fälttågen och sedermera under årligen fortsatta mönstringar. Redan 1643 var synförmågan nästan helt och hållet borta. Två år derefter blef han af främmande ögonläkare stucken för starr, men utan åsyftad förbättring[1]. Vid Kristinas kröning 1650 såg man i tåget den gamle riksmarsken, blind, men stödd på sonen Jakob Kasimir, ännu en gång bära svenska rikssvärdet. Han hade då burit det uti ett tredjedels århundrade.
Under sista åren blef den gamles helsa mycket försvagad. Våren 1652 lades han ändtligen till sängs. Under denna sjukdom, likasom förut vid dylika tillfällen, hedrades han med besök af drottningen. Han yttrade också en liflig åstundan att före sin död få samtala med prins Karl Gustaf. Vid underrättelsen härom skyndade denne genast från Öland, hade med den gamle ett långt, af ingen hördt samtal, och skildes från honom med alla tecken af vördnad och tillgifvenhet. Serdeles rörande var afskedet från Axel Oxenstierna, afskedet mellan de gamla trofasta vännerna, hvilka vid svenska riksstyret under enighet och förtroende hjelpt och aflöst hvarandra. Det var, berättar ett samtida vittne, helt märkeligt att se, med hvilka kärliga åthäfvor och hjertliga ord desse gamle vänner, bröder och ämbetsbröder togo af hvarandra det sista farväl. — Slutligen tillkallade riksmarsken maka och barn och förmanade dem till Gudsfruktan, till lydnad mot öfverheten, till trohet mot fäderneslandet, till kärlek mot hvarandra. Sist, efter en kristelig beredelse, väntade han dödstimmen med lugn och undergifvenhet, och på själasörjarens ytterligare förmaningar svarade han: jag är stadig uti min gjorda bekännelse. Näppeligen hade jag kunnat tro, att döden skulle blifva mig så välkommen. Dock, hvi skulle jag frukta? Jag kommer ju till en nådig och barmhertig Gud; och jag åstundar att skiljas hädan och vara när honom. Han låte nu sin tjenare fara i frid! Och i stilla frid, samt utan några plågor, uppgaf han sin anda den 12 Aug. 1652; lycklig i lifvet, lycklig äfven i sin död.
- ↑ Rådsprot. d. 2 Okt. 1645.
