Det, som mycket fästade uppmärksamheten vid Erik Oxenstierna, var, att man ville i honom se en friare till drottning Kristina. Första källan till denna sägen ligger ganska långt tillbaka och är helt och hållet okänd; troligtvis en, blott af omständigheterna alstrad gissning. Man såg Kristinas hjelplösa barndom och Axel Oxenstiernas stora magt samt Erik Oxenstiernas lofvande anlag. Härtill lades af vanliga menniskor misstanken om vanlig egennytta och ärelystnad. Af dessa enskildheter stafvade man ihop den öfvertygelsen, att fadren ämnade genom framtida förbindelse mellan sin son och drottningen flytta Sveriges konungakrona till Oxenstiernska slägten. Sjelfva Maria Eleonora säges hafva berättat, det Gustaf Adolf fattat så mycket behag för unga gref Erik, att han ämnat denne till Kristinas blifvande make[1], ett rykte, som af många skäl är otroligt; mest derföre, att Gustaf Adolf just genom Axel Oxenstierna sista året af sin lefnad underhandlade om ett blifvande äktenskap mellan Kristina och kurprinsen af Brandenburg. Deremot är det säkert, att under mötet i Heilbronn 1633 har Richelieu, för att vinna rikskansleren för Frankrikes afsigter, erbjudit sitt biträde till knytande af en äktenskapsförbindelse mellan Kristina och Erik Oxenstierna; till och med, att han erböd de penningar och troppar, som till förslagets genomdrifvande möjligtvis kunde erfordras. Man känner ej de ordalag, hvarmed Oxenstierna svarade; men man känner, att han motarbetade franska sändebudens planer, och att dessa strax efteråt beskyllde honom för omedgörlighet, tvärhet och högmod. År 1637 slog dock Richelieu om igen på samma sträng[2]; men utan kändt svar. En sägen, men obekräftad och otrolig, förtäljer, att också presterskapet, vunnet af rikskansleren, ämnat föreslå nämnde förbindelse. Detta är allt, hvad man om ifrågavarande förslag har sig bekant.
Svårligen kan, på dylika rykten, grundas någon
