Sida:Drottning Kristina 2.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

108


ELFTE KAPITLET.
OM SVERGES ÖFVERSJÖLÄNDER.

FINNLAND.

Per Brahes första vistelse i detta land hade uträttat mycket godt; men långt mer återstod att göra. Klagomålen öfver liderlighet, vildhet, sjelfsvåld och egennytta, så hos folk som ämbetsmän, fortforo nästan oafbrutet. Biskop Terserus i Åbo och hans ämbetsbroder i Borgo tillkännagåfvo, att det lägre presterskapet begick en mängd oordningar, hvilka biskoparna icke mägtade hvarken förekomma eller bestraffa, om de också blefve underrättade om förbrytelserna[1]. Flere bland krigsbefälet begagnade sina riksdagsrätt på sådant vis, att de tvingade hvar sina rotehållare att betala riksdagsresan[2]. Våldsbragder efter de finska herrarna Maurits Horn, Per Dufva m. fl. omtalas äfven under närvarande regering.

Värst var tillståndet i de östliga, de mest aflägsna delarne af landet, nämligen i Kexholms och Nyslotts län. Genom afståndet och genom innevånarnes så väl råhet och laster som okunnighet i svenska språket, ansågo många ämbetsmän sig i det närmaste skyddade mot alla efterräkningar och begingo derföre hejdlöst grofva orättvisor och pressningar. Kronans inkomster stannade till betydlig del i deras fickor. Icke nöjda med hvad således undansnillades, pålade man folket flere olagliga skatter, hvilka sedermera delades mellan uppbördsmännen och landshöfdingen. Det hände t. ex., att den sednare af hvarje inhyseshjon inom länet utkräfde en egen och olaglig skatt af en rubel på personen. En annan pålaga var sammanskottet till landshöfdingens underhåll på dess

  1. Rådsprot. den 17 Mars 1647.
  2. S. st. den 10 Mars 1649.