126
holländarne. Sverge klagade, men utan verkan. Holländarne fortforo att så mycket, som utan fredsbrott ske kunde, skada Sverge och i synnerhet dess handel. De borttogo några skepp, som kommo från svenska nybygget i Afrika, och deras köpmän tilläto sig öppna fiendtligheter mot nybygget i Amerika. År 1649 ingingo de med Danmark en öfverenskommelse, den så kallade Redemtions-traktaten, hvilken lemnade sundska tulluppbörden i holländarnes hand, af hvilket tillfälle dessa begagnade sig att oroa svenska handelsskeppen. Vid den ena underhandlingen mellan Sverge och Polen skulle holländarne vara medlare; men visade dock öppen partiskhet för det sistnämnde riket. Under Sverges oenighet med Bremen uppmuntrade Holland nämnde stad till motstånd. En svensk köpman blef i Amsterdam olagligen fängslad och qvarhållen; och när 1653 kriget mellan England och Holland utbröt, och svenska köpmännerna ville begagna tillfället att som neutrala draga handeln till sig, började holländarne att under allehanda förevändningar uppbringa sådana skepp. Om äfven olagligheten sedermera erkändes och fartygen återlemnades, skedde det likväl så sent, att för svenskarna stor skada genom dröjsmålet förorsakats. Man såg tydligen, det afsigten var att hindra Sverge från en närmare och lifligare handelsrörelse med södra Europa.
I det längsta undvek Sverge att mot dessa fiendtligheter vidtaga några kraftigare åtgerder. Slutligen och under Kristinas sista regeringsår närmade hon sig till England, Hollands då varande motståndare; och 1653 blefvo i Stockholm flere holländska köpmän, skepp och varor tagna i beslag. Svenskarna hade genom ofvannämnde stämplingar blifvit mot Holland så uppretade, att denna sista åtgerd väckte i Stockholm mycken och allmän glädje [1], ehuru Kristina var nog djerf att vidtaga den på olagligt sätt; d. v. s. utan rådets hörande. Genom löfte om upprättelse och om frihet för de i Holland
- ↑ De la Gard. J. Ekeblad till C. Ekeblad. Stockholm d. 2 Nov. 1653.
