Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Kristina 2.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

122

och bullersam högtid, som väckte hela Lübecks uppmärksamhet och svenskarnas harm; det sednare i synnerhet derföre, att polackarna läto bland folket utkasta en öfver nämnde seger preglad skådepenning, på hvilken man såg på ena sidan polska konungens bild jemnte orden: Johan Kasimir, Polens, Sverges, Götes och Wendes konung; på den andra fyra kronor, sammanbundna med en lagerkrans, betecknande naturligtvis de fyra i titteln uppräknade rikena och varande jemnte titteln ett nytt bevis på Johan Kasimirs bibehållna anspråk. Svenskarna blefvo uppbragta; polackarna ville ej gifva med sig och efter ett halft års sammanvaro upplöstes mötet.

I slutet af år 1652 sammanträdde det ånyo, och å samma ort; men olyckligtvis med å ömse sidor samma fordringar, samma envishet och derföre samma utgång. Till dessa sednare bidrog måhända i någon mån den omständigheten, att Axel Oxenstierna hyste för hela polska folket en djup känsla af både vedervilja och förakt. Han hade af sådan orsak i förhållningsbrefvet uppsatt Sverges fordringar ganska högt; och ombuden, med minne af hans missnöje öfver stilleståndet 1635, vågade icke i någon punkt gifva efter, för att icke vid hemkomsten blifva utsatta för den gamles förebråelser. Också Johan Kasimir hade af kejsaren erhållit löfte om hjelp och vid sista polska riksdagen fått sig beviljade mer mynt och folk än vanligt, och var derföre å sin sida lika oböjlig. Biörenklou lyckades att i Wien förskaffa sig afskrifter af polska ombudens förhållningsbref, hvarur syntes, att Johan Kasimir var i sjelfva verket föga angelägen om fred. När dessa handlingar blefvo bland svenskarna bekanta, förlorades naturligtvis allt hopp om lycklig utgång och mötet upplöstes efter nära tre månaders sammanvaro.

Sverges och Polens uppförande under dessa möten är märkvärdigt nog. Båda talade högt om sin magt och sin ära, och om sina derpå grundade anspråk. I sjelfva verket kände hvar och en sin egen vanmagt och grundade sina anspråk förnämligast på det hopp, att tillståndet hos motståndaren skulle vara än sämre. Sverge led af