grefvarna Ludvig Lewenhaupt och Jakob Kasimir De la Gardie som medfriare till en så rik och högättad fröken[1], påskyndades ärendet, och inom kort blef förbindelsen afslutad[2].
Erik Oxenstierna var en utmärkt kunnig, arbetsam, redlig och förståndig man; med ett mildt, men stadgadt väsende; derföre också mer och mer afhållen, till slutet både af drottningen och af folket. Sin fars tillgifvenhet hade han i hög grad. Det ömsesidiga förtroendet gick så långt, att då fadren sände andras bref till sonen, bröt och läste han dem förut, och sonen likaledes med bref till fadren[3]. Statens ärender vårdade Erik Oxenstierna med samma nit och fosterlandskänsla, som fadren; men man märkte snart, och med sorg, att han icke hade dennes starka kroppsbyggnad, utan tvärtom led af en svag och vacklande helsa.
Rikskanslerens syskonebarn, riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna, lefde under hela denna tiderymd. Drottning Kristina har lofordat honom såsom en redlig och duglig man. Axel Oxenstiernas omdöme hafva vi redan anfört. Båda må gälla, hvad de kunna. När Gabriel Oxenstierna upphöjdes till riksamiral, en för honom helt och hållet främmande befattning, blef han derföre af många tadlad, men utan skäl; ty det var Kristina sjelf, som, för att skaffa rum åt gunstlingen, gref Magnus, gjorde denna omflyttning, som det tyckes, utan både rådets och Gabriel Oxenstiernas vilja och vetskap. Denne sednares son, den under Karl den elftes regering ryktbare kanslipresidenten grefve Bengt, började redan nu utmärka sig och användas i åtskilliga vigtiga befattningar.
Slägten bibehöll för öfrigt sitt förra anseende och i slutet af Kristinas regering funnos inom riksrådet ej mindre än fem serskilda herrar af dess namn.
