ADERTONDE KAPITLET.
FÖRBEREDELSER TILL TRONAFSÄGELSEN.
Redan förut hafva vi uppräknat de orsaker, hvilka redan en längre tid tillbaka väckt Kristinas önskan att nedlägga regeringen. Alla dessa anledningar fortvarade i oförminskad mängd, i ökad grad. Det sednare förhållandet gällde i synnerhet landets fattigdom, svenskarnas missnöje, hennes egen trötthet vid regeringen, vedervilja mot Sverge o. s. v. Nya anledningar tillkommo. Det hände oftare än förut, att drottningen blef af oxenstiernska partiet öfverröstad och hindrad från åtskilliga sina föresatser. Sådant harmade hennes stolta sinne, hvilket föraktade en krona, som ej medförde större magt. — En lika om ej mer bidragande orsak var fruktan för prins Karl Gustaf, och att denna herre skulle förr eller sednare förlora tålamodet. Han låtsade visserligen vara nöjd med sitt obemärkta lif; men detta stämde ingalunda öfverens med hans kända ärelystnad och verksamhetsbegär. I händelse af krig var det för Kristina omöjligt att, vid valet af högsta befälhafvare, förbigå prinsen; och lika vådligt att i hans hand lemna rikets beväpnade styrka. Lätt kunde han frestas att begagna den till Kristinas störtande och sin egen upphöjelse. Lätt kunde också en dylik hvälfning lyckas; ty drottningen blef mer och mer hatad, prinsen deremot älskad. Messeniska sammansvärjningen, med all sin orimlighet, gaf dock många och kraftiga bevis på nämnde förhållande, och hvarthäldst prinsen kom, tillströmmade folket hoptals och med alla tecken af vördnad och hjertlig tillgifvenhet. Man såg tydligt, att det var hans återhållsamhet, som hindrade utbrottet af allvarsamma rörelser. Men redan var fråga väckt om giftermål mellan honom och en holsteinsk furstinna. Med maka och barn vid sidan skulle äfven för Karl Gustaf kronans frestelser tillväxa, och på samma gång den för Kristina hotande faran. Utom dessa rent personliga skäl anföras äfven andra, afseende fäderneslandets bästa. Kristina yttrade nämligen, att hon genom sitt
