resor. Det hände, att en Mörner [1] på sådant sätt blott för en enda natt uppbar 1293 daler. Det hände, att landshöfdingar utkräfde af hvarje fogde årligen en silfverkanna af 100 lods vigt och af häradshöfdingen 80 eller 90 rubel för hvart ting. På sådant sätt blefvo landshöfdingens inkomster af länet större än kronans; och hvad han tog af sina underlydande tjenstemän, utpressade dessa af folket och naturligtvis än mera dertill.
Förtrycket och orättvisorna gränsa till det otroliga. Det sades hafva i nämnde trakter varit ett allmänt bruk, att domaren tog mutor af båda partierna, och att dessa inför domstolen med fingrarnas uppräckande gåfvo tillkänna, huru många riksdaler de ville gifva, hvarefter utslaget också lämpades. Att söka upprättelse hos högre domstol eller hos landshöfding var fåfängt; alla ämbetsmänen höllo tillhopa i ett enda stort förbund till främjande och skyddande af hvarandras rofferier.
Personer, som föregingo med sådant exempel, saknade naturligtvis både vilja och magt att hålla folket till ordning, till sedlighet och till ärligt fullgörande af sina pligter mot det allmänna. Sjelfsvåld, dryckenskap, utsväfningar och undansnillande af kronans skatter hörde derföre äfven bland allmogen till ordningen för dagen; och den kronobetjent, som ville mot båda sidorna allvarligt fullgöra sin pligt, blef hatad, kanske lika mycket af det vid sjelfsvåld vana folket, som af de till rofferier sammansvurna ämbetsmännen. Många bland innevånarne funno dock ingen trefnad i det vilda lifvet, under de hårda pressningarna, utan flyttade hoptals öfver till Ryssland.
Regeringen i Stockholm kom någon gång dessa förhållanden på spåren och ditsände fiskaler att framdraga och bestraffa brottslingarna och försvara kronans och den enskildes rätt. Men sådana blefvo dels mutade dels skrämda till tystnad. En deribland, vid namn Samuel Cröll, har dock år 1649 inlemnat den teckning af tillståndet i Kexholms län, hvarur ofvanstående är taget.
- ↑ Finnes ej i Stiernemans höfdingaminne.
