Sida:Drottning Kristina 2.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

10

MAGNUS GABRIEL DE LA GARDIE,

äldsta lefvande sonen, är redan och blifver än vidare mycket omtalad, så att vi i detta kapitel icke behöfva om honom utförligare yttra oss. Fadren, Jakob De la Gardie, var lycklig äfven deruti, att han fick dö, just när sonens anseende stod som högst; så att han slapp vara vittne till dennes strax derefter inträffade olycka och brådstörta fall.

JAKOB KASIMIR DE LA GARDIE,

andra sonen i ordningen, var ej heller utan sin ryktbarhet i den tidens förhållanden. Efter god uppfostran följde han vid sjutton års ålder sin äldre bror på beskickningen till Frankrike, hvarest han någon tid stannade qvar, för att vidare öfva sig i kunskaper och idrotter. Det befinnes dock, att han derjemnte fört ett muntert lefverne; ofta i envigande tumlat om med fransmännen, än oftare gifvit dem baletter och skådespel, samt i allmänhet förstört mycket mynt, så att fadren måste gifva honom allvarsamma föreställningar[1]. Som frivillig deltog han äfven i fransyska tropparnas fäktningar mot spaniorerna och mot det upproriska frondpartiet, samt visade dervid beslutsamhet och ett oförskräckt sinne. För dessa tjenster blef han vid fransyska hofvet väl anskrifven och till och med föreslagen till en öfversteplats vid rytteriet. På sin fars råd, att häldre tjena fäderneslandet[2], afslog den tjuguårige ynglingen anbudet och erhöll i dess ställe af konung Ludvig 2000 riksdaler i årspenning. Slutligen återvände han omkring 1650 till Sverge, der han snart anmälde sig som friare till den sköna Ebba Sparre, samt lyckades vinna hennes hand. Två dagar före nyårsaftonen 1651 blef

  1. De la Gard. Biographica XIII D. Utdrag ur J. De la Gardies brefbok.
  2. S. st.