hade haft missväxter, kunde ej tåla vid onödiga utgifter; man hade också efter konungens död utbetalat för enkedrottningens enskilda räkning ganska betydliga summor[1]. År 1636 kom Maria Eleonora åter igen med flere anspråk. Hon hade en gång af staden Riga fått till skänks 2000 riksdaler. Nu påstod hon, att Gustaf Adolf tagit och för rikets bästa användt dessa penningar, hvarföre hon begärde att få dem tillbaka. Men Per Banér intygade, att hon sjelf åt en enskild person bortgifvit Riga-boarnas skänk, och rådet vägrade betala denna fordran, såsom icke bevisad. — Hon begärde för lifgedinget frihet från utförseltull. Regeringen vägrade; ty Gustaf Adolf hade uti äktenskapskontraktet denna tull åt riket förbehållit. — Hon begärde spelpenningar. Det vägrades; ty hon hade aldrig af Gustaf Adolf sådana begärt eller fått. — Rådet hade åt Maria Eleonora erbjudit fri betjening och taffel, när hon var i Stockholm på besök hos sin dotter. Nu ville enkedrottningen för beständigt derstädes hafva fri taffel och om allting befalla. Rådet nödgades sätta sig emot en sådan tydning af deras anbud. — Maria Eleonora begärde ytterligare att utbekomma räntan af lifgedinget för 1632. Rådet vägrade, och visade obilligheten af en sådan fordran. Konungen dog i slutet af året, och Maria Eleonora hade på samma fot som under konungens lifstid blifvit på bekostnad af kronans allmänna medel underhållen, icke blott hela 1632 utan ock 1633; så att hon för det förra och strängt taget ej heller för det sednare året hade någon rättighet till räntan af lifgedinget. Rådet beklagade slutligen, att det måst afslå hennes fordringar; men rikets just nu serdeles tryckande nöd tvingade dertill. Axel Oxenstierna med sin vanliga fritalighet helsade till enkedrottningen och bad henne förskona riket från obilliga fordringar. Hon borde besinna, att hon hade större lifgeding än någon svensk enkedrottning före henne haft[2].
