182
tronafsägelse, och ville gerna understödja denna hennes afsigt. De voro likväl ganska förlägna om sättet, af fruktan nämligen att genom alltför stor öppenhjertighet reta hennes vrede, stolthet och motsägelselystnad, och såmedelst inleda det besynnerliga lynnet i frestelsen, att just på trots stanna qvar. De, som talade för afskedet, voro derföre ganska få: troligen endast Klas Tott, Herman Fleming, erkebiskop Lenæus, Bengt Skytte och Schlippenbach. Det finnes spår, att några bland dessa herrar spelat med dubbla kort; nämligen, att de, offentligen ansedda som drottningens gunstlingar och handtlangare, likväl hemligt arbetat Karl Gustaf i hand och af sådan beräkning styrkt Kristina i hennes afsigt att nedlägga kronan.
NITTONDE KAPITLET.
TVISTERNA OM ÅRSUNDERHÅLLET.
Sedan hufvudsaken sålunda blifvit afgjord, uppstod naturligtvis den vigtiga frågan om Kristinas tillkommande årsunderhåll. Hon hade härvid att underhandla på tvänne olika håll, nämligen med rådet och med tronföljaren. Denne sistnämnde blef redan i Februari månad tillkallad från Öland och uppehöll sig allt sedermera i trakten kring Stockholm, naturligtvis för att vara närmare till hands. Öfverläggningarna med honom fördes dels af drottningen sjelf, dels genom Erik Oxenstierna, Herman Fleming, Lorents von der Linde och Johan Stiernhöök. De gingo lätt nog. Alla prinsens rättigheter till kronan voro en gåfva af Kristinas nåd; hvarföre han var och kända sig tvungen att visa henne all möjlig eftergifvenhet. Ihärdigt bibehöll han den en gång antagna skepnaden af vördnad, beundran
