Sida:Drottning Kristina 2.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
175

Hundrade stora packlårar, värderade af somliga till två millioner riksdaler, af andra till sex millioner livrs, blefvo i största hast afskickade till nämnde stad för sitt, som man föregaf, derstädes till drottningens och hofvets begagnande ordnas. De skarpsyntan anade dock verkliga afsigten [1]; nämligen att under besagde förevändning få ostördt inpacka kronans förnämsta lösören och sedermera afsända dem till en ort, hvarifrån de utan motstånd af någon högre myndighet, eller åtminstone genom öfverraskning kunde lätt skickas till utlandet. Allt detta sattes naturligtvis i förbindelse med Pimentellis besynnerliga Göteborgs-resa veckorna förut. Gissningen slog in. Packlårarna skickades från Göteborg till Flandern; och när pesten nu mera började allvarligen gripa kring sig i Stockholm, öfvergaf Kristina den anstuckna hufvudstaden och det utplundrade och ödsliga slottet, samt reste, dock icke till Göteborg utan till Uppsala, åtföljd af Pimentelli, Tott, Schlippenhach, Steinberg, Dohna och de öfriga denna, den yttersta tidens gunstlingar.

Sedan en betydlig del af kronans lösören sålunda blifvit undanskaffade, gjorde Kristina ej mer någon hemlighet af sin förestående tronafsägelse, utan syntes vilja med flit sprida underrättelsen derom. Många afrådde; i synnerhet Axel Oxenstierna. Han framställde alla möjliga motskäl och försäkrade slutligen, att Kristina skulle ångra sin tronafsägelse och det inom tre månader efter densamma. Då ingenting hjelpte, tog han Gud, samvete och efterverld till vittne, all han fyllt sin pligt och uttalat sin öfvertygelse. Samma afstyrkande råd gåfvos af många andra personer och af många anledningar. Engelska sändebudet Whitelocke erinrade Kristina om kejsar Karl den femtes ånger efter afsägelsen, men förgäfves. Då berättade han följande tilldragelse. Det var i England en gammal lord, som beslöt lemna sin egendom i sonens hand. Medan öfverenskommelse derom höll på att uppsättas, tog fadern efter vana sin pipa och begynte röka och derunder spotta på salsgolfvet. Sonen yttrade då, att detta sednare

  1. De la Gard. Joh. Ekeblad till sin far den 21 Sept. 1653.