att 1654 om vintren, just när bremrarna började att på kejsarens uppmaning gripa till vapen mot Sverge, blef kejserliga sändebudet Montecuculi af Kristina mottaget med alla tecken till nåd och förtroende. Orsaken till detta, likasom till några andra dylika förhållanden, torde hafva varit, att Kristina vid denna tiden tänkte mindre på Sverges, än på sin egen fördel; hvarföre hon sökte genom eftergifvenhet bereda sig anspråk på kejsarens välvilja under hennes framtida vistelse i det sydliga Europa.
HOLLAND.
Redan under förmyndarestyrelsen hade Sverges handel tillväxt på ett förvånande sätt; och efter Brömsebrofreden tycktes detta böra blifva än mera händelsen. Bland alla på Östersjön seglande folk hade svenskarna ensamma fördelen af tullfrihet i Sundet, kunde derföre också undersälja de andra och draga handeln nästan uteslutande till sig. Holländarna insågo genast faran för deras egen rörelse. Vänskapen med Sverge, hvilken nyss förut varit serdeles varm och förtrolig, förvandlades derföre inom ett års tid till afund och hat; och köpmännerna i Amsterdam började snart hålla sammankomster för att utgrunda bästa medlen till qväfvande af Sverges växande handel [1]. Deras regering påböd redan 1646, att alla varor, som kommo från Östersjön, skulle i holländska hamnarna betala en viss tull, kallad Veilgelt. Afsigten sades vara att betäcka kostnaden för de rustningar, som Holland behöfde göra för att skydda handeln på Nord- och Östersjön. Egentliga afsigten var att dermed motväga den fördel, som svenska köpmän hade genom tullfriheten i Öresund, och att sålunda jemna förhållandet mellan dem och
- ↑ Falk. Axel Oxenstierna till Erik Oxenstierna den 17 Dec. 1647.
