Sida:Drottning Kristina 2.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
123

så stor penningenöd, att man ej kunde på länge hemifrån affärda fredsombuden; och grefve Magnus föreslog, att till ytterligare besparing borde alla dervid sysselsatta herrar äta vid gemensamt bord och uppassas af gemensamma hofsvenner; icke som hittills hafva hvar sin egen taffel och betjening. Sjelf undandrog han sig dock att deltaga i denna tarfliga beskickning; och Salvius, som måste deran, tog saken så illa, att han vid ankomsten till Lübeck hemskickade den föreslagna gemensamma hofbetjeningen och ordnade allt på vanligt vis. Så tyckte sig svenskarna sakna medel att enligt tidens sed underhålla en beskickning; huru mycket mer att underhålla ett krig. — Polackarna sågo år efter år, gång efter gång, sitt land härjadt af kosacken; de kunde uppenbarligen icke försvara sig mot denna fiende, än mindre mot en dertill kommande ny.

Johan Kasimirs sista beskickning till Sverge skola vi berätta i sammanhang med Karl Gustafs historia.

ÖSTERRIKE.

Genom besittningen af Pommern och Bremen m. m. kom Sverge till kejsaren och till tyska riket i flere nya ofta tvistiga förhållanden; serdeles angående investituren, d. v. s. att nämnde genom freden afträdda landskap skulle äfven vid tyska riksdagen såsom rikslän till Sverge formligen öfverlemnas. Först sedan detta skett, kunde nämligen Sverge vid samma riksmöten taga säte och stämma. Men nu påstod kurfursten af Brandenburg, att sådant ej borde beviljas, förrän gränstvisten mellan honom och Sverge blifvit afgjord. Kejsaren biföll påståendet; och begges afsigt dermed var troligen att så länge som möjligt ega ett band på Sverge. Emellertid hade man i Stockholm genast efter nürnbergska underhandlingarnas slut påtänkt en beskickning till investiturens mottagande. Gunstlingen, grefve Magnus, var dertill utsedd för att genom detta lysande uppdrag ytterligare