Sverge är dock skyldigt Kristina tacksamhet för valet af en sådan tronföljare. Men att hon, efter fattadt beslut om afsägelse och efterträdare, likväl i flere år stannade qvar och för sina nöjen eller nycker utsög rikets krafter, och slutligen åt Karl Gustaf öfverlemnade Sverges krona, först sedan dess rosor voro afplockade och taggar ditsatta i stället; detta förminskar, nästan utplånar hennes rättighet till erkänsla så väl af Karl Gustaf som af Sverge.
Våren 1651, omedelbart efter de öfverdrifna utnämningarna till grefvar, friherrar och riksråd, började Kristina förbereda sin afsägelse. Hon beslöt en resa till Gottland och Öland. De bättre underrättade gissade, att, emedan dessa öar voro omtalade för ett behagligare luftstreck, hade Kristina i förslag att välja dem till boning efter afsägelsen och ville af sådan orsak i förväg taga dem i ögonsigte. Resan gick ej i verkställighet; men man anmärkte åtskilliga andra tecken. Drottningen lät t. ex. borttaga Wasavapnet ur rikssigillet. Samma vapen var också med stenar inlaggdt på inre slottsborggården; Kristina lät äfven här borttaga denna sinnebild; det kungliga vapnet, sade hon, borde ej trampas under fötterna; andra uttydde det som ett förebud, att Wasaslägten skulle nu försvinna från Sverges rike och ur Sverges konungaborg. Man fästade sig äfven vid det egna förhållandet, att hon började åter smickra Axel Oxenstierna och hans parti, likasom hon önskat försoning med alla sina förra ovänner. Märkvärdigt är, att svenskar, som detta år reste uti Italien, der hörde omtalas, att hon redan följande året väntades till nämnde land. Således hade, förmodligen från Rom, ryktet om hennes tillkommande tros- och tronafsägelse blifvit utspridt.
Fransyska sändebudet Chanut var den förste, åt hvilken Kristina gaf förtroende om sin föresats. Han afrådde ifrigt och med alla möjliga skäl; men utan framgång. Han fick från sitt hof befallning att ytterligare afråda och gjorde det; men måste slutligen låtsa sig öfvertygad, för att ej stöta drottningen för hufvudet. I
