åt i situationen, vilken i hennes ögon föreföll högst allvarlig och betänklig. När hon sagt farväl till fru Lynde, tog hon vägen tvärs över stubbåkrarna till Tallbacken. Diana kom emot henne i köksdörren.

— Var hon rysligt förnärmad, er tant Josephine? viskade Anne.

— Ja, det kan du lita på, svarade Diana med ett kvävt fnitter, i det hon kastade en rädd blick över sin axel mot den stängda salsdörren. — Hon var så ond, att hon hoppade. Och så hon grälade, Anne! Hon sa’, att hon aldrig har sett maken till ouppfostrad flicka och att mina föräldrar borde skämmas över mig … Hon ämnar fara i morgon, säger hon. Och jag är precis lika glad — men det äro inte pappa och mamma.

— Varför sa’ du dem inte, att det var jag, som rådde för det alltihop? frågade Anne.

— Kan du tro någonting sådant om mig? sade Diana sårad. — Jag är väl ingen skvallerbytta heller, och jag rådde för det precis lika mycket som du.

— Ja, då ska jag själv tala om det för henne, sade Anne beslutsamt.

Diana stirrade.

— Anne Shirley, det menar du inte!… Du är tokig — hon äter upp dig levande!

— Gör mig nu inte räddare än vad jag redan är! bad Anne. — Ja, jag vet nu, hur det känns att gå in i en lejonbur … Men jag måste göra det. Felet var mitt, och det måste jag nu bekänna. Lyckligtvis har jag haft rätt mycken övning i bekännelseväg …

— Ja, hon sitter i salen, sade Diana. — Du kan gå in, ifall det roar dig. Jag skulle inte våga. Och jag tror aldrig du kommer att uträtta ett dugg.

Efter denna uppmuntran samlade Anne allt sitt mod, gick beslutsamt fram till salsdörren och knackade försiktigt. Ett skarpt »kom in!» följde.

Fröken Josephine Barry, mager, stel och siratlig, satt och stickade med stor energi framför brasan. Hennes vrede hade ännu ingalunda lagt sig, och hennes ögon blickade vasst genom de guldbågade glasögonen. Hon vände sig om i sin stol, väntande att få se Diana. I stället föll hennes blick på en blekkindad flicka, vilkens stora ögon uttryckte en sällsam blandning av förtvivlans mod och skygg fasa.

— Vad är du för en? frågade fröken Josephine Barry utan några vidare ceremonier.

— Jag är Anne på Grönkulla, sade den lilla gästen med skälvande röst, i det hon med den för henne karaktäristiska åtbörden knäppte hop händerna. — Och snälla fröken, jag kommer för att bekänna.

— Bekänna vad för slag?

— Att det var ensamt mitt fel, att vi kommo hoppande ned på er i sängen i går afton. Det var jag, som hittade på det. Diana skulle aldrig ha tänkt ut någonting sådant, det är jag säker på. Diana är en mycket hyfsad och fin flicka, fröken Barry. Så därför är det mycket orättvist att ge henne skulden, det får ni inte.

— Får inte? Hm! … Nog gjorde Anne sitt bästa, när det gällde hoppa, alltid! Det är då höjden, att sådant kan äga rum i ett hyggligt och anständigt hus!

— Men vi skojade ju bara, återtog Anne. — Jag tycker, att ni borde förlåta oss, fröken Barry, nu när vi ha bett om ursäkt. Förlåt åtminstone Diana, så är ni så snäll, och låt henne få sina pianolektioner. Diana har glatt sig så mycket åt att få lära sig spela, och jag vet bäst, hur det är att glädja sig åt en sak och sedan inte få den. Om ni måste vara stött på någon, så var stött på mig! Förr i tiden var jag så van vid att människor voro ovänliga mot mig, att jag kan stå ut med det mycket bättre än Diana.

Den gamla frökens ögon hade nu mistat mycket av sitt vassa uttryck, och de hade i stället börjat tindra, som om hon kände sig road. Men hon sade i alla fall ganska strängt:

— Jag tycker inte ni äro ursäktade, därför att ni bara skojade. När jag var ung, fingo minsann små flickor låta bli sådant slags skoj. Du vet inte, vad det vill säga, att efter en lång och besvärlig resa väckas upp ur sin söta sömn av två stora klumpedumpor till flickor, som komma neddimpande på en.

— Jag vet inte, men jag kan tänka mig det, sade Anne ivrigt. — Jag är säker på, att det måste ha varit mycket störande … Men sätt er nu in i vårt ställe, fröken Barry. Har ni någon fantasi? För då går det lättare. Vi visste inte, att det låg någon människa i sängen, och ni nästan skrämde ihjäl oss. Det var bland det hemskaste jag någonsin varit med om … Och inte fingo vi heller sova i gästrumssängen, som vi fått löfte om … Ni är nog van att sova i gästrum. Men försök att tänka er, hur ni skulle känna det, om ni vore en liten föräldralös flicka, som det aldrig vederfarits en sådan heder …

Den vassa blicken var vid detta laget alldeles försvunnen. Fröken Barry lät faktiskt höra ett skratt — ett ljud, som kom Diana, där hon i mållös ängslan väntade utanför i köket, att draga en djup suck av lättnad.

— Jag fruktar, att min fantasi är litet trög — det är så länge sedan jag hade bruk för den, sade tanten. — Men nog kan jag ändå sätta mig in i din tankegång. Allting beror på synpunkten … Sitt ned och tala om litet vad du egentligen är för en.

— Ursäkta, men det kan jag inte, svarade Anne med stor bestämdhet. — Jag skulle gärna vilja göra det, för ni ser ut att vara en intressant dam och ni kanske till och med skulle kunna vara en besläktad själ, fast det är just inte troligt … Men jag är tvungen att gå hem till fröken Marilla Cuthbert. Det är en mycket snäll dam, som har tagit upp mig för att ge mig uppfostran. Hon gör sitt bästa, men det går klent ändå. Ni får inte skjuta skulden på henne, därför att jag hoppade upp i sängen. Men innan jag går, ville jag bra gärna veta, om ni förlåter Diana och stannar kvar så länge i Avonlea, som ni ämnade göra från första början.

— Jag kanske gör det, om du kommer hit över och hälsar på mig ibland, sade fröken Barry.

Den kvällen gav faster Josephine Diana ett silverarmband med ett dinglande silverhjärta och berättade för familjens äldre medlemmar, att hon packat upp sin koffert.

— Jag har bestämt mig för att stanna bara för att bli litet närmare bekant med den där flickungen på Grönkulla, sade hon helt uppriktigt. — Hon roar mig, och vid min ålder är det sällan man träffar på någon människa, som roar en.

Marillas enda reflexion, när hon hörde historien, var: »Vad var det jag sa’!» — Men inga andra öron än Matthews hörde den.

Faster Josephine stannade sin månad ut och ännu längre. Hon var en angenämare gäst än vanligt, ty Anne höll henne vid gott lynne. De blevo de bästa vänner i världen.

När fröken Barry for hem till sig, sade hon.

— Kom ihåg, du Anne, att när du reser till staden, så kommer du och hälsar på hos mig, och du ska få ligga och sova i min allra bästa gästrumssäng, det lovar jag.

— Tant Josephine var ändå en besläktad själ, när allt kommer omkring, anförtrodde Anne Marilla. — Man skulle inte ha trott så vid första påseendet, men det är hon. Man kommer inte underfund med det genast, som med Matthew, men efter en liten tid märker man det. Besläktade själar ä’ ändå inte så sällsynta, som jag i början trodde …