124
förherrligas. Men snart märkte man de mötande svårigheterna. Då blef i grefvens ställe Biörenklou skickad. Mellan honom och kejserliga hofvet uppstodo långa tvister, för det mesta om ceremonier samt om majestätstitteln. På ett helt års tid fick han icke ens företräde; än mindre investitur. År 1652 kom Bengt Oxenstierna i samma ärende till Prag, der kejsaren och kurfurstarna då vistades; men äfven hans bemödande blef fåfängt, och han sjelf behandlades med så föga aktning, att han snart ansåg sig böra för Sverges ära lemna kejserliga hofvet. Ändteligen 1653 och sedan tvisterna med Brandenburg blifvit afgjorda, beviljades investituren. Men vid samma tid förestod Kristinas afsked, hvarföre hon nu mera sjelf uppsköt högtidligheten, på det den icke skulle behöfva att med dubbel kostnad vid Karl Gustafs tillträde förnyas.
Ett den tiden löpande rykte om förslag till äktenskap mellan Kristina och kejsarens son synes hafva varit utan all grund.
Så väl genom att på ofvannämnde sätt hindra investituren, som genom att understödja och reta Bremen m. m., visade kejsaren en tydlig obenägenhet mot Sverge. Sådant oaktadt närmade sig Kristina till hofvet i Wien. År 1653 ville kejsaren låta i förväg välja sin son till efterträdare. Frankrike arbetade deremot; ty det ville försvaga österrikiska huset och derföre från detsamma flytta kejsarekronan på någon annan fursteätt. Man trodde allmänt, att Sverge, Österrikes gamla motpart, skulle häri förena sig med Frankrike, Man förvånades så mycket mer, när Kristina icke blott gaf sina egna röster åt kejsarens son, utan äfven uppmanade andra tyska stater att följa exemplet; och dervid till och med talade om de stora förtjenster, österrikiska huset hade af Tyskland, och huru väl det förvaltat sin nu i lång tid innehafda kejsaremagt. Detta lät underligt ur Kristinas mun, då man besinnade, att den af Sverge ständigt anförda orsaken till deltagandet i trettioåriga kriget var klagomål öfver kejsarens tyranni mot tyska staterna. Besynnerligt var ock,
