Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 12

←  Annes erfarenheter i söndagsskolan

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Ett högtidligt löfte

Glada förväntningar  →

XII.
ETT HÖGTIDLIGT LÖFTE.

Det var ej förrän fredagen därefter, som Marilla hörde historien om den blombekransade hatten. Hon kom hem från fru Lynde och ställde genast Anne till räkenskap.

— Anne, fru Lynde påstår, att du var i kyrkan i söndags med din hatt på det löjligaste sätt utstofferad med nyponrosor och smörblommor. Hur kan du komma på en sådan galen idé? Du måste ha tagit dig ut som ett åkerspöke?

— Ja, jag vet nog, att gult och skärt inte klär mig … började Anne.

— Klä och klä! Vem tror du frågar efter det? Det var blommorna på din hatt, sak samma av vad färg de voro, som var det löjliga. Du är ett ytterst tålamodsprövande barn.

— Jag kan inte fatta, varför det är löjligare att bära blommor på hatten än på klänningen, invände Anne. — Så många av småflickorna där hade buketter fastsatta med knappnålar på klänningen. Vad är det för skillnad?

Marilla var emellertid ej hågad att låta sitt omdöme förvillas av några försåtliga jämförelser.

— Du ska inte svara mig så där, Anne. Det var i alla fall mycket dumt utav dig — gör aldrig om någonting sådant! Fru Lynde trodde, att hon skulle sjunka genom golvet, när hon såg dig komma in utspökad på det sättet. Hon kunde inte komma dig så nära, att hon kunde säga åt dig att ta av dem, förrän det var för sent. Hon säger, att folk pratade alldeles förfärligt om’et … De trodde förstås, att jag inte hade bättre vett än att jag lät dig gå tillstyrd på det sättet.

— Ack, vad jag är ledsen, sade Anne och fick tårarna i ögonen. — Aldrig trodde jag ni skulle ta illa upp … Rosorna och smörblommorna voro så söta, att jag trodde de skulle ta sig riktigt nätt ut på min hatt. Så många av de andra småflickorna hade konstgjorda blommor på sina hattar. — Jag är rädd, att jag vållar er fasligt mycket bekymmer och bråk. Kanske ni hellre borde skicka mig tillbaka till barnhemmet? Det skulle vara rysligt, jag tror inte jag skulle härda ut där, jag skulle nog få lungsot, så mager som jag är … Men det vore ändå bättre än att ständigt vara en plåga för er …

— Prat, sade Marilla, ond på sig själv för att hon haft flickan att gråta. — Jag vill visst inte skicka dig tillbaka till barnhemmet. Allt vad jag vill är bara att du uppför dig som andra små flickor och inte gör dig löjlig. Gråt nu inte mera, så ska du få höra på roligt! Diana Barry har kommit hem i dag. Jag ska gå dit upp för att höra, om jag kan få låna ett kjolmönster av fru Barry, och om du vill, kan du få gå med och bli bekant med Diana.

Anne steg upp med hopknäppta händer och tårarna ännu glittrande på kinderna; disktrasan, som hon skulle fålla, föll till golvet, utan att hon märkte det.

— O, Marilla, jag är så rädd! Nu, när det verkligen stundar, är jag så rädd! Tänk, om hon inte skulle tycka om mig! Det skulle vara den mest tragiska missräkningen i hela mitt liv.

— Seså, var nu inte så het på gröten! Och låt bli att använda sådana där långa ord! Det låter så tokigt av en liten flicka. Diana är jag säker på skall tycka om dig. Det är hennes mamma, som det kommer an på. Tycker hon inte om dig, så gör det detsamma, om Diana är aldrig så betagen i dig. Om hon har hört talas om, hur du flög på fru Lynde och att du gick i kyrkan med smörblommor kring hatten, så vet jag inte, vad hon kommer att tänka om dig … Du får lov att skicka dig artigt och snällt och håll inne med dina underliga sätt att uttrycka dig … Kors i alla dar — jag tror, att flickungen darrar!

Anne darrade verkligen. Hennes anletsdrag voro bleka och spända.

— Ack, Marilla, också ni skulle vara upprörd, om ni snart skulle få råka en liten flicka, som ni hoppades skulle bli er bästa vän — och så hennes mamma kanske inte tyckte om er, sade hon, i det hon skyndsamt gick efter sin hatt.

De gingo över till Tallbacken längs ginvägen tvärs över bäcken och uppför den lilla skogbevuxna sluttningen. Fru Barry kom och öppnade, sedan Marilla knackat på köksdörren. Det var en lång, svartögd och svarthårig kvinna, med ett drag av beslutsamhet kring munnen. Hon hade rykte om sig att vara mycket sträng mot sina barn.

— God dag, Marilla, sade hon hjärtligt. — Stig in! Jag kan förstå, att det här är den lilla flickan, som du tagit upp?

— Ja, detta är Anne Shirley, sade Marilla.

— Stavat med e, viskade Anne, som, hur ängslig och upprörd hon än kände sig, var fast besluten, att det ej skulle råda något missförstånd i denna viktiga punkt.

Fru Barry, som ej hörde eller också ej förstod, tog henne bara i hand och sade vänligt:

— Hur mår du?

— Jag mår bra till kroppen, fastän jag är rätt altererad till själen — tackar som frågar, svarade Anne allvarligt. Avsides till Marilla bifogade hon med en hörbar viskning: — Det där var väl ingenting farligt, Marilla?

Diana satt på soffan och läste i en bok, som hon tappade, när de besökande trädde in. Det var en mycket söt liten flicka med moderns svarta ögon och hår, rosiga kinder och det glada ansiktsuttryck, som hon ärvt efter sin far.

— Detta är min lilla flicka, Diana, sade fru Barry. — Diana, du kan ta Anne med dig ut i trädgården och visa henne dina blommor. Det är nyttigare för dig än att sitta och hänga över den där boken. Hon läser alldeles för mycket — detta sades till Marilla, sedan den lilla flickan gått ut — och jag kan inte hindra henne, för hennes far håller med henne. Alltid ska hon anstränga sina ögon med läsning. Jag är glad om hon får en lekkamrat — kanske hon då håller sig mera utomhus.

Därute i trädgården, som var full av solnedgångens milda dager, vilken silade in mellan de mörka gamla furorna längs dess ena sida, stodo Anne och Diana, blygt tittande på varandra över en grupp de grannaste brandgula liljor.

Den Barryska trädgården var en skuggrik och doftande tillflyktsort, så överfull av blommor, att den i varje annan, mindre kritisk stund skulle ha hänfört Annes hjärta. Den var omgärdad av väldiga gamla pilar och höga tallar, under vilka de blommor frodades, som älska skugga. Prydliga, slingrande sandgångar, nätt kantade med snäckskal, genomskuro den likt fuktiga röda band, och i rabatterna mellan dem spirade en mängd gammaldags blommor i vild yppighet.

Där funnos vita och röda brinnande hjärtan och stora, grant karmosinröda pioner, frodig reseda och klarblå lobelia, taggiga, härligt doftande smörnypon, skära, blå och vita aklejor och rödgula ringblommor, hela tuvor med violett åbrodd, krusmynta och lavendel, luktärter i alla sina bleka och fina nyanser, eldröd krasse och ståtliga svärdsliljor, som avtecknade sina behagliga konturer mot deutzians blomrika buskar. Det var en trädgård, där solskenet dröjde sig kvar och bina surrade och vindfläktarna helt dämpat prasslade och frasade bland all grönskan och blomsterprakten.

— Ack, Diana, sade Anne slutligen och sänkte stämman nästan till en viskning, tror du — tror du, att du kan tycka om mig en liten smula — så pass, att du kan bli min bästa vän?

Diana skrattade. Diana skrattade alltid, innan hon sade någonting.

— Visst tror jag det, sade hon frimodigt. — Jag är rysligt glad, att du har kommit för att stanna på Grönkulla. Det blir livat för mig att ha någon att leka med. Det finns ingen flicka här på nog nära håll för att jag ska kunna leka med henne, och jag har inga systrar stora nog.

— Vill du svära på att du alltid, alltid vill vara min vän? frågade Anne ivrigt.

Diana såg förfärad ut.

— Det är ju rysligt fult att svära, sade hon förebrående.

— Asch, inte — inte det slags svära, som jag menar. Det finns två sorter, som du vet.

— Jag har bara hört talas om en sort, genmälde den ännu ej övertygade Diana.

— Jo du, det finns en till. Och den är inte alls syndig. Det betyder bara, att man ska avge ett högtidligt löfte. Det är inte farligt.

— Nåja, det kan jag ju göra, sade Diana betydligt lättad. — Hur går det till?

— Vi ska räcka varandra händerna — så här, sade Anne allvarligt. — Men det bör egentligen ske över rinnande vatten. Vi få låtsa, att den här sandgången är rinnande vatten. Nu ska jag förestava eden. Jag högtidligen lovar och svär att vara trogen min bästa vän, Diana Barry, så länge som solen och månen rulla sina klot … Säg nu du det och sätt in mitt namn i stället.

Diana upprepade eden med ett fnitter först och sist. Därpå sade hon:

— Du är en konstig flicka, Anne. Jag hade nog hört förut, att du skulle vara konstig. Men jag tror, att jag kommer att tycka riktigt bra om dig.

När Marilla och Anne gingo hem, följde Diana dem så långt som till spången. De båda små flickorna gingo med armarna lindade om varandra. Vid bäcken togo de ett rörande farväl av varandra med många löften att råkas eftermiddagen därpå för att leka.

— Nå, fann du en besläktad själ i Diana? frågade Marilla, när de gingo genom trädgården upp till Grönkulla.

— Ack ja, suckade Anne, lyckligt omedveten om sarkasmen i Marillas fråga. — O, Marilla, jag är i denna stund den lyckligaste flicka på Prins Edwards ö. Jag försäkrar er, att jag ska läsa mina böner av uppriktigaste hjärta i afton. Diana och jag ska bygga en lekstuga i björkhagen i morgon. Kan jag få de sönderslagna porslinsskärvorna, som ligga ute på vedbacken? Dianas födelsedag är i februari och min i mars. Är det inte ett högst underligt sammanträffande? Diana ska låna mig en bok att läsa uti. Den är förfärligt rolig och gränslöst spännande. Hon ska visa mig en plats långt in i skogen, där det växer linnéa. Tycker ni inte Diana har mycket själfulla ögon? Jag önskar, att jag hade själfulla ögon … Diana skall lära mig sjunga en visa, som heter »Nelly med sin korg på arm». Hon ska ge mig en tavla att sätta upp på väggen i mitt rum, den är så förtjusande söt — en vacker dam i ljusblå sidenklänning. Hon har fått den av en symaskinsagent. Om jag ändå hade någonting att ge Diana! … Jag är en tum längre än Diana, men hon är mycket fetare än jag; hon säger, att hon gärna skulle vilja magra, för då blir man graciösare, men jag är rädd att hon bara sa det för att jag inte skulle vara ledsen … Endera dagen ska vi gå till havet för att plocka snäckor. Källan nere vid spången ha vi kommit överens om att kalla Dryadens springbrunn. Är det inte ett nobelt namn? Jag har en gång läst ett saga om en källa, som hette så. En dryad är visst ett slags fullvuxen älva — tror jag …

— Ja, måtte du bara inte prata ihjäl Diana, sade Marilla. — Men en sak får du komma ihåg, Anne. Du får inte leka hela tiden, inte heller det mesta av den. Du har dina sysslor att uträtta, och de måste göras först.

Annes lyckobägare var full, och Matthew bragte den att flöda över. Han hade nyss kommit hem från ett besök i handelsboden i Carmody, och han drog förläget upp en liten strut ur sin ficka och räckte den till Anne, med en bedjande blick på sin syster.

— Jag hörde dig en gång säga, att du tyckte om chokladpastiller, så här har du några, sade han.

— Jo jag tackar jag, sade Marilla. — Nu kommer hon att fördärva både tänder och mage på sig. Seså, barn, se inte så olycklig ut. Du får väl äta upp dem, efter Matthew har gått och köpt dem. Han borde hellre ha gett dig pepparmyntkarameller. De äro hälsosammare. Gör dig nu inte sjuk genom att äta upp dem alla på en gång.

— Ack nej, det ska jag visst inte, sade Anne ivrigt. — Jag ska äta en endaste en i kväll, Marilla. Och kan jag inte få ge bort hälften av dem åt Diana? Den andra hälften kommer att smaka mig dubbelt så bra, om jag får ge några åt henne. O, så roligt att tänka på, att jag har någonting att ge henne!

— Det får man ändå säga till flickans beröm, sade Marilla, sedan Anne gått upp på sitt gavelrum, att snål är hon inte. Det är jag glad åt, för snåla barn är en styggelse … Kära hjärtanes, det är bara tre veckor se’n hon kom, och jag tycker redan det är, som om hon hade varit här alltid. Jag kan inte tänka mig huset utan henne. Ta nu inte på dig den där minen »vad var det jag sa?», Matthew. Den är retsam nog hos ett fruntimmer, men rent odräglig hos en karl. Jag är fullt villig att erkänna, att jag är glad, att jag gick med på att behålla ungen och att jag tycker mer om henne för var dag som går — men inbilla dig inte, att det är din förtjänst, käre Matthew.