Sida:Drottning Kristina 1.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
73

att genom ohejdadt slöseri öka förlägenheten. Men hon kände och fruktade högadelns planer; och i afsigt att desamma förekomma, kastade hon sig på ofrälseståndens sida, visade deltagande i deras lidande, uppretade deras afundsjuka och lät deras klagomål uteslutande rigtas mot adeln, lika som denna samhällsklass ensam varit vållande till alla landets olyckor. Konstgreppet lyckades i början. Ofrälsestånden ansågo drottningen vara en folkets vän och försvararinna samt oskyldig i den yppade statsbristen. Mot denna allmänt spridda öfvertygelse kunde högadeln icke med hopp om bifall framdraga ofvanstående sina planer till konungaväldets inskränkande. Det stora flertalet af riksdagsmän ställde sig på drottningens sida och tycktes benäget att åt henne upplåta all erforderlig magt för att kunna krossa adelns öfvervälde och genom kronogodsens indragning återupphjelpa rikets förfallna drätselverk. Huru Kristina begagnade detta förtroende, skola vi framdeles närmare beskrifva.



TRETTONDE KAPITLET.
FÖRBEREDELSER TILL RIKSDAGEN 1650.

Redan under riksdagen 1644 och omedelbart vid drottningens anträde till regeringen framförde ofrälsestånden, och i synnerhet bönderna, högljudda klagomål öfver kronogodsens försäljning och öfver de missbruk, adeln i detta hänseende sig tillåtit; men regeringens åtgerd stannade vid allmänna varningar.

Riksdagen 1647 inföll just under häftigaste brytningen mellan drottningen och Axel Oxenstierna. Det berättas, att några bland de förnämsta herrarna redan