172
Så de förvillade bönderna. Det förvillade hofvet, varnadt men oförbättradt, fortsatte sina baler, sina lysande nöjen och lekande skådespel omedelbart både före och efter det blodiga uppträdet. Om dagarne såg man afrättsplatsen på Södermalm fylld med aflifvade missdådare och upprorsmän. Om qvällarna såg man från slottsfönstren återskenet och hörde genom slottshvalfven återljudet af hofvets praktfulla och larmande fester.
Missnöjet mellan drottning Kristina och svenskarna fortfor och växte ömsesidigt och retadt, det ena af det andra. Kristina utkastade första fröet genom sin förkärlek till utländningarne; i synnerhet när hon 1649 ville till sin närmaste lifvakt antaga ett garde, endast bestående af fransmän, likasom hon föraktat eller misstrott sina landsmän. Tvungen att afstå från denna plan, fortfor hon likväl visa främlingarna en år efter år växande tillgifvenhet. Efter Bourdelots och Pimentellis ankomst växte utländningarnas antal än mer, och på slutet var drottningen esomoftast af sådana omgifven. Redan i i detta förhållande likasom i hennes ifriga längtan efter södern låg ett tyst men tydligt uttryck af missnöje med Sverge och svenskarna. Orden kommo sedermera, när näml. Kristina på främmande botten kände sig fri från alla band. Jag har, skref hon, haft så goda lärare, som man kunde i Sverge bekomma; ty den tiden fanns der ingen bildning. I Rom lät hon öfver sig prägla en skådepenning, som visade den ogifta jagtgudinnan, tämjande fyra lejon, med omskrift: Nec sinit esse feros[1]. Det skulle betyda, att Kristina hade lyftat Sverges fyra stånd ur deras förra råhet. En annan gång yttrade hon, att svenskar och ryssar icke hade något lefnadsvett; en annan gång åter, att ett tunnland af Italien vore mera värdt än hela Sverge. Vid tronafsägelsen skref hon till Condé: jag anser edert bifall vara för mig lika hedrande, som den krona, jag burit.
- ↑ Hon tillåter dem ej förblifva vilda.
