Sida:Drottning Kristina 2.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

12

En bland orsakerna till oenigheten hafva vi på ett annat ställe uppgifvit[1].

OXENSTIERNORNA.

Axel Oxenstierna, den gamle rikskansleren, är redan och blifver än vidare, i dessa berättelser, så ofta omtalad, att läsaren icke har af nöden någon vidare beskrifning öfver hans person. Äfven äldsta sonen, Johan, är förut tillräckligen känd. Den yngste, Erik, är bland rikskanslerens barn mest utmärkt, ehuru ej mest omtalad. Han föddes 1624 och visade tidigt många lyckliga egenskaper, god fattning, stor arbetsförmåga, älskvärdt och redligt sinnelag, samt lugnt och behagligt umgängessätt. Han stannade vid Uppsala högskola till nära sitt tjugonde år, för att, enligt föreskrift, lägga god grund för sina kunskaper i troslära, filosofi och latin, alltsammans beräknadt för den blifvande medborgerliga ämbetsmannabanan[2]. Under denna tid höll han åtskilliga disputationer och tal; deribland ett till minne af sin farbror, riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna.

Efter slutad bana i Uppsala anträdde Erik Oxenstierna sina utrikes resor, hvilka upptogo två år. Vid hemkomsten 1645 blef han först öfverkammarherre vid hofvet; men året derpå sänd som guvernör till Estland. Några år sednare utnämndes han till riksråd och president i handelskollegium. Den sista tiden af drottningens styrelse var det Erik Oxenstierna, som med sin far hufvudsakligen skötte de löpande regeringsärenderna. Det tyckes äfven, som han under sista månaderna haft sig anförtrodd uppsigt öfver räknekammaren; detta kanske i sammanhang med gref Magni iråkade onåd.

  1. Se 20. 22—36.
  2. Riksark. Acta Salviana. T. IV. Axel Oxenstierna till Salvius d. 1 Juli 1643.