fasttagna svenskarna och deras varor, lyckades det väl att få beslaget häfvet; men båda staterna hade till hvarandra råkat uti ganska ovänligt förhållande. Härtill kom, att Kristina tillät sig ett lättsinnigt gäckeri mot holländska sändebudet v. Beuningen i anseende till dennes ovana vid våldsammare ridter. Personlig ovilja förenade sig med den allmänna; och båda föranledde den under nästa regering utbristande fiendtligheten och flere dess företeelser.
FRANKRIKE.
Redan tidigt visade Kristina en liflig beundran och varm tillgifvenhet för Frankrike och allt, hvad dermed stod i gemenskap. Orsakerna voro troligtvis flere; t. ex. språkets redan utbildade behag och vitterhet; folkets lätta umgängesätt; kanske ock till en del det förtroliga och under hela hennes ungdom fortfarande förbundet med nämnde land; möjligtvis ock gunstlingen De la Gardies fransyska börd, seder och tänkesätt. Orsakerna må nu hafva varit hvilka som häldst; verkningarna deraf föllo snart i ögonen. Redan under första regeringsåren finner man en mängd fransmän antagna vid hofvet. Deras antal och ynnest ökades mer och mer, och det så, att allvarsamma missnöjen deraf föranleddes. Redan 1647 yttrade presterskapet med understöd af Per Brahe den önskan, att fransmännen måtte från hofvet aflägsnas; ty man fruktade deras yppighet, lättsinne och främmande trosbekännelse. Under riksdagen 1649 framställde bondeståndet samma önskan. Det tyckes dock, som motståndet snarare retat än rättat drottningen. Sistnämnde år inkom till Sverge förra fransyska sändebudet i Warschau, grefve De Bregy. Denne man lyckades vinna Kristinas ynnest och förtroende i så hög grad, att hon ofta under samtal med honom tillbragte halfva natten [1]. Hon beslutade antaga
- ↑ De la Gard. Ekebl. bref d. 17 Okt. 1649.
