Sida:Drottning Kristina 2.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

98

ny tull. Utgången af detta företag hafva vi redan omtalat. Mellan hennes regering och Pommern rådde icke någon rätt förtrolighet.

Besättningarna och försvarsverket i nämnde land fordrade så stora utgifter, att svenska kronan hade vanligtvis af detsamma ingen behållning; utan måste tvärtom esomoftast sjelf lemna betydliga bidrag till förvaltningskostnaden.

DAGÖ OCH ÖSEL

lades till Estland och Liffland och sammansmälte med dessa sina grannar och stamförvandter både lätt och snart; och naturligtvis mer än med det nya och främmande hufvudlandet.

WISMAR.

Genom westfaliska freden tillerkändes åt Sverge de dåvarande sjötullarna i Pommern och Mecklenburg. Ombudet från sistnämnde hertigdöme anförde häftiga och oupphörliga insagor mot denna punkt; men förgäfves. Uttrycket var i sig sjelft obestämdt och kunde anses gällande antingen för hela kusten af bemälde länder, eller för blott de delar deraf, som afträddes till Sverge.

Regeringen i Stockholm tycktes erinra sig de fordom indrägtiga, men år 1635 förlorade preussiska tullarna, och nu, vid westfaliska freden, söka ersättning för deras mistning. Huru det gick i Pommern, är redan berättadt. I Mecklenburg gjorde Sverge anspråk endast på tullen vid Warnemünde. Denna var dock den vigtigaste, såsom belägen vid inloppet till Rostock, landets bästa och, efter förlusten af Wismar, nästan enda hamn. Hertigen prutade emot och påstod, att de anförda orden rimligtvis aldrig kunde åsyfta andra tullar, än sådana, som vore belägna i de till Sverge afträdda orterna. Tvisten fördes med envishet. Omkring 1652 väcktes