JAKOB DE LA GARDIE.
Sextioett år gammal och nästan blind när Kristina uppsteg på svenska tronen, bibehöll han dock mycket inflytande, såväl genom sin erfarenhet och kända redlighet, som genom minnet af fordna och stora tjenster; äfven genom sitt lyckliga lynne, ty, oaktadt ålderdomens krämpor ej uteblefvo, hördes han sällan klaga öfver dem, utan i stället genom skämt och andra samtalsämnen göra sitt sällskap kärt och sig sjelf både aktad och älskad. Nämnde inflytande använde han visserligen sällan; men när det skedde, var det i vigtiga ting och till fäderneslandets bästa; såsom t. ex. då han motarbetade drottningens åtrå att med väpnad hand blanda sig i fransyska[1] och engelska[2] upproren.
Förhållandet till Axel Oxenstierna bibehöll samma ädla och högsinnade anda som förut. Det var ej Jakob De la Gardie, som uppfostrat sonen, grefve Magnus, till rikskanslerens ovän; tvärtom hade han låtit denne i yngre åren två serskilda gånger hålla offentliga tal till Axel Oxenstiernas ära. Det var ej heller Jakob De la Gardie, som underhöll brytningen mellan sonen och vännen; det var tvärtom han, som åtog sig rikskanslerens försvar, och som, när spänningen mellan denne och Kristina hotade riket med splittring och olyckor, trädde upp och med sitt ord och anseende ledde till ömsesidig fördragsamhet. Axel Oxenstierna erkände också denna oegenyttiga vänskap, och när han talade om Jakob De la Gardie, skedde det vanligtvis under benämningen: fältherren, min gamle vän och broder. Det var också i sanning ett vackert drag hos Jakob De la Gardie att göra rättvisa åt, ja att älska förtjensten äfven hos dem, som täflande, till och med öfverträffande, stodo vid hans sida. Med sådana tänkesätt var det, som han, tillsammans med Evert Horn, stängde
