112
RYSSLAND.
Mellan Sverge och Ryssland rådde, likasom under förra styrelsen och af samma skäl, ett oafbrutet vänskapligt förhållande. Några smärre tvistepunkter förekommo väl; men blefvo utan vidare påföljder bilaggda.
En dylik var det närmare bestämmandet af gränsen båda rikena emellan; ty en sådan hade ännu icke alltsedan Stolbowa freden 1617 blifvit fullständigt uppgången; så föga vigt fästade båda staterna vid de mellanliggande halfvilda landtsträckorna. År 1652 utnämndes för besagde ändamal två kommissjoner; den ena för finska, den andra för liffländska gränsen; men det tyckes, som ärendet likväl icke kunnat bringas till fullkomligt slut.
Andra tvistepunkten var följande. Under flere års tid hade mycket folk ömsesidigt rymt öfver från det ena riket till det andra. Detta var i synnerhet händelsen med svenska undersåtare; och man beräknade, att från 1617 till 1649 hade 28,000 hushåll på sådant sätt öfvergifvit Finnland, Ingermanland och Liffland; troligen för att i Rysslands outvecklade men fredliga samhälle undvika Sverges täta knektutskrifningar, ökade skatter och jemnförelsevis strängare ordning. Enligt fredsslutet borde ofvannämnde öfverlöpare skickas tillbaka; men sådant hade från ingendera sidan blifvit iakttaget. År 1647 fordrade Sverge, att berörde öfverenskommelse måtte sättas i verkställighet; men Ryssland vägrade. År 1649 hade några rysska sändebud kommit till Stockholm. Svenska regeringen, nu mera befriad från tyska kriget, iakttog tillfället och bragte saken åter å bana. Ryssarna vägrade i början, ty de trodde Sverge ännu vara inveckladt i ofvannämnde krig. Då lät regeringen från trycket utgifva en berättelse om de i Nürnberg redan afslutade punkterna och om de svenska tropparnas deraf följande hemfärd. Tillika anställdes offentliga tacksägelser för fredsverkets framgång: hvarefter ryssarna tillsades, att i händelse af ytterligare obillighet genast resa hem igen;
