Sida:Drottning Kristina 2.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
111

långt, att man icke skyggde för någonting. En Patkull skaffade sig genom falska framställningar förläningsbref på andras gods; och nedsatte genom samma medel sin rusttjenst till en och en half häst, i stället för tolf, som den varit och borde vara [1]. En annan vid namn Paikull, hvilken till och med var ledamot i landtrådet, vågade genom falska handlingar rycka till sig något af Axel Oxenstiernas jord, utan att denne sednare kunde det hindra. Icke nöjd med denna vinst, lät samme man flytta råstenarne än längre in på Oxenstiernas egor. Denne klagade vid landträtten och vann. Då gjorde Paikull ett väpnadt infall och borttog säden från den omtvistade delen [2]. När sådant vågades mot rikets anseddaste man, kan man dömma till förhållandet. Svenska regeringen sökte visserligen medelst så väl högskolan som hofrätten i Dorpt sprida ljus och ordning. Erik Oxenstierna, under den tid han var guvernör i Rewel arbetade också i denna väg [3]. Men förderfvet var alltför djupt rotfäst att kunna snart afhjelpas.





TOLFTE KAPITLET.
SVERGES FÖRHÅLLANDE TILL UTLÄNDSKA MAGTER.

Den hållning och planmässighet, som utmärkte förmyndarestyrelsens uppförande mot utrikes magter, saknades under Kristinas egen regering. Hennes ombytlighet, infall och personliga tycke hafva också i detta hänseende allt för ofta inverkat på regeringens gång.

  1. Rådsprot. d. 13 Oct. 1651.
  2. S. st. d. 18 Nov. 1652. enligt Axel Oxenstiernas egna uppgifter.
  3. Falk. En samling bref från Axel Oxenstierna till Erik Oxenstierna 1646, 1647.