2
arfvingar, ibland dem också en son, o. s. v. Men Gustaf Adolf svarade: min syster! Jag är nöjd och beder Gud att få behålla detta barnet. Derpå lät han anställa samma fröjdebetygelser, som för en prins, och man kunde ej hos honom märka minsta spår af missnöje. Det blifver säkert en slug flicka, skämtade han; ty hon har redan narrat oss allesammans.
Först sedan Maria Eleonora något tillfrisknat, vågade man underrätta henne om verkliga förhållandet. Hon visade sig deröfver nästan otröstlig och kunde ej lida barnet, dels derföre, att det var en flicka, dels derföre, att det var mörklaggdt och mindre behagligt. Också fick det sällan stanna hos sin mor, utan öfverlemnades för det mesta åt amman. Enligt Kristinas egen utsago skall man under denna tid flere gånger låtit henne falla för att dymedelst tillskynda henne någon skada, måhända till lifvet. En sådan afsigt synes dock otrolig. Deremot är det säkert, att Kristinas ena axel var något högre än den andra, hvilket drottningen sjelf tillskref ett bland dessa fall.
Den ömhet, Kristina saknade hos sin mor, fann hon i rikt mått hos fadern, hvilken mycket älskade den qvicka och modiga flickan. Hon följde en gång sina föräldrar till Kalmar. Slottshöfdingen ville med salvor af kanoner och gevär fira de kungligas ankomst, men fruktade att skrämma den lilla prinsessan. Man frågade kungen. Skjut! sade han; hon är dotter af en soldat och måste vänja sig dervid. Salvorna dundrade. Den lilla Kristina, som icke ännu kunde tala, log vid skotten, klappade i händerna och gaf tecken, att hon ville höra flere salvor. Detta och dylikt fästade fadren än mera. Likasom med aning om sin snara död, lät han före utresan till Tyskland med mycken sorgfällighet ordna allt, som rörde prinsessans uppfostran. Under förevändning, att drottning Maria Eleonora skulle följa konungen utrikes, blef Kristina anförtrodd åt sin faster, pfaltsgrefvinnan Katrina; och i förväg bestämdes till hennes guvernör riksrådet Axel Banér, till underguvernör Gustaf Evertsson
