Sida:Drottning Kristina 2.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

110

Han blef derföre misshandlad och förföljd af det mägtiga bandet, hvari ock den eljest berömlige Per Brahe säges hafva deltagit. Den undersökning, som Crölls afgifna berättelse föranledde, afstannade snart och utan påföljd.

Huru Per Brahe för andra gången skickades som generalguvernör till Finnland, och hvad han der uträttade, hafva vi redan omtalat. Efter hans hemkomst ville Kristina ditsända Johan Oxenstierna, som man trodde, för att från hofvet aflägsna nämnde herre, hvilken hon aldrig rätt kunde fördraga. Men fadern, rikskansleren, afböjde förslaget.

För öfrigt klagades, att den nästan uteslutande stapelstadsrätt, som förmyndarestyrelsen gifvit åt Stockholm, var hinderlig för finska städernas uppkomst.

ESTLAND OCH LIFFLAND.

Deras förhållande till Sverge blef ungefär lika obestämdt som förut. De styrdes af svenska generalguvernörer i Rewel och Riga, understödda af svenska troppar i fästningarna. Man ditskickade äfven en mängd andra svenska ämbetsmän, dels till hofrätten, dels till kyrkan, dels till högskolan. Också gjordes försök att småningom införa svenska lagar och sedvänjor; men dermed gick trögt, emedan innevånarne af alla klasser vidhängde sina förra vanor eller ovanor och ville ej afsäga sig den gamla tyska lagstiftningen och det derunder rådande sjelfsvåldet. Svenska regeringen gjorde ej heller något kraftfullare försök att sammansmälta ifrågavarande länder med den egentliga rikskroppen.

I följe af detta vacklande tillstånd, likasom af innevånarnes olika språk och gamla sjelfsvåld och af landets aflägsenhet, fortfor det att vara en tummelplats för oordning, sedeslöshet, våldsgerningar; på samma sätt, som vi det tillförene omtalat [1]. Djerfheten gick så

  1. 8:de del. pag. 162, 207.