Sida:Drottning Kristina 2.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
181

drottningen nödvändigt skall nedlägga kronan, så bör det ske ju förr desto häldre. Härtill biföll Christina genast. Saken var afgjord, och riksdagen, som skulle hållas i Uppsala, utsattes till den förstå nästkommande Maj.

Försöken att afråda drottningens tronafsägelse skedde af de flesta endast för sken eller skam skull. Emellertid funnos många, hvilka, ehuru missnöjda med Kristinas regering, likväl fruktade tronafsägelsen; nämligen, att drottningen skulle ångra sig, och att i sådant fall kunde mellan henne och den nya konungen lätt uppstå blodiga tvister till än större olyckor för fäderneslandet. En del af adeln och i synnerhet af gamla rådspartiet voro de enda, som måhända på allvar önskade drottningens qvarblifvande, dels af nämnde oegennyttiga skal, dels emedan de befarade, att Karl Gustaf, sjelf klok och kraftfull, samt derjemnte understödd af ofrälsestånden, lätt skulle återtaga kronogodsen, samt inskränka rådets och till envälde utvidga sin egen magt och å ena sidan således göra hastigt slut på deras visserligen till en del ståndsegennyttiga, men tillika fosterländskt frisinnade planer. Hos en och annan kommo dertill personliga, dock ädlare driffjedrar. För Per Brahe och än mera för Axel Oxenstierna var Kristina dottern af deras högt vördade och varmt älskade konungsliga vän, af honom med förtroende lemnad i deras armar, af dem sjelfva med exempellös framgång vårdad och handledd, derföre ock oaktadt alla sina fel för deras hjerta dyrbar och kär. För hennes far och för henne sjelf hade de offrat sina skönaste dagar, sina bästa krafter. Det var dem en svår tanke, att frukten af alla dessa bemödanden skulle tillfalla ett främmande furstehus; och att Kristina, det fordom så älskade och hoppfulla fosterbarnet, skulle fjerran fäderneslandet tillbringa sina dagar, ett mål för tadel, för åtlöje och måhända för nöd. Hos den sjuttioettåriga Axel Oxenstierna äro dessa på ungdomens minnen och tillgifvenhet grundade känslor en lika om ej mer sannolik driffjeder än blott egennyttiga partiberäkningar.

De ojemnförligt flesta önskade dock ifrigt Kristinas