14
beskyllning. Omöjligt är det visserligen icke, att rikskansleren af mensklig fåfänga gerna sett, om drottningen af sig sjelf fallit på en sådan tanke; men helt och hållet både obevist och otroligt är, att han tillåtit sig sjelf några åtgerder, syftande dertill. Det sätt, hvarpå Erik Oxenstiernas ungdom användes, passar ej heller med sådana afsigter tillhopa; ty denne herre var till sitt nittonde år för det mesta i Uppsala och sedermera i två år på resor, således nästan alltid personligen aflägsnad från drottningen.
Emellertid och i samma mån, som denna sistnämnda nalkades myndighetsåldern, sökte och lyckades Oxenstiernas fiender ingifva henne den öfvertygelsen, att en sådan plan varit å bana, och det tyckes, som fransyska regeringen, just den, som i verkligheten påyrkat förslaget, nu begagnade det deraf föranledda ryktet, för att under westfaliska fredsverket reta Kristina mot rikskansleren och mot dennes för Frankrike hinderliga planer. Vi hafva redan omtalat det härigenom föranledda uppträdet mellan drottningen och rikskansleren[1]. Erik Oxenstierna hade redan före den tiden börjat tänka på sin förmälning och äfven derom med fadren rådgjort. Valet vägde mellan den vid Lützen fallne Nils Brahes dotter, Elsa Elisabet, då femton år gammal, samt någon af riksskattmästaren Gabriel Oxenstiernas döttrar. Rikskansleren arbetade emot det sednare förslaget, dels emedan fröknarna voro äldre än friaren, dels emedan han var missnöjd med riksskattmästaren, så att han förklarade sig icke vilja komma med honom i någon närmare förbindelse[2]. Strax derefter inträffade förut omnämnde uppträde, då drottningen beklagade sig öfver ryktet om Erik Oxenstiernas afsigter på hennes hand. Detta påskyndade beslutet. Att brodren, Johan Oxenstierna förlofvade sig med Margareta Brahe, bidrog ock, jemnte eget tycke och fadrens råd, att vända Eriks tankar till Elsa Brahe. Emedan man fruktade de unga
