regeringen hörer; derföre har samme man ingifvit henne afsmak för giftermål, i hvilket tänkesätt hon sedermera blifvit styrkt af grefve Magnus och af dennes mor, grefvinnan Ebba; ty den sluge rikskansleren nyttjar det sätt, att då han vill drifva någonting igenom, så öfvertalar han dertill Jakob De la Gardie, denne sedermera sin son, hvilken slutligen skaffar drottningens bifall. Hvad dessa herrar under förmyndaretiden gjort, det tvungo de drottningen att vid myndiga år godkänna; emedan de hotade henne med polska Wasarna. Dessa och de andra höga herrarna frukta serdeles för prins Karl Gustaf. Hans arfsrätt till kronan ämna de aldrig erkänna. Redan i ungdomen blottställde de honom för farorna af en utrikes resa och af krig, då han ej mindre än två serskilda gånger sändes likasom en Uria ut i den vådeliga tyska fejden; ty de hoppades, att han der skulle omkomma. Hans förmälning med drottningen motarbetades, och det mest genom Johannes Matthiæ, grefve Magnus och dess mor, grefvinnan Ebba. Hans antagande till tronföljare motarbetades äfven; och när det ej längre kunde undvikas, hafva herrarna föreskrifvit honom orimligt hårda villkor, och till yttermera visso beslutat taga honom afdaga. Riksmarskens fru, grefvinnan Ebba, hade på Jakobsdal redan giftet i ordning, om han kommit dit. Nu har man tagit gevären från de hemkomna soldaterna; ty man vet, att de äro prinsen tillgifna. — I följe af allt detta råder brefskrifvaren, att prinsen aldrig bör resa till Jakobsdal för att ej utsätta sig för Måns Smeks förplägning[1]. Han bör till och med akta sig för Stockholm, utom under riksdagarna. Han bör äfven akta sig för första och andra klassen på riddarhuset; men deremot förlita sig på den tredje och på ofrälsestånden. Han bör förekomma fienderna och under sken af mönstring sammankalla troppar och med dem visa sig i Stockholm; han skall der finna
- ↑ Detta afser troligen ryktet, att Magnus Smeks gemål, Blanka, med förgift dödade sin son, konung Erik.
