Vår vän Anne/Kapitel 30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Poesi och prosa
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Bröllop i Ekostugan


[ 253 ]

XXX.
Bröllop i Ekostugan.

Den sista veckan i augusti gick in. Då skulle fröken Lavendel stå brud. Fjorton dagar senare skulle Anne och Gilbert resa till högskolan i Redmond. En vecka därefter skulle fru Rachel Lynde flytta till Grönkulla och sätta upp sina husgudar i det förutvarande gästrummet, som redan stod fullt färdigt för att taga emot henne.

Hon hade sålt på auktion alla möbler och husgeråd, som hon ej behövde, och njöt för närvarande av den lovvärda sysselsättningen att hjälpa familjen Allan att packa in sina ägodelar. Pastor Allan skulle hålla sin avskedspredikan söndagen därpå. Stora förändringar stundade sålunda, och Anne kände ett visst vemod blanda sig med de glada framtidsförhoppningarna.

— Förändringar ä’ inte enbart nöjsamma, men di ä’ mycket nyttiga ting, sade herr Harrison i begrundande ton. — Ingenting borde hålla i oförändrat längre än två år — allra högst. Får det räcka längre, så surnar det …

Herr Harrison satt och rökte på sin veranda. Hans hustru hade med stor självuppoffring givit honom lov att röka inne i salen, om han satte sig vid ett öppet fönster. Herr Harrison belönade detta ädelmod med att gå utomhus för att röka i friska luften, och båda parterna voro sålunda belåtna med varandra.

Anne hade kommit för att bedja fru Harrison om några av hennes gula dahlior. Hon och Diana ämnade sig till Ekostugan [ 254 ]längre fram på aftonen för att hjälpa fröken Lavendel och Charlotta den Fjärde med de allra sista tillrustningarna för morgondagens fest. Fröken Lavendel själv hade aldrig lagt an på dahlior: hon tyckte, att de voro för prålande och »nackstyva», och de skulle också knappast ha stämt överens med stilen hos hennes gammaldags enkla och blygsamma trädgård. Men blommor av vad slag det vara månde voro den sommaren ganska sällsynta i Avonlea och dess omnejd, tack vare farbror Abes oväder; och Anne och Diana tyckte, att en viss gammal ljusgul stenmugg, vanligtvis helgad åt pepparkakor, men nu bräddfull med mörkröda dahlior skulle vara just det rätta att placera i ett skumt hörn av trappan i Ekostugan, mot den mörka bakgrunden av mossgrön tapet.

— Du skall väl ge dig i väg till högskolan med det första? återtog herr Harrison. — Ja, vi komma att sakna dig förskräckligt, Emily och jag. Men det var ju så sant — fru Lynde flyttar till Grönkulla, hå hå, ja ja! Åhnej, ingen är så oersättlig, att man inte kan hitta på någon i hennes ställe …

Hånet i herr Harrisons tonfall är alldeles omöjligt att återge i trycksvärta. Fastän hans fru stod på så förtrolig fot med fru Lynde, kunde hans eget förhållande till den nämnda damen, även under den nya regimen, knappast betecknas med något vänligare ord än väpnad neutralitet.

— Ja, snart reser jag, svarade Anne. — Jag är mycket glad i mitt huvud — och mycket ledsen i mitt hjärta.

— Du skall väl skrapa åt dig, kan jag tro, alla utmärkelser och premier, som ligga och slänga därborta i Redmond?

— Jag kanske nog kommer att lägga an på en eller par, sade Anne, men jag bryr mig inte så mycket om sådant nu som för två sedan. Nu vill jag av min högskolekurs söka inhämta någon kunskap om bästa sättet att inrätta sitt liv för att få det bästa och mesta därur. Jag vill lära mig förstå och hjälpa andra människor och mig själv.

Herr Harrison nickade.

— Det är nog inte så illa tänkt. Det är det, som borde vara högskolans ändamål och mening i stället för att släppa ut en hoper magistrar och deras kvinnliga vederlikar, så proppfulla [ 255 ]med boklärdom och fåfänga, att de inte ha rum för någonting annat. Dig ä’ det ingen fara med. Dig kommer inte högskolan att göra mycket ont, skulle jag tro.

Efter teet åkte Anne och Diana till Ekostugan, medförande all den blomsterskörd, som de lyckats förvärva, tack vare åtskilliga plundringståg till deras egna och grannarnas trädgårdar. De funno Ekostugan full av brådska och rörelse. Charlotta den Fjärde flög omkring med sådan iver och beskäftighet, att hennes blåa hårrosetter tycktes besitta förmågan att vara allestädes närvarande. Likt Henriks av Navarra vita hjälmbuske vajade Charlottas blåa bandrosetter alltid där striden stod som hetast.

— Gud ske lov och tack, att fröknarna korn, utbrast hon med den uppriktigaste känsla, här ä’ så fasligt mycket, som ännu är ogjort — och glasyren på tårtan vill inte stelna — och jag tänkte jag skulle ge silvret en sista avgnidning — och ungtupparna till majonnäsen springer därute ännu bakom hönshuset och gal, fröken Shirley … Och fröken Lavendel törs man inte anförtro en enda sak att uträtta … Jag blev riktigt tacksam, när herr Irving kom för ett par minuter se’n och hämtade henne ut på skogspromenad. Allting på sin rätta plats, fröken — kärlek är nog bra, men skall den blandas upp med matlagning och rengörning, så går det på sned med alltihop … Det är min tanke, fröken Shirley.

Anne och Diana arbetade och gnodde av alla krafter ända till klockan tio, med så utomordentliga resultat, att till och med Charlotta blev nöjd. Hon flätade sitt hår i oräkneliga flätor och klev omsider på mycket trötta små ben i säng.

— Jag känner på mig, att jag inte får en blund i ögona, fröken Shirley, så rädd är jag för att någonting ska gå galet i sista momangen … Tänk, om inte grädden går upp — eller herr Irving får slag och inte kan komma. …

— Han brukar väl inte ha några slaganfall, heller? sade Diana och visade båda groparna i sina runda kinder.

Charlotta den Fjärde var för Diana en outtömlig källa till nöje.

— Slaganfall ä’ inte sånt, som blir nå’n vana, ska jag säga fröken, svarade Charlotta med värdighet. — De komma som ett [ 256 ]nysande — och pladask, där ligger man … Vem som helst kan få slag. Hur det går till vet ingen. Herr Irving påminner mycket om en min farbror, som fick slag, just som han en vacker dag satt sig ned till middagsbordet. Men det finnes ju en möjlighet att allting går bra … I den här världen så får man hoppas på det bästa och bereda sig på det värsta och ta emot vad Gud sänder en.

— Det enda jag är rädd för, är att det inte ska bli vackert väder i morgon, sade Diana. — Farbror Abe har spått regn till i mitten på veckan, och alltsedan det stora ovädret kan jag inte hjälpa, att jag tror rätt mycket på vad farbror Abe säger.

Anne, som visste bättre än Diana, hur det förhöll sig med farbror Abe och den av honom förutspådda stormen, lät icke smitta sig av någon rädsla. Hon sov den tröttas och rättfärdigas sömn och väcktes vid en omänskligt tidig timme av Charlotta.

— O, fröken, jag borde väl inte bulta upp fröken så tidigt, pep det jämmerligt genom nyckelhålet, men här ä’ så mycket att göra — och det ser så jämnmulet ut, att jag är rädd det blir regn … Om ändå fröken ville stiga upp och säga mig, att det inte blir’et …

Anne flög till fönstret, intagen av en svag förhoppning, att Charlotta skulle tala mot bättre vetande bara för att narra upp henne. Men ack, morgonen såg verkligen föga lovande ut. Under fönstret hade man fröken Lavendels trädgård; om det varit rätt, hade den ju bort te sig övergjuten av en flod av blekt skimrande solljus, men i stället låg den försänkt i en riktig gråvädersstämning, och himlen över furornas rand stod mörk av hotande moln.

— Är det inte för ledsamt! puttrade Diana.

— Vi få hoppas det bästa, sade Anne uppmuntrande. — Om det bara inte störtregnar, så kan en sval, beslöjad dag som denna bli ännu härligare än gassande solsken.

— Men det blir regn, jämrade Charlotta och kom tassande på strumplästen in i rummet. Hon såg ytterst löjlig ut med sina många »råttsvansar» virade kring huvudet; de voro omsnodda med vit tråd, och »tåtarna» stucko ut åt alla håll. — Det kommer att hålla uppe till in i sista minuten, men då ska man få se det öser [ 257 ]ned … Och människorna bli pölvåta — och vad smuts di dra in i rummen se’n — och inte kan di vigas i kaprifoliebersån — och regn i brudkronan betyder olycka, säga vad ni vill, fröken Shirley … Jag tänkte väl, jag: allting har gått så bra hittills, så här kan det inte hålla i …

Charlotta den Fjärde tycktes ha lånat en del världsvishet i kritiska ögonblick av fröken Eliza Andrews.

Men det blev inte regn, fastän vädret hela tiden såg ut som om det »ämnade» … Klockan tolv voro rummen festligt prydda och bordet vackert dukat, och en trappa upp väntade en älsklig och intagande brud.

— Vad du ser söt ut, sade Anne hänförd.

— Förtjusande! instämde Diana.

— Nu ä’ allting färdigt, fröknarna, och ännu har det inte hänt någon olycka, rapporterade Charlotta med viktig min, innan hon försvann in på sin lilla kammare för att kläda sig.

Upp knötos alla vita tåtar, och den översvallande rikedom av burriga lockar, som nu slapp lös, flätades i tvenne tjocka flätor, som ombundos, icke med två, utan med fyra rosetter av sprittnya, klarblåa band. De båda övre rosetterna gåvo snarast intrycket av att vara ett par tämligen utvuxna vingar, som gingo ut från Charlottas nacke, ungefär i samma väg som på Rafaels änglar. Men Charlotta själv fann dem ytterst stilfulla, och sedan hon under mycket frasande och prasslande krupit i en vit klänning, så hårt stärkt, att den kunde stå för sig själv, tittade hon sig i spegeln med stor belåtenhet — en belåtenhet, som varade tills hon kom ut i hallen.

Där uppfångade hon genom den på glänt stående gästrumsdörren en skymt av en lång och smärt flicka i en vit klänning, som i mjuka veck föll ned omkring henne, och flickan var sysselsatt med att fästa vita, stjärnliknande blommor i de vågiga massorna av sitt guldbruna hår.

— O, aldrig blir jag människa att se ut som fröken Shirley, tänkte stackars Charlotta helt förtvivlad. — Man ä’ väl tvungen att födas så, kan jag tro — nog har jag försökt allt vad jag orkar, men aldrig får jag det där förnäma över mig …

Klockan ett hade gästerna samlats, häribland inberäknade [ 258 ]pastor och fru Allan, ty pastor Allan skulle förrätta vigseln. Bröllopet försiggick på enklaste sätt. Fröken Lavendel steg utför trappan, och där nedanför mötte hon sin brudgum, och när han fattade hennes hand, lyfte hon sina stora bruna ögon mot hans med en blick, som kom Charlotta den Fjärde, vilken uppfångat den, att betagas av högst upprörda känslor. De vandrade ut till kaprifoliebersån, där pastor Allan väntade dem. Bröllopsgästerna ställde upp sig som de själva tyckte. Anne och Diana stodo invid den gamla stenbänken, och mellan sig hade de Charlotta, som i stor oro kramade deras händer i sina iskalla och darrande små tassar.

Pastorn slog upp sin handbok, och ceremonien tog sin början. Just som fröken Lavendel och Stephen Irving förklarats man och hustru, hände någonting mycket vackert och symboliskt. Solen bröt plötsligt fram ur dunklet och sände en flod av gyllene strålar över den lyckliga bruden. Och trädgården livades genast av dansande solfläckar och flyende skuggor.

— Vilket lyckligt förebud! tänkte Anne, när hon gick fram för att kyssa bruden.

Sedan lämnade de tre flickorna de övriga gästerna i en glad ring kring brudparet, medan de skyndade in i huset för att se till, att allting var i ordning.

— Nå Gud ske lov att allt är över nu, fröken, utbrast Charlotta, nu ä’ di åtminstone vigda, och se’n får det hända vad det vill … Risgrynspåsen står inne i skafferiet, fröken, och de gamla skorna har jag lagt bakom dörren, och tjocka grädden står i stora skålen nere i källartrappan …

Klockan halv tre foro herr och fru Irving sin väg, och hela bröllopsskaran följde med dem till stationen för att se dem resa med eftermiddagståget. När fröken Lavendel — för all del, fru Irving — steg ut genom dörren till sitt gamla hem, slungade Gilbert och flickorna en skur av risgryn över henne, och Charlotta den Fjärde kastade en gammal sko med sådan utsökt skicklighet, att den träffade pastor Allan rätt i huvudet.

Men det var Paul förbehållet att få sända den vackraste avskedshälsningen. Han skuttade fram ur förstugan och ringde av alla krafter med en gammal middagsklocka av malm, som brukade stå på kaminhyllan i salen. Pauls enda avsikt var att göra så [ 259 ]mycket buller som möjligt, men när den starka klangen dött bort, ljöd från uddar och vikar och skogsbryn på andra sidan floden ett melodiskt och mångstämmigt spel av »älvors bröllopsklockor,» vilka tonade så klara och milda och med allt svagare »bing-bång», »bing-bång» — alldeles som om fröken Lavendels älskade ekon bjödo henne hälsning och farväl. Och så, med denna signade klockeklang tonande omkring sig, åkte fröken Lavendel bort från sitt gamla liv av drömmar och fantasier till en fullare verklighetstillvaro i den idoga världen där borta på andra sidan.

Två timmar senare kommo Anne och Charlotta vandrande tillbaka på stigen. Gilbert hade gått till Grafton i ett ärende, och Diana hade lovat »en viss person» att återvände hem så fort som möjligt. Anne och Charlotta skulle nu göra i ordning efter festen och stänga den lilla Ekostugan. Trädgården låg i full belysning av aftonsolens sken, med fladdrande fjärilar och surrande bin, men det lilla huset hade redan över sig en ödslighetens och övergivenhetens prägel.

— Ack, ack, vad här ser ensligt ut! snyftade Charlotta den Fjärde, som gråtit hela vägen hem från stationen. — Ett bröllop ä’ då inte mycket roligare än en begravning, när allting är förbi …

Det blev en arbetsam eftermiddag. Blomsterdekorationerna skulle tagas ned, glas och porslin diskas. De goda saker, som blivit över, packades ned i en korg för att fägna Charlottas yngre bröder där hemma. Anne gav sig ingen ro, förrän allting åter var ordnat och insatt. Sedan Charlotta gått hem med sitt läckra rov, gick Anne genom de tysta rummen och stängde för fönsterluckorna, med en känsla som om hon ensam vandrade genom någon öde festsal. Därefter låste och reglade hon dörren och satte sig under silverpoppeln för att vänta på Gilbert. Hon kände sig ganska trött, men hennes hjärna var i livlig verksamhet.

— Vad tänker du på, Anne? frågade Gilbert, som kom framåt stigen. Hästen och kärran hade han lämnat uppe på landsvägen.

— På fröken Lavendel och herr Irving, svarade Anne drömmande.

— Är det inte härligt att veta att allt har fått en sådan lycklig utgång — att de ha funnit varandra igen efter så många års skilsmässa och missförstånd!

[ 260 ]— Jo, det är vackert, svarade Gilbert och såg ned i Annes uppåtriktade ansikte. — Men hade det inte varit ännu vackrare, Anne, om det inte hade varit någon skilsmässa eller något missförstånd — om de vandrat hand i hand hela vägen genom livet, utan några minnen bakom sig utom dem, de haft gemensamt?

Anne kände sitt hjärtas slag bli sällsamt oroliga, och för första gången slog hon ned ögonen under Gilberts blick. Färgen steg och sjönk på hennes ansikte. Det var som om ett täckelse, vilket höljt hennes inre medvetande, plötsligt dragits åt sidan och för hennes syn uppenbarat en värld av hittills aldrig anade känslor och verkligheter. Kanhända, när allt kommer omkring, träder inte det »vidunderliga» in i ens liv med pomp och ståt och jublande klang, likt en båld riddersman, som nalkas på sin eldiga springare, kanske det smyger sig intill en stillsamt och lugnt som en gammal vän, kanske det ter sig som den nyktra vardagligheten, tills med ens en plötslig stråle av ljus kastas däröver och röjer den skönhetsvärld, som bor där inom … Kanske — kanske att kärlek slår ut ur knoppens gröna hylsa.

Så föll täckelset åter, men den Anne, som vandrade uppåt den mörknande stigen, var ej alldeles samma Anne, som kommit åkande så glatt framåt den aftonen förut. Flickåren lågo bakom henne, som undanskjutna av en osynlig hand, och framför henne öppnade sig hennes tillvaro som ung kvinna, med all dess tjusning och hemlighetsfullhet, dess sorger och fröjder.

Gilbert sade ingenting mera, men han blickade in i framtiden även han, och han mindes det uttryck, han nyss sett avspeglat i Annes känsliga ansikte. Fyra års allvarligt, strävsamt arbete — och sedan väntade honom belöningen av ett samlat kunskapsmått och ett hjärta, som länge varit hans i kärlek och tro.

Bakom dem i trädgården slumrade den lilla Ekostugan försänkt i skuggor. Den var ensam, men ej övergiven för alltid. Ännu var det ej slut med drömmar och skratt och glättig levnadslust; det skulle komma framtida, soliga somrar till den lilla stugan, och den hade råd att vänta. Och på andra sidan floden i det slocknande purpurskimret lågo ekona och bidade sin tid.