72
motståndare. Detta allt, jemnte vanlig regeringslystnad var det, som åter väckte högadelns republikanska planer. Den kände lust att fatta regeringstömmarna, dels af stolthet för att sjelf få styra, dels emedan den trodde sig kunna göra det bättre än drottningen. Troligen var partiets mer eller mindre medvetna afsigt den, att betydligen inskränka konungamagten. Redan under riksdagen 1644 framkastades också af ofrälsemän ord i sådan rigtning; och troligt är, att många bland högadeln önskade kunna med tiden införa en slags republik. Förslaget kom likväl icke till mognad eller åtminstone icke i dagen och är således till sitt närmare innehåll okändt. Kristina var likväl underrättad om tänkesättet; och mellan henne och rådet herrskade i följe deraf både misstroende och ovilja.
Höga utskylder och tilltagande nöd voro slutligen de förhållanden, hvilka till följe af Kristinas utomordentliga slöseri snart bragte ofvannämnde orolighetsfrön till utveckling. Skatterna fortforo, till och med ökades, och detta oaktadt eröfrade landskaper och erhållen fred. Rikets arbetande befolkning var genom kriget förminskad; dess gamla tillgångar medtagna; de nya förskingrade; men likväl växte regeringens anspråk på medel för statens upprätthållande.
Hvar skulle nu de begärda medlen tagas? På denna fråga hade hvardera sidan efter egna åsigter sitt eget svar. Rådspartiet och adeln i allmänhet ville ingalunda mista de förvärfvade kronogodsen. Deras afsigt var troligtvis att, med tagen anledning af Kristinas slöseri och landets nöd, tillvälla sig större magt samt uti förvaltningen införa sparsamhet och bättre beräkning, hvarigenom så väl nya skatter som kronogodsens återgående skulle kunna undvikas. Ofrälsestånden deremot ropade alltjemnt på kronogodsens återtagande, hvarigenom de trodde, att regeringen skulle bekomma tillräckliga medel för alla sina utgifter. Kristina sjelf tycktes beklagligtvis icke hafva med allvar betänkt hvarken landets nöd, eller huru densamma skulle afhjelpas; ty hon fortfor beständigt
